Iskalla fingertoppar som greppar tag i den varma kaffekoppen klockan 16:29 en lördag. Trots att jag vek mig och höjde värmen i mitt rum är det svårt att bli helt varm. Jag gillar när luften är svalare, och jag fryser egentligen inte, men min kropp är kall, fingrar och tår och näsa och öron lite för stela. Jag har varit produktiv idag, men på fel sätt. Städat och gått promenader med hunden och umgåtts med familjen, men har en inte ens halvfärdig hemtenta liggandes på det digitala skrivbordet som ska in på måndag. Har haft svårt att tänka denna vecka, trots att jag tror mig ha förstått uppgiften nu. Men hjärnan orkar inte just nu, tyvärr. Känner mig trött och seg, därav kaffet så sent på dagen. Försöker hålla mig till två koppar innan en viss tid, men desperata tider etc.
Mår bra, annars. Sover helt okej tills jag vaknar mellan 3 och 6. Sen blir det svårare att slappna av. Har gått från att vilja klippa av mig håret till att skaffa lugg till att inte veta vad jag vill göra med det alls. Det har varit för långt och för i vägen och för tungt, men har insett att en låg hästsvans kanske är svaret. Inte i vägen, inga huvudvärkar av den höga tofsen. Intressant, jag vet.
Undrar om det är narcissistiskt av mig att tro att folk bryr sig om vardagliga saker, men jag gillar ju att höra om sånt. A slice of life med en tvist är hur jag gillar mina böcker. Älskar daily vlogs. Nära impå dagboksinlägg på bloggar. Kanske bara är nyfiken av mig.
Sitter i köket och ska försöka sätta ihop alla lösa trådar som består av anteckningar i min tenta. Stavade narcissistiskt fel, först.
Louise Glück vinner Nobelpriset i litteratur och jag beställer Wild Iris eftersom jag tycker det är lättare att läsa poesi fysiskt, med en samling i handen, istället för en dikt här och var på en skärm som jag har gjort hittills. Jag tänker på poesi. Hur jag inte förstår det, men älskar det ändå. Några favoriter är Mary Oliver, Allen Ginsberg, Sapfo, Elis Burrau. Kanske Louise Glück kan bli en till?
Jag har funderat på min egen poesi ett tag. Hur jag ändå tror att jag har fått till min ~röst~ på engelska, men försöker låta som andra svenska poeter när jag skriver på svenska. Det är intressant hur mycket ens kreativitet kan skilja sig på olika språk. Jag har övat och övat på engelska i över tio år, men svenskan fick inte samma tid. Det flyter inte på på samma sätt. Låter inte likadant. När jag lämnade in en diktsamling under en kurs i kreativt skrivande som projekt sa min lärare att min poesi lät översatt. Det kanske den är.
Jag öppnar ett dokument och försöker finna min röst nu. Vill inte försöka låta som andra. Dem dikterna lyckas ändå aldrig bli accepterade någonstans. Jag borde fatta.
Pappa ringde mig 13:01 och skrek Louise Glück, och jag blev irriterad eftersom jag ville ta reda på vinnaren själv. Inte att jag skrek eller så, men lät lite tonårig i mina svar, min beklagan. Försökte ringa efteråt och be om ursäkt - han var inte arg, han skrattade, men ändå - men han kunde inte svara och nu har det gått en timme och 3 minuter sen han sa att han ska ringa upp. Förstår mig inte på mina känslor. Ett barns känslor vid 25. Kanske kan skylla på trycket i bröstet. På tyngden i magen. Men vet att det har inget med dem sakerna att göra.
Försöker välja kurser till nästa termin. Ska ha fyra på 7.5 var. En är obligatorisk. Sen tre valfria. Två ska vara utöver det jag studerar (litteratur), men skulle kunna välja att ha dem eller en av dem nästa höst. Får se. Allt är oklart, men uppsatsämne har jag fixat och diskuterat. Måste skriva klart en hemtenta så jag kan börja på den andra. Är inte stressad, men lite nere idag. Måste tvätta håret.
Jag inser att jag egentligen kan vara vem jag vill. Att folk inte behöver veta att jag innerst inne är rädd, osäker, naiv och skeptisk samtidigt. Inte så smart som jag borde. Att allt är en enda röra och jag kan inte få ordning på tankarna. Egentligen skulle jag kunna låtsas vara en sån som vet, en sån som kan, en sån som har vad som krävs. Jag undrar om någon tänker så om mig. Jag kanske bara tror att jag är så genomskinlig, men folk kanske tror att jag bara vill ha sympati och uppmärksamhet. Men inget jag säger om mig själv anser jag vara falskt, i stunden. Jag känner mig inte bra nog, men är alltid villig att försöka. Kanske skulle det kännas mer verkligt om jag låtsades tro på mina försök.
Det är söndag. Jag har försökt plugga till imorgon hela dagen och förstått noll. Har inte försökt, egentligen, för att vara ärlig. Suttit framför texterna, läst en paragraf. Men inte kunnat absorbera. Allt känns som en föreställning eftersom jag inte dragit ner mina persienner och det blev mörkt för flera timmar sen. Jag lyssnar på musik, flänger runt mellan säng, skrivbord, golv när jag la in alla kläder jag rensade i en påse för att skänka. Jag tänker för ofta på mig själv. Undrar hur folk ser mig - om de ens ser mig - i detta rum just nu. Vem är jag för dem? Men varför spelar det någon roll. Varför är jag fast mellan att vara ingen och vara protagonisten.
För mig är jag väl protagonisten, men vem säger att folk ens tänker på huvudrollen ändå. Alla är väl ens livs huvudroll.
Jag har inte lämnat mitt hem, förutom att gå ut med hunden, på över en vecka. Tentan slog ut mig och jag tog en semester jag inte hade råd med. Nya tag imorgon, javisst. Bara att acceptera att jag inte kommer läsa något mer idag.
Jag har börjat skriva noveller igen, åtminstone. Men det kanske jag redan sagt? Mindre sporadisk (typ) uppdatering har väl sina nackdelar.
