4/10/20
Kategori: Allmänt
Jag inser att jag egentligen kan vara vem jag vill. Att folk inte behöver veta att jag innerst inne är rädd, osäker, naiv och skeptisk samtidigt. Inte så smart som jag borde. Att allt är en enda röra och jag kan inte få ordning på tankarna. Egentligen skulle jag kunna låtsas vara en sån som vet, en sån som kan, en sån som har vad som krävs. Jag undrar om någon tänker så om mig. Jag kanske bara tror att jag är så genomskinlig, men folk kanske tror att jag bara vill ha sympati och uppmärksamhet. Men inget jag säger om mig själv anser jag vara falskt, i stunden. Jag känner mig inte bra nog, men är alltid villig att försöka. Kanske skulle det kännas mer verkligt om jag låtsades tro på mina försök.
Det är söndag. Jag har försökt plugga till imorgon hela dagen och förstått noll. Har inte försökt, egentligen, för att vara ärlig. Suttit framför texterna, läst en paragraf. Men inte kunnat absorbera. Allt känns som en föreställning eftersom jag inte dragit ner mina persienner och det blev mörkt för flera timmar sen. Jag lyssnar på musik, flänger runt mellan säng, skrivbord, golv när jag la in alla kläder jag rensade i en påse för att skänka. Jag tänker för ofta på mig själv. Undrar hur folk ser mig - om de ens ser mig - i detta rum just nu. Vem är jag för dem? Men varför spelar det någon roll. Varför är jag fast mellan att vara ingen och vara protagonisten.
För mig är jag väl protagonisten, men vem säger att folk ens tänker på huvudrollen ändå. Alla är väl ens livs huvudroll.
Jag har inte lämnat mitt hem, förutom att gå ut med hunden, på över en vecka. Tentan slog ut mig och jag tog en semester jag inte hade råd med. Nya tag imorgon, javisst. Bara att acceptera att jag inte kommer läsa något mer idag.
Jag har börjat skriva noveller igen, åtminstone. Men det kanske jag redan sagt? Mindre sporadisk (typ) uppdatering har väl sina nackdelar.
