natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Grekland 2018

Kategori: Allmänt

 
Mitt högra öga är irriterat. Min kropp tung. Har en sån där svag huvudvärk som verkar så mycket värre eftersom jag är trött och ömmande. Huset är för varmt, trots att fyra fönster och två balkongdörrar står öppna. Det är varmare i Stockholm än var det var i Thessaloniki igår. Igår var det en sån kraftfull bris över hela staden att jag faktiskt frös lite när vi satt ute utanför flygplatsen och väntade på att få lämna våra väskor. Stockholm gav mig iallafall en sval tillvaro när vi landade mitt i natten. I Grekland var även de flesta kvällar varma.
 
Har varit borta i över två veckor. Känns som en evighet. Vi landade i Thessaloniki och tog bussen till Ioannina. Ca tre timmar, plus flygresan till Köpenhamn och sedan till Thessaloniki. Bussturen från flygplatsen, väntan på ktel som skulle ta oss till mormor och morfar. Vi lämnade huset vid sex på morgonen och var i Katsika vid tio. Tröttsamt. Värt det.
 
Vi var i huset i Katsika i några dagar, och sedan tog vi bilen och åkte i en och en halv timme till Preveza, rättare sagt Vrachos. Jag och Christos alltså. Väl där träffade vi Micka och Vasse och co. och spenderade någon vecka med dem på stranden. Frappe, cigarettrök, grekiska meningar som avslutades på svenska. Mat som jag blev trött på, och ett evigt krig om AC:n eftersom Christos inte ville byta säng för att göra det lättare. En nyckel som vi var tvungna att samsas om. En bakisdag som aldrig ville ta slut. En tur till Parga i en bil med väldigt lite bensin. Alla bensinmacker stängda. Forsränning i en flod bland bergen. Poseiskrivande på stranden. Ett bråk i telefon och tårar som blandades med saltet i havet. Flera vänner från Sverige, alla där på stranden i Preveza, Grekland.
 
Sedan tillbaka till Ioannina. Tillbaka till huset bland fåren och hundarna och grekerna man känt sen barnsben. Ännu ett bråk och ingenstans att ta vägen. En vit flagga i luften och kramar och skuldkänslor. Inga av mina bråk involverade min lillebror. Tårar mitt i natten, spöken i mörkret. The Secret History och gyros och turer till stan för att se sjön och folket och byggnaderna och butikerna. Solen som gassade och svettet som rann. Christos 20-årsdag. Ett beslut, några samtal, och sedan på bussen igen för att spendera de sista dagarna i Thessaloniki, som vi ändå skulle åka från. Mormors tårar när vi försvann.
 
Vi träffade Dimman och Nanna, min gudbror och min kusin. Georgios var också där. På hotelltaket vid poolen, desperata för solen vi inte får under resten av året. Tänkte inte på att det fortfarande var juli och Sverige har en sommar nu. En tur till ett köpcenter där jag köpte äkta Nike skor och undrade vem jag nu har blivit. Middag och promenad till Lefkos Pirgos - det vita tornet i Thessaloniki. En drink utan alkohol och sen sömn. De andra lämnade oss dagen efter.
 
Våra sista dagar fick vi bo hos några familjevänner i deras lägenhet i centrala Thessaloniki. AC, en hund jag blev kär i, det svenska språket och Lejokungen 1 och 2 på TV (och sedan High School Musical 2). En timmes letande för att hitta en stream. Middag och promenad med A, M och C och deras vänner. Såg det vita tornet tre gånger. Sista gången för att vi letade efter busshållsplatsen där vi skulle ta bussen till flygplatsen, som visade sig vara nästan precis nedanför deras lägenhet. En sista tur i stan. Jag köpte böcker.
 
Nu: ledig i tre dagar innan jag börjar jobba på måndag. Sedan jobb i en månad. Sedan SU i ett år. Sedan? Ja, vem vet.
 
 

Onsdag

Kategori: Allmänt

Vinden är kyligare, vilket jag gillar, och regnet har tagit ett uppehåll, vilket är okej. Känns som om allt jag gör nu är att vänta. Vänta på att tiden ska passera, dagarna ska springa, medan jag samtidigt försöker njuta av stunden. Åker till Grekland nästa vecka. Till mormor och morfar i byn. Några dagar ska spenderas där, sedan åker jag och Christos, som är min ende reskompis i år, till Preveza, eller åtminstone i närheten av Preveza, för att träffa Micka och Vasse och co. för att bada i sex dagar. Jag väntar på det.
 
Jag tror att alla har en besatthet som de vill införliva i sin konst. Grekland är det för mig. Om jag inte skriver om Grekland, så tänker jag iallafall på Grekland. Jag hoppas att min återkomst hjälper mig att skapa mer, även om laptopen stannar hemma. Vill känna att jag gör något, trots att jag vilar. Vill känna att jag kan något.
 
Jag köpte en solros som dog en vecka senare, trots att jag tog hand om den. Nu ruttnar den på fönsterbrädan medan jag håller fast vid en gnutta hopp om att den ska överleva. Jag antar att vi alltid hoppas att vi och andra ska överleva.
 
Jag vet knappt vad jag har skrivit här.
 

Redigerar

Kategori: Allmänt

Förra året, under NaNoWriMo i november, skrev jag klart min roman. Min första färdiga roman. 50 000 ord, plus de 10 000 ord jag hade skrivit året innan. Första versionen klar. Kaotisk, men klar.
 
Nu håller jag på och redigerar den, och trots att det är saker jag vill lägga till och håller långsamt på att göra just det, så är jag väldigt nöjd med det jag har hittills. Under igår och idag har jag sammanlagt redigerat ca 95 google docs sidor, och istället för att avsky allting som jag trodde jag skulle göra är jag faktiskt oerhört nöjd över resultatet, och det skrämmer mig lite. Jag blir rädd att jag inte kan se mina egna verk kritiskt, vilket är löjligt eftersom jag har varit enormt kritisk över en massa av mina projekt. Men är det annorlunda nu eftersom det är mitt största färdiga projekt? Eller ja, så färdig som första versionen kan vara.
 
Jag vet inte, men oavsett vad gör ju detta att jag blir taggad på att fortsätta redigeringen, vilket nog är bra. Jag vet att det finns saker som jag var mindre nöjd med senare i boken, men jag får hantera dem när jag kommer dit helt enkelt. Jag har skickat de första 14 kapitlena till några kompisar, inte nödvändigtvis i hopp om att de ska ge detaljerad feedback tillbaka (känner att jag inte riktigt kan be om det), men i hopp om att de åtminstone kan säga vad de tycker. Är både livrädd och exalterad.
 
Älskar att skriva.
 
Älskar mina karaktärer.
 
Älskar, älskar, älskar.
 
Och det skrämmer mig.
 

Regn i juni

Kategori: Allmänt

Det regnade plötsligt, tyst och subtilt som en bön, och jag klev ut med bara ben och ställde mig under det. Vädjade om att få växa, få omvandlas till något nytt och gyllene precis som växtvärlden. Visst hade solen och värmen tänt en eld i min själ, men varje eld måste få släckas, om endast under en liten stund. Annars kanske allt brinner upp innan man hunnit njuta av glöden.
 
Jag hoppades att regnet skulle kunna väcka något annat. Skapa något annat än vad som redan existerade. Nu får jag väl bara vänta och se. Allting tar sin tid, precis som det borde.
 
 

Självisk closure

Kategori: Allmänt

På grund av planer bestämde jag mig för att duscha tidigt idag, vilket resulterade i att jag var tvungen att duscha utan musik då halva min familj fortfarande låg och sov. Detta innebär att jag hade alldeles för mycket tid att stå och tänka på saker, och det var då jag mindes drömmen jag hade inatt. Det var en sådan dröm som visar exakt vad ditt undermedvetna längtar efter eller fortfarande funderar på. För mig var det lite av en blandning, men att minnas den var inte kul.

Det var inte kul eftersom denna del av mitt förflutna fortfarande ger mig så blandade känslor. Det är själviskt att säga att jag nu väljer att skriva om det för att försöka få closure, för det är jag som är boven i det hela.

För ganska precis tre år sedan, när jag var 19, träffade jag en kille, några år äldre än mig, på en klubb. Jag tror ni förstår hur det gick till, och vi sågs i kanske två tre veckor efteråt. Inte länge alls, men länge nog för att jag skulle inse att jag faktiskt gillade honom. Problemet? Jag kände några av hans yngre bröder, och en av dem var i min ålder och hade varit kär/besatt i mig i flera år. Det kändes lite dumt att liksom dejta hans äldre bror efter det, så jag visste ju att vi antagligen inte skulle gifta oss i slutändan om man ska säga så. Men jag gillade honom, så valde att umgås ett tag iallafall.

Men sedan kom ångesten, precis som den alltid gör. Jag vet inte vad det är, men så fort folk blir intresserade av mig drar jag. Ajdå. Vi ses aldrig. Ska bara boarda ett plan till Japan. Farväl. Denna gång boardade jag ett plan till Grekland, men det hade varit förutbestämt och jag är väldigt säker på att han visste om det. Problemet här? Jag hade låtit bli att svara på ett sms kvällen innan (jag hade varit på en födelsedagsmiddag) och svarade inte dagen vi skulle åka och svarade inte när vi kom tillbaka. Ni fattar va? Jag ghostade honom totalt. Poff. Borta. Natassa vem?

Jag är ju inte stolt över detta, men ju mer tid som gick desto värre kändes tanken på att svara. Vem svarar flera veckor senare liksom? Flera månader. År.

Tre år har nu gått, och jag svarade aldrig och såg honom aldrig igen. Eller vänta, jo, vi gick tydligen förbi varandra en gång, men jag såg honom inte för jag var mitt i en konversation med en kompis och min sociala fobi gör så att jag aldrig kollar på folk jag går förbi. Det var min kompis som insåg vem det var, sa att han hade försökt få min uppmärksamhet, och jag hade ignorerat honom precis som jag hade ignorerar hans sms och existens. Jag ville springa tillbaka, prata med honom, be om ursäkt, men jag gjorde inte det.

Jag har bytt nummer, så vet ju inte ifall han har försökt skriva, men nu känns det alldeles för själviskt för mig att reach out och be om ursäkt. Det är ju mest för att jag har känt mig så skyldig som behandlade en bra kille så dåligt och känner att jag är skyldig att förklara. Jag tror inte att jag någonsin var viktig nog att lämna något djupt spår, men vill samtidigt inte riskera att riva upp potentiella gamla sår. Eller åtminstone gamla förödmjukelser. Jag vet att jag skulle känna mig dum om någon behandlade mig så som jag behandlade honom.

Men jag skriver detta för att jag söker closure. En självisk closure, men en closure likaså. Att jag fortfarande tänker - drömmer - om det tre år senare är sjukt, och jag är så arg på 19-åriga Natassa och den där jävla ångesten som alltid ska förstöra allt, men 22-åriga Natassa kan inget göra, för det är egentligen alldeles försent. Jag borde ha skrivit samma sommar, samma år. Inte nu, när det endast handlar om att döda denna demon. Han är värd mer.

Han var alltid värd mer.

 

10/5/18

Kategori: Allmänt

Du sitter i solen och känner något tungt. Något tomt och tungt och förskräckligt, och du undrar hur något så tungt kan vara tomt och hur något tomt kan vara förskräckligt. Du kisar, försöker se någon slags klarhet i solens starka ljus, men allt du ser är illusioner. Illusion av lycka. Illusion av frid. Illusion av att allting är okej och ingenting är trasigt djupt där inne.
 
Sedan sker något obetydligt. Något du inte ens borde känna någonting starkt för eftersom det inte angår dig. Och du blir arg. Fullkomligt rasande så att allt du kan se under en kort stund är rött rött rött, och du vet att det är löjligt och du försöker samla dig, men det är inte förrän du ser det där som alltid krossar ditt hjärta som du inser varför känslorna var så överväldigande.
 
En substitut för något annat. Substitut för sorgen som ständigt pulserar i dina ådror.
 
Det du har förträngt.
 
Plötsligt gråter du, och ilskan försvinner, och istället är du tung och tom och förskräcklig, och du undrar om det någonsin kommer kännas okej igen.
 
***
 
Cavalli har varit död i en månad nu.
 

1/5/18

Kategori: Allmänt

Idag är det tre veckor sedan Cavalli gick bort och jag fick precis en gråtattack och var tvungen att sätta mig på golvet framför hans bilder med hans urna för att försöka känna mig nära honom, men helt ärligt känns urnan inte som honom. Försöker gång på gång få någon slags connection när jag sitter framför den. Letar efter tröst som inte finns.
 
Känner mig nog närmare hans halsband, vilket är varför jag har den i mitt rum tillsammans med en bild på honom. Hans egna lilla närvaro i en plats jag ofta är i. Ett desperat försök att hålla kvar honom i mitt liv.
 
Jag brukar säga hans namn, som om jag ropar på honom, bara för att det känns konstigt att inte ha sagt "Cavalli" ordentligt. Så som jag sa det när jag pratade med honom. Det har blivit lättare att leva nu. Känner inte en konstant skuld och kan prata om honom utan att gråta. Minns saker han gjorde och ler, men det är tomt. Tomt i huset utan honom. Jag kommer hem och vill gosa, men det finns ingen Cavalli att gosa med längre.
 
Värst är nog att bryta vanorna. Att inte sitta på övervåningen hela dagen för att göra honom sällskap när de andra jobbar. Att inte stanna upp och lyssna efter hans stampande vid trappan eftersom han inte kunde gå ner för den. Att inte förvänta sig att han ska skälla sönder på höga ljud utifrån och när folk knackar på.
 
Men det kanske även är de sakerna jag borde minnas och förvänta mig för att inte glömma bort. Jag var ju så orolig i början att jag skulle glömma, och visst kommer det väl komma en dag då jag inte hör ljud och tror att det är han, men tills dess kan jag ju låtsats att han fortfarande är här. Att hans själ är kvar. Trots att jag inte känner av den.
 
Trots att han egentligen inte är här alls.
 
De åren han var här var värt det, dock. Kärleken var så så värt det.
 
 

23/4/18

Kategori: Allmänt

Idag har vi gjort en massa ärenden, jag, mamma och Christos. Vi började med att åka till Skärholmen för att beställa några bilder. Mormor ville ha bilder på Cavalli och jag ville ha riktiga fotografier på kompisar och familjen som jag ska ha på väggen nu när vi har målat om. När vi ändå var i närheten gick vi till H&M med sex kassar kläder som vi ville bli av med och gav dem till butiken för återvinning. Sedan bar det av mot IKEA och Rusta för att köpa ramar till mig och spegel till Christos. Innan vi åkte tillbaka till Skärholmen för att hämta bilderna var vi även och slängde sopor lite snabbt.
 
Våren är ju tiden då man städar som mest. Rensar bland lådor och garderober och letar efter en ny början på allt. Själv rensade jag mitt skrivbord här om veckan, och brukar gå igenom mina kläder några gånger om året. Dessutom har jag en hel hög med böcker och CD-skivor jag vill bli av med, men jag väntar ett tag eftersom det finns några fler böcker jag vill antingen läsa eller åtminstone ge en chans innan jag funderar på att bli av med dem.
 
Jag har fastnat i en period nu då jag vill göra mig av med saker hela tiden. Kanske är det bra. Jag är medveten om att jag inte behöver ha så mycket grejer som jag kanske har, och då får jag lust att åtminstone rensa bland delar av mitt rum. Det finns några fler lådor som jag borde gå igenom, men det får vänta till åtminstone nästa månad. Efter helgen känner jag att det är nog med fix i rummet för tillfället. Ska bara se till att få upp tavlorna och bilderna, och sedan leva i frid i några veckor.
 
Det blir nog bra.

21/4/18

Kategori: Allmänt

11.44. Har knappt sovit. Mamma körde morfar till akuten i natt på grund av influensa och jag måste ha varit mer orolig än jag anade. Tror inte min familj skulle orka ännu en katastrof, men so far so good.
 
Vaknade vid midnatt, halv två, halv fyra, sju, säkert fler gånger där emellan. Tvingade mig själv att somna om till nio, eftersom jag visste att jag inte skulle klara av dagen annars. Det var svårt. Rummet var för ljust, väggarna lät, sängen i mitten av rummet på grund av att vi ska måla kändes fel. Att endast jag och pappa var hemma hela natten kändes fel, men nu är vi iallafall alla hemma, under en stund till. Anton håller på i rummen så jag sitter i köket. Väntar på att tiden ska gå så att jag kan kolla om någon kan köra mig till bibblan snabbt så att jag kan byta ut böcker. Mår inte så bra, men det är bara kroppsligt.
 
Christos har match som jag inte ska gå på, och sedan ska vi grilla med Antons familj. Värmen börjar lämna oss, men jag hoppas på att solen fortfarande kan kompensera under några timmar. Är så sjukt trött, men behöver strålarna. Ifall jag lyckas ta mig till bibblan ska jag nog sätta mig på altanen med en av böckerna och sola lite. Tror inte mitt huvud kommer gilla min idé.
 
11.54. Känns som om mitt liv plötsligt har stannat upp och ändrat riktning. Jag är både nöjd och miserabel.
 
Borde plugga till på tisdag. Borde träffa kompisar. Borde göra mycket, men har inte orken just nu. Förlåt.
 

20/4/18

Kategori: Allmänt

Idag blev jag personen som bytte om till kortbyxor och linne och satt och solade på altanen i april. Ändå lite sjukt att jag kunde göra detta i april. Läste ut En Debutants Dagbok och tyckte den var bra, men ingen favorit. Skulle vilja ha mer tid med den, men eftersom det är en biblioteksbok var jag tvungen att skynda mig. Har fler böcker jag måste hämta ut ändå. Mycket jag vill läsa så fort solen dyker upp.
 
Sitter på golvet i mitt rum just nu med en kopp kaffe. Har varit orolig att Cavallis frånvaro skulle resultera i att jag inte sitter på golvet längre, men eftersom jag inte har några möbler i mitt rum just nu var jag tvungen. Eller nja, har ju min säng och mina garberober i mitten av rummet, precis framför mig just nu. Men mitt skrivbord ligger på sängen, så det är svårt att sitta där med ro. Vi tömde mitt och Christos rum, lyckades nästan skapa en helt ny person med allt damm som fanns. Vi är redo att måla om väggarna nu; väntar bara på att Anton ska komma. Allt ska bli nytt lagom till sommaren.
 
Känner en längtan efter att köpa nya blommor att dekorera med rum med när allt är över. Känner en längtan efter att skapa, vara kreativ, lämna ett spår. Men egentligen borde jag läsa klart det jag måste läsa till på tisdag och fortsätta jobba på diktsamlingen jag skriver som ett projekt till skolan. Slutet är så nära nu och jag både gillar och avskyr det. Kommer sakna kreativt skrivande. Dessa två kurser kändes givande, och jag har träffat underbara personer. Men samtidigt längtar jag efter sommaren. Jobba i en månad och sedan bara skapa. Kanske resa. Ta vara på lyxen och privilegiet jag har. Försöka vara nöjd.
 
Drömde att jag försökte få tag på solrosor. Vill verkligen få tag på solrosor.
 
 
 
Ser miserabel ut, men jag lovar att jag inte är det till fullo

Torsdag

Kategori: Allmänt

Vi hämtade Cavallis aska idag. Det känns som om han är hemma igen, hos oss, och jag känner mig lugnare. Closure. Nu är jag inte orolig över honom längre, utan känner att han tar hand om mig istället. Min tur att ha en beskyddare (som inte kommer kunna rädda mig i slutändan).
 
Har tagit bort allt från mina väggar och bokhyllor och mitt skrivbord eftersom vi ska måla om sovrummen nu i helgen. Vet inte hur vi ska lyckas tömma rummen helt dock, men vi får väl vänta och se imorgon.
 
Igår rensade jag allt skräp jag hade vid skrivbordet och tog med mig föräldrarna för att återvinna papper och glasflaskor. Vi träffade på en granne och gick in i min gamla skola för att hoppa på studsmattan de har där. Fyra vuxna i en tom skolgård en onsdagskväll. Sedan tog jag med mig dem ner till stranden för att kolla på stjärnorna, precis som jag hade gjort med Leffe kvällen innan. Skrev ju att jag måste ta mig närmare naturen, och jag försöker, och det hjälper.
 
Läser fortfarande En Debutants Dagbok, och därför kände jag för att uppdatera om banala saker som kanske inte spelar någon roll. Fast egentligen kanske allt spelar roll, för allt leder ju till något. Äh, jag vet inte. Känner att spänningshuvudvärken är på väg. Förra veckan, när allt jag gjorde var att sörja, slapp jag åtminstone stress och ångest, och jag spände inte käkarna när jag sov. Nu börjar det bli lättare att existera, så min kropp måste kompensera. Såklart.
 
Känns som om jag ska flytta. Vill inte flytta.
 
 

En vecka

Kategori: Allmänt

Dricker kaffe och lyssnar på fåglarna som kvittrar utanför min öppna balkongdörr. Vi är alla glada över vårens ankomst, men inom mig finns ett tomrum som aldrig kommer fyllas. Inte helt, åtminstone. En påminnelse om att Cavalli skulle älska detta väder, och att han med glädje skulle sitta ute på altanen i solen med mina föräldrar och gudföräldrar just nu. Det har gått precis en vecka sedan han gick bort.
 
Insåg när jag satt och läse En Debutants Dagbok - som egentligen inte har något med det här att göra - att jag fastade och gick till kyrkan och tog nattvarden endast några dagan innan det ofattbara, och nu kan jag inte lita på religion längre. Är inte religiös, mer spirituell, men om jag endast får sorg och smärta när jag försöker hedra mitt folks religion och traditioner vill jag inte sätta min fot i en enda kyrka igen. Samtidigt vill jag åka in till stan och sitta i den grekisk ortodoxa kyrkans glans och försöka känna något, precis som jag gjorde under påsken. Vill sitta där och försöka känna av något och försöka känna av Cavallis närvaro och försöka känna av ifall han mår bra. Ifall jag kan nå honom i dessa salar.
 
Jag kommer nog inte ens försöka. Jag känner mig själv. Varför ska något bra ske av att jag går in i en byggnad som gör mig obekväm? Som får mig att försöka tvinga fram något som inte finns inom mig.
 
Någonting finns inom mig dock, men en kyrka är inte platsen för det. Naturen är. En skog eller en strand eller ett berg. Ifall jag snubblar över ett snår och faller ner i det gröna kommer jag nog känna mig närmare honom än i en mänsklig kreation. Honom som i Cavalli. Honom som i någon slags gud. Guden kanske är en kvinna. Guden kanske inte har ett kön. Det kanske finns flera gudar. Jag vet inte, men jag tror att jag kommer komma närmare svaret genom att sitta i det gröna, vilket är ironiskt eftersom jag spenderar mer tid inomhus än där.
 
Det kanske är dags att gå ut.
 
 

Cavalli

Kategori: Allmänt

Cavalli somnade in i tisdags, den 10e april, efter att ha spenderat tio år i våra liv. Jag kan egentligen skriva paragraf efter paragraf om hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag fortfarande gråter, speciellt när natten har svept över oss och jag endast kan ligga i sängen och vänta på sömn. Men jag ska inte skriva det här och nu. Allting känns för nuvarande. För obearbetat, och mitt hjärta är för sårbart. Istället jobbar jag på en text som jag hoppas kunna publicera i en tidskrift som en klasskompis har. Den handlar om kärlek och döden, så jag kände att det passade.
 
Allting känns overkligt just nu, men hans frånvaro är en konstant närvaro, och jag fäller tårar från ingenstans egentligen. Jag sitter här och försöker fortsätta med mitt liv och plötsligt gråter jag. Oftast tysta tårar. De rinner nerför mina kinder och saltar min hy och droppar ner på kudden eller tröjan och sedan är det över. Men ibland är det hysteriska tårar, liknandes dem jag fällde hos veterinären när vi förlorade honom.
 
Jag minns fortfarande dem häftigaste tårarna. De som kom med ett ljud jag aldrig har hört mig själv yttra tidigare. De som jag inte kunde stoppa hur mycket jag än försökte.
 
Cavalli, han som jag brukade kalla mitt livs kärlek och en stor anledning till att jag är här idag, är borta, men hans minne kommer föralltid att leva kvar. Hoppas jag. En av mina största rädslor är att glömma. Att glömma allt jag älskade och störde mig på. Hur han var rädd för sina skålar och var tvungen att ta med mat till en matta innan han kunde äta. Hur han brukade stå och stampa framför skålarna så att man skulle skaka till matskålen eftersom han kunde se dess botten. Hur han pressade sitt huvud mot min hand eller mitt ben för att han älskade när man klappade hans ögonlock. Hur hans tunga nästan alltid stack ut eftersom han hade tappat tänder. Hur han sög på sina gosedjur som en napp innan han skulle sova. Hur han älskade solen.
 
Hur han dog på grund av ett för stort hjärta.
 
Jag är rädd att glömma smeknamn, lekar, hur han ylade till en viss ringsingnal som hemtelefonen hade. Jag är rädd att glömma allt som gjorde honom till just honom, och jag vet att många kommer säga att det inte kommer ske, men jag är rädd oavsett.
 
Sedan är jag rädd för dagen jag slutar gråta, för den kommer väl komma i slutändan. Jag är rädd för att glömma och förråda. Och jag är rädd över vart han nu befinner sig. Vi kommer få askan om några veckor, men vart är han? I himlen? Är han ensam? Tänk om han inte är lycklig? Tänk om han bara inte existerar längre? Detta är nog vad jag gråter över mest. Att jag inte kan se till att han har det bra längre.
 
Det blev visst än lite längre text, men jag har 500 andra saker i mitt brustna hjärta som jag inte vill säga just nu. Saknar och älskar dig, korven. Kommer alltid att sakna och älska dig.
 
 
 

9/4/18

Kategori: Allmänt

Jag vaknade tidigt idag, men låg kvar i sängen i ett desperat försök att somna om. Nu för tiden kan jag aldrig hitta tillbaka till drömriket om jag öppnar ögonen efter sex, och redan vid halv nio känner jag en svag smärta i ögonen. De längtar efter mer mörker (och nya glasögon), men det kommer de inte få.
 
Vid åtta gjorde jag kaffe och släppte ut hunden, och när jag stod på baksidan påminde den kyliga morgonvinden om bättre tider - förgångna tider - och jag kände att jag borde skriva, så jag skrev en dikt om just denna morgonen som egentligen handlar om nostalgi för tider som inte ens hör ihop, men det är okej. Det är konst.
 
Igår firade vi den ortodoxa påsken med en massa vänner och släkt hemma hos oss, och det var perfekt. Alla jag älskar och har vuxit upp med var där, men alla var äldre, och jag var äldre, så vi drack alkohol och pratade om jobb vi inte har och en framtid som skrämmer oss, och sedan skrattade vi sönder åt något tråkigt skämt, så egentligen var väl allt som förr.
 
Idag är det måndag och alla i min familj är lediga, men jag tror inte det kommer resultera i att vi hittar på något. Jag har ändå mina egna planer. Måste läsa igenom texter som mina klasskompisar har skrivit och kommentera på dem till imorgon, sedan hoppas jag på att läsa och skriva lite. Egentligen borde jag börja läsa en text vi ska ha läst till på torsdag eftersom den är 90 sidor lång och jag endast kan läsa en sida åt gången när det kommer till akademiska texter. Jag kanske borde jobba lite på ett skolprojekt också. Jag borde väl egentligen göra mycket, men vi kan väl börja med att dricka upp mitt kaffe. Ja, det låter bra.
 
 
 

Denna vecka

Kategori: Allmänt

Det händer mycket denna vecka, och bara på två dagar känns det som om jag har strukit hälften av vad jag behöver göra. Bara för att känna mig produktiv tänkte jag gå igenom allt lite snabbt. Sluta läs nu ifall ni ej bryr er.
 
I måndags var det en röd dag, men jag mötte ändå upp två killar från min kurs i kreativt skrivande för att jobba på ett grupparbete. Vi hade behövt läsa en oerhört jobbig och svår doktorsavhandling, och vår uppgift var att hålla i seminariet som var på tisdagen. Vi spenderade tre och en halv timme (med paus för att äta) med att försöka klura ut hur vi skulle lägga upp allt, och jag kan med glädje säga att det gick rätt så bra. Seminariet kändes intensivt, om min utmattning efteråt var att döma, men det kändes bra att få det gjort. Vi var först ut så vi hade heller ingenting att gå efter.
 
Efter lektionen drog vi till tingsrätten för att kolla upp vilka fall de hade denna vecka. VI har en skrivuppgift som inkluderar att vi läser förundersökningen av ett fall och sedan går på rättegången. Jag ska inte tala mer om det på grund av etiska skäl, men vi valde iallafall att gå på en rättegång för ett rån imorgon efter skolan. Jag gjorde som tur är själva skrivuppgiften igår när jag kom hem från mormor (där jag åt lunch), så det känns bra att ha det överstökat.
 
Allt som allt var gårdagen mycket produktiv, och grädden på moset var nog att jag blev uppringd av ett bemanningsföretag som jag hade sökt jobb via och har en arbetsintervju för ett sommarjobb nästa vecka! Jobbet låter, ja, jobbigt, men intressant, och jag tror att det kan gå bra om jag väl får det. Fingers crossed.
 
Idag är jag ledig och ska träffa Ida för att ta en lunch på Delivore och kolla i secondhandbutiker. Eftersom den grekiska påsken är i helgen fastar vi denna vecka, så jag tycker att besöka ett av mina favoritställen som endast erbjuder vegansk mat passar perfekt. Försöker ta mig igenom lite artiklar jag måste läsa till imorgon nu innan jag åker, men kommer antagligen behöva fortsätta när jag kommer hem. Ej taggad.
 
Resten av veckan bjuder på skola samt rättegången, och sedan är det påsk och jag ska hänga med massa folk jag tycker om. Veckan må bjuda på mycket, men jag gillar det.
 
Orelaterad bild, men jag hittade denna från när jag var 16 och åkte till Barcelona med mina föräldrar samt lillebror och hans dåvarande fotbollslag!
 

Onlinenärvaro

Kategori: Allmänt

(Ja, jag publicerar två inlägg på femton minuter VAD)
 
Ibland tänker jag att jag inte är personen jag vill vara, och sedan funderar jag på hur lätt jag skulle kunna LÅTSAS vara det genom att manipulera och ändra min onlinenärvaro. Jag skulle kunna ge illusionen av att vara någon jag inte är. Och det kanske jag redan gör, egentligen. Folk kanske har en helt annan bild av mig än hur saker egentligen ser ut, men det kanske också beror på personen. Man är ju aldrig samma person för någon som man är för någon annan. För vissa kanske hela min insta eller twitter är helt fejk eftersom jag inte är den personen för dem. För andra kanske jag är precis mina instabilder. Man vet liksom inte.
 
Jag tror att jag definitivt har lagt upp saker på nätet för att det skulle se bättre ut än om jag inte gjorde det. Jag har aldrig lagt upp något jag inte vill ska vara där, men ibland kanske man inte hade lust att skriva den där tweeten eller publicera den där bilden, men kände att man borde just då. Känner någon igen sig?
 
Det är så himla lätt att vinkla saker precis rätt så att man verkar vara en version av sig själv man kanske inte är, men jag tycker inte alltid det är en dålig sak. Ibland kanske jag faktiskt ÄR så som bilden jag la ut. Man har ju mer än en sida av sig själv, och jag har länge kämpat med att finna alla sidor, men nu är jag bara trött och förvirrad. Jag tror faktiskt att min onlinenärvaro kan ha hjälpt mig att lugna ner mig med mitt konstanta själsökande. Såhär är jag på insta. Såhär på twitter. Tumblr. Facebook. Min blogg.
 
Såhär är jag i verkliga livet.
 
Det behöver inte betyda att alla olika versioner är falska.
 
Såhär ser jag ut på min senaste instagrambild, och den versionen fanns, om än under endast en kort stund.
 

Sommar när man inte gillar sin kropp

Kategori: Allmänt

Längtar efter varmare tider faktiskt. Har alltid haft en väldigt komplicerad relation med sommaren, mest för att det ofta var då min depression var som värst och jag inte hade ett liv. De senaste åren, när jag faktiskt har försökt, har det sett lite bättre ut. Dock så är jag inte största fanet av varmt väder (ni ba "har sverige någonsin varm väder??"), och jag tror att mycket av det har med min kropp att göra. Det är under våren och sommaren som man klär sig med tunnare kläder. Mindre kläder. Alla är glada och älskar livet och jag sitter där och hatar mig själv. Antingen måste jag välja mellan att dö av värme men vara en aning bekväm, eller inte dö av värme men vara väldigt väldigt obekväm.
 
Svårt val där inget känns bra.
 
Ja, jag kunde absolut gå ner i vikt under vintern så att jag trivs under sommaren, och ja, jag kunde absolut sluta bry mig om vad andra tycker, och ja, jag kunde absolut lära mig att älska min kropp under alla årstider, men allting är ju lättare sagt än gjort, ya know? Ska försöka nu dock. Ska försöka påbörja alla punkter. Mina föräldrar och jag går på någon slags diet nu i en vecka. Det började idag och jag hoppas motivationen jag har just nu håller sig. Jag tränade lite innan också, vilket var 100 år sedan sist. Det var garanterat inte mycket till träning, men det är en start.
 
Brukar aldrig säga till folk att jag ogillar sommaren mest pga min kropp, för jag vet att de skulle tycka att jag var löjlig. Jag vill inte bli förlöjligad, och speciellt inte över något jag säkert skulle kunna göra något åt. Men jag önskar bara att allt inte handlade om storlek. Jag vill träna och äta rätt för att må bra, men egentligen är det för att jag ska se bra ut eftersom samhället tycker det. Och varför ska jag lyssna på samhället?
 
Detta är ett skumt ämne, för det finns så många olika vinklar att se allt från. Jag råkar se allt från flera stycken samtidigt, och vet aldrig vilken sida jag ska lyssna på.
 
Jag påbörjade detta inlägg för att vara nostalgisk över sommaren och prata om min längtan efter att dricka vin på altanen och åka ut till vattnet i Trosa och kanske till och med någon utekväll eller resa, men vi sätter punkt för tillfället.
 
 

London (+ Brighton + Abi)

Kategori: Allmänt

Hej hallå jag var i London i slutet av förra veckan samt en del av helgen, så jag tänkte prata lite om upplevelsen! Var ju där 2014 med mamma, men nu åkte vi hela familjen + en annan familj som vi känner, men dem såg jag endast på planet, vilket ändå var kul då jag satt bredvid dottern.
 
Vi landade tidigt på torsdagen till ett mycket mer vårligt land i jämförelse med Sverige. Gatorna var grusiga, mestadels torra, vinden inte ett slag i ansiktet under snarare en lätt klapp. Ja, nästan en smekning. Efter två timmar på en buss var vi framme och lämnade av våra väskor på hotellet och drog för att se Hyde Park, men vi såg nog mer av Kensington Gardens om jag ska vara helt ärlig. Jag började redan få ont i fötterna pga är dum och hade kängor, men det var okej. Det var molnigt, men skönt. Annorlunda, men ändå bekant nog för att jag skulle vara lugn.
 
Vi åt på KFC, vilket ingen av oss hade gjort. Om jag berättar att vi mest åt amerikansk mat istället för brittisk, skulle ni bli arga? Solen dök upp precis när vi kastade in handuken och åkte tillbaka till hotellet för att ta en tupplur, och när vi väl var ute igen var det mörkt. Jag älskar städer på kvällen. Det kryllar av folk, men allting känns lugnare. Ingen har bråttom på samma sätt. Vi skulle träffa de andra, men det slutade med att vi åkte och såg London Eye och en del av Big Ben eftersom de bygger om. Sedan gick vi längs Themsen och drack varmt kaffe och varm choklad. De andra alltså. Jag drack seven up eftersom jag hatar att dricka varma drycker när jag är törstig.
 
Fredagen var speciell, för jag mötte äntligen min kompis Abi för första gången. Vi har pratat på nätet i ungefär fem och ett halvt år, och när mina föräldrar överraskade oss med en Londonresa skrev jag direkt till Abi, som faktiskt hade påsklov just då. Vi skulle hålla hus i London och gå på en massa museum (bland annat Sherlock Holmes muséet), men i slutändan mötte hon upp mig på Victoria Station (och hälsade på min familj!) och sedan tog vi tåget till Brighton, vilket är en stad jag väldigt gärna ville se. Att hon kände till den bättre var bara en bonus.
 
Ni förstår inte hur surrealistiskt det är att se någon i 3D för första gången efter så många år. Hon stod där. Jag kollade på henne. Men jag fattade liksom inte. Min kropp reagerade innan min hjärna kunde förstå, och jag sprang mot henne och vi möttes i mitten och höll om varandra och upprepade flera gånger att "SHIT DU FINNS". Och sedan satt vi på ett tåg i 55 minuter och bara pratade, och trots att det var lite stelt ibland och min engelska plötsligt blev fucked var det den bästa stunden på hela resan, hands down.
 
Brighton var mysigt. En hamnstad med en känd arkad vid själva hamnen som vi spenderade pengar vid utan att vinna ett skit. Vi åt på en amerikansk diner (döm ej) och jag köpte böcker (såklart). Ni fattar inte min självkontroll dock. Jag köpte endast TVÅ, och det var två böcker jag hade lovat mig själv att köpa ifall jag kunde hitta dem. Eller snarare två författare. Var tvungen att stock up on Kerouac och Isherwood, okej?
 
Jag skippade Primark i London och tog istället en runda i Brighton med Abs, men i slutändan kom jag endast ut med en Harry Potter morgonrock (är någon förvånad) och en såndär svart tavla som man kan skriva på med kalk, som även den var Harry Potter baserad. Eftersom vi endast hade handbagage var jag osäker på om min morgonrock ens skulle få plats, så jag nöjde mig med dem två inköpen. Vi avslutade dagen med en fika på Costa och sedan var jag på tåget tillbaka till London medan Abi åkte åt andra hållet hem. Det känns fortfarande som om vi inte ens träffades? Min hjärna kan liksom inte bearbeta det.
 
Sista dagen spenderades först på Baker Street. Eftersom vi aldrig åkte till Sherlock Holmes muséet och jag endast hade åkt förbi själva gatan ville jag verkligen åka dit, om än endast för att gå förbi allt. Som ett stort Sherlock Holmes fan kände jag att jag inte kunde missa tillfället, för vem vet när jag återvänder? Eftersom vi endast bodde några stationer ifrån var det inte så långt att åka heller, så vi tog en tur dit och gick in i gift shoppen och jag köpte en pin för 6 pund. Sedan ville min mamma och lillebror in till Primark igen för att bland annat kolla på bebiskläder då min bror ska bli gudfar (!!), men jag och pappa skippade och satte oss på The Flying Horse och tog en öl. Jag blev leggad, vilket inte har hänt här på ett tag? Lyssna, jag vet att jag ser ung ut, men jag fyller fan 23 i år. Skärp er!
 
Innan pubben gick vi dock in på SportsDirect.com för att Christos skulle kolla skor, men det slutade med att jag köpte nya skor med memory foam eftersom jag verkligen led vid det här laget och behövde byta skor asap. Är väldigt nöjd med mitt köp faktiskt, men min brors airmax var snyggare.
 
Vi landade sent på lördagen, och det tog mig en dag att återhämta mig, men det ska jag inte prata om nu. Allt som allt en lyckad resa, men jag måste medge att London är väldigt överromantiserad. Jag skulle gärna vilja se staden med någon som bor där, eller åtminstone med någon som känner den väl. Vill se ställen som inte är turistfällor. Små pubar, självständiga bokaffärer, söta gator och parker. Allt som inte är platser alla besöker så fort de sätter en fot i London i mer än 24 timmar.
 

Inte hundra, aldrig hundra

Kategori: Allmänt

Jag har en konstant oro som växer. En slags skuld jag inte kan förstå. En ångest som hotar att krossa mig om jag så mycket som snubblar till i handlingen att hålla den så långt borta från mig som möjligt. Alltid närvarande, även om jag kanske har blivit bra på att ignorera den (jag är iallafall bra på något, dock inte alltid).
 
Trots att jag är en skrivande person har jag alltid haft svårt för att skriva om just MIG när jag väl känner saker, så jag använder mig av karaktärer och händelser som kanske inte riktigt speglar mina, men som åtminstone speglar mina känslor på ett eller annat vis. Jag känner nu att jag måste måste MÅSTE finna ett sätt att få ut dessa känslor innan de kväver mig. Det är därför jag började skriva poesi, för då kan man skriva om allt men ändå vara vag. Allt handlar om känslan man förmedlar, och det är den som måste ut ur mitt inre.
 
Men jag minns tider då jag brukade ordbajsa här, på min blogg. Det var bara därför jag behöll denna plats; för att kunna slänga ur mig allt som jag inte kommer kunna skriva på twitter. Jag vet inte varför, men jag har svårt för att hålla mina känslor för mig själv när jag väl har skrivit ner dem (vilket sällan händer, om man nu bortser från tweets). Det känns liksom som om jag har mer rätt att känna när jag vet att andra kanske har fått syn på mitt inlägg och nu vet om det. Trots att det inte spelar någon roll för dem. Det känns bra att andra är medvetna om att saker kanske inte är hundra procent okej med mig.
 
Och det är väl okej?
 

2/3/18

Kategori: Allmänt

Lista på vad som har hänt nyligen:
 
  • Jag åkte till Oskar i snökaoset och han gjorde pizza till oss
  • Jag träffade min kusin två hela gånger, vilket skulle vara ett mirakel för ett år sedan
  • Jag sa att jag skulle börja med skolarbete och istället gjorde inte ett skit
  • Jag var på bröllop förra helgen och nu vill jag gifta mig
  • Jag dödade nyss min succulent när jag försökte lyfta den lite försiktigt för att vattna den
  • Jag har sökt till sommarkurser trots att jag inte är säker på om jag vill plugga i sommar
  • Jag fick reda på att jag aldrig kommer kunna komma ut till vissa personer pga att de är största homo/bi/transfoberna
  • Jag har köpt böcker på bokrean. Såklart
  • Min bror är hemma igen efter att ha varit utomlands i en och en halv månad, så vi har umgåtts
  • Jag har nästan läst ut en bok
  • Jag har tappat min kreativitet