natassa.blogg.se

Jag kan inte skriva detta på substack. Känns för påtvingat. Här, ta mitt lidande i din inkorg. I hope this email finds you better than I am etc etc.

 

Jag vet inte hur jag tycker att det går med substack. Jag känner mig performativ. Försöker leka smart, men intimiteten jag tycker att denna plats har blir inte genuin i substackformat. Inte helt. Jag försöker göra något med alla inlägg, men de känns tomma. Inte genomtänkta. Inte äkta. Så jag återvänder hit, igen och igen.

 

Livet är skumt. Bra och dåligt. Vill leva och inte leva. Ingenting har förändrats. Jag behöver förändringen. Den vägrar ta emot mig. Jag överanalyserar allt och vet inte hur jag ska röra mig i denna värld längre. Vem är jag. Allt jag är är fel. Jag är på botten av allt. Men jag är högfunktionerande. Det är väl det. Det enda som stoppar mig från att vara ett vrak. Vem vill hjälpa någon som inte än har fallit.

 

Men jag har sökt hjälp. Jag försöker. Jag ska tillbaka till psykologen på måndag. Den nya. Inte min gamla som jag hade förra året, för hon har slutat. Men det kanske är bra. Nya problem. Ny psykolog. Jag tänkte innan, när jag var ute med hunden, att jag borde ha tagit tag i så mycket senaste åren när jag har haft ett så pass fritt schema med frilans och plugg. Jag hade kunnat träna och skriva och rest och lärt mig nya saker. Men jag har bara överlevt. Hittat coping mechanisms. Försökt skapa bättre vanor. Misslyckats. Och det kanske är okej att bara ha överlevt under ett par års tid. Kanske jag behövde det för att orka med resten.

 

Men jag vet inte om jag orkar. Jag googlar på bipolär. Jag vill så gärna kunna ge allt vad jag är ett namn. Jag vill ha labels. Jag vill kunna veta varför. Men allt som jag är är så milt. Hur ska man kunna kategorisera sånt? Jag har alltid varit mittemellan. Aldrig för mycket eller för lite. Vanlig. Lagom. Så mitt förfall har pågått under så lång tid och märktes ändå knappt. Fast det kanske det ändå gjorde, nu när jag tänker efter. Jag ser allt framför mig. Mitt i allt misslyckande, tanken på att jag inte skulle leva till 20.

 

29 i år. Och sen? 30, 31, 32. Jag har alltid sett fram emot att bli äldre, ironiskt nog. Kanske jag hade tänkt att saker skulle vara bättre, att jag skulle ha saker under kontroll, ifall jag ändå tog mig så långt.

 

Istället, tankar jag hade när jag var 13. En slags acceptans som gör ondare än ilskan. Det är mitt fel. Det är mitt fel.

 

Men jag vill inte dö. Jag har så mycket att leva för. Mina vänner, min familj, böcker och musik och solsken och skratt. Men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Ett långsamt förfall. Botten av allt. Jag läser böcker och det enda jag kan tänka på är hur misslyckad jag är. Det värsta är att jag inte ens hatar mig själv. Det hade kanske varit lättare. Rakhyveln mot huden som förr. Måltider som skippades och, senare, tvärtom i överflöd. Jag brukade skita i att sova och nu är det allt jag vill göra. Jag förstör så mycket och orkar inte bry mig. Men jag hatar inte mig själv. Inte aktivt. Kanske det är undermedvetet. Kanske jag förstör med flit. Kanske jag tycker jag förtjänar det.

 

Jag minns när jag i julas nämnde för mamma att jag hade ångest och hon visade en sådan oro och empati som förvånade mig. Förvånade mig då jag alltid känner en viss typ av ångest, så jag förstod inte varför just denna gång skulle behandlas annorlunda. Det är min standard. Ångestfylld och deprimerad, men funktionell nog att överleva. Lever i vissa stunder. Stirrar in i väggen under resterande tid.

 

Jag tänker ofta att jag är patetisk. Att mina gamla klasskompisar tittar på mig och dömer mig. Men jag tror inte ens de tänker på mig. De har bättre saker för sig. Och jag hade aldrig fiender ändå. Jag är bara en flyktig tanke. De kanske inte ens är förvånade över vad som har blivit av mig. Min moster sa att hon inte alls höll med när jag och mina kusiner och min lillebror skojade om att hierarkin har kastats om och jag sa att jag var längt ner, att min bror hade passerat mig. Vad är det som hon ser som inte jag ser? Kanske hon bara inte vet hur fucked allting egentligen är. Hur nära jag är att ge upp.

 

Det värsta är att jag trots allt har det bra. Det är nästan värre. Att jag inte har anledning att dö. Mina egna val har lett mig hit, men jag undrar hur mycket val jag egentligen hade. Jag kanske hade suttit här ändå, misslyckad och ensam men inte helt. Bara lite. Lagom.

 

(Ni behöver inte vara oroliga. Jag hamnar i dessa tankar, men de går sedan över, därav googlingen på bipolaritet)