natassa.blogg.se

Jag var aldrig ett konstant läsande barn. Faktiskt inte. Inte ens i närheten. Jag hade aldrig kommit hem med en hel påse utlånade böcker från bibblan. Jag gillade böcker och kunde plocka upp en och annan barnbok i skolbiblioteket eller hemma, men jag läste sällan ut dem. Jag var nyfiken, angelägen, men jag kände inte alltid ett behov av att allt jag berörde skulle bli en del av mitt repertoar. Idag är jag raka motsatsen. Jag måste läsa ut böcker. Annars var tiden jag spenderade med dem bortkastad. Eller? Nja. Inte riktigt. Det är något jag vill jobba på nästa år; en process som redan har börjat då jag har lagt ner otaliga böcker senaste månaderna.

 

Så jag var inte en Läsare med stort L förrän jag var 12 och läste Harry Potter. Var jag en författare?

 

Nja. Jag skrev, men jag kan inte minnas att jag spenderade timmar med att jobba på en historia. Jag har hittat tre "böcker" jag skrev som liten, för olika åldrar, men om jag någonsin skrev mer än så utöver skolarbete är oklart. Jag började nog skriva mycket som 12 eller 13-åring. Något med 2008-2009 kickade igång min resa. Ständig inspiration, om än i form av media jag kunde skriva fanfiction utefter.

 

Nej, jag skrev och läste inte mycket som barn. Men jag lekte. Jag hade fantasi. Konstanta idéer som fick utlopp genom lek och skratt och umgänge med både mina vänner och mina egna leksaker. Jag kunde hålla i en penna och ett sudd och skapa en hel värld, inte med skrift, men med fantasi. Pennan och suddet var hjältarna i berättelsen. Pennan var den där torra typen, medan suddet hade en pipig och jobbig röst och var ganska aktiv. Tillsammans räddade de dagen. Oj, vad jag minns lektioner som spenderades med att jag kollade på min penna och mitt sudd och kanske rörde dem lite grann, men mest utspelades leken, berättelsen, i mitt huvud.

 

Jag skapar så än. I sängen, låtsandes att jag är en karaktär som är med i något större. När jag går, vinden i håret, träden runt omkring mig, så är jag hjälten som gått iväg för att reflektera. Hemma är det kaos och jag måste ha en stund för mig själv innan jag kan återvända till vad som håller på att utbrytas. I Grekland är jag Kerouac och skriver om vad som sker. Aldrig fysiskt. Aldrig med en röd tråd. Egentligen kanske jag skapar filmer mer än böcker i mitt huvud, men jag skapar konstant.

 

Ibland skriver jag även ner mina tankar, men inte alltid.

 

Jag vill skapa en egen fristad. Vill känna lättnad, lugn, ha andrum under täcket. Inte bli kedjad till mitt hörn, dessa fyra konstant krympande väggar. Det kanske är jag som växer. För - inte stor så men - stor för även mig själv. Får inte plats i denna hud längre. Vill riva mig själv till 

 

 

och börja om.

 

Jag pratar för mycket. Förut hade jag bemästrat konsten att hålla tyst, men jag tror att det handlade om att jag inte hade någon att prata med. Ensam. Alltid ensam. Jag har vänner och familj, men förtjänar jag dem? Jag förstör, bara förstör, ett liv av oförmågan att hålla något helt, om än endast min egna idyll. Mitt egna lugn.

 

Jag borde sluta prata. Med folk. Mig själv. Med nätet. Med denna blogg, fast här kan jag göra konst av det. Inte bara ett evigt klagande. Jag kan trycka på en knapp och ha

 

paragrafer

 

och då är det mer än bara mitt behov av att berätta hur saker känns just då.

 

Inatt spenderade jag 15 timmar i sängen, men sov endast 7 av dem. Ville glömma. Distrahera. Skapa en fristad under täcket. Jag vill inte lägga mig och känna att allt är jobbigt för nu kommer jag inte kunna somna på tre timmar. Jag vill njuta av processen så som jag kan njuta av annat. En stund för mig själv. Ingen kan begära något av mig här.

 

Men jag mådde bara dåligt. Dåligare än jag har på länge. Den sista veckan på året är alltid den värsta.

 

Vill ha ett nytt år och en ny start, men vet att ett nytt år och en ny start inte kommer få mig att sluta förstöra. Ett steg i taget, I guess, men vad är första steget, egentligen?