natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Självisk closure

Kategori: Allmänt

På grund av planer bestämde jag mig för att duscha tidigt idag, vilket resulterade i att jag var tvungen att duscha utan musik då halva min familj fortfarande låg och sov. Detta innebär att jag hade alldeles för mycket tid att stå och tänka på saker, och det var då jag mindes drömmen jag hade inatt. Det var en sådan dröm som visar exakt vad ditt undermedvetna längtar efter eller fortfarande funderar på. För mig var det lite av en blandning, men att minnas den var inte kul.

Det var inte kul eftersom denna del av mitt förflutna fortfarande ger mig så blandade känslor. Det är själviskt att säga att jag nu väljer att skriva om det för att försöka få closure, för det är jag som är boven i det hela.

För ganska precis tre år sedan, när jag var 19, träffade jag en kille, några år äldre än mig, på en klubb. Jag tror ni förstår hur det gick till, och vi sågs i kanske två tre veckor efteråt. Inte länge alls, men länge nog för att jag skulle inse att jag faktiskt gillade honom. Problemet? Jag kände några av hans yngre bröder, och en av dem var i min ålder och hade varit kär/besatt i mig i flera år. Det kändes lite dumt att liksom dejta hans äldre bror efter det, så jag visste ju att vi antagligen inte skulle gifta oss i slutändan om man ska säga så. Men jag gillade honom, så valde att umgås ett tag iallafall.

Men sedan kom ångesten, precis som den alltid gör. Jag vet inte vad det är, men så fort folk blir intresserade av mig drar jag. Ajdå. Vi ses aldrig. Ska bara boarda ett plan till Japan. Farväl. Denna gång boardade jag ett plan till Grekland, men det hade varit förutbestämt och jag är väldigt säker på att han visste om det. Problemet här? Jag hade låtit bli att svara på ett sms kvällen innan (jag hade varit på en födelsedagsmiddag) och svarade inte dagen vi skulle åka och svarade inte när vi kom tillbaka. Ni fattar va? Jag ghostade honom totalt. Poff. Borta. Natassa vem?

Jag är ju inte stolt över detta, men ju mer tid som gick desto värre kändes tanken på att svara. Vem svarar flera veckor senare liksom? Flera månader. År.

Tre år har nu gått, och jag svarade aldrig och såg honom aldrig igen. Eller vänta, jo, vi gick tydligen förbi varandra en gång, men jag såg honom inte för jag var mitt i en konversation med en kompis och min sociala fobi gör så att jag aldrig kollar på folk jag går förbi. Det var min kompis som insåg vem det var, sa att han hade försökt få min uppmärksamhet, och jag hade ignorerat honom precis som jag hade ignorerar hans sms och existens. Jag ville springa tillbaka, prata med honom, be om ursäkt, men jag gjorde inte det.

Jag har bytt nummer, så vet ju inte ifall han har försökt skriva, men nu känns det alldeles för själviskt för mig att reach out och be om ursäkt. Det är ju mest för att jag har känt mig så skyldig som behandlade en bra kille så dåligt och känner att jag är skyldig att förklara. Jag tror inte att jag någonsin var viktig nog att lämna något djupt spår, men vill samtidigt inte riskera att riva upp potentiella gamla sår. Eller åtminstone gamla förödmjukelser. Jag vet att jag skulle känna mig dum om någon behandlade mig så som jag behandlade honom.

Men jag skriver detta för att jag söker closure. En självisk closure, men en closure likaså. Att jag fortfarande tänker - drömmer - om det tre år senare är sjukt, och jag är så arg på 19-åriga Natassa och den där jävla ångesten som alltid ska förstöra allt, men 22-åriga Natassa kan inget göra, för det är egentligen alldeles försent. Jag borde ha skrivit samma sommar, samma år. Inte nu, när det endast handlar om att döda denna demon. Han är värd mer.

Han var alltid värd mer.

 

10/5/18

Kategori: Allmänt

Du sitter i solen och känner något tungt. Något tomt och tungt och förskräckligt, och du undrar hur något så tungt kan vara tomt och hur något tomt kan vara förskräckligt. Du kisar, försöker se någon slags klarhet i solens starka ljus, men allt du ser är illusioner. Illusion av lycka. Illusion av frid. Illusion av att allting är okej och ingenting är trasigt djupt där inne.
 
Sedan sker något obetydligt. Något du inte ens borde känna någonting starkt för eftersom det inte angår dig. Och du blir arg. Fullkomligt rasande så att allt du kan se under en kort stund är rött rött rött, och du vet att det är löjligt och du försöker samla dig, men det är inte förrän du ser det där som alltid krossar ditt hjärta som du inser varför känslorna var så överväldigande.
 
En substitut för något annat. Substitut för sorgen som ständigt pulserar i dina ådror.
 
Det du har förträngt.
 
Plötsligt gråter du, och ilskan försvinner, och istället är du tung och tom och förskräcklig, och du undrar om det någonsin kommer kännas okej igen.
 
***
 
Cavalli har varit död i en månad nu.
 

1/5/18

Kategori: Allmänt

Idag är det tre veckor sedan Cavalli gick bort och jag fick precis en gråtattack och var tvungen att sätta mig på golvet framför hans bilder med hans urna för att försöka känna mig nära honom, men helt ärligt känns urnan inte som honom. Försöker gång på gång få någon slags connection när jag sitter framför den. Letar efter tröst som inte finns.
 
Känner mig nog närmare hans halsband, vilket är varför jag har den i mitt rum tillsammans med en bild på honom. Hans egna lilla närvaro i en plats jag ofta är i. Ett desperat försök att hålla kvar honom i mitt liv.
 
Jag brukar säga hans namn, som om jag ropar på honom, bara för att det känns konstigt att inte ha sagt "Cavalli" ordentligt. Så som jag sa det när jag pratade med honom. Det har blivit lättare att leva nu. Känner inte en konstant skuld och kan prata om honom utan att gråta. Minns saker han gjorde och ler, men det är tomt. Tomt i huset utan honom. Jag kommer hem och vill gosa, men det finns ingen Cavalli att gosa med längre.
 
Värst är nog att bryta vanorna. Att inte sitta på övervåningen hela dagen för att göra honom sällskap när de andra jobbar. Att inte stanna upp och lyssna efter hans stampande vid trappan eftersom han inte kunde gå ner för den. Att inte förvänta sig att han ska skälla sönder på höga ljud utifrån och när folk knackar på.
 
Men det kanske även är de sakerna jag borde minnas och förvänta mig för att inte glömma bort. Jag var ju så orolig i början att jag skulle glömma, och visst kommer det väl komma en dag då jag inte hör ljud och tror att det är han, men tills dess kan jag ju låtsats att han fortfarande är här. Att hans själ är kvar. Trots att jag inte känner av den.
 
Trots att han egentligen inte är här alls.
 
De åren han var här var värt det, dock. Kärleken var så så värt det.