18/4/21
Kategori: Allmänt
Jag skrev detta blogginlägg i mitt huvud igår när jag var ute med Belmo och gick förbi fotbollsplanen. Jag skrev det i mitt huvud eftersom jag hörde grekiska röster och grekiska skrik från grekiska barn och började tänka på Grekland, mitt hemland som aldrig har varit mitt hem. Det går så mycket grekiska barn i min gamla grundskola nu, och alla pratar grekiska. Jag undrar om de är så pass nyanlända att svenska inte känns lika bekvämt, eller om de bara är duktigare än vi var, som aldrig pratade grekiska med varandra. Vi var inte så många. Jag, en i min parallellklass, en i klassen under. Vi var fler i grekiska skolan, såklart, alla från mitt område, men inte alla i min skola.
När jag går förbi fotbollsplanen denna vårdag, igår, idag, med solen i ögonen och Belmo springandes bredvid, tänker jag att jag nästan kunde ha varit i ett annat liv, med deras skrik. Det känns så ungt, så grekiskt, så fritt, att alla barnen samlar vid fotbollsplanen. Jag är medveten om att det inte bara är i Grekland barn leker ute, men det luktar nästan byn när jag ser dem, i snö, i regn, i solsken, halv nio på kvällen när det fortfarande är ljust. Det kändes som ett annat liv som jag inte är delaktig i.
I mitt originella blogginlägg i huvudet hade jag säkert mer poetiska formuleringar. Jag hade säkert en poäng. En samhällelig kommentar som jag nu har glömt. Men det står på min att-göra-lista: blogginlägg om grekiska barn. Så här är den väl, nu när jag äntligen fick energin att skriva ner den.
