natassa.blogg.se

Det regnar. Jag skriver blogginlägg/dagboksinlägg/utkast till dikter i mitt huvud hela tiden, men det är inte ofta något sprider sig genom mina ådror ut i mina fingrar. Jag minns att jag skrev en essä i slutet på första terminen när jag gick kreativt skrivande som handlade om att skriva i huvudet. Jag beskrev Grekland och hur jag vandrade runt där och önskade att jag var en wannabe Jack Kerouac med ett litet skrivhäfte och en liten penna, men allt jag skrev skrev jag i mitt huvud då jag inte hade tillgång till min dator. Jag minns att jag var livrädd att jag plötsligt hade missförstått vad en essä är och hur den är uppbyggd. Läraren sa att hon kunde se mig liksom smälta ner i mitt säte av lättnad när jag fick bra kommentarer av folk jag knappt kände då vi hade blandat båda klasserna. Jag sa att jag inte litar på min egna bedömning.

 

Fast det sa jag inte alls. Nu ljög jag. Kul med efterkonstruktion ändå. Ingen vet egentligen om saker jag skriver är sant.

 

Var tvungen att tända lampan nu eftersom jag knappt såg tangenterna, trots att klockan är 12:32 på dagen. Detta är sant.

 

Jag har insett att jag ibland behöver - eller åtminstone borde - sitta med känslorna och idéerna innan jag finner rätt tidpunkt att skriva ner dem. Så mycket jag skriver är så påkrystat. Jag vill komma åt en känsla som jag antagligen inte känner i stunden, eller så vill jag beskriva den så desperat att allt låter lite för dramatiskt. Men allt mitt skrivande handlar om en längtan, har jag märkt. Längtan och värk, eller vad man nu ska översätta aching till. Varför vill jag alltid något annat i konst när jag är nöjd med hur jag är nu? Men jag vet att jag är så tillbakadragen att jag låtsats att allt är okej som det är. Insåg att jag skulle vilja att någon höll fast mig och lät mig kämpa emot tills jag äntligen vågade känna saker. Någon jag litar på, då. Inte vem som helst. Vill finna någon som jag vågar låta pressa mig tills allt inom mig liksom läcker ur mina porer. Hon jag skriver om. Vem är hon? Någon annan, eller så djupt begraven inom mig att hon kanske aldrig kommer ut? Det är kanske därför jag längtar. Längtar och värker.

 

Jag skrev klart min roman här om dagen. Har suttit på slutet ett tag nu. Inte vetat hur jag ska fortsätta och avsluta. Sen bara kom det. Jag hade läst en massa böcker som påminde så mycket om atmosfären i min egen skapelse att jag plötsligt inte kunde hålla mig längre. Pooff. Slut. Klar. Finito. Ingen som brydde sig mer om det än jag, vilket kanske är att förvänta sig.

 

Nu läser en kompis från förlagskunskapen den. Hade skickat den ofärdiga versionen, men skickade hela i morse. Den fullständiga romanen som inte ens är lång. Men den förkroppsligade så mycket i mitt inre att jag nästan känner mig lättare nu. Den är längtan och värken och desperationen i ett.

 

Jag har mått skit sen jag skrev klart den, på en fysisk nivå. Huvudvärk och spända muskler och en käke som jag tror vill växa igen så mycket som den spänner sig under natten. Kallade det jag har känt sen igår för snurrighet, men det känns som om jag är full. Allt snurrar, ingen balans, men ingen alkohol i kroppen alls. Protesterar min kropp över det plötsliga slutet? Antagligen inte. Lever väl bara ohälsosamt, trots alla promenader förra veckan. Gick inte ens snabbt på löpbanden för två dagar sen men blev så svettig att jag nästan badade i mig själv. Är medveten om att detta inlägg har gått i hundra olika riktningar, men det känns bra. Undrar vem jag är i andras ögon. I dem som kanske läser denna blogg. Är jag för vag eller för öppen? Varför föredrar jag att skriva här än endast för mig själv? Allt om mig kanske är ett uppträdande, men om jag ändå skulle vara villig att skicka in boken jag nyss skrev klart till förlag i framtiden antar jag att det inte är så stor skillnad från att skriva saker här, ofiltrerad.

 

Fast man kanske alltid är lite tillbakadragen ändå.