natassa.blogg.se

Ibland är det svårt att inte krypa tillbaka in i garderoben. Den är ju så trygg. Varm. Men trång. Oerhört trång. Och syret tar slut alldeles för fort och man kvävs hälften av tiden. Så hur tryggt är det egentligen? Det är väl bara en illusion av trygghet, men det innebär inte att luften utanför inte är giftig.

 

Ibland så bara känns det som om alla antar att man är hetero och man liksom orkar inte rätta dem. Orkar inte, just in case de är homofober. Orkar inte, just in case.

 

Hittade detta i mina utkast. Hade hoppats på att fortsätta på den, men detta räcker väl. Allt är tydligt nog, och orkar inte gömma min oro. Så. Här.

 

Wow, okej. Hej.

 

Bokmässan 2018. Pågår just nu. Tredje dagen. Jag kom hem till Stockholm igår kväll och var bara med på två. Eftersom jag går förlagskunskap just nu betalade skolan för entrébiljetterna till oss för hur många dagar vi nu ville vara där. Resten fixade vi själva, men pengarna jag har lagt ner på den här resan har varit så värt det. Så så värt det.

 

Åkte till Göteborg i onsdags, helt själv (vilket är en vinst i sig själv), strax efter en lektion, så jag valde att packa väldigt lätt så att jag kunde bära med mig allt. Vi fastnade i Katrineholm i två timmar, men annars var det en helt okej resa. Träffade Martina på perrongen, som då studerar i Borås just nu, men som kommit till Göteborg för att umgås med mig en kväll. Middag på Pinchos och sedan fick hon sova med mig i mitt hotellrum. Sedan började själva mässan.

 

Vi hade ett schema på vad vi i klassen skulle göra, men det visade sig att det var väldigt mycket fri tid, vilket var bra. Vi lyssnade på intressanta paneler, fick prata med förläggare och en massa häftiga människor. Torsdagen och halva fredagen var ju bara för branschfolk och inte allmänheten, så vi fick chansen att mingla med en massa människor innan resten av folket fick det. Oerhört fint av dem ändå.

 

Helt ärligt börjar allting kännas lite suddigt, trots att det endast gått två dagar. Borde ha skrivit ner saker, men ville för en gångs skulle leva i nuet. Tog knappt några bilder! Mycket olikt mig, men jag är ändå glad. Mycket intryck som lämnade mig utmattad, men detta minns jag. Jag hälsade äntligen på Elis Burrau i en korridor snabbt och sa att jag älskade Karismasamhället. Han mindes mig eftersom vi har rört oss i samma kretsar några gånger, men jag hade verkligen inte förväntat mig att han skulle minnas. Coolt ändå. Har ju velat säga något till honom varje gång, men inte vetat hur. Känns bra att ha lättat på hjärtat.

 

Sedan pratade jag lite kort med Theodor Kallifatides när jag skulle få min bok signerad. Sa lite på grekiska, men vet helt ärligt inte om han uppskattade det. Han frågade mig om pappa var grek. Jag sa båda. Jag sa att mitt namn stavas med två s. Det förbryllade honom, eftersom den grekiska stavningen är med ett. Vi kom fram till att det var för att inte förvirra svenskarna. För att jag heter Natássa och inte Nataaaasa. Väldigt intressant konvo. Ångrar inget.

 

Såg coolaste Athena Farrokhzad läsa Brev Till Europa, som jag sen köpte. Såg Samir och Viktor lite kort eftersom vi skulle prata med Claes Ericson från Bookmark förlag. Sa att jag gillade en mans hatt under ett mingel. Han sa att det var en keps. Vi pratade en stund, och sedan fick vi deras visitkort, trots att de antagligen inte tar emot praktikanter. Thorén och Lindskog hette förlaget. Litet, med fokus på tyskspråkig litteratur. Coolt ändå. Vårt samtal kändes genuint. Om det är något jag har lärt mig under den senaste månaden i denna utbildning är det att förlagsvärlden är varm.

 

Åt på Pinchos igen med några klasskompisar, sedan drinkar på John Scott Avenyn. Tog oss till Natur & Kulturs fest/mingel grej en timme sent. Fashionably late, och väl där fick vi trängas med en massa folk. Gratis vin och öl och cider. Såg min gamla lärare i kreativt skrivande. Vi pekade på varandra, båda lite borta. Kul ändå att alkohol har samma effekt på alla.

 

Har blandat ihop dagarna nu. Kände att det inte var värt att hålla det kronologiskt, men såhär slutade det. Med mig på ett tåg, en massa böcker och erfarenheter i min väska, fortfarande noll koll när det gäller vad jag egentligen vill arbeta med i förlagsvärlden, men fortfarande medveten om att jag ska skriva. Eventuellt. Skriva om de rosa molnen och gröna landskapet utanför Göteborg på tåg 92. Hur allt såg annorlunda ut i denna gyllene sol, och sedan mörker.

 

Jag vet kanske inte så mycket, men jag vet att dessa två dagar är dagar jag kommer uppskatta länge.

 

 

Tvättar. Ska äta resterna av det jag och Christos lagade igår. Har låtit disken vänta ibland. Städade på lördagen istället för fredagen. Mamma och pappa är utomlands, och jag och lillebror är ensamma. Knappt hemma faktiskt, men ensamma. Har ansvar över all mat, när och vad vi ska laga, handla. Jag valde att tvätta idag, måndag, istället för under helgen, eftersom jag är ledig idag ändå.

 

Jag vet att jag är oerhört lyckligt lottad som fortfarande får och kan bo hemma, vid 23 års ålder, men det har känts bra att kunna vara oberoende. Att kunna göra allting när jag vill istället för när de vill. Det är inte som om de skulle bli arga om jag inte städade en fredag, men jag vill göra det då. Vill få det klart innan helgen så att de slipper tänka på det. Vill känna att jag bidrar med något större.

 

Jag ska bo hemma tills jag åtminstone är klar med studierna. Ca ett år kvar tror jag. Sedan har jag alltid sagt att jag vill stanna tills jag hittar ett jobb som jag faktiskt ska ha i flera år, och helst vill jag ha jobbat ett tag innan jag flyttar. Ha allt iordning innan livet tar en ny vändning. Jag trivs ju oftast här. Kommer bra överens med mina föräldrar. Hjälper till. Behöver inte betala något förutom min mobil, egentligen. Skulle ha bidragit om jag fick mer än studiebidrag och lite lön ibland. Alla familjer gör ju på sitt sätt, och min familj råkade vara väldigt generösa. Väldigt generösa som låtit mig vara kvar som det rädda barn jag fortfarande är (eller åtminstone har varit fram tills nu).

 

Jag är inte lika rädd för framtiden längre. Känns som om jag äntligen har catchat upp efter att ha haft en massa problem när jag var yngre. Problem som nog inte varit synliga för andra.

 

Är snart redo. Snart så.

 

Jag väljer att inte bädda sängen idag. Inte ens slarvigt då man bara slänger täcket över allt. Jag strävar efter det lediga och operfekta idag. Vill kunna lägga mig ner när jag vill utan att känna att det är onödigt att "förstöra". Vill inte att mina kroppsliga behov ska komma sist.

 

Idag vaknade jag runt sex, och trots att både min kropp och mitt sinne är utmattade kunde jag inte somna om, så jag kastade in handduken vid åtta. Uppe nu, kaffekopp i handen, en obäddad säng, och min balkongdörr öppen som vanligt. Trots att jag frös innan. Behöver luften, om endast under en kort stund.

 

Igår var jag i skolan från åtta till sex. Tio timmar med en hel del att göra. Tröttsamt och tillfredsställande. Vecka två är avklarad, men det känns som om jag har gått förlagskunskap i flera månader. En väldigt intensiv kurs, men jag gillar det intensiva för en gångs skull.

 

Efter skolan träffade jag Lef och drog till en release. L'amour - la mort släppte sin andra upplaga av tidskriften, och jag har en text publicerad. Känns overkligt att finnas i samma lilla häfte som så många fantastiska skribenter och konstnärer. Vissa är till och med folk jag ser upp till. Helt sjukt. Vem gav mig rätten att röra mig ens i samma krets som dem? Vi stannade till nio och såg några uppträdanden, och sedan kunde jag inte stanna mer. För mycket talang och för lite sömn för mig. När jag väl klev in i det tomma huset hade jag varit ifrån det i sexton timmar. Och ändå kunde jag inte sova ut idag.

 

Idag har jag en dejt med Bourdieu. Hoppas bara att jag förstår vad han försöker säga. Lite stelt annars.

 

När jag ser upp till någon - verkligen ser upp till dem - märker jag att jag inte kan bli deras vän, riktigt. Nu menar jag inte att jag inte beundrar mina kompisar. Givetvis gör jag det. Men det jag syftar på är när du är så inspirerad av någon; sättet de beter sig på, klär sig på, går, är, vad de läser, hur de läser, vad de säger och hur de säger det, att du skulle vilja vara som dem. Alla har väl en sådan person i sitt liv.

 

Mitt problem är att, om jag nu får chansen att faktiskt prata med dem och skapa en slags kontakt, kan jag inte riktigt vara mig själv. Andra blir fnittriga när de är nervösa, men jag blir stel. Ler inte så mycket. Ser ut som om jag skulle vilja vara någon helt annanstans. Och det påverkar ju relationen som ännu inte finns där.

 

Blir jag så rädd att jag kommer vara en besvikelse att jag inte ens försöker imponera? Är såklart vänlig, men allt jag säger känns fel för att jag inte säger det så som de skulle ha sagt det. I värsta fall försöker jag till och med prata som dem mitt i konversationen, och det märks.

 

Undrar om någon har detta problem gentemot mig. Troligen inte. Fin tanke ändå, att någon vill prata med en så mycket att de inte vet vad de ska säga.

 

Jag tror dock inte att jag vill prata. Vill bara ha privilegiet att lyssna.

 

8:29. Solen skiner. Jag hör hur folk glatt hälsar godmorgon utanför, vid dagiset som en gång var ett fritids. Har varit vaken i en timme, men ej redo att möta dagen förrän nu. Gick och la mig vid halv elva igår och slocknade som ett ljus. Utmattad efter en dag som startades tidig och var fylld med nytt. Min kropp verkar inte ha insett att vi kan slappna av nu. Att det kommer gå bra. Att jag är glad över mina val och hur mitt liv ser ut just nu. Den håller sig kvar i det bekanta. Det spända och oroliga.

 

8:31. Tar en klunk kaffe. Försöker få mitt ansikte att slappna av. Har balkongdörren öppen och den ännu kyliga vinden greppar tag i mina bara ben, påminner om att hösten snart är här. Snart, snart. Sommaren klamrar sig fast med desperata grepp ännu, men snart kommer den tröttna och låta oss vara.

 

Jag kommer sakna ljuset då. Gillar väl höstmörkret också, men inte på morgonen. Vill inte vakna och tro att det är natt. Därför var det lättare att gå upp igår, när jag lämnade huset vid 7:30. Lättare att vakna tidigt på dagar som denna när jag egentligen inte behöver det. Men hösten är välkommen. Det är den verkligen.

 

8:34. Tänk om man skulle skriva ut tiden såhär i allt man skriver. Bevis på att en kort text kanske tar flera timmar att skriva. Bevis på att man är mänsklig.

 

Ska fortsätta dricka mitt kaffe nu och försöka göra något med dem ca fem timmar jag har innan det är dags att röra sig till universitetet för dag två. Jag hoppas världen är lugn och lite blekare påvägen hem sen. Tänk va fint.

 

Har vin. Har de sista tio sidorna av Isherwoods och Forsters brev. Har Virginia Woolf, A Writer's Diary som en tidig födelsedagspresent (från mig själv). Hade min första skoldag, kanske min sista första skoldag någonsin. Den gick bra. Mycket bra faktiskt. Träffade på någon jag gått i skolan med tidigare. Första littvet kursen. Min första kurs jag inte hoppade av från.

 

Funderar på hur jag vill ändra riktningen mitt skrivande har gått mot. Försöka göra saker annorlunda. Sträva efter en förändring. Men vet givetvis inte riktigt hur jag ska börja utan att låta som någon helt annan.

 

Några ungdomar skriker utanför, som de ofta har gjort de senaste månaderna. Skrik av lycka. Av ungdom. Något jag aldrig riktigt upplevde. Känner att jag förlorade mycket av min ungdom på grund av olika anledningar. Levde för mycket i mitt huvud, men det kanske lönar sig i längden. Levde i skrivandet och litteraturen och berättelserna, så nu ska jag försöka skapa ett hem i allt det där.

 

Får se hur det går.

 

Krigslarmet ekar medan jag läser om andra världskriget. Snarare, jag läser brev mellan E.M. Forster och Christopher Isherwood, och jag är just nu på breven som skrevs under kriget. De talar om Bob och Gerald och Joe, om Isherwood i USA och hur alla talar väl om honom i England, Europa, där Forster är kvar. De talar tyst om homosexualitet och litteratur, och uppdaterar varandra på saker de inte är där att uppleva själva. De talar om vänskap och om krig.

 

Jag har alltid velat vara en sån som skriver brev. Ett tag skickade Johanna brev till mig från Tyskland, och jag svarade ibland, för jag gillar ju egentligen inte att skirva brev. Att skriva för hand. Att skriva som vi gör idag. Så simpelt och snabbt. Jag vill skriva poetiskt och dela med mig av djupa tankar, men vet inte riktigt hur hon skulle känna om jag gjorde det, så jag svarar kort. Eller inte alls. Eller så skriver jag på messenger, där jag har mindre behov av att låta pretentiös.

 

Jag har fått iordning på alla böcker jag behöver under den första delkursen. Nästan alla, åtminstone. Önskar jag kunde se när vi skulle läsa vad, och vad vi skulle läsa i dem. Gillar inte att inte veta. Känner mig nervös. Orolig. Vaknade 8:30 idag när jag ska vara i universitetet 9 imorgon. Har spänningshuvudvärk. Är nog nerverna. Men samtidigt tror jag att jag är lugnt. Vilket skämt.

 

Jag borde träna. Har varit så duktig de senaste två veckorna, men känner ingen motivation idag. Vill bara gömma mig i litteraturen och låtsas att jag kan stanna här. Imorgon kommer gå bra, det vet jag. Är bara rädd att jag inte kommer gilla det. Att ångesten, som var så stark denna tiden för fyra år sedan när jag skulle börja på SU första gången, ska återvända. Detta år har gett mig många dåliga känslor, men ångesten har för det mesta hållt sig borta. Banat väg för sorg och sånt.

 

Är jag hellre ledsen än orolig? Vet ej.

 

Edit: Forster säger att Isherwood var "spoken of with love", och jag undrar om någon någonsin pratar om mig "med love". Fin tanke ändå.

 

Söndag morgon. Kylig vind och strålande, gyllene sol. September. Favoritmånaden. Allt är fortfarande grönt, återhämtar sig från sommarens hetta. Blommor; vattnade. Huvud; mätt. Mätt på litteratur och gårdagens sociala stunder. Åt lunch med min lillebror, som jag ser så sällan nu. Sedan, gäster över på middag. Lämnade dem mitt i eftersom jag var så trött och var tvungen att umgås med min säng och en ljudbok.

 

Idag, ingenting. Bara kaffe, lugnet, den kontinuerliga glädjen över vädret. Resten av familjen kvar i sina sängar, pratar lågt och återhämtar sig, precis som det gröna. En svag huvudvärk som förföljt mig sedan fredagen. Ska försöka läsa i de verk jag har försökt läsa i flera månader. Försöka bli klar, eventuellt.

 

Skolan börjar om två dagar. Nytt universitet. Orolig och spänd, precis som man borde vara.