Metaforer
Kategori: Allmänt
Vi skulle beskriva skrivande genom metaforer vi blev tilldelade i skolan idag. Jag fick "böka i jorden", och detta är mitt resultat. Fokuserar väldigt mycket på just NaNoWriMo som driver mig till vansinne, men som jag endast har lite under 13000 ord kvar på.
***
Det bleka solljuset bländar mig där jag försöker böka i den frusna jorden. Gräva i den stenhårda marken. Leva på, mellan, under den omöjliga novemberjorden varje dag, dag ut och dag in, i en månad, men egentligen hela livet.
Detta är ett val. Ett medvetet val. Jag väljer att vakna varje morgon och ta min kopp kallt kaffe och gå ut till trädgården och leva bland de döda löven och det frusna gräset, och gör allt för att ta mig ner till jorden som vägrar öppnas upp för mig.
Jag kämpar på. Genom bländande sol och regn och snö och natten som dyker upp efter tre, men efter tolv, midnatt alltså, är det slut. Dagen slut. Dygnet slut. Slut på bökande, grävande, kämpande, levande. Dags att inte existera i sju, åtta, nio timmar, för att samla orken att bemöta solen eller regnet eller snön eller inget utav dem, och den frusna marken.
Jorden är ju så stor. Jag skulle kunna göra detta överallt, men jag väljer min trädgård. Platsen jag kan bäst. Ett temporärt hem. Jag väljer att lida där så länge. Länge.
Mina naglar har gått av från dagens kamp mot jorden. Jag äger inga redskap. Äger någon några redskap överhuvudtaget, eller går vi alla igenom samma sak? Vissa kanske har starkare naglar, händer, armar, sinnen än andra.
November ger mig för lite sol, och solen den ger är hänsynslös, men jag bökar på, trots att solen inte värmer. Trots att jag lider.
Jag bökar på.
