Det är måndag. Jag vaknar för sent och tar för lång tid på mig att lämna sängen och när jag väl gör det klagar min kropp med omgångar av stelhet. Nästan 25 år gammal och huvudet känns för tungt för denna tillvaro. Jag häller flingorna i en för liten skål och dricker kaffet ur en för stor kopp och öppnar fönster för att känna sommarens död i form av kyla. 31:a augusti, något nytt precis runt hörnet.
Jag börjar universitetet igen imorgon. Första av två år och sen har jag min master om jag inte hoppar av. Är exalterad och livrädd. Så mycket att bevisa, för dem och för mig.
Jag blev inte klar med något av mina sommarprojekt. Jag varken skrev om min bok (utöver två kapitel) eller skrev mina sommartexter (fyllde kanske fyra sidor av skrivhäftet) eller läste ut The Little Friend av Donna Tartt (är runt 50 sidor in aj). Men jag jobbade och åkte till Trosa och lät huvudet vila, så det känns okej ändå. Jag är redo för något nytt, trots tröttheten.
Jag är hemma en och en halv dag. Vandrar runt barfota i hallen, håret uppsatt tills jag börjar närma mig ännu en huvudvärk (fick reda på att jag antagligen har mild migrän när jag tror att jag har spänningshuvudvärk). Läser Susan Sontags On Photography för att jag blev tipsad om att börja där. Lyssnar på Olivia Laing på grund av tips av samma person, dock inte direkt till mig. Beundrar så många människor. Deras smak, intellektualism, intelligens, livsstil. Försöker långsamt närma mig dem, men inte nödvändigtvis för att bli deras vän. Jag är rädd för att komma för nära personer jag blir inspirerad av, men jag vill vara som dem. Välja och plocka delar och försöka se hur de passar in i min egna form. Inte härma, utan inspireras. Att få vara någons inspiration? Skulle vara asläskigt, men så smickrande.
Jag var i Trosa under helgen och ska tillbaka imorgon. Fick reda på att jag inte jobbar för SvB denna vecka som jag trodde, så jag är helt ledig. Väntar på att få komma iväg igen innan skolan börjar. Bada, umgås, skriva i huvudet, vila, kanske läsa fem sidor av Sontag eller så. Eftersom vi är många med distansstudier pratar vi om att umgås mer. Plugga i folks hem tillsammans. Försöka göra det bästa av situationen. Det kan sluta med att inget av detta sker, men jag gillar tanken.
Värmen leder ändå till svala kvällar. Augusti närmar sig sitt slut. Denna sommar, så annorlunda, så osomrig trots solen, ska övergå till en skum höst. Snart fyller jag 25. Ska påbörja min master och hoppas att jag är smart nog (eller orkar med utmaningen, snarare). Vill klippa av mig håret. Ta hål i näsan. Kanske tatuera mig? Så mycket jag vill göra som involverar främlingar.
Jag saknar stan. Måste in nästa vecka för att lämna väst, midjeväska, nyckelband etc till sommarjobbet. Ska försöka njuta, för vem vet när jag får återvända. Ska åka tunnelbana för första gången på länge. När jag jobbade på Flemingsbergs station som infovärd i sommar lyckades jag alltid hinna med sista bussen hem (eller få skjuts) efter mina kvällspass. Fick åka sista tuben en gång bara. Kommer saknar Flemingsberg. Önskar nästan att jag gick på Södertörn igen, men jag skulle ändå inte vara på plats. Kommer saknar studentlivet, hur lite jag än upplevde det under mina 4+ år.
