natassa.blogg.se

write like you're running out of time

En nuvarande nostalgi

Kategori: Allmänt

Tycker det är så konstigt att se folk man brukade ha i sitt liv på sociala medier; speciellt om man inte gör det ofta. Jag antar att det är facebook jag syftar på, då folk i min ålder inte längre brukar uppdatera facebook på samma sätt som man gjorde när man var yngre, och definitivt inte på samma sätt som folk i mina föräldrars ålder gör.
 
Men en dag skrollar man och ser att personen man var kär i i åttan har taggats i någons inlägg, och man ser att hen ser nästan precis likadan ut som för åtta år sedan, men man vet samtidigt att inget är som förr. Man känner inte riktigt denna person längre. Man har missat för mycket. För att bli mer än bekanta måste man lära känna varandra på nytt.
 
Sedan finns ju chansen att man inte alls kommer att ses igen, förutom kanske slumpmässigt när båda är påväg till tuben eller går hem från centrum. Då säger man hej, hur mår du, vad gör du, va kul, och sedan går skilda vägar för att inte ses igen på tre år.
 
Andra ser man oftare, och det glädjer en, men saknaden som tillkommer efter varje möte sitter alltid i, för detta är inte en nuvarande vän. Det är en dåtida vän, och en nuvarande nostalgi. Och det är egentligen lite orättvist att stämpla någon med detta. Att endast se dem som ett minne.
 
Jag kanske bara är en idiot.

19/12/17

Kategori: Allmänt

Kvävande täcke i en blek värld fylld med en dimma som varken klarnar synen eller förvärrar den. En kall vind som kämpar mot väggarna och fönstret för att beröra och sätta ett spår i världen och i själen. Klockan är tolv på dagen, men dagen har knappt börjat. Eller så har den precis tagit slut.
 
Tid är ett koncept som vi alla följer medan vi önskande kurar ihop oss och önskande viskar att vi önskar att det inte var så.
 
Det är tre årstider på samma gång utanför.
 
Rummet är mörkt. Inte för kallt eller för varmt. Bara för mörkt.
 
Det kanske dock är ljuset som inte existerar just nu som är för ljust.
 
Allting kanske bara är för mycket av vad det är.
 
Jag för mycket mig själv. För mycket jag. Jag, jag, jag.
 
Jag.
 
Men sedan finns det nog en del av mig som är för lite. För lite av allting.
 
Bristen. Längtan. Av något för något. Något.
 
Allting är men ändå inte.
 
 

Ny vecka

Kategori: Allmänt

Så fort temperaturen passerar noll i nedstigande riktning blir världen blekare. Vinden vassare och folks klagorop desperata. Jag kan dock inte ropa på grund av en förkylning som har berövat mig rösten och istället lämnat mig med en fruktansvärd hosta.
 
Jag vaknade idag - sent eftersom hostan gör det svårt att sova på natten och jag ligger uppe till solen skulle ha berört jorden med sina gyllende strålar om det vore sommar - och kände ett behov av att allt omkring mig skulle vara fint och städat, så jag plockade upp alla mina saker från soffan som jag bara hade slängt ner när jag inte behövde dem längre, bäddade sängen, drog upp persiennerna (insåg att jag inte hade någon som helst aning om hur man stavar detta ord??), och sedan städade jag min brors rum. Har ingen aning om varför, men nu känns det bättre. Varsågod, Christos.
 
Mitt skrivbord är fortfarande kaos, så jag ska ta tag i det snart. Ville bara skriva först. Den senaste veckan har orden varit svåra att få ur mig, och det känns inte bra. Det är då jag vet att jag borde ta ett steg tillbaka och vila upp mina sinnen, men jag gör ett sista försök idag (mest för att jag har några grejer jag MÅSTE skriva). Orden här flyter på bra, så kanske detta var vad jag behövde. Att skriva om mig själv på en plattform som jag inte känner mig tvungen att skriva på. If that makes sense.
 
Folk frågar mig konstant när jag ska börja redigera min bok (minns inte om jag nämnde det här? skrev en roman på 21 dagar i november!), och jag svarar att jag lämnar det till nästa år. Antagligen januari. Måste vila innan. Sedan frågar de mig vad jag läser just nu, och tyvärr har jag haft en torka där med. Visst, jag tvingade mig själv att läsa ut tre böcker förra veckan, men ingen av dem lämnade något som helst intryck, så det känns ju lite trist.
 
Tror egentligen att allt jag borde göra just nu, speciellt med min förkylning, är att vila. Men det finns saker jag vill göra klart innan året tar slut. Varför spelar år ens roll? Tid är en illusion och jag kan göra saker när som helst.
 
Fast jag gillar dock tid. Det ger illusionen av organisering.
 
Köpt en liten skrivbok som jag vill ha med mig överallt för att jag vill vara en sån person (men det kommer antagligen hålla i typ en dag)
 
English translation to come (someone remind me why I decided to do this)

Det här med att vara upptagen

Kategori: Allmänt

Jag är en människa som verkligen värderar min ensamtid, delvis för att jag är introvert och samlar ny energi genom att vara själv, men också för att mycket av det jag gillar att göra är ensamma aktiviteter, till en viss mån. Jag pratar alltså skrivning, läsning och att skapa diverse saker som jag sedan oftast delar med mig av på nätet. Detta innebär att jag spenderar mycket tid ensam, vilket jag trivs med, men denna helg var verkligen motsatsen till hur mina andra helger har sett ut, och jag vill prata lite om vad jag tänker om det.
 
Jag vaknade på lördagen med planen att plugga lite och sedan bara läsa och kanske skriva resten av dagen, men det slutade med att jag åkte in och jobbade i bokhandeln i fem timmar på grund av en vattenläcka, och sedan, när jag väl var hemma, hann jag kanske vara själv i drygt två timmar (vilket kan verka mycket för vissa, men för mig var det knappt nog att påbörja något) innan min kusin kom över. Kvällen slutade med att vi satt på övervåningen och drack och skrattade med min familj, och sedan drog vi (jag, kusin, kusins kompis, bror, gudbror) ut för att äta och ta någon drink. Kom hem runt två skulle jag tro. En hel dag gick alltså åt, men jag var inte ledsen över det. Jag var, helt ärligt, väldigt nöjd.
 
Igår, söndag, var jag trött och bakis, men jag hade planerat att se en föreställning med några familjevänner, så tog tuben in till slussen och gick och såg den (den var bra!). Sedan bar det av hemåt, men där hann jag inte göra så mycket innan mina morföräldrar kom, så jag satt och umgicks med dem. När de väl hade gått hann jag ligga i sängen i kanske en kvart innan mina föräldrar kom in så att vi skulle sätta upp mina nya vägghyllor. Vi blev klara sent.
 
Men jag var nöjd med gårdagen också (hade dock hunnit plugga klart, så det gjorde mig lugnare). Jag grät inte över all tid jag hade "slösat". Jag var bara väldigt glad över att jag faktiskt hade haft en rolig helg.
 
Så här är min slutsats. Jag har inget emot att göra saker, men det är att planera in saker som stressar mig för att jag tror att jag kommer slösa för mycket tid som jag behöver för att göra annat. Visst så läste jag inte en enda sida i min bok denna helg, och jag tror inte heller att jag skrev ett enda ord, men ibland kan det vara skönt att ta en paus från det också. Det är något jag måste lära mig. Att det är okej att vara upptagen med annat ibland.
 
Idag ska jag dock skriva och läsa. Det behövs också.
 
Våra biljetter till föreställningen!
 
English translation to come. I'm just too lazy right now lmao

Metaforer

Kategori: Allmänt

Vi skulle beskriva skrivande genom metaforer vi blev tilldelade i skolan idag. Jag fick "böka i jorden", och detta är mitt resultat. Fokuserar väldigt mycket på just NaNoWriMo som driver mig till vansinne, men som jag endast har lite under 13000 ord kvar på.

***

Det bleka solljuset bländar mig där jag försöker böka i den frusna jorden. Gräva i den stenhårda marken. Leva på, mellan, under den omöjliga novemberjorden varje dag, dag ut och dag in, i en månad, men egentligen hela livet.

Detta är ett val. Ett medvetet val. Jag väljer att vakna varje morgon och ta min kopp kallt kaffe och gå ut till trädgården och leva bland de döda löven och det frusna gräset, och gör allt för att ta mig ner till jorden som vägrar öppnas upp för mig.

Jag kämpar på. Genom bländande sol och regn och snö och natten som dyker upp efter tre, men efter tolv, midnatt alltså, är det slut. Dagen slut. Dygnet slut. Slut på bökande, grävande, kämpande, levande. Dags att inte existera i sju, åtta, nio timmar, för att samla orken att bemöta solen eller regnet eller snön eller inget utav dem, och den frusna marken.

Jorden är ju så stor. Jag skulle kunna göra detta överallt, men jag väljer min trädgård. Platsen jag kan bäst. Ett temporärt hem. Jag väljer att lida där så länge. Länge.

Mina naglar har gått av från dagens kamp mot jorden. Jag äger inga redskap. Äger någon några redskap överhuvudtaget, eller går vi alla igenom samma sak? Vissa kanske har starkare naglar, händer, armar, sinnen än andra.

November ger mig för lite sol, och solen den ger är hänsynslös, men jag bökar på, trots att solen inte värmer. Trots att jag lider.

Jag bökar på.

 
 

Känslor / feelings

Kategori: Allmänt

Det känns som om bägaren håller på att rinna över, eller nånting. Mina känslor är liksom för sköra just nu. För nära ytan så att minsta lilla kommer få dem att ta sig förbi den svaga väggen och ut i det verkliga livet istället för att stanna kvar inom mig - i mitt huvud och mitt hjärta.
 
Hatar att känna såhär.
 
Fast jag kan iallafall känna. Det gör jag inte alltid. Gillar att vara avdomnad till sinnet, men ibland kan det vara skönt att veta att jag fortfarande kan känna, trots att allt jag känner är negativt och smärtsamt.
 
Jag kan känna.
 
Fina bilder i ett fult inlägg / pretty pictures in an ugly post
 
I feel like the glass is overflowing, or something. My feelings are too fragile right now. Too close to the surface so that the smallest thing will make them get past the thin wall and get out into the real world instead of remaining inside me - in my head and in my heart.
 
I hate feeling like this.
 
But at least I can feel. I don't always do that. I like being numb, but sometimes it can be nice to know that I can still feel, even though everything I feel is negative and hurtful.
 
I can feel.
 

Sunday

Kategori: Allmänt

Idag bestämde jag mig för att get my shit together och svara på alla meddelanden jag har ignorerat, samt skriva till folk jag inte har pratat med på ett tag. Min förmåga att hålla konversationer via chattar och liknande kommer i vågor, och ibland kan jag prata med folk i flera timmar under flera dagar, och ibland tar det tre dagar för mig att svara. Det senaste är en ny grej jag började med nyligen. Annars brukar jag svara men håller det kort. Visar att jag inte är på humör. Det känns nästan som om att vänta är bättre dock. De förtjänar en ordentlig konversation.
 
Det här med att man ska svara snabbt är jobbigt. Okej om det är viktigt och de behöver svar nu nu nu, men att chatta borde ske när man är på humör, har tid, den mentala energin att faktiskt dela med sig av sin tid och sina ord. Det har man ju inte alltid. Min mentala hälsa har varit skum på senaste tiden, och jag värderar min ensamtid för att samla på krafterna. Men man känner sig ju inte alltid så ensam när folk skriver till en.
 
Jag vet att jag är lyckligt lottad som har folk som bryr sig om mig tillräckligt mycket för att skriva, och jag ska försöka bli bättre på att ta hand om dem relationerna. Jag började med att svara alla idag, och hoppas att det fortsätter. Jag kan ju alltid säga till om jag inte har tid att prata just då, men återkomma senare. Jag måste bli bättre på mycket, men vi får ta det ett steg i taget.
 
Orelaterad bild från förra sommaren / unrelated picture from last summer
 
Today I decided to get my shit together and reply to all the messages I've been ignoring, as well as write to people I haven't spoken to in a while. My ability to hold conversations via chats comes in waves, and sometimes I can talk to people for hours for several days in a row, and sometimes it takes me three days to reply. The latter is a new thing I started doing recently. Usually I answer, but keep it short. Show I'm not in the mood. I feel like waiting might be better though. They deserve a proper conversation.
 
This thing where you're supposed to answer quickly is difficult. All right if it's important and they need an answer now now now, but talking on the internet should happen when you're in the mood, have the time, the mental energy to actually share your time and words. You don't always have that. My mental health has been weird lately, and I value my alone time in order to gather my strength. But you don't always feel alone when people write to you left and right.
 
I know I'm lucky that people care about me enough to reach out, and I'm going to get better at taking care of those relationships. I started by replying to everyone today, and I hope this will continue. I can always tell people I'm too busy to talk at this time, but will get back to them later. I need to get better at a lot, but let's take it one step at a time.

Nostalgi(a)

Kategori: Allmänt

Det är konstigt och nästan lite sursött att den första gången vi sex befann oss på samma plats efter alla dessa år var på en begravning. Vi satt på soffan vi hade suttit på så många gånger tidigare, och vi pratade och skrattade och försökte låtsas om att vi inte var samlade för att vi var ledsna. Som om han fortfarande var med oss.
 
Men jag fann ändå en tröst i att vi var tillsammans. Allt var okej när vi var tillsammans. Som om inget hade förändrats, trots att inte alla av oss bodde hemma längre. Trots att vissa av oss hade fått känna på hjärtesorg som ingen av oss ens hade drömt om när vi var yngre. När vi var barn.
 
Vi var inte barn. Alla förutom en var över 18, men jag kunde låtsas att allt var som förut, åtminstone under en liten stund.
 
Det var nästan vackert.
 
It's strange and a little bittersweet that the first time the six of us were in the same place after so many years was during a funeral. We were sitting on the couch we'd sat on so many times before, and we talked and laughed and tried to pretend that we weren't gathered because we were sad. Like he was still with us.
 
But I still found a comfort in the fact that we were all together. Everything was okay when we were together. As if nothing had changed, even though not all of us lived at home anymore. Even though some of us had felt heartache that neither of us had even dreamt of when we were younger. When we were kids.
 
We weren't kids. Everyone except one of us was over 18, but I could pretend that everything was like it used to be, at least for a little while.
 
It was almost beautiful.

Måndag

Kategori: Allmänt

Drunknar i litteratur. Läste ut en fantastisk bok i helgen (The Gentleman's Guide to Vice and Virtue). Började på en annan. Lyssnar på en ljudbok. Läser Myggor och Tigrar till skolan, en bok som jag behövde läsa förra hösten också men antingen inte gjorde det eller så läste vi bara fragment. Den får mig att vilja åka till Italien, precis som två böcker jag nyligen läste också gjorde.
 
Tänk er. Italien. Min laptop. En bra bok. Historier inom mig som dyker upp i ett dokument med hjälp av Roms gator eller Venedigs kanaler.
 
Drömmen.
 
Nu ska jag läsa vidare.
 
Stockholm är ju ändå helt okej också / Stockholm is all right too
 
I'm drowning in literature. I finished a fantastic book this weekend (The Gentleman's Guide to Vice and Virtue). Started another. I'm listening to an autiobook. I'm reading Myggor och Tigrar for school, a book I probably had to read last autumn as well but either skipped or only read parts of. It makes me want to go to Italy, just like two other books I read recently do.
 
Imagine. Italy. My laptop. A good book. Stories inside of me taking form in a document with the help of the streets of Rome and channels of Venice.
 
What a dream
 
I'm going to continue reading now.
 

Fredag

Kategori: Allmänt

Lyssnar på svensk förortsrapp pga vill känna att jag hör hemma där jag bor + att min lillebror har gjort så att vissa låtar har fastnat i mitt huvud i typ två år nu. Det är fredag och jag känner att jag borde vara produktiv så att jag kan komma undan med att inte vara det under helgen. Väntar dock på ett samtal som kanske inte ens ska komma idag, så jag gör en massa saker för att distrahera mig själv och försöka att inte stressa sönder. Vaknade typ tre gånger i morse och trodde jag hade missat samtalet. Nej, mitt huvud är inte alls en stor jävla röra, vad pratar du om.
 
Vi ska skriva en novell till skolan, och de enda riktlinjerna vi har fått är omfånget. Inget annat. Får skriva om vad vi vill. Absolut vad som helst. Gillar inte denna plötsliga frihet. Finns ju så mycket jag skulle kunna skriva om, men alla idéer låter inte alls bra i min hjärna just nu. Så låt oss ignorera det tills vi får panik senare.
 
Har ca 120 sidor kvar i en bok som jag har läst sedan i somras. Eller tja, läste i augusti och sen rörde den inte igen på två månader. Men det är så himla bra så jag är nästan glad över det. Får ju njuta av den nu.
 
Började må akut illa för en stund sen och for till badrummet och satte mig på golvet framför toan, men inget hände och jag är nästan helt okej igen.
 
Väntar på samtal.
 
Borde skriva på min novell.
 
Borde planera min roman för NaNoWriMo.
 
Väntar på samtal.
 
Borde läsa ut min bok.
 
Borde plugga till skolan.
 
Väntar på samtal.
 
Borde städa huset. Släppa ut hunden. Klippa naglarna för att de är så långa att jag knappt han skriva längre.
 
Väntar.
 
På.
 
Samtal.
 
Borde lugna ner mig.
 
Nu ska jag sitta här och fortsätta lyssna på svensk förortsrapp och kanske skriva något och vänta på samtal. För jag har ju inget bättre för mig.
 
Min hund vet iaf hur man chillar. Största rolemodel / My dog knows how to chill. The biggest rolemodel right here
 
I'm listening to Swedish rap because I want to feel like I belong where I live + my younger brother's persistence has resulted in several songs having been stuck in my head for years. It's Friday and I feel like I should be productive so that I can get away with not being productive during the weekend. I'm waiting for a phone call though that might not even happen today, so I'm doing a bunch of things to distract myself in an attempt to not stress myself to death. I woke up like three times this morning thinking I'd missed the call. No, my head's not a big goddamn mess, what are you talking about.
 
We're supposed to write a short story for uni, and the only directions they've given us is the length. Nothing else. We can write about whatever we want to. Absolutely anything. I don't like the sudden freedom. There's so much I could write about, but all my ideas don't sound good in my brain right now, so let's ignore it until we start panicking later.
 
I have 120 pages left of a book I've been reading since the summer. Or well, I was reading it in August and then didn't touch it again for two months. But it's so freaking good that I'm actually pretty pleased about it. I get to enjoy it now instead.
 
I started feeling super sick earlier and ran to the bathroom and sat down on the floor next to the toilet, but nothing happened and now I'm almost okay again.
 
Waiting for a phone call.
 
Should work on my short story.
 
Should start planning for NaNoWriMo.
 
Waiting for a phone call.
 
Should finish reading my book.
 
Should study for school.
 
Waiting for a phone call.
 
Should clean the house. Let the dog out. Cut my nails that are so long now that it's getting hard to type.
 
Waiting.
 
For.
 
A.
 
Phone.
 
Call.
 
Should calm down.
 
Now I'm gonna sit here and listen to Swedish rap and maybe write something and wait for a phone call. Because I have nothing better to do.

Me too

Kategori: Allmänt

Jag minns när jag var på en trång tunnelbana när jag var 18. Jag minns att vi hade tagit skolfoto den dagen, sista gången för mig innan jag gick ut gymnasiet, och jag minns att jag hade rött läppstift men att min fina topp var gömd under min tjocktröja som höll mig varm den oktobereftermiddagen. Samma tjocktröja som jag har på mig just nu, fyra år senare. Jag minns att jag var fast mellan två män, och hur en av dem tog vara på situationen och började ta på mitt bröst. Alltså verkligen klämma på den. Jag minns att jag var så chockad så att jag inte stoppade honom. Jag önskar att jag hade gjort det, men jag antar att jag önskar att den andre mannen, som stod på min andra sida och såg allting, skulle ha stoppat det mer.

Jag minns att jag tänkte att det var läppstiftets fel, som om det hade något att göra med detta.

Jag minns en annan tunnelbaneresa, då en man pressade sin penis mot min baksida i en proppfull vagn, och jag minns att jag inte kunde knuffa iväg honom. Jag sa ingenting då heller.

Jag minns att en snubbe vägrade ta mitt nej och försökte stoppa ner handen i byxorna på mig ändå. Turligt nog lyckades han bara få ut mina bröst ur bh:n, vilket jag antar är bättre än alternativet.

Jag vet att många människor minns mer än vad jag gör, men till och med mina få upplevelser borde inte vara upplevelser. Sexuella trakasserier borde inte finnas. Men de gör det, och det är dags att vi får utrymmet att prata om det.

English translation:

I remember when I was on a crowded subway when I was 18. I remember that it had been picture day, my final one before I graduated high school, and I was wearing red lipstick but had my nice top hidden beneath the hoodie that was keeping me warm that October afternoon. The same hoodie I’m wearing right now, four years later. I remember being trapped between two men, and how one of them took advantage of our proximity and was fondling my chest. I remember being so dumbstruck that I didn’t stop him. I still wish I had, but I guess I wish the other man, who was standing on my other side and saw everything, would’ve stopped it more.

I remember blaming it on the fact that I was wearing lipstick, as if that had anything to do with it.

I remember another subway ride, where a man was pressing his penis against my backside on the crowded carriage, and I remember being unable to even push him away. I didn’t say anything then either.

I remember a guy refusing to take my no as an answer and trying to force his hand into my pants anyway. Fortunately he only managed to rip my chest out of my bra. I guess that’s better than the alternative.

I know a lot of people remember much more than I do, but even my few experiences shouldn’t be experiences. Sexual harassment shouldn’t exist. But it does, and it’s time that we get the space to speak up about it.

Monday

Kategori: Allmänt

Gud vad jag mår bättre idag än jag har gjort de senaste dagarna. Det är alltid något speciellt med måndagar. Visst, för det mesta kommer man inte bra överens med dem, men faktum är att det ändå känns bra att veta att det är en ny start och att allt skit från förra veckan kan gnuggas bort och ersättas med annat. Kanske ny skit, men förhoppningsvis mer hanterbar skit.
 
Idag var jag på arbetsintervju. Det var inte något jag visste om när jag vaknade, men som tur var ville jag göra denna dag produktiv och hoppade in i duschen så fort jag vaknade för att göra så att jag såg ut som en människa igen. Sedan ringde ett ställe jag hade ansökt till och vi körde en telefonintervju som avslutades med att de frågade ifall jag kunde komma på arbetsintervju vid 14, vilket var om cirka två timmar. Jag sa ja, för jag gillar inte att vänta om jag kan få saker gjorda tidigare.
 
Det resulterade i några stressiga 40 minuter, men efter att ha fönat håret och sminkat mig och klätt på mig och tryckt i mig två mackor var jag påväg, och det enda som kändes fel var att jag hade på mig en rätt så varm kappa när det var 16 grader ute idag. 16 grader! I oktober! Jag ska inte öga mig själv nu, men jag har bra förhoppningar om detta job.
 
Efteråt satte jag mig på en bänk och gjorde läxor. Det var väl en bra sak med att det var fint väder. Jag frös inte alls ihjäl.
 
Är hemma nu. Redo att göra klart läxorna och plugga för veckan. Allt känns bra nu. Det kanske det inte gör imorgon, men jag ska försöka hålla fast i känslan. Ska försöka minnas att det inte alltid är svårt och dåligt, som det var i helgen. Betoning på försöka.
 
English translation after the pictures
 
Dog av värme bara / just died of heat
 
 
God do I feel a lot better today than I have these past few days. There's always something special about Mondays. Sure, you don't always get along with them, but the fact of the matter is that it still feels good to know you have a fresh start ahead and that all the crap from the previous week can be rubbed out and replaced with something else. Possibly with new crap, but hopefully more bearable crap.
 
I was at a job interview today. It wasn't something I knew about upon waking up, but I fortunately wanted to make this a productive day and jumped into the shower first thing in the morning in an attempt to make myself look more human again. Then I got a call from a place I'd applied for a position at, and once the phone interview was done they asked if I could come in for a proper interview at 2pm, which was only two hours later. I said yes, because I don't like waiting for things that can get done earlier.
 
That resulted in some very stressful 40 minutes, but once I'd dried my hair and put on some makeup and gotten dressed and managed to eat two sandwiches I was on my way, and the only thing that felt wrong was the fact that I was wearing a pretty warm coat when it was 16 degrees outside today (61 in farenheit I believe). 16 degrees! In October! I'm not gonna jinx myself now, but I have a good feeling about this job.
 
Afterwards I sat down on a bench and started my homework for tomorrow. That was one good thing about this beautiful weather. I didn't freeze to death.
 
I'm home now. Ready to finish my homework and start studying for the week. Everything feels good right now. Maybe it won't tomorrow, but I'm going to try to hold onto this feeling. Try to remember that things aren't always difficult and awful, like they were this weekend. Emphasis on try.
 

Söndag

Kategori: Allmänt

Jag tycker inte om hur tyst huset är denna söndagsförmiddag. Jag vaknade till kaos i form av någon som for igenom huset och ut genom dörren som smälldes igen efter dem och sedan in i bilen som sattes igång med en sådan känsla som sedan överröstades av att de körde iväg, och jag vet fortfarande inte varför de hade så bråttom. Har inte frågat. Har faktiskt inte ens träffat en människa idag, trots att det finns tre stycken i rummen intill mig. Det är så jag överlever. Jag frågar inte. Vill inte veta vad som är fel, eller ens OM något är fel.
 
Det kanske inte ens är något som är fel. Att någon hade bråttom och lyckades väcka mig och samtidigt skrämma livet ur mig behöver inte betyda något. Att folk är tysta en söndag behöver inte betyda något.
 
Men mitt hjärta är i halsgropen ändå.
 
Trevligt söndag.
 
Bild tagen igår när världen var mer högljudd.
 

Dikt - wait

Kategori: Allmänt

Dikt från den 28:e januari 2017 / poem from January 28 2017.
 

Sometimes you look at someone
and you k n o w.
You know your story won’t end here,
in this crowded coffee shop,
in this clamorous classroom,
in this chaotic car park.

You know this won’t be the last time
your eyes lock,
nor will it be the last time
you wonder what exactly is going on in their brain
that leaves obvious signs of a sleepless night
or a sleepless month or year.

You know there’s more to you,
more to t h i s.
You just have to wait.
Sit patiently on the edge of your bus seat,
watch them get off at their stop,
and wait.

 ***
 
Minns precis vem jag skrev denna om. Måste tyvärr meddela att allt bara var wishful thinking och allt är slut. Men så går det ju ibland.
 
English translation for my international friends:
 
I remember exactly whom I wrote this about. Unfortunately it was all wishful thinking and everything has ended. But that's what happens sometimes.
 
 

Bokens kraft

Kategori: Allmänt

Jag må ha legat i min säng i mitt halvdunkla rum endast någon meter ifrån höstregn, men i mitt huvud har jag de senaste timmarna befunnit mig i Italien. Tänk vad en bok kan göra med dig.
 
Vill inte prata om boken än. Är precis 100 sidor in i den och vet med en nästan kränkande säkerhet att jag kommer att älska den när jag väl är klar, men är samtidigt rädd att det inte alls kommer ske. Att något kommer hända i handlingen som kommer ändra min åsikt helt. Jag vet inte om andra oroar sig över detta, men ibland kan en bok ge ifrån sig sånna specifika vibbar som gör att jag är övertygad om att det är en Natassa bok, och när den inte är det känner jag mig nästan förrådd. Nu är det också så att jag för typ tio minuter sen beställde den och en annan bok jag nyligen läste från biblioteket då jag vill ha dem i min egen bokhylla, så att gå från att avguda den till det motsatta skulle vara väldigt irriterande nu.
 
Jag hade egentligen ingenting att skriva om. Har inte haft skrivlust de senaste dagarna, men har suttit här och känt att boken nästan kväver mig (på ett bra sätt), så jag kände mig tvungen att skriva, mest för att återvända till verkligheten och försöka minnas vart jag är, vem jag är. Att jag är i Sverige och inte Italien. Att det är oktober och inte juli.
 
Om jag kunde spendera hela mitt liv med att läsa och skriva skulle jag vara nöjd. Vi kan avsluta med det.
 
Dålig mobilbild, men vi får alla leva med det.