7/3/19
Kategori: Allmänt
Det är dagar som dessa, då allting ser hopplöst ut och inget riktigt har någon mening, som jag försöker påminna mig själv om saker jag älskar. Saker som gör mig glad och nöjd och ger allting en gyllene nyans. Kaffe och inspiration en tidig morgon, då orden bara flödar. En lugn, regnig dag med en bra bok. Att återvända till en älskad film. Ni vet, simpla saker.
Jag kräver inte ett fenomenalt liv. Jag vill ha en stabil inkomst. Vill gilla mitt jobb. Vill ha mina vänner som förstår att jag trivs med att bara vara ensam hemma ibland. Jag vill ha böcker, kultur, ett word-dokument. Inspiration och motivation och möjligheten att romantisera dem simpla stunderna. Att romantisera mitt liv har räddat mig, faktiskt. Jag romantiserar tanken på att skriva ute på altanen en lugn sommardag; så mycket så att jag minns min b-uppsats med glädje då det var precis så den kom till. Jag romantiserar tanken på att sitta i en väns kök och jobba på våra rapporter och vara produktiva. Jag till och med romantiserar att laga mat, när jag nu gör det.
Jag måste romantisera. Annars kommer jag gå under.
Jag kräver inte ett fenomenalt liv. Allt jag vill är att inte känna att inget har någon mening och att det skulle vara lättare att bara sluta existera.
