31/8/21
Kategori: Allmänt
Jag är ett barn i din trädgård. I rummet som är så obekant utanför det korta ögonblick jag befann mig i det. Jag drömmer om cyklar och grannens hundar. Gatukatter som vi matar. Höns och får och motorcyklar. Jeepen som krockade och lämnade oss lika snabbt som barndomen. Jag är ett barn i din trädgård, men trycket i bröstet är en äldre själs sällskap.
Jag förstår inte varför jag alltid känner mig så skyldig när jag försöker lägga ner gränser i mitt liv. Jag blir arg för att du skriker på mig som om jag vore ett barn, men det är jag som mår dåligt sen för att jag blev arg. Jag vill inte att du ringer varje dag, men jag mår dåligt för att jag säger till henne att försöka få dig att förstå det utan att vara överdrivet tydligt med det. Jag behöver space. Jag behöver respekt. Jag känner mig urusel för att jag ber om det. Jag vet att du gör det av kärlek, men jag behöver vara ensam nu.
Jag blev underkänd på en uppgift till en sommarkurs och känner mig plötsligt rädd för livet igen. Jag kanske inte borde vara ensam. Jag gråter stilla i mitt rum åt allt som har legat och skavt ett tag. Ett litet underkänt, pluss trycket i bröstet, och allt rinner över och jag tänker på mörkret. Jag gråter faktiskt på riktigt nu. Det gör ont i käken, typ. Jag skriver bara när jag är ledsen, men annars känner jag inte tillräckligt för att tvinga mig själv till att skapa. Jag och skrivandet har gjort slut. We're on a break, kanske. Vi kommer dansa kring varandra hela livet och antingen blir vi sams eller så är det förevigt komplicerat.
Skolan börjar imorgon, praktiken på måndag. Jag hoppas att jag inte är rädd för livet då. Jag var inte rädd igår.
