natassa.blogg.se

Iskalla fingertoppar som greppar tag i den varma kaffekoppen klockan 16:29 en lördag. Trots att jag vek mig och höjde värmen i mitt rum är det svårt att bli helt varm. Jag gillar när luften är svalare, och jag fryser egentligen inte, men min kropp är kall, fingrar och tår och näsa och öron lite för stela. Jag har varit produktiv idag, men på fel sätt. Städat och gått promenader med hunden och umgåtts med familjen, men har en inte ens halvfärdig hemtenta liggandes på det digitala skrivbordet som ska in på måndag. Har haft svårt att tänka denna vecka, trots att jag tror mig ha förstått uppgiften nu. Men hjärnan orkar inte just nu, tyvärr. Känner mig trött och seg, därav kaffet så sent på dagen. Försöker hålla mig till två koppar innan en viss tid, men desperata tider etc.

 

Mår bra, annars. Sover helt okej tills jag vaknar mellan 3 och 6. Sen blir det svårare att slappna av. Har gått från att vilja klippa av mig håret till att skaffa lugg till att inte veta vad jag vill göra med det alls. Det har varit för långt och för i vägen och för tungt, men har insett att en låg hästsvans kanske är svaret. Inte i vägen, inga huvudvärkar av den höga tofsen. Intressant, jag vet.

 

Undrar om det är narcissistiskt av mig att tro att folk bryr sig om vardagliga saker, men jag gillar ju att höra om sånt. A slice of life med en tvist är hur jag gillar mina böcker. Älskar daily vlogs. Nära impå dagboksinlägg på bloggar. Kanske bara är nyfiken av mig.

 

Sitter i köket och ska försöka sätta ihop alla lösa trådar som består av anteckningar i min tenta. Stavade narcissistiskt fel, först.

 

Louise Glück vinner Nobelpriset i litteratur och jag beställer Wild Iris eftersom jag tycker det är lättare att läsa poesi fysiskt, med en samling i handen, istället för en dikt här och var på en skärm som jag har gjort hittills. Jag tänker på poesi. Hur jag inte förstår det, men älskar det ändå. Några favoriter är Mary Oliver, Allen Ginsberg, Sapfo, Elis Burrau. Kanske Louise Glück kan bli en till?

 

Jag har funderat på min egen poesi ett tag. Hur jag ändå tror att jag har fått till min ~röst~ på engelska, men försöker låta som andra svenska poeter när jag skriver på svenska. Det är intressant hur mycket ens kreativitet kan skilja sig på olika språk. Jag har övat och övat på engelska  i över tio år, men svenskan fick inte samma tid. Det flyter inte på på samma sätt. Låter inte likadant. När jag lämnade in en diktsamling under en kurs i kreativt skrivande som projekt sa min lärare att min poesi lät översatt. Det kanske den är.

 

Jag öppnar ett dokument och försöker finna min röst nu. Vill inte försöka låta som andra. Dem dikterna lyckas ändå aldrig bli accepterade någonstans. Jag borde fatta.

 

Pappa ringde mig 13:01 och skrek Louise Glück, och jag blev irriterad eftersom jag ville ta reda på vinnaren själv. Inte att jag skrek eller så, men lät lite tonårig i mina svar, min beklagan. Försökte ringa efteråt och be om ursäkt - han var inte arg, han skrattade, men ändå - men han kunde inte svara och nu har det gått en timme och 3 minuter sen han sa att han ska ringa upp. Förstår mig inte på mina känslor. Ett barns känslor vid 25. Kanske kan skylla på trycket i bröstet. På tyngden i magen. Men vet att det har inget med dem sakerna att göra.

 

Försöker välja kurser till nästa termin. Ska ha fyra på 7.5 var. En är obligatorisk. Sen tre valfria. Två ska vara utöver det jag studerar (litteratur), men skulle kunna välja att ha dem eller en av dem nästa höst. Får se. Allt är oklart, men uppsatsämne har jag fixat och diskuterat. Måste skriva klart en hemtenta så jag kan börja på den andra. Är inte stressad, men lite nere idag. Måste tvätta håret.

 

Jag inser att jag egentligen kan vara vem jag vill. Att folk inte behöver veta att jag innerst inne är rädd, osäker, naiv och skeptisk samtidigt. Inte så smart som jag borde. Att allt är en enda röra och jag kan inte få ordning på tankarna. Egentligen skulle jag kunna låtsas vara en sån som vet, en sån som kan, en sån som har vad som krävs. Jag undrar om någon tänker så om mig. Jag kanske bara tror att jag är så genomskinlig, men folk kanske tror att jag bara vill ha sympati och uppmärksamhet. Men inget jag säger om mig själv anser jag vara falskt, i stunden. Jag känner mig inte bra nog, men är alltid villig att försöka. Kanske skulle det kännas mer verkligt om jag låtsades tro på mina försök.

 

Det är söndag. Jag har försökt plugga till imorgon hela dagen och förstått noll. Har inte försökt, egentligen, för att vara ärlig. Suttit framför texterna, läst en paragraf. Men inte kunnat absorbera. Allt känns som en föreställning eftersom jag inte dragit ner mina persienner och det blev mörkt för flera timmar sen. Jag lyssnar på musik, flänger runt mellan säng, skrivbord, golv när jag la in alla kläder jag rensade i en påse för att skänka. Jag tänker för ofta på mig själv. Undrar hur folk ser mig - om de ens ser mig - i detta rum just nu. Vem är jag för dem? Men varför spelar det någon roll. Varför är jag fast mellan att vara ingen och vara protagonisten.

 

För mig är jag väl protagonisten, men vem säger att folk ens tänker på huvudrollen ändå. Alla är väl ens livs huvudroll.

 

Jag har inte lämnat mitt hem, förutom att gå ut med hunden, på över en vecka. Tentan slog ut mig och jag tog en semester jag inte hade råd med. Nya tag imorgon, javisst. Bara att acceptera att jag inte kommer läsa något mer idag.

 

Jag har börjat skriva noveller igen, åtminstone. Men det kanske jag redan sagt? Mindre sporadisk (typ) uppdatering har väl sina nackdelar.

 

Dagarna efter terminens första tenta är förvånansvärt lugna, kanske mest eftersom jag ignorerar det jag behöver läsa i några dagar. Många sol- eller regntäckta timmar i mitt rum, som jag har möblerat om och som jag trivs så bra i, vid mitt skrivbord på jobbdatorn som jag hoppas kunna behålla i år. Jag klär mig i samma mjukidbyxor, samma hoodie jag har haft i snart 10 år, med håret i två inbakade flätor som jag har tvingat Sarah att fixa. Jag känner inget som helst behov av att se ut på något annat sätt just nu, men inte på grund av någon slags kris. Jag bara trivs, precis så här.

 

Jag äter russin och läser Murakami för första gången. Kafka på stranden. Oerhört bra. Arg på mig själv som har undvikit att läsa honom och egentligen bara började på denna så att jag kan göra mig av med den efteråt eftersom jag rensar bland mina böcker. Kommer aldrig kunna göra mig av med denna upplevelse. Lite magical realism, men allt är så mänskligt. Människor som på ett eller annat vis träffas och är sammankopplade. Älskar.

 

Jag läser The Water Cure av Sophie Mackintosh också. Väldigt bra även den. Jag slogs av att jag har fyllt mina hyllor av böcker jag inte älskar, böcker som inte vill bli lästa med entusiasm, böcker jag egentligen bara känner mig tvungen att läsa. Så påbörjar några och gör mig av med andra, men denna gång lyckades jag pricka rätt med inte bara en, utan två romaner. Jag minns varför jag älskar litteratur, berättelser, det skrivna ordet. Nu när jag har påbörjat masterprogrammet i littvet vill jag kunna separera det jag läser på fritiden och det jag läser i skolan (eller i syfte att påbygga någon slags allmänbildning aka klassiker etc). Så jag rensar. Vill inte ha böcker som bara tynger här hemma. Måste bli sämre på att köpa hem dem.

 

Jag har saknat att jobba på projekt, så jag började på en novell och mindes hur taggad jag var på att jobba på min novellsamling som just nu har två färdiga och två pågående beståndsdelar. Jag har saknat att skriva poesi också, men det gick mindre bra när jag försökte. Jag kollade på Julie and the Phantoms på Netflix och blev ledsen över att jag aldrig försökte göra något av min kärlek till musik, så leker med tanken på att skriva låtar igen. Måste bli mer bekväm med att inte tycka om slutresultaten av det jag skapar. Allt är inte gjort för allmänheten. Ibland skapar man bara för sig själv. Ibland övar man bara inför framtiden.

 

Jag ändrar min ålder från 24 till 25 på mina sociala medier. Iallafall där jag har åldern skriven, som ett bevis att, ja, jag är äldre än min lillebror, nej, jag är inte 19. Men jag har börjat ta bort den här och var. Känner ibland att jag inte vill att alla ska veta allting. Oftast lägger jag till det igen. Ett bevis etc.

 

Jag ändrar även min status som ex-universitetsstudent till universitetsstudent på bloggen. Det kändes viktigt. Två skillnader på Natassa för några veckor sedan och Natassa nu.

 

24 var inte mitt bästa år, men det var året jag skrev klart min bok. 25 kanske blir när jag fixar till den tillräckligt för att skicka till förlag. Får se. Jag sov åtminstone bättre inatt än på ett tag, så 25 verkar redan bättre för min kropp, mitt psyke, min själ. Men det är bara 37 timmar in.

 

Jag börjar dock få en dos av migrän. Det var en stund sedan sist, men den uppskattas ändå inte. Är redan trött nog idag, trots sömnen. Försöker plugga i min brors rum eftersom Melina har zoom-möte i mitt. Det går sådär. Men jag gillar att man kan öppna fönstret som det lilla glasskrivbordet står framför. Vinden, kaffet, den obekväma stolen. Jag borde kunna vakna till och få något gjort, men istället bloggar jag, kollar instagram, undviker att svara på alla grattis på facebook utan anledning. Borde ta vara på tiden när Melina är upptagen, dock, så får väl återgå till Gadamer. Han är rätt så okej.

 

Här kommer den antagligen BÄSTA bilden jag någonsin har tagit:

 

Dagarna blir kortare. Jag har börjat bli rädd för natten. Gillar inte tanken av att befinna mig i den. I mörkret. Mörkret som kommer tidigare och tidigare, men som ändå inte tvingar mig i säng förrän alldeles för sent. Försöker vakna tidigare, men mina zoom-lektioner är oftast på eftermiddagarna så jag finner ingen anledning. Jag gråter mig till sömns på min birthday week, som jag hade fantiserat om att göra något speciellt av. Men jag jobbar och pluggar. Har planer på torsdagen och fredagen, kanske lördagen, men jag hade tänkt unna mig en bra bok eller film på kvällarna, men enda anledningen till att jag ens läste igår kväll var för att jag var ledsen och inte ville vara det. Löjlig anledning till att vara nere, förresten, men jag tror att sommaren, som jag aldrig har brytt mig om, har påverkat mig med sitt slut. Jag var nog inte redo för mörkret, trots att jag älskar hösten.

 

Det känns kallare i mitt rum än ute. Jag läser böcker om döden, lyssnar på en död artist, tänker på döden. Inte konstigt att jag mår såhär när jag tänker efter. Jag har egentligen ingen ålderskris som jag brukar skämta om, men har en konstant livskris. Men trots min nedstämdhet trivs jag med mina nuvarande rutiner, eller tanken på att skapa dem.

 

Jag vill vakna klockan 7. Det känns som en bra tid. Ta min tid när jag äter frukost, dricker kaffe, och sedan påbörja vad jag måste göra. Vill bli bättre på att avsluta plugg/jobbdagen efter en viss tid, men jag kan inte koncentrera mig så bra och sprider ut den från första till sista vakna stund. Det känns inte sunt.

 

Om tre dagar fyller jag 25. Trodde aldrig jag skulle bli 25.

 

Det är måndag. Jag vaknar för sent och tar för lång tid på mig att lämna sängen och när jag väl gör det klagar min kropp med omgångar av stelhet. Nästan 25 år gammal och huvudet känns för tungt för denna tillvaro. Jag häller flingorna i en för liten skål och dricker kaffet ur en för stor kopp och öppnar fönster för att känna sommarens död i form av kyla. 31:a augusti, något nytt precis runt hörnet.

 

Jag börjar universitetet igen imorgon. Första av två år och sen har jag min master om jag inte hoppar av. Är exalterad och livrädd. Så mycket att bevisa, för dem och för mig.

 

Jag blev inte klar med något av mina sommarprojekt. Jag varken skrev om min bok (utöver två kapitel) eller skrev mina sommartexter (fyllde kanske fyra sidor av skrivhäftet) eller läste ut The Little Friend av Donna Tartt (är runt 50 sidor in aj). Men jag jobbade och åkte till Trosa och lät huvudet vila, så det känns okej ändå. Jag är redo för något nytt, trots tröttheten.

 

Jag är hemma en och en halv dag. Vandrar runt barfota i hallen, håret uppsatt tills jag börjar närma mig ännu en huvudvärk (fick reda på att jag antagligen har mild migrän när jag tror att jag har spänningshuvudvärk). Läser Susan Sontags On Photography för att jag blev tipsad om att börja där. Lyssnar på Olivia Laing på grund av tips av samma person, dock inte direkt till mig. Beundrar så många människor. Deras smak, intellektualism, intelligens, livsstil. Försöker långsamt närma mig dem, men inte nödvändigtvis för att bli deras vän. Jag är rädd för att komma för nära personer jag blir inspirerad av, men jag vill vara som dem. Välja och plocka delar och försöka se hur de passar in i min egna form. Inte härma, utan inspireras. Att få vara någons inspiration? Skulle vara asläskigt, men så smickrande.

 

Jag var i Trosa under helgen och ska tillbaka imorgon. Fick reda på att jag inte jobbar för SvB denna vecka som jag trodde, så jag är helt ledig. Väntar på att få komma iväg igen innan skolan börjar. Bada, umgås, skriva i huvudet, vila, kanske läsa fem sidor av Sontag eller så. Eftersom vi är många med distansstudier pratar vi om att umgås mer. Plugga i folks hem tillsammans. Försöka göra det bästa av situationen. Det kan sluta med att inget av detta sker, men jag gillar tanken.

 

Värmen leder ändå till svala kvällar. Augusti närmar sig sitt slut. Denna sommar, så annorlunda, så osomrig trots solen, ska övergå till en skum höst. Snart fyller jag 25. Ska påbörja min master och hoppas att jag är smart nog (eller orkar med utmaningen, snarare). Vill klippa av mig håret. Ta hål i näsan. Kanske tatuera mig? Så mycket jag vill göra som involverar främlingar.

 

Jag saknar stan. Måste in nästa vecka för att lämna väst, midjeväska, nyckelband etc till sommarjobbet. Ska försöka njuta, för vem vet när jag får återvända. Ska åka tunnelbana för första gången på länge. När jag jobbade på Flemingsbergs station som infovärd i sommar lyckades jag alltid hinna med sista bussen hem (eller få skjuts) efter mina kvällspass. Fick åka sista tuben en gång bara. Kommer saknar Flemingsberg. Önskar nästan att jag gick på Södertörn igen, men jag skulle ändå inte vara på plats. Kommer saknar studentlivet, hur lite jag än upplevde det under mina 4+ år.

 

Jag tröttnar på att gömma mig och drar upp gardinerna öppnar ett fönster bäddar sängen äter en frukt. Har haft mitt ansikte i en bok i två dagar men det är inte samma sak som att dölja sin själ, det är att öppna upp sin själ sitt hjärta sina drömmer på ett silverfat. Väntar på allt men inser att jag hatar att vänta när jag är ensam. Det är måndag och jag är ledig och jag har velat skriva hela dagen men börjar vid 15:31 med en lätt panik i hjärtat. Idag är jag ledig men all ro är ett skådespeleri.

 

Jag tappade min mobil förra veckan och kameran har slutat fungera. Försöker lära mig att leva utan att kunna fånga alla ögonblick snabbt. Kanske kan skriva ner dem, men det är inte samma sak. De får leva i mina tankar, rent-free, en konstant förvrängning av sanningen, egentligen. Men bilden behöver inte visa sanningen heller, så det kanske inte är så farligt.

 

Har beställt en ny mobil, ny flaskhållare till jobbet, ny bok till bokhyllan. Allt jag gör är att klicka hem saker som känns viktiga i stunden. Måste glömma att jag kan göra sådant och vänta. Väntade fyra dagar innan jag beställde mobilen, dock.

 

Nu ska jag gå och köpa gardiner.

29 grader. En obarmhärtig hetta har lagt sig över staden. Jag går runt i tunna, näst intill oexisterande kläder, och äter vattenmelon, dricker vatten, äter glass. Ingen aptit för att äta något annat, egentligen. Jobbade i två dagar under solen, nu ledig i två dagar framför fläkten. Är så utmattad av att stå och gå i värmen hela dagarna att jag inte orkar någonting idag, men en lätt ångest har greppat mig och jag vill samtidigt vara distraherad. Men värmen är väl distraherande nog.

 

Jag älskar att observera vardagen under sommaren. Alla kroppar som rör sig, lite obekväma, men med bättre humör än i februari ändå. Samma människor på bussen, stånden på torget. Trots dessa tider fortsätter vardagen för vissa. Jag älskar tanken på att unga cyklar omkring och har lov medan andra jobbar. De är ute på äventyr medan världen runt omkring fortsätter som vanligt. Stod i två dagar och tänkte ut hur jag skulle beskriva detta, men lyckas inte bli nöjd med denna text ändå. Skyller på värmen. Och tröttheten.

 

Jag fick reda på att jag bara är schemalagd halva sommaren och är vid behov under resten. Ska se till att skriva då, om inget annat dyker upp. Åka till Trosa, som förra veckan, och skapa. Eller liknande.

 

Hatar att prata ytligt om mitt liv med främlingar. Har inte gjort något annat de senaste dagarna. Jag vet att de liksom egentligen inte bryr sig, och de analyserar ens existens utifrån det lilla man ger dem. Jag vill skippa denna del och vara vänner. Prata om dumheter. Skratta. Jag är tydligen rätt bra på att skippa alla introduktioner och vara för bekväm direkt. Eller så är jag motsatsen. Ingen mittpunkt.

 

Måndag var bra. Igår var jobbig och ångestfylld och får mig att inte vilja gå tillbaka med lika mycket språng i stegen eller vad det nu heter. Det är väl vanligt. Saknar mina gamla kollegor. Önskar jag inte var så snäll som jag tydligen är. Önskar att bli lämnad ifred av män, tack. Önskar jag kunde vara rakt på sak och säga nej.

 

Önskar jag kunde fucking tänka på något annat idag. Vaknade av rådjur som sprang förbi mitt fönster och skrämde livet ur mig. Sen en fluga i mitt rum. Sen rörelse i korridoren. Sen värmen. Sen ångesten. Är så trött, men försöker vara nöjd. Utöver ångesten och min hjärna som ej vill lugna ner sig är jag ju det.

 

Borde äta mat, men orkar inte.

Jag lyssnar på en bok om död. A Woman's Story av Annie Ernaux, som handlar om hennes mammas död, och på ett sätt om hennes liv. Borde inte läsa om död när jag själv är så orolig över att folk i min närhet ska dö just nu. Symptom man aldrig kan vara säker på. En sådan osäker framtid som jag brukade se på med hopp som nu har ersatts med fasa.

 

Det är måndag. Jag jobbar med bilderna för höstens böcker. Debutanterna. Nu för tiden vet jag oftast vilka vissa av debutanterna är i förväg. Jag försöker inte ens ha koll längre. Det bara blir så. Vissa namn och ansikten och titlar fastnar när jag jobbar med tidningen och topplistorna och katalogen. Sedan hänger jag mycket på bokinsta nu också. Den svenska delen har tagit över mitt flöde. Klagar ej, men läser oftast inte allt som de tipsar om. Finns för mycket att läsa.

 

Jag började på en ny roman idag. Eller aa, ny och ny. Försök nummer fyra att få ner denna idé. Skrev 280 ord och hatade varenda en. Kan inte lista ut tonen för denna berättelse. Handlingen är rätt tung, så tänkte att jag skulle balansera ut det med en sarkastisk och ungdomlig ton, men Iris känns inte sarkastisk av sig. Får jobba på det. Behöver ett nytt projekt och jag väntar på feedback för min andra roman så vill inte jobba på den just nu.

 

Belmo ligger och sover. Det enda han gör är att sova och bitas. Känns skönt att ha sällskap när jag sitter hemma och gör vad jag nu gör. Börjar sommarjobba om ca en månad. Snart så. Har sagt att jag ska försöka läsa mindre under sommaren, vilket oftast är årstiden då jag läser mest. Men jag har snart läst 80 böcker hittills i år, eftersom jag knappt har något annat att göra. Det är kul, såklart, men jag känner också en oändligt stor stress när jag tänker på hur mycket det finns att läsa. Hur mycket genrer och författare och berättelser jag fortfarande inte har dykt ner i. När jag ändå kommer vara upptagen med mitt nya jobb ska jag passa på att ta en paus. Inte ett helt avbrott. Kommer säkert fortfarande läsa, men kanske inte lika frenetiskt.

 

Nu ska jag fixa klart bilderna och lyssna klart på boken om död. Ny vecka hörni!

 

Min familj har köpt hund; en liten 8 veckors gammal chihuahua. Långhårig, till skillnad från vår gamla som var korthårig. Jag finner mig själv fyllas med skuld när jag tänker på honom, men jag behövde dem två åren av sörjande och känner mig redo för att älska ett nytt litet liv. Cavalli kommer alltid vara i mitt hjärta, men det finns plats för Belmo också.

 

Jag har skaffat jobb också, så nu kan jag äntligen sluta prata om det. Sommarjobb, en tjänst jag hade för två år sedan. Ser fram emot det, ändå. Jag föreställer mig att alla jag jobbade med 2018 ska vara kvar, trots att jag vet att de flesta kommer vara nya ansikten. Men jag saknar det, faktiskt. Denna gång ska jag jobba dubbelt så länge.

 

Jag känner plötsligt ett stort behov av att åka till Grekland, men minns hur stressigt det oftast är. Jag kanske föredrar minnet av platsen mer än vistelsen. Jag kan ju ändå inte åka. Jobbar till mitten av augusti och vet inte hur världen ser ut efter det. Allt är så skört.

 

Har försökt skriva detta inlägg i två dagar, men känner att jag knappt har något att säga, eller så är orden för meningslösa. Mådde inte bra förra veckan, psykiskt alltså, men helgen med Belmo har varit bra. Har inte så mycket ork just nu. Bara dessa ord har tagit så mycket att skriva och jag förstår inte varför, så jag slutar här.

 

Jag har så svårt för att svara folk när de skriver nuförtiden. Det spelar egentligen ingen roll vad vi pratar om. Oftast kan jag svara med en kort mening och en emoji, men det tar så mycket på krafterna att ens trycka på det olästa meddelandet. Det är, helt ärligt, rätt påfrestande att tycka att en liten interaktion som jag ofta blir så glad över plötsligt ska känna som en tyngd.

 

Jag har väl inte alltid varit den bästa på att höra av mig och kolla läget, men jag gillar hur lätt det är att svara på någons story, eller skicka en bild, en random liten observation, utan att behöva starta en riktigt konversation. Det visar att, ja, mina vänner är här och vi håller kontakten och underhåller varandra när man inte orkar ha en heart to heart, men nu har plötsligt även det blivit jobbigt. Jag förstår det inte.

 

Ofta är det jag själv som svarar på något, men så fort jag får svar tillbaka önskar jag att jag fick vara ifred. Trots att jag egentligen ofta kan gilla meddelandet för att visa att jag har sett det och gå vidare. Men det känns som om jag borde ge mer. Jag kanske inte gillar hur sociala medier har resulterat i att man måste svara nu nu nu för de ser ju att du är online. Jag tycker man ska sluta kräva så mycket av folk, för då kanske jag inte stressar över det själv. Givetvis svarar jag om någonting är brådskande, men då känner jag att man kan ringa mig om man vill ha svar nu nu nu. Allt annat bör ta sin tid.

 

Det regnar nu. Innan snöade det. Jag har jobbat klart och undvikit att svara folk, men nu vibrerade mobilen ännu än gång borta på skrivbordet, så jag får väl ta tag i det. Lär ta två minuter.

 

Jag ser hur vårt körsbärsträd plötsligt fäller alla sina kronblad och slås av att jag ännu ett år inte beundrade dem tillräckligt innan det är för sent. Det sker alltid tidigare än jag tror. Jag undrar vad jag egentligen tror att jag ska göra. Stå och stirra på dem? Ta kort på dem? Nu ligger alla vita blad på vår altan, en svag imitation av snön de sa att vi skulle få trots att det är maj. Men oavsett om det är kallt eller inte behövdes endast lite värme för att allt skulle börja blomma. Allting utanför är grönt.

 

Jag läser Tove Janssons Anteckningar från en ö och försöker lista ut om jag har ett band med vatten. Jag har nog aldrig föredragit att vara i det, men jag älskar att gå förbi det. Anser att bo bredvid Mälaren är en lyx som jag konstant är tacksam över, särskilt under våren och sommaren. Men skulle jag vilja vara omringad av det? Leva utefter dess regler? Antagligen inte. Egentligen tror jag att min kärlek för naturen är ytlig. Jag kan gå i skogen och drömmer om att en dag bo i den och låta jorden ta tillbaka mig, men jag tror inte att jag just nu skulle gilla utmaningarna. Jag gillar balansen. En skogspromenad, ett ögonblicks beundran av sjön, sen hem igen till mina rum med elekticitet och komfort.

 

Min bergstatuering är en hyllning av vårt hem i Grekland, men efter att ha sett mormors gamla by uppe bland bergen vet jag att jag i dagsläget inte skulle kunna bo där. Men allt som vi älskar och ser upp till behöver inte bli vår nya filosofi eller tillvaro. Jag har alltid haft problemet att jag tror att allt jag gillar måste bli en ny identitet. Men jag är inte bra på att rita eller fota så jag behöver inte kalla mig för artist ur den synvinkeln bara för att jag tycker om det.

 

Väntar på att klockan ska bli 15 så att tidningen går i tryck och jag kan börja den digitala publiceringen. Ska lyssna klart på Camus Pesten medan jag jobbar. Läste Främlingen för sju år sen för en filosofikurs i gymnasiet och har velat läsa mer av honom sedan dess. Pesten kanske är lite för meta just nu, men den hamnade på aprils topplista så jag tänkte haka på denna självtortyr. Den är okej hittills. Är lite rädd att läsa om Främlingen nu för är osäker på om jag skulle gilla den lika mycket idag. Men jag kanske egentligen föredrar att läsa Camus fysiskt. Well well.

 

Det regnar. Jag skriver blogginlägg/dagboksinlägg/utkast till dikter i mitt huvud hela tiden, men det är inte ofta något sprider sig genom mina ådror ut i mina fingrar. Jag minns att jag skrev en essä i slutet på första terminen när jag gick kreativt skrivande som handlade om att skriva i huvudet. Jag beskrev Grekland och hur jag vandrade runt där och önskade att jag var en wannabe Jack Kerouac med ett litet skrivhäfte och en liten penna, men allt jag skrev skrev jag i mitt huvud då jag inte hade tillgång till min dator. Jag minns att jag var livrädd att jag plötsligt hade missförstått vad en essä är och hur den är uppbyggd. Läraren sa att hon kunde se mig liksom smälta ner i mitt säte av lättnad när jag fick bra kommentarer av folk jag knappt kände då vi hade blandat båda klasserna. Jag sa att jag inte litar på min egna bedömning.

 

Fast det sa jag inte alls. Nu ljög jag. Kul med efterkonstruktion ändå. Ingen vet egentligen om saker jag skriver är sant.

 

Var tvungen att tända lampan nu eftersom jag knappt såg tangenterna, trots att klockan är 12:32 på dagen. Detta är sant.

 

Jag har insett att jag ibland behöver - eller åtminstone borde - sitta med känslorna och idéerna innan jag finner rätt tidpunkt att skriva ner dem. Så mycket jag skriver är så påkrystat. Jag vill komma åt en känsla som jag antagligen inte känner i stunden, eller så vill jag beskriva den så desperat att allt låter lite för dramatiskt. Men allt mitt skrivande handlar om en längtan, har jag märkt. Längtan och värk, eller vad man nu ska översätta aching till. Varför vill jag alltid något annat i konst när jag är nöjd med hur jag är nu? Men jag vet att jag är så tillbakadragen att jag låtsats att allt är okej som det är. Insåg att jag skulle vilja att någon höll fast mig och lät mig kämpa emot tills jag äntligen vågade känna saker. Någon jag litar på, då. Inte vem som helst. Vill finna någon som jag vågar låta pressa mig tills allt inom mig liksom läcker ur mina porer. Hon jag skriver om. Vem är hon? Någon annan, eller så djupt begraven inom mig att hon kanske aldrig kommer ut? Det är kanske därför jag längtar. Längtar och värker.

 

Jag skrev klart min roman här om dagen. Har suttit på slutet ett tag nu. Inte vetat hur jag ska fortsätta och avsluta. Sen bara kom det. Jag hade läst en massa böcker som påminde så mycket om atmosfären i min egen skapelse att jag plötsligt inte kunde hålla mig längre. Pooff. Slut. Klar. Finito. Ingen som brydde sig mer om det än jag, vilket kanske är att förvänta sig.

 

Nu läser en kompis från förlagskunskapen den. Hade skickat den ofärdiga versionen, men skickade hela i morse. Den fullständiga romanen som inte ens är lång. Men den förkroppsligade så mycket i mitt inre att jag nästan känner mig lättare nu. Den är längtan och värken och desperationen i ett.

 

Jag har mått skit sen jag skrev klart den, på en fysisk nivå. Huvudvärk och spända muskler och en käke som jag tror vill växa igen så mycket som den spänner sig under natten. Kallade det jag har känt sen igår för snurrighet, men det känns som om jag är full. Allt snurrar, ingen balans, men ingen alkohol i kroppen alls. Protesterar min kropp över det plötsliga slutet? Antagligen inte. Lever väl bara ohälsosamt, trots alla promenader förra veckan. Gick inte ens snabbt på löpbanden för två dagar sen men blev så svettig att jag nästan badade i mig själv. Är medveten om att detta inlägg har gått i hundra olika riktningar, men det känns bra. Undrar vem jag är i andras ögon. I dem som kanske läser denna blogg. Är jag för vag eller för öppen? Varför föredrar jag att skriva här än endast för mig själv? Allt om mig kanske är ett uppträdande, men om jag ändå skulle vara villig att skicka in boken jag nyss skrev klart till förlag i framtiden antar jag att det inte är så stor skillnad från att skriva saker här, ofiltrerad.

 

Fast man kanske alltid är lite tillbakadragen ändå.

 

Känns som om ångesten och stressen över allt - corona, karriär - kom ikapp mig igår. Sov, men vaknade konstant. Vände och vred mig. Något tryckande i bröstet. En hjärna som vägrade lugna ner sig. Googlade på studievägledning och insåg att jag måste vänta till på måndag för att chatta pga påsk. Dagen innan deadline för höstterminen. Har sökt till program för att ta min master i litteratur, sen plötsligt la jag till massa lärarutbildningar. Har haft en konstant livskris som jag måste ta tag i. Vill jag bli lärare? Inte riktigt. Skulle vilja bli högskolelärare, men är inte smart nog. Kanske om några år, när min hjärna har mognat. Men måste göra något fram tills dess. Undrade om jag på något sätt kunde komplettera och gå några kursen i kombination med min kandidat i littvet istället för att gå ett helt program i 3+ år till. Om jag ska bli lärare vill jag bli gymnasielärare. Gillar inte barn tillräckligt och högstadieelever är hänsynslösa.

 

Gillar ju kunskap. Kanske skulle gilla att bli lärare? Får se. Det eller master. Eller jobb om jag lyckas få ett.

 

Igår fick jag reda på att någon vi känner gått bort i corona. Sorgligt. Tänker på hans familj. Oroar mig konstant för mormor och morfar. Borde söka jobb, men allt känns så meningslöst. Hade två väldigt bra veckor, men nu hänger ett mörkt moln över mig igen. But this too shall pass, hoppas jag.

 

La ifrån mig en dålig bok igår. Inte ens läsning hjälper, men jag skriver åtminstone. Det är alltid något.

 

Idag ska jag baka bananbröd. Det kanske hjälper.

 

Karantändag... 18? Osäker. Drömmer skumma drömmar om mormor och morfar och inser att jag är mer orolig för dem än jag trodde. Saknar dem så. Vi pratar i telefon ibland, men det faktum att de är bokstavligen en tunnelbanestation ifrån mig och jag inte har sett dem på typ en månad nu tynger mig.

 

Jag läser, som vanligt. Måste ha läst ca 20 böcker i mars. Skriver inte så mycket, men funderar mycket på min pågående roman. Skickade den till en kompis nyligen. Väntar på feedback men vågar inte fråga. Läser istället klassiker och thrillers. Började på Stephen Kings IT idag och storleken skrämmer mig inte alls, förvånansvärt nog.

 

Har sökt till masterprogram i littvet till hösten, men vet ej om jag vill gå eller kommer komma in. Hade inte tänkt ta min master på ett tag, men har liksom inget annat för mig. Men världen är konstig så jag vågar inte sätta långsiktiga mål. Istället städar jag och läser och bakar kakor. Kollar på filmversioner av klassikerna jag läser. Jobbar lite, men inte nog. Får tillbaka mycket på skatten åtminstone.

 

Har känt en sådan frid senaste veckan. Livet känns plötsligt lite vackrare, helt utan anledning.

 

Jag städar och läser och undviker att jobba eftersom jag vet att när jag väl har börjat måste jag avsluta det. Inte redo att inte göra något annat än. Jag startar små personliga projekt för att ge denna tillvaro en mening. Trött på dessa väggar, men har ingen anledning att lämna dem. Världen i kaos och mina jobbansökningar obesvarade. Bör man söka jobb när inget företag ens tänker tanken på att anställa folk just nu?

 

Jag hoppar mellan böcker. Från klassiker till sci-fi till thriller. Läste en ny favorit för några dagar sedan och är nu kritisk till allt annat. Ingenting är The Dutch House. Tragiskt nog äger jag inget annat av Ann Patchett. Ska man gå ut och bryta karantän för att köpa en bok eller två? Andra går ut. Folk som jobbar. Jag jobbade i bokhandeln för första gången på över ett år i söndags och måndags. Kändes bra. Vill jobba mer. Inte lika stressigt som under jul. Har livskris. Ska man bli bokhandlare? Ha ett jobb man kan gå till. Men finns det ens jobb? Varför bomerangar allting jag tänker på tillbaka till jobb?

 

Jag täcker håret med en kaneldoftande hårinpackning som konstigt nog inte har kanel i sitt innehåll. Behövde nyss kolla om jag stavade kanel rätt. Inte säker på något längre. Tvättar håret med ett schampo vars doft inte står. Jag stavade schampo fel. Ansiktsskrubb och ansiktstvätt och tvål där det står aloe vera och body lotion som doftar kokosnöt. Leave in conditioner som jag älskar. Ny t-shirt som borde dofta tvätt men som inte doftar någonting. Deo för män, and now I'm back in business. Allt jag skriver är egentligen en blandning av igår och i morse. Ni kan inte lita på mig, ni som inte längre läser. Borde man dela detta på facebook?

 

Jag har under veckan filmat random små klipp till en video jag jobbar på som kommer vara dålig men som jag njuter av att skapa. Två minuter av klipp från diverse fönster. Kanske ett klipp av en bok. Tänkte läsa en dikt jag skrev 2018 över klippen. Ingen mening med denna video, men skapandet ger mig mening. Kanske delar den. Kanske bestämmer mig för att allt jag skapar inte behöver bli sedd (sett?).

 

Men kommer med störst sanolikhet dela den.

 

Har raderat en massa inlägg från år som gått. Egentligen gillar jag att titta tillbaka på hur mitt liv var för 5+ år sedan och höra mina tankar (man är väl narcissist), men allt var så alldagligt. Hej bloggen jag kom precis hem ska äta nu skolan gick bra vi chillade på rasten måste plugga usch pallar inte egentligen är jag deprimerad och har 150 andra saker att säga men pratar istället om mitt tråkiga liv hej då. Jag vet redan att saker och ting såg ut så. Behöver inte ha kvar det.

 

Jag har börjat rensa många av dem platser jag har hängt på på internet under mitt liv. Man har ju delat mycket på så kort tid. Ibland undrar jag om jag ångrar det eller inte, men gillar att rensa. Lyckas aldrig fixa instagram dock. Fastnar och tycker det är för kul att se allt. Minns liksom nästan varje bild jag tog? Så den förblir lite halvt orörd, trots att den är kaotisk.

 

Raderade det inlägg här som jag antar var källan till att folk brukade kolla in här. Något jag skrev för skolan som folk säkert snor. Sorry all. It's not free real estate anymore.

 

Egentligen känner jag att livet inte riktigt har en mening just nu och jag har förlorat min glöd, men det är inget nytt. Tänkte att jag kanske ska skriva ut det istället för att hålla det för mig själv som förr. Det gör jag dock ofta nu.

 

Rop på hjälp? Validering? Antagligen. Men också ett behov om att dela med mig, om endast till mitt framtida jag som kommer läsa om detta eventuellt (kanske).

Ni vet när man har upplevt något som inte var DÅLIGT precis och man har inget underliggande trauma på grund av händelsen, men man kan inte riktigt förklara vad det var som påverkade en heller? Jag kan knappt förklara för mig själv vad problemet var, varför jag fortfarande tänker på det, varför jag ens påverkades från första början.

 

Jag läser Outline av Rachel Cusk. En bok om en kvinna, berättaren, som åker till Aten för att undervisa en skrivarkurs. Hon träffar en massa personer under tiden. Hittills handlar boken mer om dem än om henne. Intressant, men känner mig lite rastlös, så läser långsamt. Läser med vördnad för att inte tröttna.

 

I det senaste kapitlet beskriver hon en lägenhet som berättaren bor i medan hon är i Grekland. Grekland, mitt hemland, som jag har vistats i oändligt många gånger. Som jag har tänkt på och pratat om och skrivit om. Av någon anledning var denna simpla beskrivning av en grekisk lägenhet i en engelsk bok en påminnelse av den inte riktigt traumatiska upplevelsen men som jag ändå vill glömma utan att kunna förklara. Och jag kände att jag började bli upprörd när jag kom att tänka på den. Hur lite jag förstår den. Hur dum jag känner mig som känner så. Men tydligen måste dessa känslor vara djupare än jag trott. Kanske händelsen i sig verkar harmlös, men den kanske påminner för mycket om annat. Om faktisk trauma, eller vad man nu ska kalla den.

 

Jag satt och tänkte tidigare att jag skulle vilja gå i terapi. Man behöver inte ens ha superstora problem för att göra det, har jag hört. Det kan vara bra att prata av sig med en främling som får betalt för att hjälpa. Sen kanske man inser att man har större problem än man anat.

 

Jag undrar ofta vad jag skulle dela med mig av med min potentiella terapeut. Vart skulle jag börja? Skulle jag ens kunna förklara? Jag skriver mycket, men mina känslor är omöjliga att få i skrift, och särskilt i tal. Fragment av mina tankar, mitt liv. Vad skulle vi ens komma fram till? Skulle jag kunna förklara utan att hitta på eftersom jag inte vet?

 

Men det skulle vara intressant att se vad som hänt mig som gjorde att en skenvist liten sak upprör mig än idag bara genom att jag läser om ett land iallafall.