natassa.blogg.se

Sista dagen på månaden. Jag sitter vid kanten av skrivbordet då solen precis har börjat sin resa förbi mitt fönster. Har lite svårt för ljuset idag. Ögonen värker. Jag pressar pekfingrarna över ögonlocken och trycker. Jag pressar en hård boll mot nacken, axlarna, skulderbladen. Jag känner mig trött och förkyld idag, men dricker knappt mitt kaffe.

 

Har fastnat för ännu en lifestyle youtuber, som får allt att se så vackert och konstnärligt ut. Trots att hon visar sina låga dagar, men hennes lows är värda en hel video, med soliga hörn och kärlek och matlagning. De är vackra lows, nästan artificiella. Mina lows förkroppsligas i att jag bara sitter vid mitt skrivbord och inte gör något. Mina lows är också rätt städade. Jag låter aldrig mitt rum vara stökigt, försöker ändå göra något åt mitt utseende, som att noppa allt hår ur mitt ansikte (hej pcos), slänga på en ansiktsmask, kanske till och med städa. Men det är oftast efter att jag har suttit vid mitt skrivbord och inte gjort någonting i någon dag.

 

Mina lows är inte kreativa. Det är därför de är lows. Jag orkar inte skapa, och det tar inte så lång tid att få ordning på ett enda rum om det nu skulle råka vara stökigt (det är det aldrig). Har väl varit i någon slags kontinuerlig kris i flera månader, egentligen, men igår började jag skriva en novell, och jag tar massor med bilder. Jag önskar att jag kunde göra mer, att allt kunde vara mer regelbundet, men det är svårt att skapa vanor när man väl har fallit ur dem. Om jag skriver varje dag igen, eller åtminstone varje vecka, kanske till och med delar med mig av något, kanske det eventuellt kan bli en vana igen.

 

Jag vill lära mig spela piano och måla, men jag orkar inte.

 

Jag mår oftast alltid bra när jag skriver sånna här inlägg. Jag bara psykoanalyserar mig själv. Jag skriver inte när jag är ledsen längre, eller så har jag aldrig gjort det. Jag tänker för mycket och skriver i huvudet. Har alltid gjort det.

 

Vaknar upp förkyld. Trodde först att den konstiga känslan i halsen var en kvarlevnad från corona, som länge gjorde att jag inte kunde prata eller sjunga mycket utan att min hals började värka. Jag hostade ju så mycket när jag var sjuk i november. Just att det endast har gått tre månader gör att jag inte tror att jag har corona nu, och det verkar vården inte heller tycka då jag inte får boka ett test. Jag är med största sannolikhet imun, säger de. Blir väl av antikropparna lagom till sommaren.

 

Det känns som vår idag, men det är fortfarande vinter i luften. Känslan, lukten. Mitt humör är på topp, vilket balanserar ut min brist på energi. Mina första kurser lider mot sina slut. Det känns lite som en slags skolavslutning, trots att nya kurser börjar i slutet av mars. Jag har tagit det lugnt denna vecka då jag plötsligt inte har mycket att göra. Undrar om jag blev sjuk för att jag äntligen slappnade av?

 

Belmo ligger i solen, men jag är gömd i ett hörn av soffan. Har en svag huvudvärk som inte blir bättre av ljuste tyvärr, men jag vill öppna fönster och släppa in den tidiga våren. Vecka 0.5, typ. Har lektion vid 13 och är helt förberedd för en gångs skull.

 

Kaffet smakar äckligt. Vi började dagen med en 30 minuters promenad i skogen.

 

Jag vaknar upp varje natt i panik av tanken på att flytta och bo ensam och vara fullt ansvarig för allt. Kanske mest eftersom jag börjar bli livrädd att min utbildning inte kommer ge mig jobb, och vad är en utbildning utan en destination? Funderar på om mamma hade rätt. Alldeles för sent för att ändra. Jag är alltid för omotiverad för att bli det jag vill, men jag försöker. Det går för långsamt.

 

Om jag ska vara ärlig tror jag ibland att jag kommer dö innan, trots att jag inte befinner mig på en mörk plats längre. Alltid den tanken, som om det är enda utvägen. Jag måste sluta tänka så. Det har förstört mitt liv nästan mer än depressionen gjorde.

 

Jag funderar på att plugga någon slags pedagogik så jag kan bli svenskalärare. Kanske en sommarkurs. Kanske den där kursen på 90hp jag sökte till men som jag blev struken från pga mastern. Men jag tror inte jag kan gå den och mastern samtidigt och då måste jag plugga i ännu ett och ett halvt år och det känns inte värt det?

 

Igår kallade pappa mig för ungdom och mamma påminde honom om att jag inte är det. I min dröm åldrades jag plötsligt som en slags Dorian Grays porträtt som jag läste för andra gången inför min lektion idag. Vill skippa lektionen men kommer inte göra det. Är alltid stressad inför den men vill ju veta vad läraren har att lära ut. Det är bara jag som inte har något att säga och som alltid är ledsen efter den.

 

Jag mår egentligen bra, trots att detta inlägg var lite deppigt. Sorgen och oron och ångesten är inom mig, men jag är rätt nöjd med tillvaron. Det är framtiden som skrämmer.