3/3/24
Kategori: Allmänt
Jag tänker ofta på Gdansk. Jag har varit där tre gånger och varit tre helt olika personer varje gång, trots att det enbart var under ett drygt år som alla besök skedde. Första gången, precis efter att jag blivit godkänd på masteruppsatsen. Fri på ett sätt jag inte känt på ett tag. Lätt och lycklig, och så såg jag en glimt av en person jag skulle älska att vara när jag gick där på kullerstenarna med min tweedkappa och en bok i fickan. Tillräckligt för att vilja åka tillbaka under en längre period. En slags räddning. Det här är jag efter mastern. Precis den jag vill vara.
Andra gången, besvikelse, mest på mig själv. Jag skrev knappt och jag läste inte tillräckligt och jag orkade inte vara personen jag hade varit under tre dagar i oktober. Mars till april och jag var bara precis som jag alltid hade varit fast på en ny plats. Utbränd. Omotiverad. Det skumma är dock hur nostalgiskt jag ser tillbaka på det nu. Jag kollar på The Salinger Year och minns när jag läste boken på bänken bakom kyrkan. Jag minns promenaderna längst vattnet, hur jag köpte frukost på Costa Café för att jag aldrig lyckades köpa gott bröd i affären. Hur jag visste att detta var temporärt och därför inte riktigt orkade skapa ett hem i airbnb:et jag hyrde precis bredvid huvudgatan. En månad och besvikelse och ändå minns jag det med en sådan ömhet. Jag var ju, trots allt, inte låg på grund av staden, utan låg på grund av mig. Staden gjorde mig mer levande (och ledde till att jag inte orkade göra någonting i tre månader efter). Jag promenerade längst sidogator och satt på bänkar och försökte behålla det jag såg framför mig då jag visste att det inte egentligen var mitt. Jag tog kort på husen, skrev i mitt huvud, lät staden infiltrera My Salinger Year och Giovanni's Room så att de föralltid hör ihop.
Tredje gången. Iskall december och jag var konstant trött. Jag hade glömt bort vad platser hette och försökte förklara för O "du vet kaféet vid parken bredvid bokhandeln nära där du bor" och han förstod. För mig symboliserar den parken sista dagarna på min månad där. Jag satt och läste i solnedgången. Jag köpte macarons med smak av saltkaramell och vågade av någon anledning inte gå in till Jozef K som jag hade älskat första gången jag var där. Tredje och senaste gången, Jozef K ensam i två timmar innan jag skulle till flygplatsen. Jag satt på övervåningen, gömd i ett hörn bakom hyllor och läste och drack alkoholfri mojito och åt en oreo cheesecake och mindes vem jag hade sett en glimt av första gången. Den resan var till för att återbesöka så mycket jag kunde, men jag frös och ville bara sova, så jag sov bort hela morgnar tills det var dags att åka hem. Hotellet nära Os lägenhet som jag hade bott i första gången. Det kändes fel att inte bo i centrum denna gång. Jag drogs konstant åt det hållet när vi skulle hem på kvällarna, men det var rimligare att bo nära honom under en kort vistelse. Nästa gång, för det kommer alltid alltid vara en nästa gång, vill jag bo i samma airbnb i stan och helst under en vecka, helst längre. Frågan är ifall jag har tid för det. Frågan är ifall jag har råd med det.
Jag har nog egentligen bara sett en väldigt liten del av Gdansk. Jag håller mig till kullerstenarna. Till det turistiga som många har sett innan mig men som jag låtsas bara är mitt. Jag har insett att mycket i mitt liv inte stämmer överens med hur saker är i mitt huvud, kanske mest i relation till vem jag är. Men så länge ingen skadas av inbillningen borde jag väl få kunna drömma? Gdansk är bara mitt i mitt huvud. Jag är den jag vill vara i mitt huvud.
