natassa.blogg.se

write like you're running out of time

21/4/18

Kategori: Allmänt

11.44. Har knappt sovit. Mamma körde morfar till akuten i natt på grund av influensa och jag måste ha varit mer orolig än jag anade. Tror inte min familj skulle orka ännu en katastrof, men so far so good.
 
Vaknade vid midnatt, halv två, halv fyra, sju, säkert fler gånger där emellan. Tvingade mig själv att somna om till nio, eftersom jag visste att jag inte skulle klara av dagen annars. Det var svårt. Rummet var för ljust, väggarna lät, sängen i mitten av rummet på grund av att vi ska måla kändes fel. Att endast jag och pappa var hemma hela natten kändes fel, men nu är vi iallafall alla hemma, under en stund till. Anton håller på i rummen så jag sitter i köket. Väntar på att tiden ska gå så att jag kan kolla om någon kan köra mig till bibblan snabbt så att jag kan byta ut böcker. Mår inte så bra, men det är bara kroppsligt.
 
Christos har match som jag inte ska gå på, och sedan ska vi grilla med Antons familj. Värmen börjar lämna oss, men jag hoppas på att solen fortfarande kan kompensera under några timmar. Är så sjukt trött, men behöver strålarna. Ifall jag lyckas ta mig till bibblan ska jag nog sätta mig på altanen med en av böckerna och sola lite. Tror inte mitt huvud kommer gilla min idé.
 
11.54. Känns som om mitt liv plötsligt har stannat upp och ändrat riktning. Jag är både nöjd och miserabel.
 
Borde plugga till på tisdag. Borde träffa kompisar. Borde göra mycket, men har inte orken just nu. Förlåt.
 

20/4/18

Kategori: Allmänt

Idag blev jag personen som bytte om till kortbyxor och linne och satt och solade på altanen i april. Ändå lite sjukt att jag kunde göra detta i april. Läste ut En Debutants Dagbok och tyckte den var bra, men ingen favorit. Skulle vilja ha mer tid med den, men eftersom det är en biblioteksbok var jag tvungen att skynda mig. Har fler böcker jag måste hämta ut ändå. Mycket jag vill läsa så fort solen dyker upp.
 
Sitter på golvet i mitt rum just nu med en kopp kaffe. Har varit orolig att Cavallis frånvaro skulle resultera i att jag inte sitter på golvet längre, men eftersom jag inte har några möbler i mitt rum just nu var jag tvungen. Eller nja, har ju min säng och mina garberober i mitten av rummet, precis framför mig just nu. Men mitt skrivbord ligger på sängen, så det är svårt att sitta där med ro. Vi tömde mitt och Christos rum, lyckades nästan skapa en helt ny person med allt damm som fanns. Vi är redo att måla om väggarna nu; väntar bara på att Anton ska komma. Allt ska bli nytt lagom till sommaren.
 
Känner en längtan efter att köpa nya blommor att dekorera med rum med när allt är över. Känner en längtan efter att skapa, vara kreativ, lämna ett spår. Men egentligen borde jag läsa klart det jag måste läsa till på tisdag och fortsätta jobba på diktsamlingen jag skriver som ett projekt till skolan. Slutet är så nära nu och jag både gillar och avskyr det. Kommer sakna kreativt skrivande. Dessa två kurser kändes givande, och jag har träffat underbara personer. Men samtidigt längtar jag efter sommaren. Jobba i en månad och sedan bara skapa. Kanske resa. Ta vara på lyxen och privilegiet jag har. Försöka vara nöjd.
 
Drömde att jag försökte få tag på solrosor. Vill verkligen få tag på solrosor.
 
 
 
Ser miserabel ut, men jag lovar att jag inte är det till fullo

Torsdag

Kategori: Allmänt

Vi hämtade Cavallis aska idag. Det känns som om han är hemma igen, hos oss, och jag känner mig lugnare. Closure. Nu är jag inte orolig över honom längre, utan känner att han tar hand om mig istället. Min tur att ha en beskyddare (som inte kommer kunna rädda mig i slutändan).
 
Har tagit bort allt från mina väggar och bokhyllor och mitt skrivbord eftersom vi ska måla om sovrummen nu i helgen. Vet inte hur vi ska lyckas tömma rummen helt dock, men vi får väl vänta och se imorgon.
 
Igår rensade jag allt skräp jag hade vid skrivbordet och tog med mig föräldrarna för att återvinna papper och glasflaskor. Vi träffade på en granne och gick in i min gamla skola för att hoppa på studsmattan de har där. Fyra vuxna i en tom skolgård en onsdagskväll. Sedan tog jag med mig dem ner till stranden för att kolla på stjärnorna, precis som jag hade gjort med Leffe kvällen innan. Skrev ju att jag måste ta mig närmare naturen, och jag försöker, och det hjälper.
 
Läser fortfarande En Debutants Dagbok, och därför kände jag för att uppdatera om banala saker som kanske inte spelar någon roll. Fast egentligen kanske allt spelar roll, för allt leder ju till något. Äh, jag vet inte. Känner att spänningshuvudvärken är på väg. Förra veckan, när allt jag gjorde var att sörja, slapp jag åtminstone stress och ångest, och jag spände inte käkarna när jag sov. Nu börjar det bli lättare att existera, så min kropp måste kompensera. Såklart.
 
Känns som om jag ska flytta. Vill inte flytta.
 
 

En vecka

Kategori: Allmänt

Dricker kaffe och lyssnar på fåglarna som kvittrar utanför min öppna balkongdörr. Vi är alla glada över vårens ankomst, men inom mig finns ett tomrum som aldrig kommer fyllas. Inte helt, åtminstone. En påminnelse om att Cavalli skulle älska detta väder, och att han med glädje skulle sitta ute på altanen i solen med mina föräldrar och gudföräldrar just nu. Det har gått precis en vecka sedan han gick bort.
 
Insåg när jag satt och läse En Debutants Dagbok - som egentligen inte har något med det här att göra - att jag fastade och gick till kyrkan och tog nattvarden endast några dagan innan det ofattbara, och nu kan jag inte lita på religion längre. Är inte religiös, mer spirituell, men om jag endast får sorg och smärta när jag försöker hedra mitt folks religion och traditioner vill jag inte sätta min fot i en enda kyrka igen. Samtidigt vill jag åka in till stan och sitta i den grekisk ortodoxa kyrkans glans och försöka känna något, precis som jag gjorde under påsken. Vill sitta där och försöka känna av något och försöka känna av Cavallis närvaro och försöka känna av ifall han mår bra. Ifall jag kan nå honom i dessa salar.
 
Jag kommer nog inte ens försöka. Jag känner mig själv. Varför ska något bra ske av att jag går in i en byggnad som gör mig obekväm? Som får mig att försöka tvinga fram något som inte finns inom mig.
 
Någonting finns inom mig dock, men en kyrka är inte platsen för det. Naturen är. En skog eller en strand eller ett berg. Ifall jag snubblar över ett snår och faller ner i det gröna kommer jag nog känna mig närmare honom än i en mänsklig kreation. Honom som i Cavalli. Honom som i någon slags gud. Guden kanske är en kvinna. Guden kanske inte har ett kön. Det kanske finns flera gudar. Jag vet inte, men jag tror att jag kommer komma närmare svaret genom att sitta i det gröna, vilket är ironiskt eftersom jag spenderar mer tid inomhus än där.
 
Det kanske är dags att gå ut.
 
 

Cavalli

Kategori: Allmänt

Cavalli somnade in i tisdags, den 10e april, efter att ha spenderat tio år i våra liv. Jag kan egentligen skriva paragraf efter paragraf om hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag fortfarande gråter, speciellt när natten har svept över oss och jag endast kan ligga i sängen och vänta på sömn. Men jag ska inte skriva det här och nu. Allting känns för nuvarande. För obearbetat, och mitt hjärta är för sårbart. Istället jobbar jag på en text som jag hoppas kunna publicera i en tidskrift som en klasskompis har. Den handlar om kärlek och döden, så jag kände att det passade.
 
Allting känns overkligt just nu, men hans frånvaro är en konstant närvaro, och jag fäller tårar från ingenstans egentligen. Jag sitter här och försöker fortsätta med mitt liv och plötsligt gråter jag. Oftast tysta tårar. De rinner nerför mina kinder och saltar min hy och droppar ner på kudden eller tröjan och sedan är det över. Men ibland är det hysteriska tårar, liknandes dem jag fällde hos veterinären när vi förlorade honom.
 
Jag minns fortfarande dem häftigaste tårarna. De som kom med ett ljud jag aldrig har hört mig själv yttra tidigare. De som jag inte kunde stoppa hur mycket jag än försökte.
 
Cavalli, han som jag brukade kalla mitt livs kärlek och en stor anledning till att jag är här idag, är borta, men hans minne kommer föralltid att leva kvar. Hoppas jag. En av mina största rädslor är att glömma. Att glömma allt jag älskade och störde mig på. Hur han var rädd för sina skålar och var tvungen att ta med mat till en matta innan han kunde äta. Hur han brukade stå och stampa framför skålarna så att man skulle skaka till matskålen eftersom han kunde se dess botten. Hur han pressade sitt huvud mot min hand eller mitt ben för att han älskade när man klappade hans ögonlock. Hur hans tunga nästan alltid stack ut eftersom han hade tappat tänder. Hur han sög på sina gosedjur som en napp innan han skulle sova. Hur han älskade solen.
 
Hur han dog på grund av ett för stort hjärta.
 
Jag är rädd att glömma smeknamn, lekar, hur han ylade till en viss ringsingnal som hemtelefonen hade. Jag är rädd att glömma allt som gjorde honom till just honom, och jag vet att många kommer säga att det inte kommer ske, men jag är rädd oavsett.
 
Sedan är jag rädd för dagen jag slutar gråta, för den kommer väl komma i slutändan. Jag är rädd för att glömma och förråda. Och jag är rädd över vart han nu befinner sig. Vi kommer få askan om några veckor, men vart är han? I himlen? Är han ensam? Tänk om han inte är lycklig? Tänk om han bara inte existerar längre? Detta är nog vad jag gråter över mest. Att jag inte kan se till att han har det bra längre.
 
Det blev visst än lite längre text, men jag har 500 andra saker i mitt brustna hjärta som jag inte vill säga just nu. Saknar och älskar dig, korven. Kommer alltid att sakna och älska dig.
 
 
 

9/4/18

Kategori: Allmänt

Jag vaknade tidigt idag, men låg kvar i sängen i ett desperat försök att somna om. Nu för tiden kan jag aldrig hitta tillbaka till drömriket om jag öppnar ögonen efter sex, och redan vid halv nio känner jag en svag smärta i ögonen. De längtar efter mer mörker (och nya glasögon), men det kommer de inte få.
 
Vid åtta gjorde jag kaffe och släppte ut hunden, och när jag stod på baksidan påminde den kyliga morgonvinden om bättre tider - förgångna tider - och jag kände att jag borde skriva, så jag skrev en dikt om just denna morgonen som egentligen handlar om nostalgi för tider som inte ens hör ihop, men det är okej. Det är konst.
 
Igår firade vi den ortodoxa påsken med en massa vänner och släkt hemma hos oss, och det var perfekt. Alla jag älskar och har vuxit upp med var där, men alla var äldre, och jag var äldre, så vi drack alkohol och pratade om jobb vi inte har och en framtid som skrämmer oss, och sedan skrattade vi sönder åt något tråkigt skämt, så egentligen var väl allt som förr.
 
Idag är det måndag och alla i min familj är lediga, men jag tror inte det kommer resultera i att vi hittar på något. Jag har ändå mina egna planer. Måste läsa igenom texter som mina klasskompisar har skrivit och kommentera på dem till imorgon, sedan hoppas jag på att läsa och skriva lite. Egentligen borde jag börja läsa en text vi ska ha läst till på torsdag eftersom den är 90 sidor lång och jag endast kan läsa en sida åt gången när det kommer till akademiska texter. Jag kanske borde jobba lite på ett skolprojekt också. Jag borde väl egentligen göra mycket, men vi kan väl börja med att dricka upp mitt kaffe. Ja, det låter bra.
 
 
 

Denna vecka

Kategori: Allmänt

Det händer mycket denna vecka, och bara på två dagar känns det som om jag har strukit hälften av vad jag behöver göra. Bara för att känna mig produktiv tänkte jag gå igenom allt lite snabbt. Sluta läs nu ifall ni ej bryr er.
 
I måndags var det en röd dag, men jag mötte ändå upp två killar från min kurs i kreativt skrivande för att jobba på ett grupparbete. Vi hade behövt läsa en oerhört jobbig och svår doktorsavhandling, och vår uppgift var att hålla i seminariet som var på tisdagen. Vi spenderade tre och en halv timme (med paus för att äta) med att försöka klura ut hur vi skulle lägga upp allt, och jag kan med glädje säga att det gick rätt så bra. Seminariet kändes intensivt, om min utmattning efteråt var att döma, men det kändes bra att få det gjort. Vi var först ut så vi hade heller ingenting att gå efter.
 
Efter lektionen drog vi till tingsrätten för att kolla upp vilka fall de hade denna vecka. VI har en skrivuppgift som inkluderar att vi läser förundersökningen av ett fall och sedan går på rättegången. Jag ska inte tala mer om det på grund av etiska skäl, men vi valde iallafall att gå på en rättegång för ett rån imorgon efter skolan. Jag gjorde som tur är själva skrivuppgiften igår när jag kom hem från mormor (där jag åt lunch), så det känns bra att ha det överstökat.
 
Allt som allt var gårdagen mycket produktiv, och grädden på moset var nog att jag blev uppringd av ett bemanningsföretag som jag hade sökt jobb via och har en arbetsintervju för ett sommarjobb nästa vecka! Jobbet låter, ja, jobbigt, men intressant, och jag tror att det kan gå bra om jag väl får det. Fingers crossed.
 
Idag är jag ledig och ska träffa Ida för att ta en lunch på Delivore och kolla i secondhandbutiker. Eftersom den grekiska påsken är i helgen fastar vi denna vecka, så jag tycker att besöka ett av mina favoritställen som endast erbjuder vegansk mat passar perfekt. Försöker ta mig igenom lite artiklar jag måste läsa till imorgon nu innan jag åker, men kommer antagligen behöva fortsätta när jag kommer hem. Ej taggad.
 
Resten av veckan bjuder på skola samt rättegången, och sedan är det påsk och jag ska hänga med massa folk jag tycker om. Veckan må bjuda på mycket, men jag gillar det.
 
Orelaterad bild, men jag hittade denna från när jag var 16 och åkte till Barcelona med mina föräldrar samt lillebror och hans dåvarande fotbollslag!
 

Onlinenärvaro

Kategori: Allmänt

(Ja, jag publicerar två inlägg på femton minuter VAD)
 
Ibland tänker jag att jag inte är personen jag vill vara, och sedan funderar jag på hur lätt jag skulle kunna LÅTSAS vara det genom att manipulera och ändra min onlinenärvaro. Jag skulle kunna ge illusionen av att vara någon jag inte är. Och det kanske jag redan gör, egentligen. Folk kanske har en helt annan bild av mig än hur saker egentligen ser ut, men det kanske också beror på personen. Man är ju aldrig samma person för någon som man är för någon annan. För vissa kanske hela min insta eller twitter är helt fejk eftersom jag inte är den personen för dem. För andra kanske jag är precis mina instabilder. Man vet liksom inte.
 
Jag tror att jag definitivt har lagt upp saker på nätet för att det skulle se bättre ut än om jag inte gjorde det. Jag har aldrig lagt upp något jag inte vill ska vara där, men ibland kanske man inte hade lust att skriva den där tweeten eller publicera den där bilden, men kände att man borde just då. Känner någon igen sig?
 
Det är så himla lätt att vinkla saker precis rätt så att man verkar vara en version av sig själv man kanske inte är, men jag tycker inte alltid det är en dålig sak. Ibland kanske jag faktiskt ÄR så som bilden jag la ut. Man har ju mer än en sida av sig själv, och jag har länge kämpat med att finna alla sidor, men nu är jag bara trött och förvirrad. Jag tror faktiskt att min onlinenärvaro kan ha hjälpt mig att lugna ner mig med mitt konstanta själsökande. Såhär är jag på insta. Såhär på twitter. Tumblr. Facebook. Min blogg.
 
Såhär är jag i verkliga livet.
 
Det behöver inte betyda att alla olika versioner är falska.
 
Såhär ser jag ut på min senaste instagrambild, och den versionen fanns, om än under endast en kort stund.
 

Sommar när man inte gillar sin kropp

Kategori: Allmänt

Längtar efter varmare tider faktiskt. Har alltid haft en väldigt komplicerad relation med sommaren, mest för att det ofta var då min depression var som värst och jag inte hade ett liv. De senaste åren, när jag faktiskt har försökt, har det sett lite bättre ut. Dock så är jag inte största fanet av varmt väder (ni ba "har sverige någonsin varm väder??"), och jag tror att mycket av det har med min kropp att göra. Det är under våren och sommaren som man klär sig med tunnare kläder. Mindre kläder. Alla är glada och älskar livet och jag sitter där och hatar mig själv. Antingen måste jag välja mellan att dö av värme men vara en aning bekväm, eller inte dö av värme men vara väldigt väldigt obekväm.
 
Svårt val där inget känns bra.
 
Ja, jag kunde absolut gå ner i vikt under vintern så att jag trivs under sommaren, och ja, jag kunde absolut sluta bry mig om vad andra tycker, och ja, jag kunde absolut lära mig att älska min kropp under alla årstider, men allting är ju lättare sagt än gjort, ya know? Ska försöka nu dock. Ska försöka påbörja alla punkter. Mina föräldrar och jag går på någon slags diet nu i en vecka. Det började idag och jag hoppas motivationen jag har just nu håller sig. Jag tränade lite innan också, vilket var 100 år sedan sist. Det var garanterat inte mycket till träning, men det är en start.
 
Brukar aldrig säga till folk att jag ogillar sommaren mest pga min kropp, för jag vet att de skulle tycka att jag var löjlig. Jag vill inte bli förlöjligad, och speciellt inte över något jag säkert skulle kunna göra något åt. Men jag önskar bara att allt inte handlade om storlek. Jag vill träna och äta rätt för att må bra, men egentligen är det för att jag ska se bra ut eftersom samhället tycker det. Och varför ska jag lyssna på samhället?
 
Detta är ett skumt ämne, för det finns så många olika vinklar att se allt från. Jag råkar se allt från flera stycken samtidigt, och vet aldrig vilken sida jag ska lyssna på.
 
Jag påbörjade detta inlägg för att vara nostalgisk över sommaren och prata om min längtan efter att dricka vin på altanen och åka ut till vattnet i Trosa och kanske till och med någon utekväll eller resa, men vi sätter punkt för tillfället.
 
 

London (+ Brighton + Abi)

Kategori: Allmänt

Hej hallå jag var i London i slutet av förra veckan samt en del av helgen, så jag tänkte prata lite om upplevelsen! Var ju där 2014 med mamma, men nu åkte vi hela familjen + en annan familj som vi känner, men dem såg jag endast på planet, vilket ändå var kul då jag satt bredvid dottern.
 
Vi landade tidigt på torsdagen till ett mycket mer vårligt land i jämförelse med Sverige. Gatorna var grusiga, mestadels torra, vinden inte ett slag i ansiktet under snarare en lätt klapp. Ja, nästan en smekning. Efter två timmar på en buss var vi framme och lämnade av våra väskor på hotellet och drog för att se Hyde Park, men vi såg nog mer av Kensington Gardens om jag ska vara helt ärlig. Jag började redan få ont i fötterna pga är dum och hade kängor, men det var okej. Det var molnigt, men skönt. Annorlunda, men ändå bekant nog för att jag skulle vara lugn.
 
Vi åt på KFC, vilket ingen av oss hade gjort. Om jag berättar att vi mest åt amerikansk mat istället för brittisk, skulle ni bli arga? Solen dök upp precis när vi kastade in handuken och åkte tillbaka till hotellet för att ta en tupplur, och när vi väl var ute igen var det mörkt. Jag älskar städer på kvällen. Det kryllar av folk, men allting känns lugnare. Ingen har bråttom på samma sätt. Vi skulle träffa de andra, men det slutade med att vi åkte och såg London Eye och en del av Big Ben eftersom de bygger om. Sedan gick vi längs Themsen och drack varmt kaffe och varm choklad. De andra alltså. Jag drack seven up eftersom jag hatar att dricka varma drycker när jag är törstig.
 
Fredagen var speciell, för jag mötte äntligen min kompis Abi för första gången. Vi har pratat på nätet i ungefär fem och ett halvt år, och när mina föräldrar överraskade oss med en Londonresa skrev jag direkt till Abi, som faktiskt hade påsklov just då. Vi skulle hålla hus i London och gå på en massa museum (bland annat Sherlock Holmes muséet), men i slutändan mötte hon upp mig på Victoria Station (och hälsade på min familj!) och sedan tog vi tåget till Brighton, vilket är en stad jag väldigt gärna ville se. Att hon kände till den bättre var bara en bonus.
 
Ni förstår inte hur surrealistiskt det är att se någon i 3D för första gången efter så många år. Hon stod där. Jag kollade på henne. Men jag fattade liksom inte. Min kropp reagerade innan min hjärna kunde förstå, och jag sprang mot henne och vi möttes i mitten och höll om varandra och upprepade flera gånger att "SHIT DU FINNS". Och sedan satt vi på ett tåg i 55 minuter och bara pratade, och trots att det var lite stelt ibland och min engelska plötsligt blev fucked var det den bästa stunden på hela resan, hands down.
 
Brighton var mysigt. En hamnstad med en känd arkad vid själva hamnen som vi spenderade pengar vid utan att vinna ett skit. Vi åt på en amerikansk diner (döm ej) och jag köpte böcker (såklart). Ni fattar inte min självkontroll dock. Jag köpte endast TVÅ, och det var två böcker jag hade lovat mig själv att köpa ifall jag kunde hitta dem. Eller snarare två författare. Var tvungen att stock up on Kerouac och Isherwood, okej?
 
Jag skippade Primark i London och tog istället en runda i Brighton med Abs, men i slutändan kom jag endast ut med en Harry Potter morgonrock (är någon förvånad) och en såndär svart tavla som man kan skriva på med kalk, som även den var Harry Potter baserad. Eftersom vi endast hade handbagage var jag osäker på om min morgonrock ens skulle få plats, så jag nöjde mig med dem två inköpen. Vi avslutade dagen med en fika på Costa och sedan var jag på tåget tillbaka till London medan Abi åkte åt andra hållet hem. Det känns fortfarande som om vi inte ens träffades? Min hjärna kan liksom inte bearbeta det.
 
Sista dagen spenderades först på Baker Street. Eftersom vi aldrig åkte till Sherlock Holmes muséet och jag endast hade åkt förbi själva gatan ville jag verkligen åka dit, om än endast för att gå förbi allt. Som ett stort Sherlock Holmes fan kände jag att jag inte kunde missa tillfället, för vem vet när jag återvänder? Eftersom vi endast bodde några stationer ifrån var det inte så långt att åka heller, så vi tog en tur dit och gick in i gift shoppen och jag köpte en pin för 6 pund. Sedan ville min mamma och lillebror in till Primark igen för att bland annat kolla på bebiskläder då min bror ska bli gudfar (!!), men jag och pappa skippade och satte oss på The Flying Horse och tog en öl. Jag blev leggad, vilket inte har hänt här på ett tag? Lyssna, jag vet att jag ser ung ut, men jag fyller fan 23 i år. Skärp er!
 
Innan pubben gick vi dock in på SportsDirect.com för att Christos skulle kolla skor, men det slutade med att jag köpte nya skor med memory foam eftersom jag verkligen led vid det här laget och behövde byta skor asap. Är väldigt nöjd med mitt köp faktiskt, men min brors airmax var snyggare.
 
Vi landade sent på lördagen, och det tog mig en dag att återhämta mig, men det ska jag inte prata om nu. Allt som allt en lyckad resa, men jag måste medge att London är väldigt överromantiserad. Jag skulle gärna vilja se staden med någon som bor där, eller åtminstone med någon som känner den väl. Vill se ställen som inte är turistfällor. Små pubar, självständiga bokaffärer, söta gator och parker. Allt som inte är platser alla besöker så fort de sätter en fot i London i mer än 24 timmar.
 

Inte hundra, aldrig hundra

Kategori: Allmänt

Jag har en konstant oro som växer. En slags skuld jag inte kan förstå. En ångest som hotar att krossa mig om jag så mycket som snubblar till i handlingen att hålla den så långt borta från mig som möjligt. Alltid närvarande, även om jag kanske har blivit bra på att ignorera den (jag är iallafall bra på något, dock inte alltid).
 
Trots att jag är en skrivande person har jag alltid haft svårt för att skriva om just MIG när jag väl känner saker, så jag använder mig av karaktärer och händelser som kanske inte riktigt speglar mina, men som åtminstone speglar mina känslor på ett eller annat vis. Jag känner nu att jag måste måste MÅSTE finna ett sätt att få ut dessa känslor innan de kväver mig. Det är därför jag började skriva poesi, för då kan man skriva om allt men ändå vara vag. Allt handlar om känslan man förmedlar, och det är den som måste ut ur mitt inre.
 
Men jag minns tider då jag brukade ordbajsa här, på min blogg. Det var bara därför jag behöll denna plats; för att kunna slänga ur mig allt som jag inte kommer kunna skriva på twitter. Jag vet inte varför, men jag har svårt för att hålla mina känslor för mig själv när jag väl har skrivit ner dem (vilket sällan händer, om man nu bortser från tweets). Det känns liksom som om jag har mer rätt att känna när jag vet att andra kanske har fått syn på mitt inlägg och nu vet om det. Trots att det inte spelar någon roll för dem. Det känns bra att andra är medvetna om att saker kanske inte är hundra procent okej med mig.
 
Och det är väl okej?
 

2/3/18

Kategori: Allmänt

Lista på vad som har hänt nyligen:
 
  • Jag åkte till Oskar i snökaoset och han gjorde pizza till oss
  • Jag träffade min kusin två hela gånger, vilket skulle vara ett mirakel för ett år sedan
  • Jag sa att jag skulle börja med skolarbete och istället gjorde inte ett skit
  • Jag var på bröllop förra helgen och nu vill jag gifta mig
  • Jag dödade nyss min succulent när jag försökte lyfta den lite försiktigt för att vattna den
  • Jag har sökt till sommarkurser trots att jag inte är säker på om jag vill plugga i sommar
  • Jag fick reda på att jag aldrig kommer kunna komma ut till vissa personer pga att de är största homo/bi/transfoberna
  • Jag har köpt böcker på bokrean. Såklart
  • Min bror är hemma igen efter att ha varit utomlands i en och en halv månad, så vi har umgåtts
  • Jag har nästan läst ut en bok
  • Jag har tappat min kreativitet
 

Poesiläsning

Kategori: Allmänt

Jag har saker att berätta eftersom jag för en gångs skull gjorde något!! Sjukt, jag vet!!
 
Igår, måndag kväll, kallt som fan men rätt så vindstilla och skönt, drog jag och Elin (från min kreativt skrivande kurs) till en poesiläsning på Ica baren (Icabaren?). Vem visste att Ica hade en bar? Många säkert, men inte jag. Jag vet trots allt inte mycket. Anyway. Jonathan i vår klass skulle vara där eftersom han känner några (kanske alla?) av poeterna som skulle läsa, och det var faktiskt tack vare honom som jag började läsa Elis Burraus stuff, och på endast två veckor har jag blivit som besatt (i verken. lovar att jag inte stalkar personen). Vi kramades när vi sågs och sedan hamnade jag och Elin längst fram i det minimala utrymmet med varsitt glas vitt och fick se Elis Burrau och My Amelie Roman Fagerlind läsa medan vi nästan var ansikte mot ansikte med dem sådär stelt. Vi drog oss längre bak efter det, under pausen, mest för att jag var tvungen att ta av mig ytterkläderna innan jag skulle dö, men också för att vi inte kände något behov av att stå så pass nära längre. Låt andra se nu, vi hade fått och tagit vara på vår chans.
 
Tyvärr så missade jag ungerfär 99% av vad Filip Lindberg sa, men hörde majoriteten av Eugene Sundelius von Rosens läsning. Jag kan ju inte säga att jag är en expert på poesi, så vet egentligen inte hur relevant mina åsikter är, men jag diggade allt, och att få uppleva allting såhär var speciellt. Jag hoppas på att gå på fler läsningar i framtiden (ska faktiskt på en gej på fredag, men tar upp det senare).
 
Efteråt sa Jonathan att de skulle dra sig vidare till Carmen, så vi hängde på och spenderade några timmar där med några nya vänner och pratade om filmer och annat jag inte minns. Blev givetvis fullare och fullare pga dricker vitt vin alldeles för fort och fattar inte att det inte är bra tills det är försent. Men det var kul. En annorlunda måndag, för mig. Men jag och Elin pratade om att vi måste börja gå på mer event och roliga tillställningar. Och nu kan jag ju snyggt nämna fredag igen. Jonathan ska läsa någonstans och vi ska dit och kolla. Ska nog bli superkul. Vi pratade även om att gå och se Tartuffe på Dramaten. Kanske i helgen. Vi får se.
 
Och nu är det väl dags för mig att nämna det enda jag lyckades säga till Elis Burrau och de andra poeterna på hela kvällen (de hamnade bredvid oss efter att tag när vi var i (på?) Carmen).
 
Jag, förtvivlad och högljudd, vänder mig om för att få deras uppmärksamhet från ingenstans: Säger ni bebis eller bäbis??
 
Alla: Bäbis!
 
Jag: Asså VA
 
Tydligen är det bara jag som säger bebis?? Och typ en till?? Är förvirrad, förtvivlad, förfärad, och en massa andra ord som börjar på för.
 
Det var min måndag. Lyckades undvika en baksmälla, men är jävligt seg idag, så sitter och försöker ta mig igenom en av filmerna som skrevs ner i min mobil när jag igår frågade om alla kunde skriva ner typ två så att jag kunde se. Har iallafall en känsla av att denna vecka kommer bli grym, så vi ses nästa gång jag förhoppningsvis uppdaterar om just det!
 
 Tog inga bilder alls, så här får ni en bild från i fredags när jag var i Trosa och hälsade på min andra familj.
 
PS: Vi har pratat mycket om att skriva självbiografiskt i skolan och om att nämna riktiga personer i sina verk, och nu kan jag inte sluta tänka på att jag har nämnt folk i detta inlägg...
 

Dikt - En fruktsallad

Kategori: Allmänt

ljuset från staden bländade dig och förvred din person så att du såg ut som en neonskylt
skrikande ut till folket som endast ville gå förbi
titta
här är jag
köp vad jag säljer och sälj vad jag ger
jag ger det gratis
men du måste ge mig något tillbaka
för annars får jag inte kalla det sälja
det kallas lögn


Stockholms gator lyser i mörkret
ironi
och regnet skapar ännu en illusion
på marken som nu är en spegel
men allting är egentligen en illusion
konstruktion
så vad gör det?


du gör mycket under natten för du säger att den är längre
men när du sedan kryper ut ur hålet du kallar hem
och klagar på att mörkret inte välkomnar dig
som sitt barn
så bildas en fruktsallad
(vad är egentligen en sallad?)
av blandade åsikter
och känslor
och ord
men endast två av orden går att plocka ut ur skålen som du nästan tappar på marmorgolvet
endast två av orden är mogna nog för dina läppar
och din mun
och din strupe
så vad är poängen med fruktsalladen
om endast en del av den utnyttjas?

 

Essä - Om skrivande och byn i Grekland

Kategori: Allmänt

Skriven under en delkurs förra terminen.
 

Jag firade min andra jul i vår by i Grekland – och inte i Vårby i Sverige som jag då bodde i – som egentligen ingen i familjen kommer ifrån men som vi har hamnat i och som jag alltid ansett vara mitt hem i det landet. Jag minns givetvis ingenting, men har sett bilder. Farmor, som bodde på Kreta, var där med oss andra, säkerligen för att vara med på min andra jul i livet och första – och hittills enda – jul i Grekland. Jag var ett år och tre månader.

Sedan dess måste jag ha spenderat nästan varenda sommar där – och innan jag skulle börja förskolan var jag där med mormor och morfar i ett halvår. Om jag inte åkte till lilla Katsika i Ioánnina (som tydligen inte är så litet, men som Stockholmbo ser jag väl saker annorlunda) så kändes det inte som om jag hade varit i Grekland.

Jag vet att andra kan relatera. Andra som kommer från helt andra platser i det landet och som måste svänga förbi och träffa släkten och liknande innan de drar norrut igen. Det räknas inte om man inte åker till sitt hem.

Vi bor utanför själva Katsika, nära berg som inte alls är ovanliga att se runt om Ioánnina och Epirus. Jag älskar berg just för att de påminner mig om Ioánnina - min senaste tatuering är till och med en hyllning till bergen. Vi bodde i en villa med en stor gård som egentligen inte alls brukade se ut som den gör nu, men morfar expanderade nedervåningen och la till en övervåning när mamma var liten. Processen måste ha tagit ett tag. Allt är gjort av trä och man kan inte befinna sig där uppe under en längre tid då värmen blir helt outhärdlig. Nu fanns det dock tillräckligt med sovrum så att både min familj, mormor och morfar, samt mina kusiner ska kunna sova.

Ett riktigt familjehem.

Jag trivs där, men samtidigt har jag inte känt mig riktigt som mig själv de senaste gångerna vi åkte dit, och det kanske mest för att jag inte längre gör det jag älskar mest när jag är där: skriver.

Jag brukade skriva, förut. Brukade ta med mig min laptop eftersom jag inte tyckte att skriva för hand gick fort nog (kanske som morfars byggarbete, men skillnaden är väl att han inte hade något val), och jag brukade sitta i mitt alldeles egna sovrum istället för rummet jag hade delat med mormor och lillebror i flera år, och skriva. Skriva, skriva, skriva. Jag vet inte hur många ord jag lyckades få ner under de veckor vi var där, men det var nog en hel del.

Jag gör inte detta längre. Å andra sidan har vi inte varit där lika ofta nu när vi är äldre. Förra året åkte jag inte ens med till Grekland. Saker och ting har förändrats, givetvis, och jag märkte av det direkt när vi åkte till Katsika sommaren 2016.

Laptoppen stannade hemma. Jag visste att jag inte skulle använda den. Blev det panik kunder jag skriva på mobilen, men det gjorde jag heller inte. Istället för att släpa på en tung manick som betydde mycket för mig i Sverige valde jag att bara släpa på mitt tunga sinne och kreativitet. Och oj vad jag skrev.

Jag klev av planet och skrev. Jag satte mig vid hamnen med benen precis vid kanten av bryggan, nästan dinglandes utför över det kolsvarta vattnet, och skrev. Jag somnade sittandes på en stol på skeppet och skrev. Jag la mig i min säng för första gången på fyra år och skrev.

Jag skriver alltid i huvudet, men när jag är där skriver jag mer.

Problemet med att skriva i huvudet är att allt material kanske aldrig blir till något om jag inte skriver ner det i ett dokument senare, men jag kan inte låta bli. Jag lever alltid med ena foten i verkligheten och den andra i mitt huvud. Fast det kanske alla skribenter och konstnärer gör.

En av mina favoritförfattare är Jack Kerouac, beatförfattaren som är känd för sina böcker om att resa genom framförallt Nordamerika i diverse fordon. Första gången jag läste något av honom, vilket fick bli hans kändaste verk, On The Road, var jag 18 år och hade nyligen tagit studenten. Vi åkte till Rhodos det året eftersom vi försökte göra något annat än att åka till Katsika och se samma saker om och om igen, men trots att jag visste att jag var i Grekland kändes det mer som Italien, av någon anledning. Att de enda grekerna runt om oss var de som jobbade på hotellet kanske hade något med saken att göra (fast jag begriper fortfarande inte varför jag trodde jag var i just Italien). Jag läste boken och blev kär, och sedan dess har jag läst sju andra verk av honom. Kerouac dokumenterade sina resor – och skrev om dem åt det mer fiktiva hållet, så allting är inte hundra procent sant – och själva processen inkluderade slitna skrivböcker och krympande blyertspennor som han tog med sig för att anteckna. Kanske inte överallt. Kanske inte hela tiden. Men det var en del av hans resor.  I vissa romaner, som Big Sur, reser hans karaktär till en plats enbart för ensamtid som då kan leda till skapande.

Jag vill vara som Jack Kerouac, men kan jag det om jag inte skriver hela tiden? Om jag väljer att inte fysiskt skriva när jag reser, kan jag då kalla mig själv för en skrivande person?

Jag tror det.

Katsikas gator var ojämna. Är ojämna. Sommaren 2016, när jag var 20, nästan 21, vandrade jag över torget, platia (πλατεία), med min lillebror och gudsyster och såg en man sparka ut en hund ur en kiosk. Saker som var oacceptabla, för det mesta, i Stockholm var en slags vardag i Grekland, och specifikt i små byar där allting kändes lite äldre, lite grymmare, men som ändå hade en sådan charm så att man drömde om att bo där när man var yngre. Jag, bror och gudsyster blängde på mannen, svor åt honom på svenska, förbannade hans existens medan hunden sprang iväg, och sedan köpte vi glass från butiken bredvid. Rätt åt honom.

Detta är första gången jag skriver ner denna historia.

Allting som händer mig kommer inte att bli nedskrivet. Det kommer inte hamna i ett dokument, eller en blank sida, eller ett blogginlägg, eller en opublicerad bok. Men i mitt huvud gjorde scenen succé och folk som jag, som skulle kunna läsa vad som helst ens favoritförfattare skrivit, oavsett hur alldagligt, skulle älska den och förbanna mannen på nytt. Tack vare att jag, den resande, skrivande individen, valde att skriva ner det eftersom jag skriver ner allt när jag reser.

Fast så är det ju inte, och så kommer det inte att bli. Jag är inte Kerouac, och faktum är att jag trivs som jag är. För även om jag såg något och skrev ner det i huvudet på ett sådant invecklat sätt så att det verkade djupare än det egentligen var, så behöver det inte betyda att det kommer bli bra på papper (eller laptop), men då har jag istället en scen, en obetydlig och slumpmässig scen, som ibland kan hamna i ett helt orelaterat verk flera år senare.

Kerouac sa en gång att man borde berätta världens sanna historia i en inre monolog, och när jag gick där bredvid min kompis över Ioánninas gator på väg till en bar insåg jag att det var precis vad jag gjorde. Det kanske inte var din världs sanning, eller hens världs sanning, men det var min.

Solen berörde Katiska tidigt under den varmaste årstiden, och jag vaknade med fåren och hönorna och hundarna eftersom jag inte hade något annat val. Världen vaknade och jag gjorde detsamma. I Sverige skulle jag antagligen ha sjunkit ner någonstans i mitt rum och skrivit något, då att skapa när dagen är vacker och ny är det bästa jag vet, men här gick jag endast ut till gården med en kopp kaffe och satt och observerade allting. Det kanske inte var intressant, egentligen, men i mitt skrivande huvud var allting fascinerande.

Jack Kerouac sade många saker under de 47 år han levde, bland annat att man borde försöka sketcha flödet som redan existerar i ens huvud (min översättning). Jag vidrörde inte en enda penna under min vistelse i Katsika. Jag bara satt där och skapade ett mästerverk av inget. Målade luften och skuggade vinden. Tog min lilla bild av berg i fjärran och hunden Elenitsas oändliga kärlek och de vackra rabatterna som mormor hade spenderat år på och alla grekiska gubbar som satt utanför caféet, kafenio (καφενειο), och skapade något ingen kunde se. Det var inte rätt tillfälle att göra något påtagligt. Tiden var inte inne, och tid är allt vi har.

Men varför är tiden aldrig inne när jag är där? Är det simpel lathet? Jag vill inte jobba när jag har semester trots att jag älskar att skriva men vet att det kräver mycket? Kanske jag inte vill hamna i zonen bara för att bli bortryckt så fort någon grek jag inte minns hälsar på och kräver kindpussar?

Jag satt i mitt rum första året det var mitt, med en överhettad och tung laptop i famnen. Jag skrev och skrev och skrev. Fingrarna näst intill flög över tangentbordet. Jag var igång, någonting höll på att ske, någonting magiskt och helt underbart.

Sedan ropade någon på mig från vardagsrummet. Dags för mat. Eller vattenmelon. Eller att umgås. Eller att hälsa på samma personer jag träffade igår som vägrade låta mig vara eftersom alla givetvis var ute efter att förstöra. Laptoppen sattes i viloläge och jag tvingades ut i den riktiga världen.

Ensam var man aldrig i Katsika, trots att jag hade noll vänner och minus noll saker att göra. Det var lite ironiskt.

Nu, när jag har lämnat tonåren bakom mig, började jag umgås med folk jag egentligen hade känt sedan barnsben men som jag inte visste hur jag skulle prata med. Vi satt i bilen, då körkort var något som fanns i våra liv nu, och åkte mot Ioánnina för att träffa folk och dricka kaffe precis som riktiga greker. Vi pratade engelska för att min tunga inte kunde greppa orden på samma sätt som deras kunde.

Och jag skrev i huvudet. Allting jag såg och gjorde och hörde och sade. Jag skrev ner det, precis som Kerouac.

För min hjärna fungerade lika bra som ett anteckningsblock; åtminstone under några veckor om året. En skrivande hjärna vilar nog aldrig, men att inte behöva göra orden begripliga var trots allt nog för att låta den andas lite lättare.

Att skriva i huvudet är både bra och dåligt. Allt handlar om vad man vill ut av skrivandet. Vill jag ha ett färdigt verk med det material jag samlar när jag går där på den steniga vägen medan solen bränner mig? Eller vill jag bara döda tid. Öva på fraser. Låtsats att min tillvaro är mer poetisk än den är.

Det är skillnaden. Ifall jag skriver något i huvudet som jag tycker är fantastiskt måste det ju skrivas ner fysiskt också, vilket ofta är vad jag har mobilen till i sådana situationer.

Jag skriver nog mer fysiskt än i tanken dock, för det är ofta skrivandet kan övergå till vanligt tänkande, vilket är annorlunda då jag inte försöker konstruera meningar medvetet. Men att skriva i tanken är lättare, då jag inte känner pressen att det ska se bra ut. Ingen kommer ju att läsa det. Knappt jag kan läsa det. Jag kan ju mycket möjligt ha glömt bort vad jag skrev på promenaden genom byn kvällen innan, men det är givetvis något som kan ske när jag skriver fysiskt också. Hur många gånger har man inte öppnat ett dokument och blivit förvånad över innehållet? Skrev jag verkligen det här den 14:e juli 2014? Wow. Där ser man!

Jag antar att vad jag vill komma fram till är att, medan att skriva i huvudet är en fantastisk och pressfri övning, så skulle jag välja fysisk skrivning över det. Att jag i senare år har valt att skriva i huvudet under semestern är för att den aldrig varar längre än två veckor. Om jag någonsin skulle vara någonstans under en längre period skulle laptoppen med.

Och då skulle jag ju vara som Kerouac. Han visste ju aldrig när han skulle vara hemma igen, utan visste endast att han skulle vara borta länge. Han var ju tvungen att ha med sig något att skriva på om han ville vara en skribent.

Så där är skillnaden.

Men jag gillar friheten som kommer med att skriva i tanken. Hur inget behöver vara perfekt. Att man kan producera sina djupaste och mörkaste hemligheter i en snyggt konstruerad paragraf och ingen kommer någonsin att komma på en. Jag kan skriva om min värsta natt hittills, som hände någon gång på våren 2016. Jag kan skriva om mina själviska tankar och skulden som jag lägger på fel person.

Och ingen behöver veta.

Jag tror att alla skriver i tanken, även om de inte alltid är medvetna om det. James Ellison skrev i Finding Forrester att man skriver första versionen av något med hjärtat, och sedan skriver om med huvudet. Jag tror att första versionen faktiskt är skriven med huvudet, då man måste bearbeta idén i tankarna innan man kan få ner det på papper. Hjärtat skriver endast den första fysiska versionen. Att huvudet återfår kontrollen efteråt är nästan lite poetiskt och något jag inte hade tänkt på tidigare.

Ett laptopår försökte jag jobba på en roman när vi var i Katsika. Minns att jag till och med skrev ner en scen på mobilen som jag kom på när vi var ute. Jag var fast besluten att få ner scenen i dokumentet sedan, vilket jag gjorde. Men den romanen har det inte blivit något av sedan dess.

Varför?

För att jag inte lät den småkoka i mina tankar åtminstone ett litet tag först. Jag skyller i alla fall på det.

I november 2017 skrev jag klart första versionen av en roman. Första romanen jag någonsin skrev klart, och det var tack vare stunderna då jag hade suttit och kollat på bergen och skrivit i mitt huvud. Stunderna då jag hade gått runt i mataffären och skrivit. Stunderna då jag hade gömt mig från solens strålar och skrivit.

Och jag åkte inte ens till Grekland det året.

Romanen är en version av romanen jag försökte skriva några år tidigare, fast väldigt annorlunda. Jag lät den var. Lät den utvecklas i tankarna, tills jag var redo att sätta mig ner med den. Jag är medveten om att det inte kommer gå att göra detta med varenda idé jag har, då det kommer vara mer tidskrävande än vanligt, men att skriva i tankarna i åtminstone en stund är bättre än att tvinga fram en idé som man ändå kommer överge. Det är svårare att bränna något som har fått koka ett tag.