natassa.blogg.se

Jag vaknar upp varje natt i panik av tanken på att flytta och bo ensam och vara fullt ansvarig för allt. Kanske mest eftersom jag börjar bli livrädd att min utbildning inte kommer ge mig jobb, och vad är en utbildning utan en destination? Funderar på om mamma hade rätt. Alldeles för sent för att ändra. Jag är alltid för omotiverad för att bli det jag vill, men jag försöker. Det går för långsamt.

 

Om jag ska vara ärlig tror jag ibland att jag kommer dö innan, trots att jag inte befinner mig på en mörk plats längre. Alltid den tanken, som om det är enda utvägen. Jag måste sluta tänka så. Det har förstört mitt liv nästan mer än depressionen gjorde.

 

Jag funderar på att plugga någon slags pedagogik så jag kan bli svenskalärare. Kanske en sommarkurs. Kanske den där kursen på 90hp jag sökte till men som jag blev struken från pga mastern. Men jag tror inte jag kan gå den och mastern samtidigt och då måste jag plugga i ännu ett och ett halvt år och det känns inte värt det?

 

Igår kallade pappa mig för ungdom och mamma påminde honom om att jag inte är det. I min dröm åldrades jag plötsligt som en slags Dorian Grays porträtt som jag läste för andra gången inför min lektion idag. Vill skippa lektionen men kommer inte göra det. Är alltid stressad inför den men vill ju veta vad läraren har att lära ut. Det är bara jag som inte har något att säga och som alltid är ledsen efter den.

 

Jag mår egentligen bra, trots att detta inlägg var lite deppigt. Sorgen och oron och ångesten är inom mig, men jag är rätt nöjd med tillvaron. Det är framtiden som skrämmer.