natassa.blogg.se

write like you're running out of time

24/9/18

Kategori: Allmänt

Tvättar. Ska äta resterna av det jag och Christos lagade igår. Har låtit disken vänta ibland. Städade på lördagen istället för fredagen. Mamma och pappa är utomlands, och jag och lillebror är ensamma. Knappt hemma faktiskt, men ensamma. Har ansvar över all mat, när och vad vi ska laga, handla. Jag valde att tvätta idag, måndag, istället för under helgen, eftersom jag är ledig idag ändå.
 
Jag vet att jag är oerhört lyckligt lottad som fortfarande får och kan bo hemma, vid 23 års ålder, men det har känts bra att kunna vara oberoende. Att kunna göra allting när jag vill istället för när de vill. Det är inte som om de skulle bli arga om jag inte städade en fredag, men jag vill göra det då. Vill få det klart innan helgen så att de slipper tänka på det. Vill känna att jag bidrar med något större.
 
Jag ska bo hemma tills jag åtminstone är klar med studierna. Ca ett år kvar tror jag. Sedan har jag alltid sagt att jag vill stanna tills jag hittar ett jobb som jag faktiskt ska ha i flera år, och helst vill jag ha jobbat ett tag innan jag flyttar. Ha allt iordning innan livet tar en ny vändning. Jag trivs ju oftast här. Kommer bra överens med mina föräldrar. Hjälper till. Behöver inte betala något förutom min mobil, egentligen. Skulle ha bidragit om jag fick mer än studiebidrag och lite lön ibland. Alla familjer gör ju på sitt sätt, och min familj råkade vara väldigt generösa. Väldigt generösa som låtit mig vara kvar som det rädda barn jag fortfarande är (eller åtminstone har varit fram tills nu).
 
Jag är inte lika rädd för framtiden längre. Känns som om jag äntligen har catchat upp efter att ha haft en massa problem när jag var yngre. Problem som nog inte varit synliga för andra.
 
Är snart redo. Snart så.
 

15/9/18 - L'amour - la mort

Kategori: Allmänt

Jag väljer att inte bädda sängen idag. Inte ens slarvigt då man bara slänger täcket över allt. Jag strävar efter det lediga och operfekta idag. Vill kunna lägga mig ner när jag vill utan att känna att det är onödigt att "förstöra". Vill inte att mina kroppsliga behov ska komma sist.
 
Idag vaknade jag runt sex, och trots att både min kropp och mitt sinne är utmattade kunde jag inte somna om, så jag kastade in handduken vid åtta. Uppe nu, kaffekopp i handen, en obäddad säng, och min balkongdörr öppen som vanligt. Trots att jag frös innan. Behöver luften, om endast under en kort stund.
 
Igår var jag i skolan från åtta till sex. Tio timmar med en hel del att göra. Tröttsamt och tillfredsställande. Vecka två är avklarad, men det känns som om jag har gått förlagskunskap i flera månader. En väldigt intensiv kurs, men jag gillar det intensiva för en gångs skull.
 
Efter skolan träffade jag Lef och drog till en release. L'amour - la mort släppte sin andra upplaga av tidskriften, och jag har en text publicerad. Känns overkligt att finnas i samma lilla häfte som så många fantastiska skribenter och konstnärer. Vissa är till och med folk jag ser upp till. Helt sjukt. Vem gav mig rätten att röra mig ens i samma krets som dem? Vi stannade till nio och såg några uppträdanden, och sedan kunde jag inte stanna mer. För mycket talang och för lite sömn för mig. När jag väl klev in i det tomma huset hade jag varit ifrån det i sexton timmar. Och ändå kunde jag inte sova ut idag.
 
Idag har jag en dejt med Bourdieu. Hoppas bara att jag förstår vad han försöker säga. Lite stelt annars.
 
Illustrationer av Evelina Johansson
 

6/9/18

Kategori: Allmänt

När jag ser upp till någon - verkligen ser upp till dem - märker jag att jag inte kan bli deras vän, riktigt. Nu menar jag inte att jag inte beundrar mina kompisar. Givetvis gör jag det. Men det jag syftar på är när du är så inspirerad av någon; sättet de beter sig på, klär sig på, går, är, vad de läser, hur de läser, vad de säger och hur de säger det, att du skulle vilja vara som dem. Alla har väl en sådan person i sitt liv.
 
Mitt problem är att, om jag nu får chansen att faktiskt prata med dem och skapa en slags kontakt, kan jag inte riktigt vara mig själv. Andra blir fnittriga när de är nervösa, men jag blir stel. Ler inte så mycket. Ser ut som om jag skulle vilja vara någon helt annanstans. Och det påverkar ju relationen som ännu inte finns där.
 
Blir jag så rädd att jag kommer vara en besvikelse att jag inte ens försöker imponera? Är såklart vänlig, men allt jag säger känns fel för att jag inte säger det så som de skulle ha sagt det. I värsta fall försöker jag till och med prata som dem mitt i konversationen, och det märks.
 
Undrar om någon har detta problem gentemot mig. Troligen inte. Fin tanke ändå, att någon vill prata med en så mycket att de inte vet vad de ska säga.
 
Jag tror dock inte att jag vill prata. Vill bara ha privilegiet att lyssna.
 

5/9/18

Kategori: Allmänt

8:29. Solen skiner. Jag hör hur folk glatt hälsar godmorgon utanför, vid dagiset som en gång var ett fritids. Har varit vaken i en timme, men ej redo att möta dagen förrän nu. Gick och la mig vid halv elva igår och slocknade som ett ljus. Utmattad efter en dag som startades tidig och var fylld med nytt. Min kropp verkar inte ha insett att vi kan slappna av nu. Att det kommer gå bra. Att jag är glad över mina val och hur mitt liv ser ut just nu. Den håller sig kvar i det bekanta. Det spända och oroliga.
 
8:31. Tar en klunk kaffe. Försöker få mitt ansikte att slappna av. Har balkongdörren öppen och den ännu kyliga vinden greppar tag i mina bara ben, påminner om att hösten snart är här. Snart, snart. Sommaren klamrar sig fast med desperata grepp ännu, men snart kommer den tröttna och låta oss vara.
 
Jag kommer sakna ljuset då. Gillar väl höstmörkret också, men inte på morgonen. Vill inte vakna och tro att det är natt. Därför var det lättare att gå upp igår, när jag lämnade huset vid 7:30. Lättare att vakna tidigt på dagar som denna när jag egentligen inte behöver det. Men hösten är välkommen. Det är den verkligen.
 
8:34. Tänk om man skulle skriva ut tiden såhär i allt man skriver. Bevis på att en kort text kanske tar flera timmar att skriva. Bevis på att man är mänsklig.
 
Ska fortsätta dricka mitt kaffe nu och försöka göra något med dem ca fem timmar jag har innan det är dags att röra sig till universitetet för dag två. Jag hoppas världen är lugn och lite blekare påvägen hem sen. Tänk va fint.
 

4/9/18

Kategori: Allmänt

Har vin. Har de sista tio sidorna av Isherwoods och Forsters brev. Har Virginia Woolf, A Writer's Diary som en tidig födelsedagspresent (från mig själv). Hade min första skoldag, kanske min sista första skoldag någonsin. Den gick bra. Mycket bra faktiskt. Träffade på någon jag gått i skolan med tidigare. Första littvet kursen. Min första kurs jag inte hoppade av från.
 
Funderar på hur jag vill ändra riktningen mitt skrivande har gått mot. Försöka göra saker annorlunda. Sträva efter en förändring. Men vet givetvis inte riktigt hur jag ska börja utan att låta som någon helt annan.
 
Några ungdomar skriker utanför, som de ofta har gjort de senaste månaderna. Skrik av lycka. Av ungdom. Något jag aldrig riktigt upplevde. Känner att jag förlorade mycket av min ungdom på grund av olika anledningar. Levde för mycket i mitt huvud, men det kanske lönar sig i längden. Levde i skrivandet och litteraturen och berättelserna, så nu ska jag försöka skapa ett hem i allt det där.
 
Får se hur det går.
 
Hade på mig mitt Peter Pan bokhalsband idag på första dagen på förlagskunskapen! Fint ändå
 

3/9/18

Kategori: Allmänt

Krigslarmet ekar medan jag läser om andra världskriget. Snarare, jag läser brev mellan E.M. Forster och Christopher Isherwood, och jag är just nu på breven som skrevs under kriget. De talar om Bob och Gerald och Joe, om Isherwood i USA och hur alla talar väl om honom i England, Europa, där Forster är kvar. De talar tyst om homosexualitet och litteratur, och uppdaterar varandra på saker de inte är där att uppleva själva. De talar om vänskap och om krig.
 
Jag har alltid velat vara en sån som skriver brev. Ett tag skickade Johanna brev till mig från Tyskland, och jag svarade ibland, för jag gillar ju egentligen inte att skirva brev. Att skriva för hand. Att skriva som vi gör idag. Så simpelt och snabbt. Jag vill skriva poetiskt och dela med mig av djupa tankar, men vet inte riktigt hur hon skulle känna om jag gjorde det, så jag svarar kort. Eller inte alls. Eller så skriver jag på messenger, där jag har mindre behov av att låta pretentiös.
 
Jag har fått iordning på alla böcker jag behöver under den första delkursen. Nästan alla, åtminstone. Önskar jag kunde se när vi skulle läsa vad, och vad vi skulle läsa i dem. Gillar inte att inte veta. Känner mig nervös. Orolig. Vaknade 8:30 idag när jag ska vara i universitetet 9 imorgon. Har spänningshuvudvärk. Är nog nerverna. Men samtidigt tror jag att jag är lugnt. Vilket skämt.
 
Jag borde träna. Har varit så duktig de senaste två veckorna, men känner ingen motivation idag. Vill bara gömma mig i litteraturen och låtsas att jag kan stanna här. Imorgon kommer gå bra, det vet jag. Är bara rädd att jag inte kommer gilla det. Att ångesten, som var så stark denna tiden för fyra år sedan när jag skulle börja på SU första gången, ska återvända. Detta år har gett mig många dåliga känslor, men ångesten har för det mesta hållt sig borta. Banat väg för sorg och sånt.
 
Är jag hellre ledsen än orolig? Vet ej.
 
Edit: Forster säger att Isherwood var "spoken of with love", och jag undrar om någon någonsin pratar om mig "med love". Fin tanke ändå.
 
Min favorit dedikation (heter det så?) i en bok - Maurice av E.M. Forster. Dedicated to a Happier Year

Söndag

Kategori: Allmänt

Söndag morgon. Kylig vind och strålande, gyllene sol. September. Favoritmånaden. Allt är fortfarande grönt, återhämtar sig från sommarens hetta. Blommor; vattnade. Huvud; mätt. Mätt på litteratur och gårdagens sociala stunder. Åt lunch med min lillebror, som jag ser så sällan nu. Sedan, gäster över på middag. Lämnade dem mitt i eftersom jag var så trött och var tvungen att umgås med min säng och en ljudbok.
 
Idag, ingenting. Bara kaffe, lugnet, den kontinuerliga glädjen över vädret. Resten av familjen kvar i sina sängar, pratar lågt och återhämtar sig, precis som det gröna. En svag huvudvärk som förföljt mig sedan fredagen. Ska försöka läsa i de verk jag har försökt läsa i flera månader. Försöka bli klar, eventuellt.
 
Skolan börjar om två dagar. Nytt universitet. Orolig och spänd, precis som man borde vara.
 

Poem - 8/28/18

Kategori: Allmänt

I want someone to rip a hole in my chest,
give my lungs some space to expand,
blow their breath into my rib cage until what makes me up belongs to them more than it ever belonged to me.
Force my head to the side, tilt it just right, and provide me with the tools to look indifferent.
Make me forget I was ever an individual human in this concrete mess of a home,
and let me pretend no one’s ever truly whole.
 
- Natassa Karamouzis

Tumult

Kategori: Allmänt

Ibland känner jag att jag vill radera alla mina sociala medier. När texten jag skrev inte får någon respons, trots att jag jobbade på den hela dagen. När bilden jag la upp inte får några likes, trots att jag tog 50 liknande bilder under processen. När folk inte pratar med mig. När de pratar med mig för mycket. När folk begär mer, mer, mer än vad jag kan ge. När världen är för högljudd, när för mycket saker händer och nätet är för kaotiskt. När allt jag producerar känns halvhjärtat bara för att jag vill uppdatera. När allt bara är... för mycket.
 
När allt är för lite också.
 
När jag väntar, väntar, väntar på feedback. På något. Prata med mig. Visa mig och världen att jag finns. Få mig att känna mig älskad. Beundrad. Titta inte på mig. Du vill ha för mycket ifrån mig. Min existens är inte till för dig. Jag ska blocka dig. Ta bort alla sätt du kan kontakta mig. Sluta konsumera mina verk, men älska dem samtidigt. Ge mig en mening. Men min mening har ingenting med dig att göra.
 
Tumult.
 
Kvällar som dessa vill jag både existera i ditt huvud, bara jag och vad jag ger dig, cirkulera runt i dina sinnen så att du uppskattar. Uppskatta det du får gratis. Uppskatta mig.
 
Och glöm mig. Sluta bry dig. Varför bryr du dig? Kvällar som dessa vill jag att du blockar mig innan jag blockar dig. Sluta tro att jag är här för din skull. Jag skriver att du inte ska bry dig och blir sen arg när du lyssnar. Varför förstår du inte att allt jag säger inte är något jag menar? Varför tror du att allt jag skriver är sanning? Varför kan du inte älska mig och sluta begära saker från mig samtidigt? Varför så lite uppskattning?
 
Ibland vill jag radera mina sociala medier, men jag vill ändå ha din kärlek när jag kommer tillbaka.
 

Första jobbveckan

Kategori: Allmänt

Tekniskt sett är min första jobbvecka inte slut än, eftersom jag jobbar imorgon, men ville skriva ett inlägg och prata lite om hur det har varit.
 
Allt som allt? Jag gillar jobbet mer än vad jag trodde jag skulle. Gillar mina kollegor, ingenting stressar mig eller ger mig ångest, och det är faktiskt inte ett svårt jobb. Det enda jobbiga är att jag får så jävla ont i fötterna av att stå hela dagarna.
 
Det är inget nytt. Har ju jobbat i bokhandel, dock bara extra, och visste sedan innan att jag inte klarar av att stå i flera timmar. Men jag köpte nya skor och de har hjälpt, och alla säger att det blir bättre med tiden, men igår, min fjärde jobbdag och min tredje jobbdag på rad, var oerhört jobbig. Ont i fötterna och ryggen. Svettig och trött. Det är ju asvarmt, och tågstationen må ha lite AC, men det hjälper inte alltid, speciellt inte om vi står ute. Juste, jag jobbar som informationsvärd för Trafikverket. Jag hjälper folk hitta till rätt tåg och så.
 
Förutom smärtan gillar jag allt. Gillar folket (vilket är väldigt förvånande? jag kanske är en people person trots allt). Har träffat väldigt intressanta typer, både kollegor och resenärer. Igår pratade jag med en man som skulle åka med ett fjärrtåg om att skriva, eftersom vi båda gör det, och han var på så bra humör att min första timme svepte förbi i blixtfart. Tycker första timmen och sista halvtimmen är jobbigast.
 
Sedan har vi ju de som jobbar för SJ och MTR som man pratar med ibland. Speciellt MTR. De är alla pensionärer och är så trevliga att jag kan stå med dem i timmar (om jag skulle få). Ålder spelar liksom ingen roll. Vi jobbar alla på samma ställe och pratar med varandra som jämlikar. Det spelar ingen roll om du är 17, 22, 45 eller 70. Det är lite fint ändå. Jag har märkt att det verkligen spelar roll vem man jobbar med (eller går i samma klass som), och hittills har jag haft tur på denna front. Det är inte ofta jag ogillar någon.
 
Utöver detta? Är lika arg som resenärerna på alla förseningar och inställda bussar, för igår kunde jag nästan inte ta mig hem, men vet bättre än att skylla på någon individ. Det var faktiskt någon som gick fram till mig igår och ville klaga på att hans buss var två timmar sen och sedan aldrig dök upp, men han anklagade mig inte, för han förstod att det inte var jag personligen som skapade krocken så att bussar blev inställda. Han ville bara få ur sig det.
 
Igår gick vi på upptäcktsfärd för att hitta blodmånen, jag, min familj och kusin alltså, men vi såg den senare när vi satt och drack prosecco ice på altanen. Lite besviken ändå, men det var en kul kväll.
 
Jag vill ha regn nu. Solen har förstört för mycket och jag skulle gärna vilja sitta här på min lediga dag och se hur det öser ner, men tror tyvärr inte att det kommer ske. Aja, T.S. Eliot får hålla mig sällskap utan regnet.
 
Jag måste säga att jag kanske gillar mitt jobb, men gillar lunchrasterna och lediga dagar mer.
 

Grekland 2018

Kategori: Allmänt

 
Mitt högra öga är irriterat. Min kropp tung. Har en sån där svag huvudvärk som verkar så mycket värre eftersom jag är trött och ömmande. Huset är för varmt, trots att fyra fönster och två balkongdörrar står öppna. Det är varmare i Stockholm än var det var i Thessaloniki igår. Igår var det en sån kraftfull bris över hela staden att jag faktiskt frös lite när vi satt ute utanför flygplatsen och väntade på att få lämna våra väskor. Stockholm gav mig iallafall en sval tillvaro när vi landade mitt i natten. I Grekland var även de flesta kvällar varma.
 
Har varit borta i över två veckor. Känns som en evighet. Vi landade i Thessaloniki och tog bussen till Ioannina. Ca tre timmar, plus flygresan till Köpenhamn och sedan till Thessaloniki. Bussturen från flygplatsen, väntan på ktel som skulle ta oss till mormor och morfar. Vi lämnade huset vid sex på morgonen och var i Katsika vid tio. Tröttsamt. Värt det.
 
Vi var i huset i Katsika i några dagar, och sedan tog vi bilen och åkte i en och en halv timme till Preveza, rättare sagt Vrachos. Jag och Christos alltså. Väl där träffade vi Micka och Vasse och co. och spenderade någon vecka med dem på stranden. Frappe, cigarettrök, grekiska meningar som avslutades på svenska. Mat som jag blev trött på, och ett evigt krig om AC:n eftersom Christos inte ville byta säng för att göra det lättare. En nyckel som vi var tvungna att samsas om. En bakisdag som aldrig ville ta slut. En tur till Parga i en bil med väldigt lite bensin. Alla bensinmacker stängda. Forsränning i en flod bland bergen. Poseiskrivande på stranden. Ett bråk i telefon och tårar som blandades med saltet i havet. Flera vänner från Sverige, alla där på stranden i Preveza, Grekland.
 
Sedan tillbaka till Ioannina. Tillbaka till huset bland fåren och hundarna och grekerna man känt sen barnsben. Ännu ett bråk och ingenstans att ta vägen. En vit flagga i luften och kramar och skuldkänslor. Inga av mina bråk involverade min lillebror. Tårar mitt i natten, spöken i mörkret. The Secret History och gyros och turer till stan för att se sjön och folket och byggnaderna och butikerna. Solen som gassade och svettet som rann. Christos 20-årsdag. Ett beslut, några samtal, och sedan på bussen igen för att spendera de sista dagarna i Thessaloniki, som vi ändå skulle åka från. Mormors tårar när vi försvann.
 
Vi träffade Dimman och Nanna, min gudbror och min kusin. Georgios var också där. På hotelltaket vid poolen, desperata för solen vi inte får under resten av året. Tänkte inte på att det fortfarande var juli och Sverige har en sommar nu. En tur till ett köpcenter där jag köpte äkta Nike skor och undrade vem jag nu har blivit. Middag och promenad till Lefkos Pirgos - det vita tornet i Thessaloniki. En drink utan alkohol och sen sömn. De andra lämnade oss dagen efter.
 
Våra sista dagar fick vi bo hos några familjevänner i deras lägenhet i centrala Thessaloniki. AC, en hund jag blev kär i, det svenska språket och Lejokungen 1 och 2 på TV (och sedan High School Musical 2). En timmes letande för att hitta en stream. Middag och promenad med A, M och C och deras vänner. Såg det vita tornet tre gånger. Sista gången för att vi letade efter busshållsplatsen där vi skulle ta bussen till flygplatsen, som visade sig vara nästan precis nedanför deras lägenhet. En sista tur i stan. Jag köpte böcker.
 
Nu: ledig i tre dagar innan jag börjar jobba på måndag. Sedan jobb i en månad. Sedan SU i ett år. Sedan? Ja, vem vet.
 
 

Onsdag

Kategori: Allmänt

Vinden är kyligare, vilket jag gillar, och regnet har tagit ett uppehåll, vilket är okej. Känns som om allt jag gör nu är att vänta. Vänta på att tiden ska passera, dagarna ska springa, medan jag samtidigt försöker njuta av stunden. Åker till Grekland nästa vecka. Till mormor och morfar i byn. Några dagar ska spenderas där, sedan åker jag och Christos, som är min ende reskompis i år, till Preveza, eller åtminstone i närheten av Preveza, för att träffa Micka och Vasse och co. för att bada i sex dagar. Jag väntar på det.
 
Jag tror att alla har en besatthet som de vill införliva i sin konst. Grekland är det för mig. Om jag inte skriver om Grekland, så tänker jag iallafall på Grekland. Jag hoppas att min återkomst hjälper mig att skapa mer, även om laptopen stannar hemma. Vill känna att jag gör något, trots att jag vilar. Vill känna att jag kan något.
 
Jag köpte en solros som dog en vecka senare, trots att jag tog hand om den. Nu ruttnar den på fönsterbrädan medan jag håller fast vid en gnutta hopp om att den ska överleva. Jag antar att vi alltid hoppas att vi och andra ska överleva.
 
Jag vet knappt vad jag har skrivit här.
 

Redigerar

Kategori: Allmänt

Förra året, under NaNoWriMo i november, skrev jag klart min roman. Min första färdiga roman. 50 000 ord, plus de 10 000 ord jag hade skrivit året innan. Första versionen klar. Kaotisk, men klar.
 
Nu håller jag på och redigerar den, och trots att det är saker jag vill lägga till och håller långsamt på att göra just det, så är jag väldigt nöjd med det jag har hittills. Under igår och idag har jag sammanlagt redigerat ca 95 google docs sidor, och istället för att avsky allting som jag trodde jag skulle göra är jag faktiskt oerhört nöjd över resultatet, och det skrämmer mig lite. Jag blir rädd att jag inte kan se mina egna verk kritiskt, vilket är löjligt eftersom jag har varit enormt kritisk över en massa av mina projekt. Men är det annorlunda nu eftersom det är mitt största färdiga projekt? Eller ja, så färdig som första versionen kan vara.
 
Jag vet inte, men oavsett vad gör ju detta att jag blir taggad på att fortsätta redigeringen, vilket nog är bra. Jag vet att det finns saker som jag var mindre nöjd med senare i boken, men jag får hantera dem när jag kommer dit helt enkelt. Jag har skickat de första 14 kapitlena till några kompisar, inte nödvändigtvis i hopp om att de ska ge detaljerad feedback tillbaka (känner att jag inte riktigt kan be om det), men i hopp om att de åtminstone kan säga vad de tycker. Är både livrädd och exalterad.
 
Älskar att skriva.
 
Älskar mina karaktärer.
 
Älskar, älskar, älskar.
 
Och det skrämmer mig.
 

Regn i juni

Kategori: Allmänt

Det regnade plötsligt, tyst och subtilt som en bön, och jag klev ut med bara ben och ställde mig under det. Vädjade om att få växa, få omvandlas till något nytt och gyllene precis som växtvärlden. Visst hade solen och värmen tänt en eld i min själ, men varje eld måste få släckas, om endast under en liten stund. Annars kanske allt brinner upp innan man hunnit njuta av glöden.
 
Jag hoppades att regnet skulle kunna väcka något annat. Skapa något annat än vad som redan existerade. Nu får jag väl bara vänta och se. Allting tar sin tid, precis som det borde.
 
 

Självisk closure

Kategori: Allmänt

På grund av planer bestämde jag mig för att duscha tidigt idag, vilket resulterade i att jag var tvungen att duscha utan musik då halva min familj fortfarande låg och sov. Detta innebär att jag hade alldeles för mycket tid att stå och tänka på saker, och det var då jag mindes drömmen jag hade inatt. Det var en sådan dröm som visar exakt vad ditt undermedvetna längtar efter eller fortfarande funderar på. För mig var det lite av en blandning, men att minnas den var inte kul.

Det var inte kul eftersom denna del av mitt förflutna fortfarande ger mig så blandade känslor. Det är själviskt att säga att jag nu väljer att skriva om det för att försöka få closure, för det är jag som är boven i det hela.

För ganska precis tre år sedan, när jag var 19, träffade jag en kille, några år äldre än mig, på en klubb. Jag tror ni förstår hur det gick till, och vi sågs i kanske två tre veckor efteråt. Inte länge alls, men länge nog för att jag skulle inse att jag faktiskt gillade honom. Problemet? Jag kände några av hans yngre bröder, och en av dem var i min ålder och hade varit kär/besatt i mig i flera år. Det kändes lite dumt att liksom dejta hans äldre bror efter det, så jag visste ju att vi antagligen inte skulle gifta oss i slutändan om man ska säga så. Men jag gillade honom, så valde att umgås ett tag iallafall.

Men sedan kom ångesten, precis som den alltid gör. Jag vet inte vad det är, men så fort folk blir intresserade av mig drar jag. Ajdå. Vi ses aldrig. Ska bara boarda ett plan till Japan. Farväl. Denna gång boardade jag ett plan till Grekland, men det hade varit förutbestämt och jag är väldigt säker på att han visste om det. Problemet här? Jag hade låtit bli att svara på ett sms kvällen innan (jag hade varit på en födelsedagsmiddag) och svarade inte dagen vi skulle åka och svarade inte när vi kom tillbaka. Ni fattar va? Jag ghostade honom totalt. Poff. Borta. Natassa vem?

Jag är ju inte stolt över detta, men ju mer tid som gick desto värre kändes tanken på att svara. Vem svarar flera veckor senare liksom? Flera månader. År.

Tre år har nu gått, och jag svarade aldrig och såg honom aldrig igen. Eller vänta, jo, vi gick tydligen förbi varandra en gång, men jag såg honom inte för jag var mitt i en konversation med en kompis och min sociala fobi gör så att jag aldrig kollar på folk jag går förbi. Det var min kompis som insåg vem det var, sa att han hade försökt få min uppmärksamhet, och jag hade ignorerat honom precis som jag hade ignorerar hans sms och existens. Jag ville springa tillbaka, prata med honom, be om ursäkt, men jag gjorde inte det.

Jag har bytt nummer, så vet ju inte ifall han har försökt skriva, men nu känns det alldeles för själviskt för mig att reach out och be om ursäkt. Det är ju mest för att jag har känt mig så skyldig som behandlade en bra kille så dåligt och känner att jag är skyldig att förklara. Jag tror inte att jag någonsin var viktig nog att lämna något djupt spår, men vill samtidigt inte riskera att riva upp potentiella gamla sår. Eller åtminstone gamla förödmjukelser. Jag vet att jag skulle känna mig dum om någon behandlade mig så som jag behandlade honom.

Men jag skriver detta för att jag söker closure. En självisk closure, men en closure likaså. Att jag fortfarande tänker - drömmer - om det tre år senare är sjukt, och jag är så arg på 19-åriga Natassa och den där jävla ångesten som alltid ska förstöra allt, men 22-åriga Natassa kan inget göra, för det är egentligen alldeles försent. Jag borde ha skrivit samma sommar, samma år. Inte nu, när det endast handlar om att döda denna demon. Han är värd mer.

Han var alltid värd mer.