natassa.blogg.se

 

Jag gjorde min 15e tatuering dagen jag fick reda på att man inte vet hur lång tid du har kvar. Lite ironiskt. Du gillar inte mina tatueringar, oavsett hur små de är. Ler alltid lite vädjande och säger att "det är den sista, va" när du får syn på en. Jag säger nej, för jag har aldrig trott på att ljuga för att få någon att må bättre över något så litet. Jag funderar nu på vad jag kan tatuera för att hedra dig senare. Ska jag be dig och mormor rita något, så som jag har sett att andra gör på TikTok, och sedan tatuera in det? Ska jag be tatueraren skissa någon slags lineart av en bild? Ska jag tatuera in något som påminner om dig, som vindruvor eller en motorcykel? Jag har redan ett berg som symboliserar bergen i Ioannina. Som symboliserar ett hem jag är rädd jag inte kommer få återvända till.

 

Jag är tacksam över att vi åkte förra sommaren, alla tillsammans, trots pandemi. Ett plötsligt beslut, men inte tillräckligt med tid med er ändå. Varje år sa jag till mig själv att jag ska spendera mer tid hos er. Hälsa på. Äta lunch efter universitetet. Men varje år blev det inte av, sen kom pesten och jag får inte. Blir så arg. Jag åkte förbi er port med bussen två gånger i veckan. Kunde bara ha hoppat av.

 

Idag ska du till läkaren som ska förklara att din kropp långsamt bryts ner, eller vad det nu är som sker. Mamma sa att hon inte kan berätta det för dig. Någon annan måste göra det. Jag undrar om du har förstått, eller om mina plötsliga samtal senaste veckan bara var en glad överraskning. Jag vågar inte ringa för ofta, för jag brukade aldrig ringa. Vet inte vad jag ska säga. Vill inte göra dig orolig.

 

Det känns fel att skriva om dig. Känns som om mina ord kan få det att ske snabbare, men jag minns hur mycket det hjälpte att skriva om det när Cavalli gick bort, och nu har jag chansen att göra det innan det har hänt. Det blir som en tidig sorg, ett försök till acceptans.

 

Ska mormor vara själv nu? Och vart kommer du sitta och se ner på oss ifrån? Såg en TikTok där någon sa att hen tar bilder på sin morfar när han ser särskilt stilig ut, och sen kom bilder på solnedgångar. Jag grät, precis som jag grät förra veckan. En vecka av vetskap, sen kom ni i kontakt med någon med corona och allt kändes ännu tyngre. Men hittills mår ni bra, så det kanske löser sig. Du kanske får två år till. Kanske hinner se mig och C ta examen och skaffa jobb och bostad. Du blev så glad när S fick jobb för du trodde mamma pratade om mig. Du förstår inte att jag frilansar. För dig handlade det bara om arbete och ni frågar alltid när jag är klar. Blir så förvånad över att ni inte bryr er om min utbildning, men inser att ni har haft ett annat liv.

 

Önskar jag visste mer om ditt liv, men tror inte du kommer berätta något om jag frågar. Om jag skriver om den jag har känt kan jag bevara ca 25 år av ditt liv, och det är väl något. Jag gillade tydligen inte dig för att du "tog mormor ifrån mig" när ni åkte tillbaka till Grekland varje år. Nu försöker någon ta dig istället.

 

Hur fan ska jag trösta mamma.