natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Metaforer

Kategori: Allmänt

Vi skulle beskriva skrivande genom metaforer vi blev tilldelade i skolan idag. Jag fick "böka i jorden", och detta är mitt resultat. Fokuserar väldigt mycket på just NaNoWriMo som driver mig till vansinne, men som jag endast har lite under 13000 ord kvar på.

***

Det bleka solljuset bländar mig där jag försöker böka i den frusna jorden. Gräva i den stenhårda marken. Leva på, mellan, under den omöjliga novemberjorden varje dag, dag ut och dag in, i en månad, men egentligen hela livet.

Detta är ett val. Ett medvetet val. Jag väljer att vakna varje morgon och ta min kopp kallt kaffe och gå ut till trädgården och leva bland de döda löven och det frusna gräset, och gör allt för att ta mig ner till jorden som vägrar öppnas upp för mig.

Jag kämpar på. Genom bländande sol och regn och snö och natten som dyker upp efter tre, men efter tolv, midnatt alltså, är det slut. Dagen slut. Dygnet slut. Slut på bökande, grävande, kämpande, levande. Dags att inte existera i sju, åtta, nio timmar, för att samla orken att bemöta solen eller regnet eller snön eller inget utav dem, och den frusna marken.

Jorden är ju så stor. Jag skulle kunna göra detta överallt, men jag väljer min trädgård. Platsen jag kan bäst. Ett temporärt hem. Jag väljer att lida där så länge. Länge.

Mina naglar har gått av från dagens kamp mot jorden. Jag äger inga redskap. Äger någon några redskap överhuvudtaget, eller går vi alla igenom samma sak? Vissa kanske har starkare naglar, händer, armar, sinnen än andra.

November ger mig för lite sol, och solen den ger är hänsynslös, men jag bökar på, trots att solen inte värmer. Trots att jag lider.

Jag bökar på.

 
 

Känslor / feelings

Kategori: Allmänt

Det känns som om bägaren håller på att rinna över, eller nånting. Mina känslor är liksom för sköra just nu. För nära ytan så att minsta lilla kommer få dem att ta sig förbi den svaga väggen och ut i det verkliga livet istället för att stanna kvar inom mig - i mitt huvud och mitt hjärta.
 
Hatar att känna såhär.
 
Fast jag kan iallafall känna. Det gör jag inte alltid. Gillar att vara avdomnad till sinnet, men ibland kan det vara skönt att veta att jag fortfarande kan känna, trots att allt jag känner är negativt och smärtsamt.
 
Jag kan känna.
 
Fina bilder i ett fult inlägg / pretty pictures in an ugly post
 
I feel like the glass is overflowing, or something. My feelings are too fragile right now. Too close to the surface so that the smallest thing will make them get past the thin wall and get out into the real world instead of remaining inside me - in my head and in my heart.
 
I hate feeling like this.
 
But at least I can feel. I don't always do that. I like being numb, but sometimes it can be nice to know that I can still feel, even though everything I feel is negative and hurtful.
 
I can feel.
 

Sunday

Kategori: Allmänt

Idag bestämde jag mig för att get my shit together och svara på alla meddelanden jag har ignorerat, samt skriva till folk jag inte har pratat med på ett tag. Min förmåga att hålla konversationer via chattar och liknande kommer i vågor, och ibland kan jag prata med folk i flera timmar under flera dagar, och ibland tar det tre dagar för mig att svara. Det senaste är en ny grej jag började med nyligen. Annars brukar jag svara men håller det kort. Visar att jag inte är på humör. Det känns nästan som om att vänta är bättre dock. De förtjänar en ordentlig konversation.
 
Det här med att man ska svara snabbt är jobbigt. Okej om det är viktigt och de behöver svar nu nu nu, men att chatta borde ske när man är på humör, har tid, den mentala energin att faktiskt dela med sig av sin tid och sina ord. Det har man ju inte alltid. Min mentala hälsa har varit skum på senaste tiden, och jag värderar min ensamtid för att samla på krafterna. Men man känner sig ju inte alltid så ensam när folk skriver till en.
 
Jag vet att jag är lyckligt lottad som har folk som bryr sig om mig tillräckligt mycket för att skriva, och jag ska försöka bli bättre på att ta hand om dem relationerna. Jag började med att svara alla idag, och hoppas att det fortsätter. Jag kan ju alltid säga till om jag inte har tid att prata just då, men återkomma senare. Jag måste bli bättre på mycket, men vi får ta det ett steg i taget.
 
Orelaterad bild från förra sommaren / unrelated picture from last summer
 
Today I decided to get my shit together and reply to all the messages I've been ignoring, as well as write to people I haven't spoken to in a while. My ability to hold conversations via chats comes in waves, and sometimes I can talk to people for hours for several days in a row, and sometimes it takes me three days to reply. The latter is a new thing I started doing recently. Usually I answer, but keep it short. Show I'm not in the mood. I feel like waiting might be better though. They deserve a proper conversation.
 
This thing where you're supposed to answer quickly is difficult. All right if it's important and they need an answer now now now, but talking on the internet should happen when you're in the mood, have the time, the mental energy to actually share your time and words. You don't always have that. My mental health has been weird lately, and I value my alone time in order to gather my strength. But you don't always feel alone when people write to you left and right.
 
I know I'm lucky that people care about me enough to reach out, and I'm going to get better at taking care of those relationships. I started by replying to everyone today, and I hope this will continue. I can always tell people I'm too busy to talk at this time, but will get back to them later. I need to get better at a lot, but let's take it one step at a time.

Nostalgi(a)

Kategori: Allmänt

Det är konstigt och nästan lite sursött att den första gången vi sex befann oss på samma plats efter alla dessa år var på en begravning. Vi satt på soffan vi hade suttit på så många gånger tidigare, och vi pratade och skrattade och försökte låtsas om att vi inte var samlade för att vi var ledsna. Som om han fortfarande var med oss.
 
Men jag fann ändå en tröst i att vi var tillsammans. Allt var okej när vi var tillsammans. Som om inget hade förändrats, trots att inte alla av oss bodde hemma längre. Trots att vissa av oss hade fått känna på hjärtesorg som ingen av oss ens hade drömt om när vi var yngre. När vi var barn.
 
Vi var inte barn. Alla förutom en var över 18, men jag kunde låtsas att allt var som förut, åtminstone under en liten stund.
 
Det var nästan vackert.
 
It's strange and a little bittersweet that the first time the six of us were in the same place after so many years was during a funeral. We were sitting on the couch we'd sat on so many times before, and we talked and laughed and tried to pretend that we weren't gathered because we were sad. Like he was still with us.
 
But I still found a comfort in the fact that we were all together. Everything was okay when we were together. As if nothing had changed, even though not all of us lived at home anymore. Even though some of us had felt heartache that neither of us had even dreamt of when we were younger. When we were kids.
 
We weren't kids. Everyone except one of us was over 18, but I could pretend that everything was like it used to be, at least for a little while.
 
It was almost beautiful.

Måndag

Kategori: Allmänt

Drunknar i litteratur. Läste ut en fantastisk bok i helgen (The Gentleman's Guide to Vice and Virtue). Började på en annan. Lyssnar på en ljudbok. Läser Myggor och Tigrar till skolan, en bok som jag behövde läsa förra hösten också men antingen inte gjorde det eller så läste vi bara fragment. Den får mig att vilja åka till Italien, precis som två böcker jag nyligen läste också gjorde.
 
Tänk er. Italien. Min laptop. En bra bok. Historier inom mig som dyker upp i ett dokument med hjälp av Roms gator eller Venedigs kanaler.
 
Drömmen.
 
Nu ska jag läsa vidare.
 
Stockholm är ju ändå helt okej också / Stockholm is all right too
 
I'm drowning in literature. I finished a fantastic book this weekend (The Gentleman's Guide to Vice and Virtue). Started another. I'm listening to an autiobook. I'm reading Myggor och Tigrar for school, a book I probably had to read last autumn as well but either skipped or only read parts of. It makes me want to go to Italy, just like two other books I read recently do.
 
Imagine. Italy. My laptop. A good book. Stories inside of me taking form in a document with the help of the streets of Rome and channels of Venice.
 
What a dream
 
I'm going to continue reading now.
 

Fredag

Kategori: Allmänt

Lyssnar på svensk förortsrapp pga vill känna att jag hör hemma där jag bor + att min lillebror har gjort så att vissa låtar har fastnat i mitt huvud i typ två år nu. Det är fredag och jag känner att jag borde vara produktiv så att jag kan komma undan med att inte vara det under helgen. Väntar dock på ett samtal som kanske inte ens ska komma idag, så jag gör en massa saker för att distrahera mig själv och försöka att inte stressa sönder. Vaknade typ tre gånger i morse och trodde jag hade missat samtalet. Nej, mitt huvud är inte alls en stor jävla röra, vad pratar du om.
 
Vi ska skriva en novell till skolan, och de enda riktlinjerna vi har fått är omfånget. Inget annat. Får skriva om vad vi vill. Absolut vad som helst. Gillar inte denna plötsliga frihet. Finns ju så mycket jag skulle kunna skriva om, men alla idéer låter inte alls bra i min hjärna just nu. Så låt oss ignorera det tills vi får panik senare.
 
Har ca 120 sidor kvar i en bok som jag har läst sedan i somras. Eller tja, läste i augusti och sen rörde den inte igen på två månader. Men det är så himla bra så jag är nästan glad över det. Får ju njuta av den nu.
 
Började må akut illa för en stund sen och for till badrummet och satte mig på golvet framför toan, men inget hände och jag är nästan helt okej igen.
 
Väntar på samtal.
 
Borde skriva på min novell.
 
Borde planera min roman för NaNoWriMo.
 
Väntar på samtal.
 
Borde läsa ut min bok.
 
Borde plugga till skolan.
 
Väntar på samtal.
 
Borde städa huset. Släppa ut hunden. Klippa naglarna för att de är så långa att jag knappt han skriva längre.
 
Väntar.
 
På.
 
Samtal.
 
Borde lugna ner mig.
 
Nu ska jag sitta här och fortsätta lyssna på svensk förortsrapp och kanske skriva något och vänta på samtal. För jag har ju inget bättre för mig.
 
Min hund vet iaf hur man chillar. Största rolemodel / My dog knows how to chill. The biggest rolemodel right here
 
I'm listening to Swedish rap because I want to feel like I belong where I live + my younger brother's persistence has resulted in several songs having been stuck in my head for years. It's Friday and I feel like I should be productive so that I can get away with not being productive during the weekend. I'm waiting for a phone call though that might not even happen today, so I'm doing a bunch of things to distract myself in an attempt to not stress myself to death. I woke up like three times this morning thinking I'd missed the call. No, my head's not a big goddamn mess, what are you talking about.
 
We're supposed to write a short story for uni, and the only directions they've given us is the length. Nothing else. We can write about whatever we want to. Absolutely anything. I don't like the sudden freedom. There's so much I could write about, but all my ideas don't sound good in my brain right now, so let's ignore it until we start panicking later.
 
I have 120 pages left of a book I've been reading since the summer. Or well, I was reading it in August and then didn't touch it again for two months. But it's so freaking good that I'm actually pretty pleased about it. I get to enjoy it now instead.
 
I started feeling super sick earlier and ran to the bathroom and sat down on the floor next to the toilet, but nothing happened and now I'm almost okay again.
 
Waiting for a phone call.
 
Should work on my short story.
 
Should start planning for NaNoWriMo.
 
Waiting for a phone call.
 
Should finish reading my book.
 
Should study for school.
 
Waiting for a phone call.
 
Should clean the house. Let the dog out. Cut my nails that are so long now that it's getting hard to type.
 
Waiting.
 
For.
 
A.
 
Phone.
 
Call.
 
Should calm down.
 
Now I'm gonna sit here and listen to Swedish rap and maybe write something and wait for a phone call. Because I have nothing better to do.

Me too

Kategori: Allmänt

Jag minns när jag var på en trång tunnelbana när jag var 18. Jag minns att vi hade tagit skolfoto den dagen, sista gången för mig innan jag gick ut gymnasiet, och jag minns att jag hade rött läppstift men att min fina topp var gömd under min tjocktröja som höll mig varm den oktobereftermiddagen. Samma tjocktröja som jag har på mig just nu, fyra år senare. Jag minns att jag var fast mellan två män, och hur en av dem tog vara på situationen och började ta på mitt bröst. Alltså verkligen klämma på den. Jag minns att jag var så chockad så att jag inte stoppade honom. Jag önskar att jag hade gjort det, men jag antar att jag önskar att den andre mannen, som stod på min andra sida och såg allting, skulle ha stoppat det mer.

Jag minns att jag tänkte att det var läppstiftets fel, som om det hade något att göra med detta.

Jag minns en annan tunnelbaneresa, då en man pressade sin penis mot min baksida i en proppfull vagn, och jag minns att jag inte kunde knuffa iväg honom. Jag sa ingenting då heller.

Jag minns att en snubbe vägrade ta mitt nej och försökte stoppa ner handen i byxorna på mig ändå. Turligt nog lyckades han bara få ut mina bröst ur bh:n, vilket jag antar är bättre än alternativet.

Jag vet att många människor minns mer än vad jag gör, men till och med mina få upplevelser borde inte vara upplevelser. Sexuella trakasserier borde inte finnas. Men de gör det, och det är dags att vi får utrymmet att prata om det.

English translation:

I remember when I was on a crowded subway when I was 18. I remember that it had been picture day, my final one before I graduated high school, and I was wearing red lipstick but had my nice top hidden beneath the hoodie that was keeping me warm that October afternoon. The same hoodie I’m wearing right now, four years later. I remember being trapped between two men, and how one of them took advantage of our proximity and was fondling my chest. I remember being so dumbstruck that I didn’t stop him. I still wish I had, but I guess I wish the other man, who was standing on my other side and saw everything, would’ve stopped it more.

I remember blaming it on the fact that I was wearing lipstick, as if that had anything to do with it.

I remember another subway ride, where a man was pressing his penis against my backside on the crowded carriage, and I remember being unable to even push him away. I didn’t say anything then either.

I remember a guy refusing to take my no as an answer and trying to force his hand into my pants anyway. Fortunately he only managed to rip my chest out of my bra. I guess that’s better than the alternative.

I know a lot of people remember much more than I do, but even my few experiences shouldn’t be experiences. Sexual harassment shouldn’t exist. But it does, and it’s time that we get the space to speak up about it.

Monday

Kategori: Allmänt

Gud vad jag mår bättre idag än jag har gjort de senaste dagarna. Det är alltid något speciellt med måndagar. Visst, för det mesta kommer man inte bra överens med dem, men faktum är att det ändå känns bra att veta att det är en ny start och att allt skit från förra veckan kan gnuggas bort och ersättas med annat. Kanske ny skit, men förhoppningsvis mer hanterbar skit.
 
Idag var jag på arbetsintervju. Det var inte något jag visste om när jag vaknade, men som tur var ville jag göra denna dag produktiv och hoppade in i duschen så fort jag vaknade för att göra så att jag såg ut som en människa igen. Sedan ringde ett ställe jag hade ansökt till och vi körde en telefonintervju som avslutades med att de frågade ifall jag kunde komma på arbetsintervju vid 14, vilket var om cirka två timmar. Jag sa ja, för jag gillar inte att vänta om jag kan få saker gjorda tidigare.
 
Det resulterade i några stressiga 40 minuter, men efter att ha fönat håret och sminkat mig och klätt på mig och tryckt i mig två mackor var jag påväg, och det enda som kändes fel var att jag hade på mig en rätt så varm kappa när det var 16 grader ute idag. 16 grader! I oktober! Jag ska inte öga mig själv nu, men jag har bra förhoppningar om detta job.
 
Efteråt satte jag mig på en bänk och gjorde läxor. Det var väl en bra sak med att det var fint väder. Jag frös inte alls ihjäl.
 
Är hemma nu. Redo att göra klart läxorna och plugga för veckan. Allt känns bra nu. Det kanske det inte gör imorgon, men jag ska försöka hålla fast i känslan. Ska försöka minnas att det inte alltid är svårt och dåligt, som det var i helgen. Betoning på försöka.
 
English translation after the pictures
 
Dog av värme bara / just died of heat
 
 
God do I feel a lot better today than I have these past few days. There's always something special about Mondays. Sure, you don't always get along with them, but the fact of the matter is that it still feels good to know you have a fresh start ahead and that all the crap from the previous week can be rubbed out and replaced with something else. Possibly with new crap, but hopefully more bearable crap.
 
I was at a job interview today. It wasn't something I knew about upon waking up, but I fortunately wanted to make this a productive day and jumped into the shower first thing in the morning in an attempt to make myself look more human again. Then I got a call from a place I'd applied for a position at, and once the phone interview was done they asked if I could come in for a proper interview at 2pm, which was only two hours later. I said yes, because I don't like waiting for things that can get done earlier.
 
That resulted in some very stressful 40 minutes, but once I'd dried my hair and put on some makeup and gotten dressed and managed to eat two sandwiches I was on my way, and the only thing that felt wrong was the fact that I was wearing a pretty warm coat when it was 16 degrees outside today (61 in farenheit I believe). 16 degrees! In October! I'm not gonna jinx myself now, but I have a good feeling about this job.
 
Afterwards I sat down on a bench and started my homework for tomorrow. That was one good thing about this beautiful weather. I didn't freeze to death.
 
I'm home now. Ready to finish my homework and start studying for the week. Everything feels good right now. Maybe it won't tomorrow, but I'm going to try to hold onto this feeling. Try to remember that things aren't always difficult and awful, like they were this weekend. Emphasis on try.
 

Söndag

Kategori: Allmänt

Jag tycker inte om hur tyst huset är denna söndagsförmiddag. Jag vaknade till kaos i form av någon som for igenom huset och ut genom dörren som smälldes igen efter dem och sedan in i bilen som sattes igång med en sådan känsla som sedan överröstades av att de körde iväg, och jag vet fortfarande inte varför de hade så bråttom. Har inte frågat. Har faktiskt inte ens träffat en människa idag, trots att det finns tre stycken i rummen intill mig. Det är så jag överlever. Jag frågar inte. Vill inte veta vad som är fel, eller ens OM något är fel.
 
Det kanske inte ens är något som är fel. Att någon hade bråttom och lyckades väcka mig och samtidigt skrämma livet ur mig behöver inte betyda något. Att folk är tysta en söndag behöver inte betyda något.
 
Men mitt hjärta är i halsgropen ändå.
 
Trevligt söndag.
 
Bild tagen igår när världen var mer högljudd.
 

Dikt - wait

Kategori: Allmänt

Dikt från den 28:e januari 2017 / poem from January 28 2017.
 

Sometimes you look at someone
and you k n o w.
You know your story won’t end here,
in this crowded coffee shop,
in this clamorous classroom,
in this chaotic car park.

You know this won’t be the last time
your eyes lock,
nor will it be the last time
you wonder what exactly is going on in their brain
that leaves obvious signs of a sleepless night
or a sleepless month or year.

You know there’s more to you,
more to t h i s.
You just have to wait.
Sit patiently on the edge of your bus seat,
watch them get off at their stop,
and wait.

 ***
 
Minns precis vem jag skrev denna om. Måste tyvärr meddela att allt bara var wishful thinking och allt är slut. Men så går det ju ibland.
 
English translation for my international friends:
 
I remember exactly whom I wrote this about. Unfortunately it was all wishful thinking and everything has ended. But that's what happens sometimes.
 
 

Bokens kraft

Kategori: Allmänt

Jag må ha legat i min säng i mitt halvdunkla rum endast någon meter ifrån höstregn, men i mitt huvud har jag de senaste timmarna befunnit mig i Italien. Tänk vad en bok kan göra med dig.
 
Vill inte prata om boken än. Är precis 100 sidor in i den och vet med en nästan kränkande säkerhet att jag kommer att älska den när jag väl är klar, men är samtidigt rädd att det inte alls kommer ske. Att något kommer hända i handlingen som kommer ändra min åsikt helt. Jag vet inte om andra oroar sig över detta, men ibland kan en bok ge ifrån sig sånna specifika vibbar som gör att jag är övertygad om att det är en Natassa bok, och när den inte är det känner jag mig nästan förrådd. Nu är det också så att jag för typ tio minuter sen beställde den och en annan bok jag nyligen läste från biblioteket då jag vill ha dem i min egen bokhylla, så att gå från att avguda den till det motsatta skulle vara väldigt irriterande nu.
 
Jag hade egentligen ingenting att skriva om. Har inte haft skrivlust de senaste dagarna, men har suttit här och känt att boken nästan kväver mig (på ett bra sätt), så jag kände mig tvungen att skriva, mest för att återvända till verkligheten och försöka minnas vart jag är, vem jag är. Att jag är i Sverige och inte Italien. Att det är oktober och inte juli.
 
Om jag kunde spendera hela mitt liv med att läsa och skriva skulle jag vara nöjd. Vi kan avsluta med det.
 
Dålig mobilbild, men vi får alla leva med det.

Onödigt inlägg som jag vet att ni älskar

Kategori: Allmänt

Har lyckats bocka av lite ärenden idag, vilket kändes skönt. Skola, återlämning av biblioteksböcker, häng med Ida som jag inte hade sett på evigheter där vi även utbytte presenter eftersom vi båda fyllde år förra månaden. Hon gav mig även två böcker som hon hade tänkt göra sig av med och som jag bestämde mig för att adoptera. Älskar att adoptera böcker. Mår liksom inte lika dåligt om jag i slutändan avskyr dem och ger bort dem så fort jag bara kan.
 
Kanske inte ska adoptera någon levande varelse...
 
Har väl egentligen inget roligare att säga, men jag går av och an och väntar på att bloggar jag följer ska uppdatera, sen tänkte jag att det kanske finns en stackars varelse som väntar på att JAG ska uppdatera (vilket dock är diskutabelt), så tänkte slänga ihop något. Varsågod?
 
Asså det värsta blogg punkt se har gjort är att inte inkludera ett stavningsprogram i sina inlägg. Det tar liksom dubbelt så lång tid eftersom jag blir osäker på om jag stavade något rätt och måste sedan kolla upp det. Borde typ skriva i word istället.
 
Vad mer onödigt kan jag säga nu när jag är i farten? Hmm. Meh, jag låter det vara. För denna gång. Go on och fortsätt med det ni gjorde. Jag kanske är klyftigare imorgon.
 
Fikade i Vällingby med Idaho, men det var något fel på något så man kunde inte få espressodrinkar, så jag levde kvar i sommaren en stund till.
 

Lördag

Kategori: Allmänt

Jag hör hur grannbarnen - de som jag egentligen pratar med två gånger om året trots att de har bott mittemot mig sedan min bästa vän flyttade för sju år sedan - hälsar på min andre granne. Han som är så nära den familjen som jag kanske innerst inne inte har velat ha kontakt med eftersom min bästa person brukade bo under deras tak. Trots att jag känner mammans bror och på så sätt har börjat lära känna henne. Som om det vore deras fel.
 
Fast egentligen kan det ha att göra med att jag inte vet hur man pratar med barn, egentligen.
 
Solen sken mig rakt i ryggen nyss, men nu skiftar den mellan tunna moln. Jag älskar detta väder. Speciellt när solen är i moln. Det är liksom ljust ute, men solen bländar en inte. Molnen är inte tunga nog att göra världen grå.
 
Jag önskar att jag hade en större gemenskap med mina grannar. Det är givetvis inte försent, och det kanske inte heller är mitt fel eftersom jag har bott här sedan jag var knappt sju år och tyckte väl säkert att alla äldre var läskiga att prata med. Eller så tyckte de att jag inte var värd att prata med. Och sedan var jag bara svår att kommunicera med och det är inget mer med det. Jag var så svår under så många år.
 
Min granne hjälper pappa med något nu. Jag hör dem. Undrar om jag borde hälsa. Jag gillar ju honom. Han har alltid varit hjälpsam, men jag har väl aldrig personligen bett om hjälp.
 
Vet inte varför jag skriver om min granne, eller om mina grannar i allmänhet. Kanske vill jag förmedla något som jag insåg här om dagen. Att jag inte är ensam här. Att fler personer bor här. Att allt inte handlar om mig. Det är ändå något fint med att veta att man alltid kommer tillhöra något, även om det inte alltid märks av.
 
Nu är solen tillbaka.
 
 

Minnen

Kategori: Allmänt

De gröna löven överröstar de gulnande utanför mitt fönster, men det är de gulnande som märks mer egentligen. Hösten är på väg. Eller så är den redan här. Tekniskt sett blev det höst för sex dagar sen. Men det är märkbart tidig höst. Den har inte kokats färdigt än.
 
Jag läser om reportage till skolan och kastas tillbaka till en tid då jag ville bli journalist, eller åtminstone något åt det hållet. Jag minns att vi hade ett ämne som hette just journalistik i gymnasiet, då jag gick sam-media, men jag minns nog lektionerna som involverade TV och radio mer. Endast några få flashbacks från när vi var tvungna att gå ut och intervjua folk finns kvar i mitt minne. Resten av det ämnet verkar inte finnas kvar inom mig.
 
Jag undrar ifall mitt intresse för journalism kommer att återvända under denna delkurs. Tror vi ska skiva ett kortreportage, och reportage var ju ändå något som jag gillade att skriva ända sedan högstadiet. Jag minns att vi hade som uppgift att skriva om vår praoupplevelse som just ett reportage. Jag minns att det var då min mamma insåg att jag var skapt för att skriva.
 
Jag läser om reportage och minns saker jag trodde jag hade glömt bort. Jag vet ju, i viss mån, hur man skriver reportage, artiklar, PM, essäer. Jag har behövt göra det under högstadiet, gymnasiet, universitetet. Det finns en viss kunskap man inte glömmer bort, och det är kunskapen som intresserar en, eller åtminstone intresserade en. Vad som än handlar om skrivning och litteratur är förevigt fast i mitt minne. Kanske inte till fullo. Kanske inte påtagligt nog för att jag ska minnas att jag minns det. Men det är där.
 
Jag läser om reportage och finner samtidigt mitt gamla jag, eller åtminstone delar av henne.
 
Halvt orelaterad bild, men det är en utav de få jag har på datorn som är från gymnasiet. Här var jag 17 och gick i tvåan och var väldigt väldigt olycklig. Men min outfit var iallafall snygg.
 

Vid mitt skrivbord

Kategori: Allmänt

Sitter vid mitt skrivbord och ser ett långt kvitto från skolbiblioteket. En massa kortare kvitton och reservationslappar från Skärholmens bibliotek. En kaffekopp som har blivit tömd på kaffe redan två gånger idag, och är på nytt full. En hög med skolböcker från diverse bibliotek som jag egentligen inte behöver längre men som jag inte vågar lämna tillbaka innan jag vet med säkerhet om jag klarade av tentan eller inte. En hög med böcker som jag ska lämna till myrorna. Har redan lämnat över 30 böcker de senaste månaderna, men det känns bra att rensa. Önskar jag liksom kunde börja mitt boksamlande på nytt. Jag skulle vara mer selektiv då, men nu finns det böcker jag inte vill göra mig av med (än).
 
Jag ser en vattenflaska som alltid finns nära mig. Jag ser två presenter till två olika kompisar som jag inte har hunnit ge. Ser en massa bokmärken som ser identiska ut eftersom man alltid får ungefär tre stycken varje gång man handlar på The English Bookshop på söder. Har bara använt bokmärken de senaste åren. Brukade alltid göra hundöra på mina böcker förut. Jag ser även en massa pennor jag inte har rört på flera år, en lampa som jag måste sträcka mig på för att tända, tre par solglasögon, en liten häftapparat, och en sån där liten läslampa som man ska kunna sätta fast på boken som jag aldrig använder, men den kostade bara 30kr så det är okej.
 
Jag har alltid varit en sån som använder sitt skrivbord mer som ett slags förvaringsutrymme än en arbetsplats. Det är bara de senaste tre veckorna eller så, efter att jag fick en ny stol som en tidig födelsedagspresent och flyttade TV:n som bara var i vägen, som jag sitter här. Har praktiskt taget flyttat till mitt skrivbord nu. Har alltid suttit på min soffa, men det känns mer effektivt att jobba från skrivbordet egentligen. Har alltid velat ha typ ett litet kontor, eller åtminstone ett utrymme där jag kan jobba (jobba = plugga och skriva, både för mig själv och skolan), men tror att detta är så nära jag kan komma. Jag trivs verkligen här. Det är nog en utav de bästa förändringarna som jag har gjort.
 
Jag skulle kunna lägga upp en bild, men då blir ju mina beskrivningar här ovanför onödiga.

Söker konstant efter min identitet

Kategori: Allmänt

Tror att jag precis listade ut en sak som gör att jag förstår mig själv så mycket bättre än innan.
 
Ni vet när man läser om något; en grupp eller identitet eller ett begrepp som folk går efter? Brukar ni känna att ni måste bestämma här och nu ifall ni passar in i denna kategori? För det gör jag. Jag grubblar och grubblar och grubblar, och det värsta är när jag inte riktigt vet. När jag skulle kunna klassas som något men samtidigt inte. Men faktum är att jag är en utländsk kvinna som ser mer svensk ut än grekisk, och talar svenska flytande och hackar ur sig grekiskan, men prata med mig om svensk kultur eller populärkultur och jag kan inte ett skit. Har inte växt upp i ett hem där vi pratar om något svenskt, utan endast pratar svenska (och då gäller det bara mig och min lillebror).
 
Men prata med mig om grekisk kultur och jag skulle väl inte vara klokare. Vet inte. Har liksom växt upp med den omkring mig, men den är försvagad. Nedtonad. Där, men knappt.
 
Och jag kan inte riktigt katigorisera mig utefter dessa två kulturer. Jag har pratat om det tidigare, i flera inlägg under åren, för jag har kämpat med att lista ut min identitet. Läggning är jag säker på. Det är min etnicitet som är skev. Har försökt lista ut om jag är religiös eller inte också. Är typ både och. Vilket är skumt. Allt är en enda stor röra i mitt huvud. Allt är så jävla komplicerat (vilket jag antar var fallet när jag försökte inse ifall jag var straight eller ej (vilket jag inte var. är) men det var så länge sedan så jag inte minns det). Men egentligen var det inte meningen att jag skulle prata om detta. Eller jo kanske. Det liksom hör till det jag lyckades lista ut.
 
Anledningen till att jag alltid undrar ifall jag tillhör en grupp är för att jag konstant försöker hitta min identitet. Skapa den. Och det känns bra att ha insett det nu, även om det inte riktigt hjälper grubblandet. Men jag har känt mig så himla självisk som alltid skulle försöka göra så att allting handlade om mig. Nej, Natassa, du tillhör inte den där gruppen och det är tydligt. Sluta försöka vara en del av något du inte hör till!
 
Fast det är väl vanligt att göra så? Speciellt om man är som jag, som fortfarande söker. Jag vill ha svar, och egentligen kan de finnas var som helst. Klart jag inspekterar varenda hörna.
 
 

Tisdag

Kategori: Allmänt

Det är nästan oktober, men ändå var min jacka som en bastu idag. Det var inte ens en tjock jacka. En sådan där grön som man brukar ha i början på hösten och våren typ. Den där mellan jackan innan man kan börja använda alla riktiga höst- eller vårjackor. Den jackan.
 
Stod på en proppfull buss med ryggont efter att ha böjt mig lite fel hemma någon timme innan (seriöst, måste börja träna) och trott att jag kanske inte skulle kunna åka till skolan idag. Vi skulle bara läsa upp något vi har skrivit under delkursens gång, men det skulle kännas så typiskt att inte dyka upp. Så förutsägbart. Så jag gick. Svettades sönder på bussen, men var iallafall där. Ryggen kändes bättre då. Det är väl egentligen bättre att gå runt (när man väl kan det igen. låg på golvet i typ fem minuter och led först), för ryggen böjs väl lite fel när man sitter. Jag sitter just nu på den rakaste stolen i huset, i köket, och väntar på att tiden ska gå så jag kan ta ut tvätten och lägga den i torktumlaren, diska berget vid diskhornet, sätta på ugnen för att förbereda middagen. Så vardagligt egentligen, men samtidigt så vitalt. Har jag använt ordet vitalt rätt?
 
Minns att jag en gång skrev att jag inte kommer använda denna blogg för att prata om min vardag. Kan det ha varit för ungefär två år sedan? Jag tyckte väl att mitt liv inte var värt att skriva om, utan valde istället att endast skriva om tankar. Om idéer. Men nu vet jag att mitt liv är värt några inlägg också. Kanske ingen annan som bryr sig, men detta är det närmsta en slags dagbok jag kan komma. Gillar tanken på att den inte är privat. Jag kanske gör detta helt fel.
 
En kvart kvar till tvätten ska ut. Mitt kaffe är kallt och gammalt, precis som jag gillar det. Jag borde egentligen jobba på en tenta jag inte ens har börjat på, men istället har jag legat i sängen och lyssnat på Selma Lagerlöfs ord komma strömmandes ur mobilen. Aldrig gett henne en chans förut, men jag gillar det jag hör. En dag kanske jag till och med kan läsa något helt själv.
 
Borde göra något vettigt. Mobilen är på laddning nu, och jag känner att jag vill skriva, men har ingen inspiration. Det är därför jag startade detta inlägg, för då får jag iallafall något skrivet. Något är alltid bättre än inget.
 
 

Tankar om skrivning

Kategori: Allmänt

Läser andras bloggar ibland, trots att den enda jag har följt i mitt liv är Kenzas. Hon är ju så jävla bra. Men den senaste tiden har jag funnit andra bloggar, för det mesta av folk jag halvt känner, och gud vad jag känner. Jag känner att jag vill skriva som dem. De skriver om sina liv på ett sådant vackert och hjärtskärande sätt. Som konst. De skriver som konst och jag önskar, mer än allt annat, att jag också kunde skapa denna konst. Men jag skapar bara... vad? Något. Jag skapar något, vilket ändå är bättre än inget. Men jag är ingen konstnär. Är det rätt att slänga in ett "än" här i slutet?
 
Jag har varit jävligt bra på att inte ta åt mig när andra skriver- nja, inte bättre. För egentligen skriver vi ju alla så olika att det är väldigt individuellt att säga att någon skriver bättre än någon annan. Men jag har varit bra på att inte låta avundsjukan stiga mig åt huvudet, utan istället låta den driva mig. Jag tar till mig aspekter ur folks skrivstilar som jag gillar, och har med tiden skapat min egna stil. Men ibland kommer man över en stil som är så långt ifrån ens egna att man vet att man inte någonsin kommer ta sig ens i närheten av den del av skrivandet som stilen befinner sig vid. Skribenten tänker inte som jag. Eller så är det jag som inte tänker som skribenten. Jag observerar inte världen på samma sätt. Jag tänker inte att något som de skriver om kommer vara intressant när jag använder mina egna ord.
 
Men det finns väl folk som tänker likadant om mig.
 
 

Negativa känslor, finare ord för psykisk ohälsa

Kategori: Allmänt

Känslorna förlamar mig och förvandlar mig och överväldigar mig och slår ner mig till en blodig klump på den finaste mattan de kan finna, och det spelar ingen roll att jag skriker och skriker och skriker, för de lyssnar inte, för varför ska de? Varför spelar det någon roll? Varför ska de egentligen bry sig om vad mänskliga lilla jag har att säga om saken? De får väl komma om de vill och göra vad de vill och jag får väl egentligen bara leva med det och acceptera det, för jag kommer inte kunna förändra det; inte så som de förändrar mig och min själ och mitt psyke som de sliter mer och mer på för varje sekund, varje minuter, varje jävla timme och dag och månad och år. Alltid närvarande, inte alltid märkbart så, men alltid redo att slå.

Fan fan fan fan fan fan fan F A N.

Jag trodde ni hade dragit.

Kan ni bara F Ö R S V I N N A?

Lämna mig ifred. Om det är någon jag vill ska lämna mig så är det ni.

21 -> 22

Kategori: Allmänt

Klockan är ett på morgonen och jag är nu 22 år. Det är egentligen ingen skillnad på 21 och 22, men 21 var ett skumt år, så jag tänkte skriva ner lite punkter om det året. Mest för min egna skull.
 
 
Saker jag lärde mig:
  • Livet är oförutsägbart. Som fan. Ena sekunden kan allt vara bra, nästa så kan allt vara skit. Det är bara att acceptera detta, till att börja med
  • Du kan mer än vad jag tror. Seriöst
  • Man borde inte skriva c-uppsats om en bok man tidigare gillade
  • Förändring kan vara bra
  • Gör vad som känns bäst för dig
  • Lämna inte saker till sista sekunden SNÄLLA DU
  • Ibland måste din utmattade hjärna vila, och om detta innebär att du isolerar dig och inte träffar folk på flera veckor, then so be it. Ibland måste man, och det är okej att prioritera dig själv, för du vet själv vad du behöver
  • Det är även okej att aktivt gå emot den tidigare punkten om du känner att du måste och behöver det, för tro mig, du måste se folk ibland också
 
Bra saker som hände när jag var 21:
  • Jag började gilla mitt leende igen
  • Jag blev mer bekväm som person
  • Jag hade det lättare för att socialisera, specifikt i skolan
  • Mitt hår blev skitcoolt? Bless
  • Jag skaffade nya vänner, vilket är lite av ett mirakel
 
Dåliga saker som hände när jag var 21:
  • Jag skaffade inte en enda tatuering wtf
  • Jag gick på min första begravning. Går gärna aldrig på någon mer igen
  • Min personligthet blev...skev. Vet inte hur jag ska förklara, men det finns delar av mig jag gärna lämnar kvar med mitt 21-åriga jag
  • Lämnade huset typ tre gånger för jag hade noll energi till att göra saker (vilket hänger ihop med en förgående punkt om att göra det som känns bäst för en. jag både behövde detta och behövde det inte alls)
  • My mental health was fucked CAN IT NOT
 
Saker jag vill ska ske nu när jag är 22:
  • TATUERING. Dags för nummer 8, 9 och 10 okej
  • Jag kan väl åtminstone vara LITE mer social av mig och kanske lämna huset frivilligt typ en gång i veckan iaf
  • Jag vill ha mer energi. Mer entusiasm till livet. Mer...liv
  • Fortsätta att läsa och skriva så mycket jag kan. Obviously
  • Sluta spendera pengar på mat varje gång jag går ut lol (min plånbok gråter)
  • Mer positivitet, as cheesy as that sounds
22, bring it. Eller nåt.