9/2/22
Kategori: Allmänt
En ensam fågel sjunger utanför och det påminner mig om vår, trots att snön kommer och går i en oändlig cykel som vägrar ta slut. Det börjar bli mörkt, klockan 16:32, vilket ändå är ett mirakel att det nu börjar ske så mycket senare. Jag gillar alla årstider, har jag insett. Gillar dem men ser alltid fram emot nästa, inte på ett eländigt vis där jag vantrivs under den pågående årstiden, utan på ett sätt så att jag alltid har något att se fram emot. Jag vet inte hur jag började med detta, men jag tror att det har räddat mitt liv.
