natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Metaforer

Kategori: Allmänt

Vi skulle beskriva skrivande genom metaforer vi blev tilldelade i skolan idag. Jag fick "böka i jorden", och detta är mitt resultat. Fokuserar väldigt mycket på just NaNoWriMo som driver mig till vansinne, men som jag endast har lite under 13000 ord kvar på.

***

Det bleka solljuset bländar mig där jag försöker böka i den frusna jorden. Gräva i den stenhårda marken. Leva på, mellan, under den omöjliga novemberjorden varje dag, dag ut och dag in, i en månad, men egentligen hela livet.

Detta är ett val. Ett medvetet val. Jag väljer att vakna varje morgon och ta min kopp kallt kaffe och gå ut till trädgården och leva bland de döda löven och det frusna gräset, och gör allt för att ta mig ner till jorden som vägrar öppnas upp för mig.

Jag kämpar på. Genom bländande sol och regn och snö och natten som dyker upp efter tre, men efter tolv, midnatt alltså, är det slut. Dagen slut. Dygnet slut. Slut på bökande, grävande, kämpande, levande. Dags att inte existera i sju, åtta, nio timmar, för att samla orken att bemöta solen eller regnet eller snön eller inget utav dem, och den frusna marken.

Jorden är ju så stor. Jag skulle kunna göra detta överallt, men jag väljer min trädgård. Platsen jag kan bäst. Ett temporärt hem. Jag väljer att lida där så länge. Länge.

Mina naglar har gått av från dagens kamp mot jorden. Jag äger inga redskap. Äger någon några redskap överhuvudtaget, eller går vi alla igenom samma sak? Vissa kanske har starkare naglar, händer, armar, sinnen än andra.

November ger mig för lite sol, och solen den ger är hänsynslös, men jag bökar på, trots att solen inte värmer. Trots att jag lider.

Jag bökar på.

 
 

Känslor / feelings

Kategori: Allmänt

Det känns som om bägaren håller på att rinna över, eller nånting. Mina känslor är liksom för sköra just nu. För nära ytan så att minsta lilla kommer få dem att ta sig förbi den svaga väggen och ut i det verkliga livet istället för att stanna kvar inom mig - i mitt huvud och mitt hjärta.
 
Hatar att känna såhär.
 
Fast jag kan iallafall känna. Det gör jag inte alltid. Gillar att vara avdomnad till sinnet, men ibland kan det vara skönt att veta att jag fortfarande kan känna, trots att allt jag känner är negativt och smärtsamt.
 
Jag kan känna.
 
Fina bilder i ett fult inlägg / pretty pictures in an ugly post
 
I feel like the glass is overflowing, or something. My feelings are too fragile right now. Too close to the surface so that the smallest thing will make them get past the thin wall and get out into the real world instead of remaining inside me - in my head and in my heart.
 
I hate feeling like this.
 
But at least I can feel. I don't always do that. I like being numb, but sometimes it can be nice to know that I can still feel, even though everything I feel is negative and hurtful.
 
I can feel.