natassa.blogg.se

Sitter i korta kläder och fryser. Vägrar stänga balkongdörren då jag vaknade i en pool av mig själv i natt; mitt svett, mina drömmar, min hjärna utspridda över täcket som är för tjockt för värmen. Men värmen har lagt sig, blivit ersatt av en svalare bris som nu, klockan 21.44, är för kall för att sitta så kortklädd intill.

 

Jag läser om Modersmål och inser att mitt eget modersmål är en främling i min mun. Mina läppar för tunna för det. Min tunga för klumpig. Det bästa jag kan göra är att greppa tag om det efter att jag har spottat ut det motvilligt, en klump av något förflutet i svalget. Mina händer är för små för det också. Det glider ur mina fingrar, ner i avloppet, en osynlig It som Stephen King skulle kalla förkroppsligandet av en mardröm. Att göra dem besvikna. Att tappa bort sina rötter på öppen yta. Jag borde kunna se dem, men allt jag ser är förvirring.

 

Men nu kanske jag överdriver. Jag kanske kan skylla på värmen, sen brisen, sen bristen på balans. Jag har skrivit klart första uppgiften till min sommarkurs och funderar redan på uppgift två. Snart midsommar. Något jag endast har firat två gånger tidigare. En främmande i detta land trots att jag föddes på Huddinge sjukhus en tidig septemberdag för snart 26 år sedan. Fast man kanske alltid är en främling om ingen försöker hjälpa en. Jag har liksom aldrig blivit bjuden på något midsommarfirande förrän 2019. Jag kanske kan skylla på att jag nästan alltid var i Grekland då, men faktum är att jag helt enkelt aldrig blev eller skulle bli bjuden. Men nu så. Nu är jag mer svensk än tidigare. Alltid en främling, överallt, men det märks väl inte alltid av. Det handlar inte ens om att jag kommer från ett annat land. Det handlar om vart min familj är ifrån och att vi har klamrat oss fast vid de grekiska traditionerna så hårt att vi missat många svenska. Ingens fel. Ingenting att vara ledsen över heller. Det är min kultur. En blanding av allt och lite till.