natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Drömmer om ett liv jag aldrig kommer ha

Kategori: Allmänt

Klockan är ett på morgonen och jag undrar hur det känns att ha växt upp i eller bott i Grekland under en längre period som barn och ung tonåring. Jag har i princip spenderat nästan varenda sommar i Grekland hos mormor och morfar, men jag har aldrig ansett att jag har bott där. Jag har inte fått ta del av vardagen eller av de bekymmer som präglar landet.
 
Jag har inte fått träffa folk som jag skulle se varje dag och inte en gång om året eller gått in i ett grekiskt klassrum eller haft ett kompisgäng som jag har vandrat över de ojämna trottoarerna med, och egentligen så kan jag ju inte säga att jag skulle ha haft allting som jag brukar drömma om även om jag hade bott där, men det är en dröm jag inte kan släppa. Jag ville så gärna bo i Grekland när jag var yngre. Jag ville ta del av allt landet hade att erbjuda, och än idag så kan jag inte sluta undra vem jag hade blivit om detta hade skett. Hade jag varit en helt annan person, eller samma gamla Natassa med samma gamla bekymmer? Det går inte att svara på. Jag tror att det är det värsta av allt. Att jag aldrig kommer att veta. Men på ett sätt är det även bra, för då kan jag behålla den naivitet som jag har när det gäller livet i det landet; liv som mina äldre familjemedlemmar flydde från.
 
Jag antar att jag alltid har drömt om att leva ett bekymmerslöst liv där, men inget liv är så, så egentligen spelar det väl ingen roll. Men jag kommer alltid att undra, och det kommer alltid att vara en skön förundran, för jag kommer aldrig få reda på den bittra sanningen. Jag kommer alltid att romantisera det hela och drömma mig bort till ett liv jag aldrig kommer att få, men jag antar att vi alla har våra sätt att göra tillvaron lite lättare.
 
 

Tänker de på mig?

Kategori: Allmänt

Ibland undrar jag vad mina vänner tänker om mig. Nej, jag menar inte generellt, utan snarare vad de anser om mig efter gymnasiet; tiden då allt förändras och alla går vidare och jobbar sig uppåt. Jag undrar vad de tycker om mina framsteg, om de ens anser att de är framsteg.
 
Jag är medveten om att denna tanke endast kommer från en osäkerhet som varenda möte med gamla vänner väcker inom mig. Vi delar med oss av vad vi gör nu, vad vi gjorde innan, och jag har nästan aldrig mycket att säga. Jag går i skolan, jag dejtar ingen, har faktiskt inte träffat någon på väldigt väldigt länge, gör knappt något roligt. Jag bara läser och skriver, saker som många av mina kompisar inte prioriterar.
 
Och jag vet att jag är väldigt självcentrerad som tänker detta. Varför ska de egentligen ha åsikter om mig? De tänker väl endast på mig när vi umgås, och kanske en flyktig tanke finner dem när de ligger i sängen och försöker sova, men annars tror jag inte att de sitter och dömer mina livsval. Men jag undrar ändå. Jag vill veta vad den flyktiga tanken består av. Vad den fokuserar på. Min brist på kärleksliv? Det faktum att jag inte har ett fast jobb? Att jag har gått upp i vikt? Vad, i deras mörka timme, som vi förövrigt alla har, tänker de på när det gäller mig?
 
Jag vet att de gillar mig. Jag vet att jag gillar dem. Jag vet att vi har roligt tillsammans och skulle göra vad som helst för varandra när det kommer till kritan, men alla har vi tankar vi hellre skulle dö än att låta folk veta, eller hur? Jag låg i sängen klockan fem i morse och undrade vad dessa tankar var, och om de handlade om mig. Ja, jag tänker ofta på mig själv, och det kan vara både bra och dåligt.
 
Så vad tänker ni?

På drift

Kategori: Allmänt

Jag var i Ungern förra veckan, i en liten by vid namn Mórahalom tillsammans med Melina och hennes familj. Kan både skriva mycket om det och ändå ingenting alls, för egentligen hände det inte överdrivet mycket och vi var endast där för att koppla av och komma bort från Sverige (som jag för övrigt funderar på att lämna åtminstone en gång till innan årets slut, men det är en annan historia). Så istället för att tråka ut er tänkte jag skriva ner lite tankar jag har om att just resa.
 
Ni ser, att resa skrämmer livet ur mig, och att jag ens tackade ja när Melina frågade om jag ville hänga med efter att ha undvikit liknande frågor i drygt ett års tid är ett mirakel. Jag är väldigt mycket av en hemma-människa. Jag älskar att sitta hemma och skriva eller läsa eller kolla på något eller bara vara. Det är en sådan stor del av mina behov så att det inte är klokt. Men jag älskar att resa också. Jag gör faktiskt det. Men jag hatar det samtidigt.
 
Det handlar inte ens om att jag är flygrädd (för det är jag inte) eller inte orkar med flygplatser (för det gör jag) eller avskyr att resa långt (för jag älskar det), utan jag tror det handlar mest om att jag lämnar min komfortzon när jag reser. Jag är inte hemma och måste (antagligen) umgås med en massa folk under majoriteten av tiden och bli tömd på energi och hamna i situationer jag inte kommer kunna ta mig ur lika lätt vilket kommer att leda till att min ångest blir hög vilket kanske kan resultera i någon skum depression-liknande episod som jag inte kommer bli av med på länge. Det pågår nästan alltid någon slags storm i mitt huvud, men när jag inte känner mig bekväm eller säker förvandlas det till en naturkatastrof, mer eller mindre. Jag övertänker och gör bara mig själv ledsen.
 
Fast inte alltid. Jag gjorde det inte alls i Ungern, och om jag minns rätt gjorde jag det inte i Grekland förra året heller, men tanken på att det kan ske skrämmer mig, så att resa skrämmer mig.
 
Det finns säkert andra anledningar till att min första reaktion till folks förslag att resa någonstans är "FUCK NO", men denna är den enda som är påtaglig nog för mig att kunna förklara på ett ungefär så att folk kanske förstår. Det handlar helt enkelt om att jag värderar min inre säkerhet, och den existerar inte alltid om jag inte är hemma. Egentligen så existerar den ju givetvis inte alltid här i Stockholm heller, men det känns inte lika hopplöst att försöka leta upp den igen när man kan göra det på en plats man känner till, för man vet ju på ett ungefär var den kan ha gömt sig.
 
Men vet ni vad? Jag vill verkligen resa. Helst i Europa först, eftersom allt annat känns alldeles för långt bort, men jag vill se ställen. Jag vill åka till Paris och Rom och Berlin och Amsterdam och Budapest (eftersom vi endast såg flygplatsen och en lång väg när vi var där nyligen) och jag vill åka tillbaka till London och Kassel och ställen i Grekland som jag inte har besökt och ställen jag har besökt men inte minns. Jag vill se allt. Det är bara så svårt att följa denna vilja utan att frukta varje steg.
 
Jag är stolt över att jag åkte till Ungern förra veckan, och jag hoppas att det inte blir min sista resa under 2017. Men om det är det så finns det ju alltid nästa år, men längre tid än så får det inte gå. Då kommer jag bara bli för rädd igen.
 
 

In my head

Kategori: Allmänt

Ingen kommer någonsin att förstå dig på samma sätt som du förstår dig själv. Det är i princip omöjligt att nå den nivån av igenkännande och förtrogenhet utan att ha levt i din hjärna. Utan att ha sett vad din hjärna är kapabel att göra, vilka illusioner den kan skapa, hur mycket smärta den kan uthärda och utsätta sig själv för. Folk kanske förstår, men aldrig på samma sätt som du förstår.
 
Men är ens egna sätt egentligen det rätta? Jag vet inte. Man är ju aldrig samma person för två personer. Jag kan vara hundratals olika kompisar trots att jag endast är en person, för jag kommer aldrig att vara samma sorts kompis för någon som för någon annan. Alla har upplevt olika saker med mig, och alla ser mig olika, och jag uppför mig aldrig likadant när jag är ensam med någon som jag gör när jag är ensam med någon annan, och alla dessa olika versioner av mig illustreras i andras hjärnor, men för mig är det alltid samma person eftersom jag alltid måste leva med denna person, oavsett om jag vill det eller inte.
 
Jag har tänkt mycket på den mentala bilden jag har av mig själv, för jag vet att den egentligen inte är likadan som versionen som äter middag med familjen och går till bussen och sitter vid skolbänken. Detta gör att folk runtomkring en kanske inte alltid uppfattar vad man går igenom, eftersom de inte kan se ens inre och just därför inte förstår ens kamp. Jag satt och tänkte på det faktum att jag är en sådan bättre version av mig själv nu än för bara ett år sedan i vissa aspekter, men givetvis finns det delar som kan förbättras. Men jag känner av denna skillnad och jag märker av denna förbättring, och jag är stolt. Stolt över att jag kunde ta några steg framåt efter att ha stått på samma ställe under en väldigt lång period. Under processens gång har jag även snubblat tillbaka vilket har balanserat ut allting igen, men oavsett vad så vet jag att jag nu ligger åtminstone ett steg längre fram än förut, och jag kan knappt själv tro att jag lyckades med det. Egentligen är detta endast en resa som jag själv märker av och vet om, för utifrån har jag säkerligen endast blivit sämre i vissa människors ögon, eller så verkar jag vara precis som innan, men det är för att de inte har vetat, och det är okej. Alla resor man går igenom behöver inte vara offentliga. Ibland behöver man tid att växa utan att någon observerar.
 
Oavsett hur många olika slags kompisar, döttrar, klasskompisar jag är för folket omkring mig så är jag endast en version för mig själv. En väldigt komplex och rörlig version, och varje litet steg jag tar förändrar denna bild, ibland utan att jag märker det. Någon sa till mig nyligen att jag är så mycket gladare nu än för några år sedan, och jag svarade förvånat att jag inte trodde att någon skulle märka, men eftersom vi träffas så sällan så märktes det för dem. Jag kan inte säga att jag har märkt någon stor skillnad i min själv involverade hjärna om man jämför med nu och för tre månader sedan, men om man jämför med tre år så är skillnaden stor. Man utvecklas konstant, och det är bara att hoppas på att denna förändring leder till bättre resultat. Dock så behöver man nog inte oroa sig för mycket ifall det visar sig att resultatet är mindre åtråvärt. Man kommer ändå att växa ifrån den versionen, och då är det bara att fortsätta hoppas.
 
Detta är min senaste yttre version av mig själv. Inuti ser saker annorlunda ut.
 

Kärleksinlägg till Maj

Kategori: Allmänt

Satt och läste någon annans blogg och insåg att jag aldrig kommer vara lika rolig som hen, men lite humor har jag väl? Eller? Vette fan.
 
Anyway, hej, hallå osv. Maj kom och svepte över oss, och jag kunde inte vara gladare. Vissa månader dyker upp sådär ohövligt och man vill liksom dra dem åt sidan så att man kan viska i deras öra och fråga vem som egentligen bjöd dem från första början, men Maj kan gärna komma över lite oftare. Den behöver inte ens ringa i förväg, och detta kommer från någon som måste veta exakt vem hon ska se under veckans gång för att förbereda sig mentalt.
 
Har jag något mer intressant att prata om än månaden? Egentligen inte. Maj var en underbar månad förra året minns jag. Jag hade precis börjat skriva på min b-uppsats, och till skillnad från min c-uppsats så var den faktiskt rätt så kul att jobba på. Dessutom så frilansade jag och läste även en hel del bra böcker, och det vackra vädret gjorde så att jag spenderade majoriteten av månaden ute på altanen. Detta resulterade i att jag längtade efter Maj under i princip hela vintern. Så fort saker blev struliga med c-uppsatsen, så fort skolan försökte ta kål på mig, tänkte jag på Maj. Maj, Maj, Maj. Snälla kom och rädda mig, för jag vet att du kommer ge min hjärna styrka. Kanske inte nödvändigtvis en paus, men åtminstone kraft nog att ta mig vidare.
 
Maj brukade vara en jobbig månad förut. Eller? Det är väl då betygen ska sättas och man kämpar med en massa prov osv. I universitetet har den endast visat sig vara en tid då saker och ting känns fridfullare. Lugnare. Oavsett om uppsatstiden är igång eller inte. Det är liksom slutet av något, vilket kan vara både lite bittersweet och uppmuntrande. Man är snart klar och har faktiskt lyckats ta sig igenom ännu ett skolår, om man nu går i skolan (iofs så var Maj för två år sedan slutet av ett jobb för mig också, så det var ändå en liknande upplevelse).
 
Jag brukar alltid säga att hösten är min favoritårstid - det kan ha att göra med det faktum att jag är född i September och måste reppa min födelseårstid - men våren är ändå härlig den med. Allting känns nyare. Annorlunda, även om det egentligen är precis likadant som tidigare. Maj i år för mig är mycket lugnade än vad April och Mars och Februari och definitivt Januari och December var. Jag går endast en kurs nu istället för flera samtidigt. Jag har en lektion kvar och sedan en hemtenta innan terminen är slut. Innan jag är klar med litteraturvetenskapen, och antagligen för gott. Jag kommer att gå sommarkurser i år eftersom jag både behöver och vill ha mer högskolepoäng, vilket innebär att jag kommer få runt tre veckor utan skola, men gud vilka tre veckor det ska bli. Mitt huvud kommer äntligen få vila lite, vilket det behöver, och jag hoppas på att få spendera majoriteten av tiden ute på altanen med en bra bok och en story sprutandes ut ur mina fingrar. Jag hoppas givetvis att jag får umgås med kompisar och hitta på något roligt också - de måste bara ringa i förväg först - men våren är väl ändå till för att vara litterär under solen.
 
Det är ju iofs resten av året också, utan solen, men Maj är en helt annan grej.
 
     
 

Människan är komplex

Kategori: Allmänt

Har ni någonsin haft en specifik syn på er själva och hur ni är som person som ni sedan börjar ifrågasätta när ni inser att ni har haft helt fel och egentligen inte är så som ni alltid har trott er vara? Folk pratar alltid om att ingen känner en bättre än en själv, men jag har ibland ingen aning om vem jag är. Jag har i flera år försökt sätta in mig själv i en slags låda för att på så sätt lista ut vem jag egentligen är, men denna ständiga kamp att sätta en stämpel på mig själv är tröttsamt och resulterar endast i att jag blir frustrerad och förvirrad. Vem är jag? skriker jag till både himmel och jord, och det enda svar jag får är att jag själv vet exakt vem jag är innerst inne, och det är bara jag som kan veta svaret.
 
Men det gör jag ju inte! vill jag skrika tillbaka. Jag vet inte ett skit. Jag vet inte alltid vad jag värdesätter mer än något annat, och jag vet inte alltid hur jag skulle reagera på specifika situationer, och detta är just därför jag nu för tiden undviker att läsa horoskop eller göra personlighetstest. Jag vet att jag kommer att överanalysera frågorna och svaren och beskrivningarna och försöka sätta mig själv i den lådan som resultaten kommer ge mig. Passar jag in där? Ja och nej. Detta ja och nej är inte tillfredsställande nog. Jag vill ha ett av dem, inte båda. Jag vill ha exakta svar, inte möjligheter och teorier.
 
Fast människan är ju så pass komplex att jag aldrig kommer få de där exakta svaren, och jag har börjar lära mig att acceptera det. Inget test kommer säga mig precis vem jag är, och jag kommer nog aldrig att riktigt lista ut det heller. Man vet ju egentligen inte hur man skulle reagera under situationer man aldrig har varit med om. Det enda man vet säkert är vad man har fått erhålla genom erfarenhet, och även de kan komma att förändras. Min poäng är att man aldrig kan vara helt hundra på vem man är, och det är okej. Sådant som jag var säker på förra månaden kanske inte alls stämmer idag. Vi förändras ständigt, både utåtmässigt och inombords, och istället för att sitta och grubbla över vem jag är försöker jag nu anpassa mig. Jag är inte samma person som jag var förra veckan, och det är inte heller meningen att jag ska vara det.
 
 

Ibland är livet svårt

Kategori: Allmänt

Jag är sjuk. Jag är ledsen. Stressad. Har ångest. Vill försvinna härifrån. Känner mig dummare för varje dag. Förstår inte varför jag går universitetet när jag inte ens fattar 50% av vad vi lär oss. Så fort jag tror att det går bra blir allting värre. Så fort jag tror att jag mår bra så blir jag sämre.
 
Jag mår bättre idag än vad jag har gjort de senaste typ sju åren, men det innebär inte att jag alltid mår bra. Ibland har jag sådana här dagar då jag hatar mig själv och önskar att jag var bättre. Att jag var den jag vill vara.
 
Jag försöker dock, och det spelar en stor roll. Jag skulle kunna hoppa av, strunta i mina drömmar, gå en lättare väg, men det gör jag inte, för jag vet att när jag väl är klar så kommer det att ha varit värt det. Kanske. Förhoppningsvis.
 
Om allt går enligt min plan är jag nu halvvägs genom universitetet. Jag är snart där jag vill vara, men det kommer att vara en jobbig bit jag måste klara nu. Berget blir alltid brantare innan man har nått toppen, och det är lätt att man ger upp för att man inte inser hur nära man är. Jag vill inte ge upp, men ibland känns det som om allt är emot mig.
 
Men vet ni vad? Nu handlar det endast om skolan. Om min framtid. Inte om mitt liv som det tidigare gjorde. Jag är inte deprimerad på samma sätt som jag en gång var. När jag pratar om att ge upp så menar jag inte själva livet. Det är iallafall ett framsteg som jag är glad över. Allting känns jobbigt, men jag kan ändå se en slags framtid. Det kunde jag inte förut. Jag trodde inte jag skulle bli äldre än 18. Jag trodde aldrig att jag skulle bli 20.
 
Detta är vad jag måste påminna mig om när saker blir svåra. Jag har överlevt värre. Det är liksom annorlunda när den som förstör för dig är du själv; din egna hjärna. Trots att jag sitter här med tårar rinnandes nerför mina kinder så hejar min hjärna på mig nu. Den vill att vi ska klara oss.
 
Livet kommer suga om det visar sig att allt mitt hårda jobb nu resulterar i att jag endast slösar min tid, men livet kommer bara att suga i några veckor tills jag hittar en ny väg. Livet kommer inte suga så mycket så att jag vill försvinna från det.
 
Jag hoppas det iallafall.
 
Natassa 18 år skulle nog vara stolt. Och förvånad.
 

Planer

Kategori: Allmänt

Eftersom jag börjar skolan igen på torsdag så hade jag ställt alarm på 8:30 för att försöka få tillbaka en slags rutin. Hade som vana att gå upp mellan 8 och 9 varje dag under en period, men nu för tiden är det snarare vid 11 som jag startar dagen. Det känns inte så bra. Inte nog med att jag blir seg och orkar knappt göra något; halva dagen försvinner ju också. Jag vill ha tillbaka mina morgnar.
 
Well, fick inte tillbaka ett skit idag. Stängde av alarmet och somnade om till 10:15. Man ba bra jobbat. Har ätit frukost nu i alla fall och sitter med en kopp kaffee och funderar på vart jag ska börja. Eftersom vi har skrivit c-uppsats i skolan är det nu dags för oss att opponera på varandras uppsatser, så tänkte skriva ut den jag fick och gå igenom den idag. De frågade mig även om jag kunde jobba imorgon, så nu blir jag av med en dag och måste vara extra produktiv idag istället. Planerar även att träna idag och komma in i den rutinen igen. Nu handlar det inte bara om att gå ner i vikt längre. Det handlar om min hälsa. Har mått så otroligt dåligt de senaste dagarna. Varit utmattad, seg, svag osv, och jag är väldigt säker på att min livsstil är boven i det hela. Det är dags att ändra på saker och ting, ett steg i taget. Jag gjorde bra ifrån mig under första halvan av 2016 och gick ner 6kg. Under 2017 vill jag göra ännu bättre ifrån mig.
 
Finns ingen riktig mening med detta inlägg förutom att jag ville skriva av mig. Ibland känns det som om man har lite mer kontroll över allt om man skriver ner sina planer. Funderar på att skaffa en kalender för att kunna ha en bättre koll på mitt liv, men bloggen fungerar också lite då och då. Vill göra så mycket i år, och en av dessa saker är att planera allting bättre. Brukar inte glömma bort saker, men är rädd att jag kommer bli överväldigad under året, så en kalender skulle nog sitta fint!
 
Nej, nu ska jag dricka upp mitt kaffe och börja vara produktiv. Ha en bra måndag vem som nu läser detta!
 
 

Catch up

Kategori: Allmänt

Man skulle kunna tro att tanken på att jag endast behöver göra detta i ungefär två dagar till skulle göra att jag jobbade på som bara den med min c-uppsats, men det verkar ha motsatta reaktion. Jag är trött. Trött på skolan och på att tänka och på att försöka. Jag behöver lov för att vila min hjärna. Den har överbelastats för länge sedan.
 
Har inget vettigt att skriva egentligen, så jag tänkte att jag bara kör en snabb catch up på mitt liv. Jag skriver som sagt c-uppsats som ska vara klar dagen före julafton, alltså om två dagar. Jag har jobbat som extrapersonal i en bokhandel och äntligen tjänat lite pengar. De frilansjobb jag har haft har inte gjort min plånbok tjockare om man ska säga så. Jag valde att gå en extra kurs i universitetet i år, en 7.5:a som är anledningen till att jag har varit efter med min c-uppsats. Det visade sig vara mer jobb än jag trodde. Den tog slut för drygt en månad sedan dock, men jag har istället jobbat vilket har begränsat min tid att göra annat. Jag är kort och gott väldigt omotiverad när det gäller skolarbete just nu.
 
Fixade klart alla julklappar förra veckan. Är sådär halvt nöjd med dem, men folk vägrar ju säga vad de önskar sig och säger sedan åt mig att inte köpa något. Hur bra kommer det se ut liksom? Så jag har köpt billiga småsaker som antagligen ingen kommer att använda. That'll teach them.
 
Vad mer? Juste, klippte av mig håret för några veckor sedan, så nu är det kortare än jag någonsin har haft det. Har velat göra det i ungefär två år, men eftersom jag hade hår som var typ längre än mig så har jag klippt av det lite åt gången, och nu var det dags för the grand finale. Är nöjd faktiskt, och otroligt glad att jag äntligen gjorde det.
 
Har börjat lova mig själv saker jag vill göra under 2017. Några exempel är att jag vill börja ta hand om mig själv mer, vad nu det innebär. Jag vill även börja rita mer och jobba mer på min bok. Vill försöka bli den person jag strävar efter att bli, och för varje år känns det som om jag närmar mig henne mer och mer. Det känns skönt att kunna säga det och veta att jag inte ljuger.
 
Jag vill gå ut mer under 2017. Vara ute och njuta av naturen. Andas frisk luft. Vara en bättre vän. Se mer folk. Göra roliga saker.
 
Jag vill mycket, men just nu är min största önskan att skriva klart min c-uppsats, klara mig, och sedan läsa en massa böcker och kolla på en massa filmer och serier innan skolan börjar igen. Man kan ju hoppas att min önskan går i uppfyllelse.
 
 

Tankar om döden

Kategori: Allmänt

Jag har börjar bli livrädd att folk (och djur) i min närhet ska dö. Jag förstår ju liksom att alla en dag kommer att gå bort, men jag är så jävla rädd att de ska dö plötsligt och alldeles för tidigt. Satt och tänkte på hur lyckligt lottad jag är som har haft båda mina föräldrar i livet fram tills nu. Har inte haft en nära kontakt med döden faktiskt, och ändå så sitter jag här och oroar mig konstant.
 
Texten ovanför skrev jag för några veckor sedan, men valde att inte skriva klart då jag inte riktigt visste hur jag skulle utveckla den. Jag är fortfarande livrädd, men nu satt jag istället och tänkte på hur folk i min närhet, till skillnad från mig, faktiskt har fått uppleva dödsfall, vilket alltså är en utav mina största rädslor. De sörjer, men de lever ändå vidare.
 
Jag tror att min värld kommer att stanna för att sedan prompt gå under ifall jag får reda på att någon jag älskar har gått bort. Det har alltid varit vad jag har trott. Men faktum är att man lever vidare, att man måste leva vidare. Den tanken är både värre och uppmuntrande. Jag kommer att sörja i princip resten av livet, men jag kommer även att kunna hantera sorgen förr eller senare. Min värld kommer inte att vara helt mörk. Den kommer bara inte vara lika ljus som innan.
 
Jag kommer nog alltid att vara livrädd att folk i min närhet kommer dö. Det kommer aldrig att förändras. Jag känner inte att orden flödar så bra just nu. Allt känns hackigt, men det känns bra att ha lättat lite på hjärtat. Så mycket som jag oroar mig känns det som om min själ kommer explodera om jag inte skriver av mig.
 
Nu går jag och lägger mig.
 

Det är okej att känna sig hjälplös

Kategori: Allmänt

Loggade in här för att skriva om hur jävla hemskt det är att känna att man inte har någon kontroll över sitt liv; hur hjälplös man kan känna sig under vissa perioder. Sedan såg jag att jag hade fått en kommentar till ett inlägg från Mars 2014 där jag delade med mig av ett pm om klassdebatt som jag skrev till skolan. Jag gick alltså mitt sista år på gymnasiet då och hade ingen aning om vad som skulle hända med mig när skolan var slut. Vad skulle jag ta mig till?
 
Personen som lämnade kommentaren tackar mig för inlägget, och skriver att jag fortfarande hjälper vilsna gymnasieelever år 2016. Jag kan med säkerhet säga att min hjälplöshet från innan har tinat bort en aning efter att jag läste det. För hur många gånger har man inte känt sig vilsen? Hur många gånger satt jag i panik och undrade vad som skulle hände efter gymnasiet? Vad som skulle hända efter grundskolan? För många gånger för att ens minnas.
 
Och vet ni vad? Jag har klarat mig otroligt bra hittills. Trots att jag just nu har panik över min c-uppsats så trivs jag på universitetet som jag går på. Trots att jag verkligen inte har någon lust att gå till jobbet imorn så trivs jag på mitt extrajobb. Och även om saker och ting inte kommer att få det resultat som jag hoppas på så kommer allt gå bra. Det är okej att vara ledsen och undra vad poängen med allting är, men det viktiga är att man fortsätter ändå; att man reser sig igen oavsett hur ont fallet gjorde.
 
Jag känner mig hjälplös och dålig just nu, men det kommer inte alltid att vara så. Jag har så många bevis på att det inte alltid kommer att vara så.
 
 

NaNoWriMo

Kategori: Allmänt

Jag har bestämt mig för att delta i NaNoWriMo i år, som är National Novel Writing Month vilket alltså är nu i November. Jag hade först inte tänkt skaffa ett konto på sidan, utan endast skriva så mycket som jag kunde under månaden, men min kompis Mary, som har deltagit i väldigt många år nu, uppmuntrade mig att bli medlem, och jag kan inte tacka henne nog. Det är så mycket mer tillfredsställande att se hur jag närmar mig målet där än att bara se det i dokumentet.
 
Vad innebär NaNoWriMo? Det handlar helt enkelt om att man ska skriva en roman under en månads tid. Målet är 50 000 ord, och just nu ligger jag på lite mer än 5000. Skriver man minst 1667 ord om dagen så kan man lätt hinna med det. Det är inte så många ord på 24 timmar, om jag ska vara ärlig. Jag brukar skriva ofta, men då är det vanligtvis fanfiction. Jag har alltid haft svårt att fastna för någon av mina originella idéer.
 
Men det gäller inte denna gång. Jag har ett sådant flyt som jag är livrädd att förlora. Jag vaknade upp i morse och var så taggad på att skriva, och trots att jag måste plugga så satte jag mig ner och påbörjade kapitel 4. Jag har aldrig kommit till kapitel 4. Någonsin. Jag skriver alltid första kapitlet och tröttnar sedan.
 
Detta är tredje gången som jag skrev om det första kapitlet på denna roman bara under de senaste månaderna. De två tidigare gångerna så har jag skrivit på svenska, vilket inte kommer lika naturligt till mig i skriftform, men denna gång så bestämde jag att åtminstone första versionen ska vara på engelska. I värsta fall så kan jag äversätta allting senare. Något positivt med att jag skriver på engelska är dock att jag kan skicka paragrafer som jag är extra stolt över till onlinekompisar (specifikt Abi). Det är väldigt sällan jag låter folk irl läsa vad jag skriver, så att jag var fast med mitt svenska kapitel och ingen att visa delar av den till var hemskt. Nu känns det som om allting går bra.
 
Jag är medveten om att jag säkert kommer fastna och inte veta vad jag ska skriva härnäst. Mary gav mig ett bra råd om det, och det var att man bara ska fortsätta oavsett om man måste klottra ner en jättedålig scen för att ta sig vidare från situationen. NaNoWriMo handlar inte om perfektion. Det handlar om handling. Om att få den här romanen gjord.
 
Jag har aldrig tagit mig så långt in i en egen story, och jag hoppas innerligt att jag faktiskt blir klar med den. 45.000 words to go.
 
Jag ska bli klar dammit.
 
Det här är mitt omslag till boken än så länge. Tack Melina för att du omedvetet är en del av min berättelse. Eller iallafall din hand.
 
Mitt användarnamn är Natassa K om någon vill adda mig så vi kan peppa varandra!
 
Also:
Så grekiskt.
 

Är öppenhet dåligt?

Kategori: Allmänt

 Jag försöker lista ut vart gränsen går vid nyare förhållanden (inte nödvändigtvis romantiska förhållanden). Hur vet man när man borde hålla något för sig själv istället för att slänga ur sig det? Hur vet man när man borde berätta något istället för att svälja ner det varje gång det håller på att ta sig ut från ens inre?
 
Jag tror inte att man egentligen kan svara på det, men att man själv vet när något känns rätt. Å andra sidan så kanske något känns rätt för en själv, men inte när man ser på det ur samhällets ögon och förhåller det till de normer som man på ett eller annat sätt känner sig tvungen att leva efter (men kanske inte alltid gör). Jag skulle jättegärna berätta mina djupaste och mörkaste hemligheter till den här personen jag har haft i mitt liv i typ en vecka, men när jag tänker efter så är det inte ofta man gör det. Jag stoppar mig själv eftersom jag känner mig osäker på hur det ska tas. Kanske inte själva bekännelsen, men det faktum att jag delade med mig av det så pass tidigt.
 
Det är ofta jag stammar ur mig en halvhjärtad förklaring till en lite mer personlig fråga trots att jag hur lätt som helst skulle kunna berätta sanningen så att de skulle förstå. Jag vet ju själv svaret, men vet inte om de borde veta svaret. Jag tror att detta är ett resultat av den ensamhet jag kände när jag var yngre och inte riktigt hade någon att berätta saker för. Det har gjort så att jag mer än gärna lägger alla korten på bordet nu istället för att lista ut vilken information som inte borde se dagsljus. Just därför börjar jag nu blir skeptisk över min egen öppenhet. Borde jag få tag på något slags filter att lägga över både hjärna och mun? Kanske. Jag vet inte hur skadligt det kan vara att dela med sig av för mycket. Kanske hamnar informationen i fel händer och jag har bara mig själv att skylla på.
 
Det är en svår fråga som jag fortfarande försöker lösa. Har ni läst flera av mina blogginlägg så har ni nog sett min öppenhet här, och det är den öppenheten jag försöker tygla en aning i verkliga livet. Betoning på försöker.
 
 

Det här med att skaffa vänner

Kategori: Allmänt

Sitter här i badrock och är emotionell av någon anledning och funderar samtidigt på hur läskigt det är att skaffa nya vänner. Visst kan det vara fullkomligt underbart att träffa nytt folk som man har gemensamma intressen med, men det finns ändå en osäkerhet där som verkligen skrämmer mig när jag försöker att skapa nya slags relationer. Hälften av tiden är man rädd att gå över en slags osynlig gräns, är rädd att säga något fel som sätter stop på vänskapen, är rädd att skrämma bort personen på ett eller annat vis.
 
Nu pratar jag specifikt om sådana situationer då man bara tittar på någon och inser att "den där vill jag behålla". Det finns givetvis folk man träffar och lär känna som man inte är lika desperat att skapa ett starkt band med, hur snälla de än är. Man klickar helt enkelt mer med vissa människor, och det är över dessa människor som man stressar ihjäl sig innan man har insett att "det är okej, vi är vänner, det kommer vara svårt för dem att bara släppa mig nu". Jag har svårt att skaffa vänner i allmänhet, så när jag hittar någon som jag verkligen VILL behålla, verkligen VILL anstränga mig för att behålla, ja, då är jag livrädd att de ska ångra sig. Man kan se det som om det vore början på en romantisk relation fast utan romansen. Jag vill att personen ska gilla mig och vilja vara min vän, och min övertänkande hjärna har panik under hela den första processen.
 
Att skaffa vänner är så jävla stressigt, men förhoppningsvis värt det i slutändan.
 
Irrelevant bild från igår bara för att jag gillar den skarpt och vill att den ska vara min vän
 

Tankar om "intelligens" och vad det betyder för mig

Kategori: Allmänt

En upptäckt som gjordes runt den här tiden förra året har nyligen blivit relevant igen i mitt liv nu när skolan är i farten igen. Det är nämligen så att jag kan känna mig så "dum" ibland när jag sitter där bland en massa intellektuella klasskamrater. Universitetet får mig verkligen att tänka om min tro om att jag är intelligent, men egentligen så ser jag inte detta som en dålig sak.
 
Det är sant att en av mina största svagheter är att jag ger upp fort när någonting är för svårt, och det är för att jag sedan barnsben har setts som en "smart" individ när det gäller akademiska prestationer, och det har påverkat mig så pass mycket så att jag inte gillar situationer som gör så att jag framstår som mindre intelligent. Detta har dock förändrats en del sedan jag började universitetet förra året.
 
Nu ser jag svårigheter som lite mer av en utmaning. Om något är svårt så visar det bara att jag faktiskt lär mig saker (vilket jag tar för givet nu att jag faktiskt gör och kommer att fortsätta med). Att jag initialt glor på min kurslitteratur med en blank min och inte förstår ens första meningen är givetvis inte så kul i stunden, men när jag sedan sitter på föreläsningen eller seminariet och förstår, förstår, förstår har ju bara bevisat att, ja, högskolan är inte bara slöseri med tid. Jag har utvecklats på så många olika sätt sedan jag började studera vidare, och nu har jag ju ändå bara pluggat några kurser och inte ett helt program. Man tänker inte på hur mycket skolan hjälper en förrän man börjar märka av skillnaden (detta sagt med en begränsad och individuell erfarenhet såklart). Nej, jag använder inte samma språk i vardagen som mina klasskamrater gör. De är alla äldre än mig och har betydligt större erfarenhet av högre studier. De använder sig av ett mer akademiskt språk även i vanliga konversationer som vi har under rasterna. Det gör absolut inte jag.
 
Sättet jag skriver på just nu är inte egentligen mitt vardagsspråk. Visst kan vissa ord som jag har använt här slinka in lite då och då, men det faktum att jag nyss har varit i skolan har påverkat mig eftersom jag har lyssnat på mina klasskamraters (och lärarens för den delen) sätt att prata i drygt två timmar. Det sätter alltid ett temporärt spår i mig. Min poäng med hela detta inlägg är att jag gillar utmaningen jag får i skolan och blir då motiverad till att försöka mer. Jag vill inte ge upp när det kommer till detta då denna litteraturkurs betyder så otroligt mycket för mig. Jag tror att man alltid vill försöka mer när man faktiskt bryr sig, och jag bryr mig och vill förstå och kunna delta mer än vad ord kan beskriva (ironiskt nog).
 
Här kommer dock en liten motsägelse till min egna poäng. Intelligens har ingenting med ordförråd att göra, och jag hoppas att alla är medvetna om det. Dock så spelar ens sätt att uttrycka sig på en rätt så stor roll i högskolan, vilket är något som både stör mig och inspirerar mig. Det kanske är svårt att undgå, men jag är lite av en språkfantast, så för mig är det viktigt att åtminstone försöka, oavsett hur dumt och svårt det kanske är. Alla utbildningar kanske inte lägger så stor vikt på detta, men då vi sysslar med just litteratur så är det nästan en självklarthet att språket har en större roll att spela. Personligen så gillar jag det, men tycker inte att allting behöver vara så himla komplicerat som det kan verka heller.
 
För att återkomma till första paragraf; ja, jag kan känna att jag inte alltid förstår allting som diskuteras och nämns i mitt klassrum, men jag är villig att jobba på det då det är viktigt för mig att delta, även om det bara är med sinnet.
 
 
Här är jag: 20 år (21 om tre dagar faktiskt) och redo att försöka förstå
 

Inget är en rak linje

Kategori: Allmänt

Jag tror att jag lever livet baklänges. Låt mig utveckla.
 
När jag var liten var jag rätt så mogen, trots att jag lekte med leksaker till en äldre ålder än de människor omkring mig. När jag kom upp i tonåren sänktes jag av depressionens tunga närvaro, ångestens förödande ankomst, och sociala fobins konstanta stryptag. Eller något åt det hållet. Det jag vill få fram är att jag aldrig kände något behov av att leva livet och ha kul när jag var 17; något som mina vänner och klasskamrater dock gjorde. Jag kände mig utanför, undrade varför i hela friden inte jag ville vad de ville. Sedan slutade jag bry mig, för att festa och släppa loss var inte riktigt jag. Det är fortfarande inte jag.
 
Nu, en och en halv månad innan jag fyller 21, så känner jag något som jag tror att folk brukar känna när de är 16. Ett drag som gör så att man vill ha kul med sina vänner hela tiden. Ett slags behov av att lämna huset och glömma. Detta är vad jag personligen alltid har trott är hur tonåringar känner; speciellt de som är under 18 och inte riktigt har fått smaka på frihet än. Jag kan ha fel, men att jag plötsligt känner något som jag väntade och väntade på att få känna när jag var yngre förbryllar mig. Jag säger inte att jag vill festa hela tiden och aldrig vara hemma och bara supa och supa och supa. Det är bara en liten del av mig som vill det; en del som överröstas för det mesta. En del som nästan aldrig existerade tidigare.
 
Denna del kanske bara finns eftersom det är sommar och jag nyligen har insett hur tråkigt jag har levt sedan jag var 13. Hur bristen på hälsa i min mentalitet förstörde så mycket för mig. Jag har isolerat mig själv och struntat i att ta kontakt med vänner och levt framför en skärm, framför en bok, bakom en vägg som har separerat mig från allt annat. Det är först nu som jag inser hur mycket jag har missat, och det är bara mitt och mitt sinnes fel. Mitt fel, mitt fel.
 
Jag tror att jag innerst inne har försökt fixa det felet, för det är ju aldrig försent. Jag kommer aldrig att få min tonår tillbaka, och ibland blir jag helt knäckt av den tanken. När jag var 9 så trodde jag verkligen att min tonår skulle bli mina absolut bästa år. Så fel jag hade. Fel, fel. Men vem har sagt att man inte kan leva när man är 20? Bara för att det verkar som att alla helt plötsligt blir vuxna efter gymnasiet och skaffar jobb, flyttar hemifrån, studerar på universitetet och kanske till och med får barn, så innebär det inte att man inte kan leva livet som vuxen heller. Jag har alltid trott att efter en viss ålder så måste man börja agera som äldre än man kanske är, bara för att livet kräver det av en. Jag tror inte att jag är själv om att tänka så, och just därför har jag känt mig vilsen när jag kollar på folk omkring mig som är i min ålder. De verkar ha allting under kontroll medan jag inte har en aning om vad jag gör. Jag vet nu att det oftast är ett skådespeleri. Folk är lika förvirrade som jag är, och det är okej.
 
Den plötsliga förändringen när det gäller mina prioriteringar har fått mig att tro att jag lever livet baklänges. Att jag i sinnet blir yngre istället för äldre. Jag har ju alltid sagt att jag är en gammal tant i en ung kvinnas kropp. Men egentligen så tror jag att det är mycket mer komplicerat än så. Livet, själen, tankarna, allt; de följer inte en rak linje. Allting är som en boll av garn, och det betyder att saker kommer att gå åt olika håll och trasslas ihop och ibland inte verka vettiga alls. Mina idéer, mina drömmar, jag; allt förändras. Jag kommer inte att vara densamma. Jag tror inte ens att jag är densamma som jag var när jag började skriva detta inlägg. I mitt rabblande så har jag insett fler saker än vad jag trodde, och de har förändrat mig. Jag kan ju bara hoppas att varje förändring kommer att leda till något bättre.
 
Moralen i det hela? Det är okej att förändras och byta åsikt. Bara för att man vill något för tre år sedan så innebär det inte att man måste vilja det även idag. När jag var 14 ville jag aldrig dricka alkohol. Jag planerar nu att gå ut och dricka två nätter i sträck (jag dricker ansvarsfullt, jag lovar). Förra månaden så bestämde jag mig för att aldrig förlåta en person i mitt liv för något de hade gjort. Idag har jag glömt bort det hela och är glad för att personen fortfarande är i mitt liv. Människan är en komplex varelse, och det är inte rättvist att försöka begränsa denna komplexitet. Man måste låta förändring och utveckling ske.
 
Jag må leva livet baklänges, men jag lever det också sidleds, upp och ner, bak och fram, och framlänges. Jag lever.
 
Bild från förra veckan när jag var hos Melina i Trosa (som jag förövrigt har typ flyttat till så ofta som jag är där nu för tiden)

"Alla har blivit bisexuella"

Kategori: Allmänt

Dessa ord fick jag höra nyligen. Jag vill påbörja med att betona att jag inte på något sätt vill använda detta inlägg som en pik mot själva personen som sa det, utan vill endast diskutera varför många faktiskt har denna tro om att bisexualitet är en trend som folk vill följa, vilket är varför många kommer ut nu för tiden.

 
Jag tror inte att jag hade reagerat på detta uttalande om det inte vore så att jag själv är bisexuell. Å andra sidan så har jag varit intresserad av HBTQ+ frågor långt innan jag själv insåg att min heterosexualitet var obefintlig, och eftersom jag gillar att vara involverad i frågor som rör samhällets förtryckta minoriteter, oavsett om jag är en del av den eller inte, så finns det en chans att jag skulle kunna ha reagerat iallafall. Denna gång blev det dock lite mer personligt.
 
Det är inte bara av heterosexuella som bisexualitet ses som ett slags mysterium och ifrågasätts allteftersom. Även HBTQ+ samhället är känt för att undra varför bisexuella inte bara "väljer en sida". Är de straight eller gay? Jag tänker inte hänga kvar vid denna orättvisa som jag och alla bisexuella (och pansexuella för den delen) får uppleva, utan fokusera mer på meningen som jag nämnde tidigare.
 
Varför har alla blivit bi den senaste tiden? Alla som har sagt denna mening menar det kanske inte på ett elakt eller hånfullt sätt, utan är genuint nyfikna på varför så mycket folk kommer ut med att de inte är straight längre. Låt mig förklara.
 
Bisexuella - HBTQ+ personer i allmänhet - har alltid funnits, men det förtryck som har varit riktat mot dem under årens gång har varit enormt, så det är självklart att man inte alltid vill gå ut med sin sexuella läggning. I vissa fall kunde det ju betyda fängelse eller kanske till och med döden. Idag, å andra sidan, så är det lagligt att inte vara straight i vårt avlånga land, och just därför väljer många att inte hålla sig inom garderobens trånga och kvävande väggar. Man kanske inte vet vilken lättnad det är att kunna vara sig själv om man inte har upplevt något liknande. Jag tänker inte hålla det mot någon. Det är dock viktigt att förstå att "alla plötsligt har blivit bi" är en felaktig mening. Sexualitet är flytande och det är många som experimenterar och som i slutändan inser att de kanske var hetero trots allt, men bisexuella har alltid funnits, liksom resten av medlemmarna i HBTQ+ skaran. "Alla har plötsligt blivit bi" eftersom de nu känner sig bekvämma med att komma ut med det.
 
Det går inte att förneka att alla som säger sig vara bi inte alltid är det, som jag nämnde tidigare, men att himla med ögonen åt att någon kommer ut för att det verkar vara en trend är respektlöst. Man kan inte avfärda någons sexualitet på det viset. Som sagt, sexualitet är flytande, men det betyder inte att den någonsin är fel. Om jag om tjugo år inser att jag inte alls är bi så ogiltighetsförklarar det inte min bisexualitet idag. Jag kanske förvirrar mer med mitt snack just nu än vad jag vill, men det är något som bör förklaras. Det hela handlar om hur man själv väljer att stämpla sin läggning, och ingenting är fel bara för att det verkar som om man följer en aktuell trend. Dessutom så har dagens acceptans gjort så att fler vågar experimentera med sin läggning, och det är inget fel med det. Man ska inte se ner på någon på grund av detta.
 
"Fler" människor är alltså bi idag eftersom de vågar vara det. Istället för att hålla sina känslor för sig själva - eller förneka dem till sin dödsdag - så känner de sig bekväma nog att vara sig själva, och vi borde omfamna det istället för att döma. Oavsett hur mycket dagens svenska samhälle säger sig acceptera alla människor så kommer HBTQ+ samhället att uppleva hat från riktiga homofober. Gör det inte värre genom att ifrågasätta vår självkännedom. Många nog förnekar vår existens som det är.
 
 

Onödigt nattinlägg

Kategori: Allmänt

Borde jag uppdatera oftare?
 
Nah.
 
Men hej där! Sitter här när jag egentligen borde gå och lägga mig och funderar på om jag har något vettigt eller intressant att blogga om. Antagligen inte. Det enda jag kan tänka på är hur stressade alla är under denna tiden på året (tänkte specificera och säga bara april, men det känns som att hela skiftet från vinter till vår är en stressig tid). Det känns speciellt som om alla som går i skolan är vandrande zombies just nu; mig själv inkluderad på ett eller annat sätt. Jag verkar trots allt ha det liiite lättare då jag inte har flera ämnen att fokusera på samtidigt, men min universitetskurs är ju en heltidskurs, så lite död är jag nog.
 
Sitter och längtar efter sommaren samtidigt som jag önskar att den inte kommer. Blir alltid så nere på sommaren. Tror det handlar om att jag inte har några egentliga ansvar då (såvida jag inte skaffar ett jobb. working on it). Äh, vet inte. Måste hitta på något att skriva om till min b-uppsats. Måste göra 50 saker till nästa vecka. Måste skaffa ett jobb. Måste, måste, måste.
 
Nu går jag och lägger mig.
 
Jag som en powerpuffpingla. Höjdpunkten på min månad so far.
 

Racists everywhere

Kategori: Allmänt

Ni vet de rasister som plötsligt ska vara några slags änglar så fort någonting i Sverige "hotas" av invandrare och flyktingar? Då pratar jag naturligtvis inte om att de beter sig som änglar mot flyktingarna, utan att de helt plötsligt bryr sig så mycket om "sina ungdomar". Låt mit utveckla.
 
Jag såg nyss ett inlägg på facebook på en sida som avslöjar rasister. I detta fall så var det folk som bokstavligen fick panik av att sju ensamkommande flyktningar hade fått arbetsintervjuer till sommarjobb på Liseberg. SJU PERSONER av vad som verkade vara runt 600 platser. Om jag hade varit bra på matte hade jag kunnat ta fram hur många procent dessa sju platser är, men jag tror ni själva förstår hur liten del av alla anställda det skulle vara om nu alla sju fick jobben.
 
Visst är det redan hemskt nog att se att alla dessa rättfärdiga svenskar får utbrott efter utbrott och hotar med att de ska "bojkotta Liseberg!!!" (ingen kommer sakna er kan jag lova) och bara vara rasistiska och småsinta i allmänhet. Sedan kommer det där fruktade "vi och dem" in i bilder, och i detta fall var det i form av "våra ungdomar".
 
"Men våra ungdomar då? Ska inte de få jobb?" En institution där sju flyktingar har chansen att få jobb kommer inte sabba någonting för "era ungdomar". Om "era ungdomar" söker jobb hos Liseberg så kommer de att bli kallade till intervjuer om de möter de kraven som ställs för potentiella anställda. Så svårt är det inte. Visst, jag har absolut ingen aning om hur kompetenta de sju flyktingarna är, men skulle det verkligen vara så illa att erbjuda dem sommarjobb när de flydde hit ensamma och rädda från förödelse? Jag tvivlar inte en sekund på att om de får jobben så kommer de att jobba hårt med att tillfredställa både kunder och chefer. Fast detta var dock inte anledningen till varför jag startade detta inlägg. Jag fortsätter.
 
Det jag menar i den inledande meningen med att alla rasister blir änglar är att de plötsligt bryr så hemskt mycket om hur det går för "deras ungdomar" när de i vanliga fall bara klagar på "dagens ungdomar" som "är lata och får allt serverat på ett silvetfat". Jag tror att om man bortser från hur arg rasism gör mig i allmänhet, så var denna plötsliga omtanke vad som störde mig mest. Ja, jag generaliserar en hel del just nu, men man kan ju inte förneka att de äldre generationerna inte bryr sig ett skit om hur min generation har det, förutom när det är dags att klanka ner på folk som "hotar" vårt land. Det gör mig så less så att det inte är sant.
 
Jag har ingen avslutande tanke, utan ville bara få ut denna ilska som vaknade upp inom mig. Är trött på hat. Så så trött.
 

Glasögon

Kategori: Allmänt

Jag har använt glasögon sedan jag var runt fem år. Och med använt så menar jag att jag spenderade typ ett år eller nåt med att ta av dem och lägga dem i väskan när jag började skolan. Läraren visste tydligen inte ens att jag hade glasögon. Whoops.
 
När jag var 12 började jag använda linser, men när jag var 16 blev jag fullkomligt less på hela processen och sket i både linserna och glasögonen. Jag skulle ju ändå lasra ögonen när jag blev 20, sa jag.
 
Nu är jag 20 och har inte lasrat ögonen än. En anledning är att jag antagligen inte har råd. En annan är att det helt plötsligt har blivit så mycket populärare för folk att använda sina glasögon istället för sina linser så att jag helt enkelt inte hatar min dåliga syn lika mycket längre.
 
Visst, jag använder inte glasögon när jag är ute. Tycker det är jobbigt och obehagligt, men hemma och i skolan så har jag inga problem med att ha på mig dem. Faktum är att vi är sjukt många i klassen som använder glasögon. Det hela handlar om representation. Ser man något ofta så blir man vanare vid det. Nu kan jag faktiskt se utan att behöva känna mig som en "tönt" eller "glasögonorm" som när jag var liten.
 
Tack som fan till alla hipsters för den nya trenden.
 
Mina läsglasögon
Glasögonen som jag måste ha under tiden jag inte läser, men som jag använder bara ibland