29/1/21
Kategori: Allmänt
Läser Noréns första dagbokssamling för skolan. Tänker att jag aldrig skulle orka skriva sådär om mina dagar och ändå ha ork att skriva annat. Jag hade boken bredvid mig när jag fick höra att han gått bort och nu har jag en konstant krisande känsla varje gång jag läser i boken. Allt han skrivit om livet och död och framtid och förflutet; allt känns så himla absurt och ömtåligt. Jag känner mig som om jag tränger mig på nu när han inte längre finns kvar för att säga nej, trots att han själv publicerade sina dagböcker. Jag vet inte. Allt känns typ overkligt nu när han gått bort. Som om jag aldrig någonsin har läst något självbiografiskt av en död författare, men jag antar att det faktum att han dog mitt i läsningen har påverkat mig rätt mycket.
I natt vaknade jag halv ett av att de skottade snö utanför, men i mitt halvsovande tillstånd tyckte jag att det lät som om min hund grät, så som han brukade gråta när han var valp och vi gick ner och lämnade honom på övervåningen. Depserat, som en som blir övergiven föralltid. Jag tyckte att det lät som det. Att han var i fara, skadad, hade fastnat någonstans (jag vet inte varför jag alltid är rädd att han ska fastna). Jag spräng ur sängen och upp til övervåningen för att finna honom blinkandes åt mig i sin säng. Jag la mig på golvet medan jag väntade på att mitt hjärta skulle lugna ner sig och han la sig bredvid mig som för att trösta mig. Sen skämdes jag, av någon anledning, och ville inte gå ner. Det visar sig att ingen ens hörde min panik. Den var väl mer abrupt för mig, som precis hade vaknat.
Idag fyller mamma år. Hon tog ledigt, men både jag och Sarah sitter i varsitt rum på grund av plugg. Har skola vid ett. Första lektionen på denna kursen, men min andra kurs började förra veckan. Har så mycket att läsa att det inte är klokt. Men jag är nöjd, ändå.
