natassa.blogg.se

(Ja, jag publicerar två inlägg på femton minuter VAD)

 

Ibland tänker jag att jag inte är personen jag vill vara, och sedan funderar jag på hur lätt jag skulle kunna LÅTSAS vara det genom att manipulera och ändra min onlinenärvaro. Jag skulle kunna ge illusionen av att vara någon jag inte är. Och det kanske jag redan gör, egentligen. Folk kanske har en helt annan bild av mig än hur saker egentligen ser ut, men det kanske också beror på personen. Man är ju aldrig samma person för någon som man är för någon annan. För vissa kanske hela min insta eller twitter är helt fejk eftersom jag inte är den personen för dem. För andra kanske jag är precis mina instabilder. Man vet liksom inte.

 

Jag tror att jag definitivt har lagt upp saker på nätet för att det skulle se bättre ut än om jag inte gjorde det. Jag har aldrig lagt upp något jag inte vill ska vara där, men ibland kanske man inte hade lust att skriva den där tweeten eller publicera den där bilden, men kände att man borde just då. Känner någon igen sig?

 

Det är så himla lätt att vinkla saker precis rätt så att man verkar vara en version av sig själv man kanske inte är, men jag tycker inte alltid det är en dålig sak. Ibland kanske jag faktiskt ÄR så som bilden jag la ut. Man har ju mer än en sida av sig själv, och jag har länge kämpat med att finna alla sidor, men nu är jag bara trött och förvirrad. Jag tror faktiskt att min onlinenärvaro kan ha hjälpt mig att lugna ner mig med mitt konstanta själsökande. Såhär är jag på insta. Såhär på twitter. Tumblr. Facebook. Min blogg.

 

Såhär är jag i verkliga livet.

 

Det behöver inte betyda att alla olika versioner är falska.

 

Längtar efter varmare tider faktiskt. Har alltid haft en väldigt komplicerad relation med sommaren, mest för att det ofta var då min depression var som värst och jag inte hade ett liv. De senaste åren, när jag faktiskt har försökt, har det sett lite bättre ut. Dock så är jag inte största fanet av varmt väder (ni ba "har sverige någonsin varm väder??"), och jag tror att mycket av det har med min kropp att göra. Det är under våren och sommaren som man klär sig med tunnare kläder. Mindre kläder. Alla är glada och älskar livet och jag sitter där och hatar mig själv. Antingen måste jag välja mellan att dö av värme men vara en aning bekväm, eller inte dö av värme men vara väldigt väldigt obekväm.

 

Svårt val där inget känns bra.

 

Ja, jag kunde absolut gå ner i vikt under vintern så att jag trivs under sommaren, och ja, jag kunde absolut sluta bry mig om vad andra tycker, och ja, jag kunde absolut lära mig att älska min kropp under alla årstider, men allting är ju lättare sagt än gjort, ya know? Ska försöka nu dock. Ska försöka påbörja alla punkter. Mina föräldrar och jag går på någon slags diet nu i en vecka. Det började idag och jag hoppas motivationen jag har just nu håller sig. Jag tränade lite innan också, vilket var 100 år sedan sist. Det var garanterat inte mycket till träning, men det är en start.

 

Brukar aldrig säga till folk att jag ogillar sommaren mest pga min kropp, för jag vet att de skulle tycka att jag var löjlig. Jag vill inte bli förlöjligad, och speciellt inte över något jag säkert skulle kunna göra något åt. Men jag önskar bara att allt inte handlade om storlek. Jag vill träna och äta rätt för att må bra, men egentligen är det för att jag ska se bra ut eftersom samhället tycker det. Och varför ska jag lyssna på samhället?

 

Detta är ett skumt ämne, för det finns så många olika vinklar att se allt från. Jag råkar se allt från flera stycken samtidigt, och vet aldrig vilken sida jag ska lyssna på.

 

Jag påbörjade detta inlägg för att vara nostalgisk över sommaren och prata om min längtan efter att dricka vin på altanen och åka ut till vattnet i Trosa och kanske till och med någon utekväll eller resa, men vi sätter punkt för tillfället.

 

Hej hallå jag var i London i slutet av förra veckan samt en del av helgen, så jag tänkte prata lite om upplevelsen! Var ju där 2014 med mamma, men nu åkte vi hela familjen + en annan familj som vi känner, men dem såg jag endast på planet, vilket ändå var kul då jag satt bredvid dottern.

 

Vi landade tidigt på torsdagen till ett mycket mer vårligt land i jämförelse med Sverige. Gatorna var grusiga, mestadels torra, vinden inte ett slag i ansiktet under snarare en lätt klapp. Ja, nästan en smekning. Efter två timmar på en buss var vi framme och lämnade av våra väskor på hotellet och drog för att se Hyde Park, men vi såg nog mer av Kensington Gardens om jag ska vara helt ärlig. Jag började redan få ont i fötterna pga är dum och hade kängor, men det var okej. Det var molnigt, men skönt. Annorlunda, men ändå bekant nog för att jag skulle vara lugn.

 

Vi åt på KFC, vilket ingen av oss hade gjort. Om jag berättar att vi mest åt amerikansk mat istället för brittisk, skulle ni bli arga? Solen dök upp precis när vi kastade in handuken och åkte tillbaka till hotellet för att ta en tupplur, och när vi väl var ute igen var det mörkt. Jag älskar städer på kvällen. Det kryllar av folk, men allting känns lugnare. Ingen har bråttom på samma sätt. Vi skulle träffa de andra, men det slutade med att vi åkte och såg London Eye och en del av Big Ben eftersom de bygger om. Sedan gick vi längs Themsen och drack varmt kaffe och varm choklad. De andra alltså. Jag drack seven up eftersom jag hatar att dricka varma drycker när jag är törstig.

 

Fredagen var speciell, för jag mötte äntligen min kompis Abi för första gången. Vi har pratat på nätet i ungefär fem och ett halvt år, och när mina föräldrar överraskade oss med en Londonresa skrev jag direkt till Abi, som faktiskt hade påsklov just då. Vi skulle hålla hus i London och gå på en massa museum (bland annat Sherlock Holmes muséet), men i slutändan mötte hon upp mig på Victoria Station (och hälsade på min familj!) och sedan tog vi tåget till Brighton, vilket är en stad jag väldigt gärna ville se. Att hon kände till den bättre var bara en bonus.

 

Ni förstår inte hur surrealistiskt det är att se någon i 3D för första gången efter så många år. Hon stod där. Jag kollade på henne. Men jag fattade liksom inte. Min kropp reagerade innan min hjärna kunde förstå, och jag sprang mot henne och vi möttes i mitten och höll om varandra och upprepade flera gånger att "SHIT DU FINNS". Och sedan satt vi på ett tåg i 55 minuter och bara pratade, och trots att det var lite stelt ibland och min engelska plötsligt blev fucked var det den bästa stunden på hela resan, hands down.

 

Brighton var mysigt. En hamnstad med en känd arkad vid själva hamnen som vi spenderade pengar vid utan att vinna ett skit. Vi åt på en amerikansk diner (döm ej) och jag köpte böcker (såklart). Ni fattar inte min självkontroll dock. Jag köpte endast TVÅ, och det var två böcker jag hade lovat mig själv att köpa ifall jag kunde hitta dem. Eller snarare två författare. Var tvungen att stock up on Kerouac och Isherwood, okej?

 

Jag skippade Primark i London och tog istället en runda i Brighton med Abs, men i slutändan kom jag endast ut med en Harry Potter morgonrock (är någon förvånad) och en såndär svart tavla som man kan skriva på med kalk, som även den var Harry Potter baserad. Eftersom vi endast hade handbagage var jag osäker på om min morgonrock ens skulle få plats, så jag nöjde mig med dem två inköpen. Vi avslutade dagen med en fika på Costa och sedan var jag på tåget tillbaka till London medan Abi åkte åt andra hållet hem. Det känns fortfarande som om vi inte ens träffades? Min hjärna kan liksom inte bearbeta det.

 

Sista dagen spenderades först på Baker Street. Eftersom vi aldrig åkte till Sherlock Holmes muséet och jag endast hade åkt förbi själva gatan ville jag verkligen åka dit, om än endast för att gå förbi allt. Som ett stort Sherlock Holmes fan kände jag att jag inte kunde missa tillfället, för vem vet när jag återvänder? Eftersom vi endast bodde några stationer ifrån var det inte så långt att åka heller, så vi tog en tur dit och gick in i gift shoppen och jag köpte en pin för 6 pund. Sedan ville min mamma och lillebror in till Primark igen för att bland annat kolla på bebiskläder då min bror ska bli gudfar (!!), men jag och pappa skippade och satte oss på The Flying Horse och tog en öl. Jag blev leggad, vilket inte har hänt här på ett tag? Lyssna, jag vet att jag ser ung ut, men jag fyller fan 23 i år. Skärp er!

 

Innan pubben gick vi dock in på SportsDirect.com för att Christos skulle kolla skor, men det slutade med att jag köpte nya skor med memory foam eftersom jag verkligen led vid det här laget och behövde byta skor asap. Är väldigt nöjd med mitt köp faktiskt, men min brors airmax var snyggare.

 

Vi landade sent på lördagen, och det tog mig en dag att återhämta mig, men det ska jag inte prata om nu. Allt som allt en lyckad resa, men jag måste medge att London är väldigt överromantiserad. Jag skulle gärna vilja se staden med någon som bor där, eller åtminstone med någon som känner den väl. Vill se ställen som inte är turistfällor. Små pubar, självständiga bokaffärer, söta gator och parker. Allt som inte är platser alla besöker så fort de sätter en fot i London i mer än 24 timmar.

 

Jag har en konstant oro som växer. En slags skuld jag inte kan förstå. En ångest som hotar att krossa mig om jag så mycket som snubblar till i handlingen att hålla den så långt borta från mig som möjligt. Alltid närvarande, även om jag kanske har blivit bra på att ignorera den (jag är iallafall bra på något, dock inte alltid).

 

Trots att jag är en skrivande person har jag alltid haft svårt för att skriva om just MIG när jag väl känner saker, så jag använder mig av karaktärer och händelser som kanske inte riktigt speglar mina, men som åtminstone speglar mina känslor på ett eller annat vis. Jag känner nu att jag måste måste MÅSTE finna ett sätt att få ut dessa känslor innan de kväver mig. Det är därför jag började skriva poesi, för då kan man skriva om allt men ändå vara vag. Allt handlar om känslan man förmedlar, och det är den som måste ut ur mitt inre.

 

Men jag minns tider då jag brukade ordbajsa här, på min blogg. Det var bara därför jag behöll denna plats; för att kunna slänga ur mig allt som jag inte kommer kunna skriva på twitter. Jag vet inte varför, men jag har svårt för att hålla mina känslor för mig själv när jag väl har skrivit ner dem (vilket sällan händer, om man nu bortser från tweets). Det känns liksom som om jag har mer rätt att känna när jag vet att andra kanske har fått syn på mitt inlägg och nu vet om det. Trots att det inte spelar någon roll för dem. Det känns bra att andra är medvetna om att saker kanske inte är hundra procent okej med mig.

 

Och det är väl okej?

 

Lista på vad som har hänt nyligen:

 

• Jag åkte till Oskar i snökaoset och han gjorde pizza till oss

• Jag träffade min kusin två hela gånger, vilket skulle vara ett mirakel för ett år sedan

• Jag sa att jag skulle börja med skolarbete och istället gjorde inte ett skit

• Jag var på bröllop förra helgen och nu vill jag gifta mig

• Jag dödade nyss min succulent när jag försökte lyfta den lite försiktigt för att vattna den

• Jag har sökt till sommarkurser trots att jag inte är säker på om jag vill plugga i sommar

• Jag fick reda på att jag aldrig kommer kunna komma ut till vissa personer pga att de är största homo/bi/transfoberna

• Jag har köpt böcker på bokrean. Såklart

• Min bror är hemma igen efter att ha varit utomlands i en och en halv månad, så vi har umgåtts

• Jag har nästan läst ut en bok

• Jag har tappat min kreativitet