9/4/23
Kategori: Allmänt
Jag har sagt att jag ska byta bloggplattform då jag enbart får en massa spamkommentarer från bots, men det känns fel. Det är något med denna plats, där orden flödar rätt enkelt, och om det är något jag behöver just nu är det att saker inte ska vara svåra.
Kyrkklockorna i Gdansk, åtminstone de närmast min lägenhet (som egentligen är ett airbnb som jag har bokat i en månad) ringer alltid två minuter innan hel och halv. Jag vet inte varför, men jag har blivit så van vid det att jag tror att en liten del av mig alltid kommer tänka på det varje gång jag hör en kyrkklocka. Jag har varit här i två veckor. Jag har nyligen börjat vakna upp åtminstone lite grann från den dvalan jag hamnade i på väg till flygplatsen i slutet av mars. Det blir så ibland. Jag är inte riktigt närvarande. Frånkopplad, som om jag går i sömnen. Jag minns så tydligt (vilket kanske är ironiskt) att det var exakt såhär jag kände när jag tog studenten för snart nio år sen. Som om hjärnan vet att jag inte orkar med allt som detta kommer innebära. Trots att jag har sparat och väntat i flera månader på min tid i Polen. Första gången jag bor helt ensam. Första gången så här länge i ett annat land (Grekland som barn räknas inte). Men det kanske egentligen är för mycket, men jag är så arg på min hjärna för denna coping mechanism. Jag hade så mycket planer. Istället är detta i princip det första jag skriver. Jag ville uppdatera nästan dagligen. Jag ville läsa och skriva och rita och yoga och meditera och kolla på filmer och vara mitt bästa pretentiösa jag. Istället går jag i sömnen, men jag går åtminstone en massa promenader. Det är det enda jag har gjort. Jobbat, ruttnat i lägenheten och promenerat med O och M och spenderat för mycket pengar på mat.
Men jag börjar vakna upp, lite grann. Målet är att bli så van vid att gå ca 10 000 steg varje dag att jag måste upprätthålla det hemma också. Igår gick jag 22 000 steg. Tror aldrig det har hänt förut? Jakten på mjukglass tog oss runt staden, till brolyftningen och två Black Pearls som seglade förbi, till Zorba där jag åt bläckfisk, till ett berg med utsikt över hela staden (som till en början förstördes av dimman som plötsligt gled in), till öl på uteservering under filt och värmelampa. Det var nog den första riktigt fina dagen sen jag kom. Sol. Folk. Glädje. Jag har ju mått bra här, även om det inte har varit som jag tänkt mig.
Idag är det påsk, men jag ska inte fira den eller den grekiska som är nästa helg. Jag är inte hemma, men känner mig inte ensam. Jag har ju O och M, men också staden. Om jag känner av något går jag ut och går. Det händer sällan hemma.
Jag hade videomöte med min psykolog i torsdags och jag nämnde att jag ibland ser skymtar av den gamla Natassa, kanske oftare och oftare nu. Hon konstaterade att jag har depressiva tendenser och att jag ska försöka göra saker jag tycker är kul, vilket är lättare sagt än gjort. Men jag ser ändå den gamla Natassa, i sättet jag försöker romantisera livet och i hur jag tar med mig boken ut och läser på bänkar och caféer. Hur jag städar när det är soligt. Hur jag börjar lyssna på musik igen. Hon finns där någonstans, men hon är trött. Jag låter henne vila. Det är något som jag blev väldigt frustrerad över i början av min vistelse i Gdansk. Jag ville skapa rutiner, vakna tidigt, gå på morgonpromenad, köra yoga, läsa massa, skriva massa, laga mat, leva, men jag tror nog att det jag egentligen behöver just nu är att vila.
Och det är väl okej.
