natassa.blogg.se

 

Jag gjorde min 15e tatuering dagen jag fick reda på att man inte vet hur lång tid du har kvar. Lite ironiskt. Du gillar inte mina tatueringar, oavsett hur små de är. Ler alltid lite vädjande och säger att "det är den sista, va" när du får syn på en. Jag säger nej, för jag har aldrig trott på att ljuga för att få någon att må bättre över något så litet. Jag funderar nu på vad jag kan tatuera för att hedra dig senare. Ska jag be dig och mormor rita något, så som jag har sett att andra gör på TikTok, och sedan tatuera in det? Ska jag be tatueraren skissa någon slags lineart av en bild? Ska jag tatuera in något som påminner om dig, som vindruvor eller en motorcykel? Jag har redan ett berg som symboliserar bergen i Ioannina. Som symboliserar ett hem jag är rädd jag inte kommer få återvända till.

 

Jag är tacksam över att vi åkte förra sommaren, alla tillsammans, trots pandemi. Ett plötsligt beslut, men inte tillräckligt med tid med er ändå. Varje år sa jag till mig själv att jag ska spendera mer tid hos er. Hälsa på. Äta lunch efter universitetet. Men varje år blev det inte av, sen kom pesten och jag får inte. Blir så arg. Jag åkte förbi er port med bussen två gånger i veckan. Kunde bara ha hoppat av.

 

Idag ska du till läkaren som ska förklara att din kropp långsamt bryts ner, eller vad det nu är som sker. Mamma sa att hon inte kan berätta det för dig. Någon annan måste göra det. Jag undrar om du har förstått, eller om mina plötsliga samtal senaste veckan bara var en glad överraskning. Jag vågar inte ringa för ofta, för jag brukade aldrig ringa. Vet inte vad jag ska säga. Vill inte göra dig orolig.

 

Det känns fel att skriva om dig. Känns som om mina ord kan få det att ske snabbare, men jag minns hur mycket det hjälpte att skriva om det när Cavalli gick bort, och nu har jag chansen att göra det innan det har hänt. Det blir som en tidig sorg, ett försök till acceptans.

 

Ska mormor vara själv nu? Och vart kommer du sitta och se ner på oss ifrån? Såg en TikTok där någon sa att hen tar bilder på sin morfar när han ser särskilt stilig ut, och sen kom bilder på solnedgångar. Jag grät, precis som jag grät förra veckan. En vecka av vetskap, sen kom ni i kontakt med någon med corona och allt kändes ännu tyngre. Men hittills mår ni bra, så det kanske löser sig. Du kanske får två år till. Kanske hinner se mig och C ta examen och skaffa jobb och bostad. Du blev så glad när S fick jobb för du trodde mamma pratade om mig. Du förstår inte att jag frilansar. För dig handlade det bara om arbete och ni frågar alltid när jag är klar. Blir så förvånad över att ni inte bryr er om min utbildning, men inser att ni har haft ett annat liv.

 

Önskar jag visste mer om ditt liv, men tror inte du kommer berätta något om jag frågar. Om jag skriver om den jag har känt kan jag bevara ca 25 år av ditt liv, och det är väl något. Jag gillade tydligen inte dig för att du "tog mormor ifrån mig" när ni åkte tillbaka till Grekland varje år. Nu försöker någon ta dig istället.

 

Hur fan ska jag trösta mamma.

 

Allt jag gör får sällskap av tanken: är det här sista gången jag gör detta med dem i livet?

 

Det var allt.

 

Jag sa till en vän att jag vill vara en person som läser Fran Lebowitz innan jag köpte samlingen några dagar innan julafton. Hon frågade mig vad jag menade. Det är inte så att jag anser att man är bättre än någon för att man läser en viss författare, men jag vet att folk jag själv beundrar läser en viss typ av böcker, och jag strävar efter att få vara åtminstone lite grann som folk jag beundrar. Ta del av deras bra kvaliteter medan jag formar mig själv. Ni vet?

 

Sedan finns det skillnad på att vilja vara  på ett sätt och vilja se ut att vara på ett sätt. Första boken jag gör mig av med år 2022 är en samling med poetiska ballader av Coleridge och Wordsworth som jag köpte på ett antikvariat i Uppsala eftersom jag vill vara en person som läser sånt. Dock insåg jag inte att det var ballader och inte vanliga dikter, så jag kände mig mer trött efter läsningen. Men jag läste ju den, så jag vill att folk ska se det. Men - vem bryr sig ens förutom jag själv? Gör det mig något om någon tror att jag är ett fan av Wordsworth?

 

Fran Lebowitz är dock någon jag tror att jag kan gilla, men behöver lite uppmuntran att läsa. Men jag vill vara personen som lägger ner tiden på det. Jag vill utvecklas till personen som tar sig tiden. Att läsa Wordsworth och Coleridge handlade mer om hur jag ser ut att vara utifrån, för egentligen brydde jag mig inte om den. Detta innebär dock inte att man inte får vara nyfiken, såklart, men jag vet när jag är nyfiken och när jag vill visa något.

 

Så mitt nyårslöfte är att fortsätta utvecklas och sträva efter att vara den jag vill vara, utan att låtsas om saker och ting inte fungerar. Jag kanske inte alls är den som läser Fran Lebowitz, men jag vet det inte än.