Du sitter i solen och känner något tungt. Något tomt och tungt och förskräckligt, och du undrar hur något så tungt kan vara tomt och hur något tomt kan vara förskräckligt. Du kisar, försöker se någon slags klarhet i solens starka ljus, men allt du ser är illusioner. Illusion av lycka. Illusion av frid. Illusion av att allting är okej och ingenting är trasigt djupt där inne.
Sedan sker något obetydligt. Något du inte ens borde känna någonting starkt för eftersom det inte angår dig. Och du blir arg. Fullkomligt rasande så att allt du kan se under en kort stund är rött rött rött, och du vet att det är löjligt och du försöker samla dig, men det är inte förrän du ser det där som alltid krossar ditt hjärta som du inser varför känslorna var så överväldigande.
En substitut för något annat. Substitut för sorgen som ständigt pulserar i dina ådror.
Det du har förträngt.
Plötsligt gråter du, och ilskan försvinner, och istället är du tung och tom och förskräcklig, och du undrar om det någonsin kommer kännas okej igen.
Idag är det tre veckor sedan Cavalli gick bort och jag fick precis en gråtattack och var tvungen att sätta mig på golvet framför hans bilder med hans urna för att försöka känna mig nära honom, men helt ärligt känns urnan inte som honom. Försöker gång på gång få någon slags connection när jag sitter framför den. Letar efter tröst som inte finns.
Känner mig nog närmare hans halsband, vilket är varför jag har den i mitt rum tillsammans med en bild på honom. Hans egna lilla närvaro i en plats jag ofta är i. Ett desperat försök att hålla kvar honom i mitt liv.
Jag brukar säga hans namn, som om jag ropar på honom, bara för att det känns konstigt att inte ha sagt "Cavalli" ordentligt. Så som jag sa det när jag pratade med honom. Det har blivit lättare att leva nu. Känner inte en konstant skuld och kan prata om honom utan att gråta. Minns saker han gjorde och ler, men det är tomt. Tomt i huset utan honom. Jag kommer hem och vill gosa, men det finns ingen Cavalli att gosa med längre.
Värst är nog att bryta vanorna. Att inte sitta på övervåningen hela dagen för att göra honom sällskap när de andra jobbar. Att inte stanna upp och lyssna efter hans stampande vid trappan eftersom han inte kunde gå ner för den. Att inte förvänta sig att han ska skälla sönder på höga ljud utifrån och när folk knackar på.
Men det kanske även är de sakerna jag borde minnas och förvänta mig för att inte glömma bort. Jag var ju så orolig i början att jag skulle glömma, och visst kommer det väl komma en dag då jag inte hör ljud och tror att det är han, men tills dess kan jag ju låtsats att han fortfarande är här. Att hans själ är kvar. Trots att jag inte känner av den.
Trots att han egentligen inte är här alls.
De åren han var här var värt det, dock. Kärleken var så så värt det.
