natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Dikt - En fruktsallad

Kategori: Allmänt

ljuset från staden bländade dig och förvred din person så att du såg ut som en neonskylt
skrikande ut till folket som endast ville gå förbi
titta
här är jag
köp vad jag säljer och sälj vad jag ger
jag ger det gratis
men du måste ge mig något tillbaka
för annars får jag inte kalla det sälja
det kallas lögn


Stockholms gator lyser i mörkret
ironi
och regnet skapar ännu en illusion
på marken som nu är en spegel
men allting är egentligen en illusion
konstruktion
så vad gör det?


du gör mycket under natten för du säger att den är längre
men när du sedan kryper ut ur hålet du kallar hem
och klagar på att mörkret inte välkomnar dig
som sitt barn
så bildas en fruktsallad
(vad är egentligen en sallad?)
av blandade åsikter
och känslor
och ord
men endast två av orden går att plocka ut ur skålen som du nästan tappar på marmorgolvet
endast två av orden är mogna nog för dina läppar
och din mun
och din strupe
så vad är poängen med fruktsalladen
om endast en del av den utnyttjas?

 

Essä - Om skrivande och byn i Grekland

Kategori: Allmänt

Skriven under en delkurs förra terminen.
 

Jag firade min andra jul i vår by i Grekland – och inte i Vårby i Sverige som jag då bodde i – som egentligen ingen i familjen kommer ifrån men som vi har hamnat i och som jag alltid ansett vara mitt hem i det landet. Jag minns givetvis ingenting, men har sett bilder. Farmor, som bodde på Kreta, var där med oss andra, säkerligen för att vara med på min andra jul i livet och första – och hittills enda – jul i Grekland. Jag var ett år och tre månader.

Sedan dess måste jag ha spenderat nästan varenda sommar där – och innan jag skulle börja förskolan var jag där med mormor och morfar i ett halvår. Om jag inte åkte till lilla Katsika i Ioánnina (som tydligen inte är så litet, men som Stockholmbo ser jag väl saker annorlunda) så kändes det inte som om jag hade varit i Grekland.

Jag vet att andra kan relatera. Andra som kommer från helt andra platser i det landet och som måste svänga förbi och träffa släkten och liknande innan de drar norrut igen. Det räknas inte om man inte åker till sitt hem.

Vi bor utanför själva Katsika, nära berg som inte alls är ovanliga att se runt om Ioánnina och Epirus. Jag älskar berg just för att de påminner mig om Ioánnina - min senaste tatuering är till och med en hyllning till bergen. Vi bodde i en villa med en stor gård som egentligen inte alls brukade se ut som den gör nu, men morfar expanderade nedervåningen och la till en övervåning när mamma var liten. Processen måste ha tagit ett tag. Allt är gjort av trä och man kan inte befinna sig där uppe under en längre tid då värmen blir helt outhärdlig. Nu fanns det dock tillräckligt med sovrum så att både min familj, mormor och morfar, samt mina kusiner ska kunna sova.

Ett riktigt familjehem.

Jag trivs där, men samtidigt har jag inte känt mig riktigt som mig själv de senaste gångerna vi åkte dit, och det kanske mest för att jag inte längre gör det jag älskar mest när jag är där: skriver.

Jag brukade skriva, förut. Brukade ta med mig min laptop eftersom jag inte tyckte att skriva för hand gick fort nog (kanske som morfars byggarbete, men skillnaden är väl att han inte hade något val), och jag brukade sitta i mitt alldeles egna sovrum istället för rummet jag hade delat med mormor och lillebror i flera år, och skriva. Skriva, skriva, skriva. Jag vet inte hur många ord jag lyckades få ner under de veckor vi var där, men det var nog en hel del.

Jag gör inte detta längre. Å andra sidan har vi inte varit där lika ofta nu när vi är äldre. Förra året åkte jag inte ens med till Grekland. Saker och ting har förändrats, givetvis, och jag märkte av det direkt när vi åkte till Katsika sommaren 2016.

Laptoppen stannade hemma. Jag visste att jag inte skulle använda den. Blev det panik kunder jag skriva på mobilen, men det gjorde jag heller inte. Istället för att släpa på en tung manick som betydde mycket för mig i Sverige valde jag att bara släpa på mitt tunga sinne och kreativitet. Och oj vad jag skrev.

Jag klev av planet och skrev. Jag satte mig vid hamnen med benen precis vid kanten av bryggan, nästan dinglandes utför över det kolsvarta vattnet, och skrev. Jag somnade sittandes på en stol på skeppet och skrev. Jag la mig i min säng för första gången på fyra år och skrev.

Jag skriver alltid i huvudet, men när jag är där skriver jag mer.

Problemet med att skriva i huvudet är att allt material kanske aldrig blir till något om jag inte skriver ner det i ett dokument senare, men jag kan inte låta bli. Jag lever alltid med ena foten i verkligheten och den andra i mitt huvud. Fast det kanske alla skribenter och konstnärer gör.

En av mina favoritförfattare är Jack Kerouac, beatförfattaren som är känd för sina böcker om att resa genom framförallt Nordamerika i diverse fordon. Första gången jag läste något av honom, vilket fick bli hans kändaste verk, On The Road, var jag 18 år och hade nyligen tagit studenten. Vi åkte till Rhodos det året eftersom vi försökte göra något annat än att åka till Katsika och se samma saker om och om igen, men trots att jag visste att jag var i Grekland kändes det mer som Italien, av någon anledning. Att de enda grekerna runt om oss var de som jobbade på hotellet kanske hade något med saken att göra (fast jag begriper fortfarande inte varför jag trodde jag var i just Italien). Jag läste boken och blev kär, och sedan dess har jag läst sju andra verk av honom. Kerouac dokumenterade sina resor – och skrev om dem åt det mer fiktiva hållet, så allting är inte hundra procent sant – och själva processen inkluderade slitna skrivböcker och krympande blyertspennor som han tog med sig för att anteckna. Kanske inte överallt. Kanske inte hela tiden. Men det var en del av hans resor.  I vissa romaner, som Big Sur, reser hans karaktär till en plats enbart för ensamtid som då kan leda till skapande.

Jag vill vara som Jack Kerouac, men kan jag det om jag inte skriver hela tiden? Om jag väljer att inte fysiskt skriva när jag reser, kan jag då kalla mig själv för en skrivande person?

Jag tror det.

Katsikas gator var ojämna. Är ojämna. Sommaren 2016, när jag var 20, nästan 21, vandrade jag över torget, platia (πλατεία), med min lillebror och gudsyster och såg en man sparka ut en hund ur en kiosk. Saker som var oacceptabla, för det mesta, i Stockholm var en slags vardag i Grekland, och specifikt i små byar där allting kändes lite äldre, lite grymmare, men som ändå hade en sådan charm så att man drömde om att bo där när man var yngre. Jag, bror och gudsyster blängde på mannen, svor åt honom på svenska, förbannade hans existens medan hunden sprang iväg, och sedan köpte vi glass från butiken bredvid. Rätt åt honom.

Detta är första gången jag skriver ner denna historia.

Allting som händer mig kommer inte att bli nedskrivet. Det kommer inte hamna i ett dokument, eller en blank sida, eller ett blogginlägg, eller en opublicerad bok. Men i mitt huvud gjorde scenen succé och folk som jag, som skulle kunna läsa vad som helst ens favoritförfattare skrivit, oavsett hur alldagligt, skulle älska den och förbanna mannen på nytt. Tack vare att jag, den resande, skrivande individen, valde att skriva ner det eftersom jag skriver ner allt när jag reser.

Fast så är det ju inte, och så kommer det inte att bli. Jag är inte Kerouac, och faktum är att jag trivs som jag är. För även om jag såg något och skrev ner det i huvudet på ett sådant invecklat sätt så att det verkade djupare än det egentligen var, så behöver det inte betyda att det kommer bli bra på papper (eller laptop), men då har jag istället en scen, en obetydlig och slumpmässig scen, som ibland kan hamna i ett helt orelaterat verk flera år senare.

Kerouac sa en gång att man borde berätta världens sanna historia i en inre monolog, och när jag gick där bredvid min kompis över Ioánninas gator på väg till en bar insåg jag att det var precis vad jag gjorde. Det kanske inte var din världs sanning, eller hens världs sanning, men det var min.

Solen berörde Katiska tidigt under den varmaste årstiden, och jag vaknade med fåren och hönorna och hundarna eftersom jag inte hade något annat val. Världen vaknade och jag gjorde detsamma. I Sverige skulle jag antagligen ha sjunkit ner någonstans i mitt rum och skrivit något, då att skapa när dagen är vacker och ny är det bästa jag vet, men här gick jag endast ut till gården med en kopp kaffe och satt och observerade allting. Det kanske inte var intressant, egentligen, men i mitt skrivande huvud var allting fascinerande.

Jack Kerouac sade många saker under de 47 år han levde, bland annat att man borde försöka sketcha flödet som redan existerar i ens huvud (min översättning). Jag vidrörde inte en enda penna under min vistelse i Katsika. Jag bara satt där och skapade ett mästerverk av inget. Målade luften och skuggade vinden. Tog min lilla bild av berg i fjärran och hunden Elenitsas oändliga kärlek och de vackra rabatterna som mormor hade spenderat år på och alla grekiska gubbar som satt utanför caféet, kafenio (καφενειο), och skapade något ingen kunde se. Det var inte rätt tillfälle att göra något påtagligt. Tiden var inte inne, och tid är allt vi har.

Men varför är tiden aldrig inne när jag är där? Är det simpel lathet? Jag vill inte jobba när jag har semester trots att jag älskar att skriva men vet att det kräver mycket? Kanske jag inte vill hamna i zonen bara för att bli bortryckt så fort någon grek jag inte minns hälsar på och kräver kindpussar?

Jag satt i mitt rum första året det var mitt, med en överhettad och tung laptop i famnen. Jag skrev och skrev och skrev. Fingrarna näst intill flög över tangentbordet. Jag var igång, någonting höll på att ske, någonting magiskt och helt underbart.

Sedan ropade någon på mig från vardagsrummet. Dags för mat. Eller vattenmelon. Eller att umgås. Eller att hälsa på samma personer jag träffade igår som vägrade låta mig vara eftersom alla givetvis var ute efter att förstöra. Laptoppen sattes i viloläge och jag tvingades ut i den riktiga världen.

Ensam var man aldrig i Katsika, trots att jag hade noll vänner och minus noll saker att göra. Det var lite ironiskt.

Nu, när jag har lämnat tonåren bakom mig, började jag umgås med folk jag egentligen hade känt sedan barnsben men som jag inte visste hur jag skulle prata med. Vi satt i bilen, då körkort var något som fanns i våra liv nu, och åkte mot Ioánnina för att träffa folk och dricka kaffe precis som riktiga greker. Vi pratade engelska för att min tunga inte kunde greppa orden på samma sätt som deras kunde.

Och jag skrev i huvudet. Allting jag såg och gjorde och hörde och sade. Jag skrev ner det, precis som Kerouac.

För min hjärna fungerade lika bra som ett anteckningsblock; åtminstone under några veckor om året. En skrivande hjärna vilar nog aldrig, men att inte behöva göra orden begripliga var trots allt nog för att låta den andas lite lättare.

Att skriva i huvudet är både bra och dåligt. Allt handlar om vad man vill ut av skrivandet. Vill jag ha ett färdigt verk med det material jag samlar när jag går där på den steniga vägen medan solen bränner mig? Eller vill jag bara döda tid. Öva på fraser. Låtsats att min tillvaro är mer poetisk än den är.

Det är skillnaden. Ifall jag skriver något i huvudet som jag tycker är fantastiskt måste det ju skrivas ner fysiskt också, vilket ofta är vad jag har mobilen till i sådana situationer.

Jag skriver nog mer fysiskt än i tanken dock, för det är ofta skrivandet kan övergå till vanligt tänkande, vilket är annorlunda då jag inte försöker konstruera meningar medvetet. Men att skriva i tanken är lättare, då jag inte känner pressen att det ska se bra ut. Ingen kommer ju att läsa det. Knappt jag kan läsa det. Jag kan ju mycket möjligt ha glömt bort vad jag skrev på promenaden genom byn kvällen innan, men det är givetvis något som kan ske när jag skriver fysiskt också. Hur många gånger har man inte öppnat ett dokument och blivit förvånad över innehållet? Skrev jag verkligen det här den 14:e juli 2014? Wow. Där ser man!

Jag antar att vad jag vill komma fram till är att, medan att skriva i huvudet är en fantastisk och pressfri övning, så skulle jag välja fysisk skrivning över det. Att jag i senare år har valt att skriva i huvudet under semestern är för att den aldrig varar längre än två veckor. Om jag någonsin skulle vara någonstans under en längre period skulle laptoppen med.

Och då skulle jag ju vara som Kerouac. Han visste ju aldrig när han skulle vara hemma igen, utan visste endast att han skulle vara borta länge. Han var ju tvungen att ha med sig något att skriva på om han ville vara en skribent.

Så där är skillnaden.

Men jag gillar friheten som kommer med att skriva i tanken. Hur inget behöver vara perfekt. Att man kan producera sina djupaste och mörkaste hemligheter i en snyggt konstruerad paragraf och ingen kommer någonsin att komma på en. Jag kan skriva om min värsta natt hittills, som hände någon gång på våren 2016. Jag kan skriva om mina själviska tankar och skulden som jag lägger på fel person.

Och ingen behöver veta.

Jag tror att alla skriver i tanken, även om de inte alltid är medvetna om det. James Ellison skrev i Finding Forrester att man skriver första versionen av något med hjärtat, och sedan skriver om med huvudet. Jag tror att första versionen faktiskt är skriven med huvudet, då man måste bearbeta idén i tankarna innan man kan få ner det på papper. Hjärtat skriver endast den första fysiska versionen. Att huvudet återfår kontrollen efteråt är nästan lite poetiskt och något jag inte hade tänkt på tidigare.

Ett laptopår försökte jag jobba på en roman när vi var i Katsika. Minns att jag till och med skrev ner en scen på mobilen som jag kom på när vi var ute. Jag var fast besluten att få ner scenen i dokumentet sedan, vilket jag gjorde. Men den romanen har det inte blivit något av sedan dess.

Varför?

För att jag inte lät den småkoka i mina tankar åtminstone ett litet tag först. Jag skyller i alla fall på det.

I november 2017 skrev jag klart första versionen av en roman. Första romanen jag någonsin skrev klart, och det var tack vare stunderna då jag hade suttit och kollat på bergen och skrivit i mitt huvud. Stunderna då jag hade gått runt i mataffären och skrivit. Stunderna då jag hade gömt mig från solens strålar och skrivit.

Och jag åkte inte ens till Grekland det året.

Romanen är en version av romanen jag försökte skriva några år tidigare, fast väldigt annorlunda. Jag lät den var. Lät den utvecklas i tankarna, tills jag var redo att sätta mig ner med den. Jag är medveten om att det inte kommer gå att göra detta med varenda idé jag har, då det kommer vara mer tidskrävande än vanligt, men att skriva i tankarna i åtminstone en stund är bättre än att tvinga fram en idé som man ändå kommer överge. Det är svårare att bränna något som har fått koka ett tag.

Drömmar

Kategori: Allmänt

Idag fick jag leva ut drömmen att skrika hysteriskt på någon (i typ en sekund) och sedan springa iväg från situationen som endast gjorde mig ledsen. Det kändes inte lika skönt som jag trodde. Kanske för att det nu handlade om verkliga känslor och händelser istället för en dagdröm.
 
Hur ofta brukar jag inte sitta och tänka på hur jag skulle göra ifall specifika saker hände? Jag blir lätt arg (det förvandlas snabbt till sorg och tårar, men de sekunder av ilska kan göra nog med skada), och jag har alltid velat skrika på någon för att äntligen få visa mina känslor också istället för att hålla dem inne och endast blänga (och sen gråta). Jag har spenderat evigheter med att tänka ut hur jag skulle springa ifrån en situation, men nu när det äntligen blev av visade det sig att det bara var en hel hop av negativa känslor och ett hjärta som vägrade lugna ner sig (mest för att jag kan springa i en halv minut innan jag dör). Men jag antar att denna dröm nu är uppfylld.
 
En annan dröm jag hade haft i åratal var att bli kysst på gatan utanför mitt hus, vilket slog in för typ... fyra år sedan? Vilket heller inte ledde till något bra, så jag kanske ska sluta hoppas att mina drömmar ska bli mer än tankar.

26/1/18

Kategori: Allmänt

Trodde jag inte hade uppdaterat sen förra året, men tydligen så har det endast gått 19 dagar. Eller aa, endast och endast. Det beror väl på vem man frågar. Det känns som att tid blir mindre och mindre linjär för mig och jag har inte längre någon koll på när något hände sedan jag gick ut gymnasiet. Jaha, jag gjorde detta förra veckan? Trodde det var flera månader sen.
 
Jag har haft så mycket i huvudet de senaste veckorna att jag nu inte vet vad jag ska skriva om, eller hur. Det är en stor del av varför jag inte har skrivit här på länge. Varför jag skriver så sporadiskt. Jag kan inte riktigt få ordning på alla tankar som rör sig under skallbenet, så jag låter istället bli att försöka räta ut dem. Att försöka göra något utav dem.
 
Vi har pratat om att skriva dagbok i skolan nyligen, och det fick mig att fundera på ifall det skulle komma till nytta för mig att göra det. Att skriva ner saker åtminstone några gånger i veckan som ingen kommer få se. Kommer det att hjälpa mig förstå mig själv och vad som pågår inuti (både i hjärnan och själen) eller kommer jag bara bli förvirrad och förkrossad och förargad över att behöva sätta ord på något som känns så krångligt?
 
Jag vet inte.
 
Vi har även fått skriva självbiografiska texter och jag har insett att jag inte vet vem jag är, men det är okej. Hela livet har jag strävat efter att försöka förstå och ge mig själv en stämpel. Jag är såhär och såhär och såhär. Men nu tycker jag inte det spelar någon roll. Det är nog därför jag alltid glömmer ifall jag är personlighetstyp ifnj eller intj eller vad det nu finns för alternativ. Jag tror att jag inte vill veta, för då kommer jag alltid att agera utefter vad som förväntas. Oj, det jag nyss gjorde är så typiskt min personlighetstyp. Men hallå, det som jag nyss sa skulle aldrig en iftj (eller nåt) ha sagt...
 
Det är liksom illa nog att jag jämför allt jag gör med hur en jungfru ska bete sig. De senaste åren har internet blivit så besatt av stjärntecken. Det påverkar. Men jag ska inte låta mig påverkas av annat.
 
Det känns faktiskt bättre att ha skrivit ner allt det här, även om mina djupaste hemligheter inte riktigt speglar sig här som de kanske skulle ha gjort i en dagbok. Meh, jag håller mig nog till bloggen ett tag till.
 
Klippte mig förresten för drygt en vecka sen. Diggar det.
 

En nuvarande nostalgi

Kategori: Allmänt

Tycker det är så konstigt att se folk man brukade ha i sitt liv på sociala medier; speciellt om man inte gör det ofta. Jag antar att det är facebook jag syftar på, då folk i min ålder inte längre brukar uppdatera facebook på samma sätt som man gjorde när man var yngre, och definitivt inte på samma sätt som folk i mina föräldrars ålder gör.
 
Men en dag skrollar man och ser att personen man var kär i i åttan har taggats i någons inlägg, och man ser att hen ser nästan precis likadan ut som för åtta år sedan, men man vet samtidigt att inget är som förr. Man känner inte riktigt denna person längre. Man har missat för mycket. För att bli mer än bekanta måste man lära känna varandra på nytt.
 
Sedan finns ju chansen att man inte alls kommer att ses igen, förutom kanske slumpmässigt när båda är påväg till tuben eller går hem från centrum. Då säger man hej, hur mår du, vad gör du, va kul, och sedan går skilda vägar för att inte ses igen på tre år.
 
Andra ser man oftare, och det glädjer en, men saknaden som tillkommer efter varje möte sitter alltid i, för detta är inte en nuvarande vän. Det är en dåtida vän, och en nuvarande nostalgi. Och det är egentligen lite orättvist att stämpla någon med detta. Att endast se dem som ett minne.
 
Jag kanske bara är en idiot.