Jag har svårt att skriva mitt i känslorna. Jag måste ha lite distans, en timme, tre dagar; fortfarande känna allt men inte lika starkt. Inte mitt i det viktiga, där tårarna jag kämpar med att inte fälla tar upp all min kraft. Istället måste jag vara i efterskalven, där mitt huvud ännu simmar bland känslorna men min kropp har gått vidare.
Nu är jag alldeles för nära något töntigt som jag inte borde ha blivit upprörd över, jag vet det, men jag vet också att det inte handlar om det utan om vad som finns under händelsen. Som jag försöker bli någon bättre, och ändå kan ett ord och en ton sänka mig helt. Jag vet hur jag har förändrats, men detta nya jag, denna nya version som jag har rivit av mig huden för att gräva fram, hon är osynlig och istället står ett jag framför dem som jag har försökt döda i flera år. Och det värsta är väl egentligen att jag själv inte tycker att hon lever. Hon har försvunnit och syns bara i ett visst ljus, under ett visst ögonblick, och det ögonblicket kom inte till idag.
Och ändå ser de inte min förändring. De ser bara det förflutna. Är de så blinda eller är det bara jag som lever i förnekelse? Eller är jag och min förändring bara inte viktiga nog att bli upptäckta, bland salar och luft som bär barndomens doft?
Men anlednigen till att jag valde att skriva trots att det var för nära var då min kropp fysiskt fick ont av detta. Jag satt i tystnad, kvar i rummet då jag tycker det ibland är lättare att lugna ner mig bland andra. Jag har svårt för sorg och ilska. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vill slåss och jag vill gråta, och jag hade inte orken att göra något av det idag. Men att hålla inne känslorna resulterade istället i en smärta över käkarna, under hakan, strålande upp över ansiktet. Som om min kropp protesterade min coping mechanism. Nej, du ska känna och du ska känna det högt. För en gångs skull ska du fucking känna.
Mitt i smärtan funderade jag på att gå och berätta. Berätta att det stör mig hur de ser mig och hur de inte ser mig. Men jag har inte orken. Har inte ork till mycket längre.
Jag har försökt skriva här, men har inte känt att jag lyckas få till något konkret eller intressant, så inlägg överges mitt i, mitt i tankarna, mitt i ett försök. Och mitt i alla försök förändrades jag. Åkte iväg och blev en annan. Eller snarare såg en glimpt av den jag vill vara, såg hur hon nästan lyckades ta sig ut helt under mina tre fyra dagar i Gdańsk. Jag vandrade runt i en främmande stad i ett främmande land helt ensam sista morgonen med hörlurarna i och en bok i fickan, över kullerstenarna upp till Jozef K för en cappuccino. Det har aldrig hänt förut, att jag vågar existera ensam, men jag hade lärt mig staden på bara ett par dagar.
Någon vecka innan fick jag min master. Examensbevis och allt. Jag är färdig. Det känns inte äkta. Jag blev klar bara sådär? En random dag i mitten av oktober, med ett mejl jag läste vid köksbordet och ett meddelande till familjechatten som fick mamma att gråta. Hon skrev ut certifikatet på jobbet, trots att jag inte behöver ha det utskrivet. Men jag ville det. Bad henne göra det då hon också skrev ut det när jag tog min kandidat. Två år för ett inplastat papper och en examensceremoni i maj. Kanske en fest i februari. Det är för nära jul nu, och januari är en fattig månad.
Jag har också startat företag för att enklare kunna fakturera när jag frilansar. Allt känns så annorlunda fast ändå likadant. Jag sitter i samma rum. Samma dåliga hållning vid skrivbordet. Men ljuset känns snällare. Blekare, lugnande. Jag älskar hösten. Jag känner mig mer som den jag vill vara. Att jag åkte till Gdańsk nu gjorde det bara mer tydligt. Jag behöver ljuset och höstfärgerna och lugnet som uppkommer nu. Jag har en plan inför nästa år, men vågar inte hoppas för mycket. Men jag är redo. Redo att fortsätta. Redo att finna Natassa, 27 år, med en masterexamen, ett eget företag, samma person som innan egentligen då dessa saker inte förändrade mig, men annorlunda på grund av den saken som faktiskt gjorde det.
Jag måste hålla fast vid denna känsla, för jag vet att den kommer försvinna. Men nu, en kväll i början av november, har jag energi, har jag drömmar, har jag ambitioner och kreativitet och en kärlek för livet. Flera vänner sa att de älskade mig förra helgen, från ingenstans egentligen, och jag tar det som ett tecken att universum har fört mig i rätt riktning. Att jag är en person som är värd vad jag hoppas kunna få. Att allt jobb och personlig utveckling har varit värt det, hur cheesy det än låter.
