natassa.blogg.se

Det är någonting med att misstänka att en pandemi är i ens eget hem. Världen blir mindre. Tyst. Stilla eftersom vi alla verkar hålla andan. Mitt rum blir både ett fängelse och en skyddsplats.

 

Jag lämnar inte hemmet ofta, men nu känns det plötsligt så påtagligt när mina föräldrar är sjuka och vi inte än vet vad det är. De kan inte testa sig förrän på fredag, och jag sitter och vågar knappt kolla på deras febriga och värkande kroppar. Trots min egen isolering bor jag med folk som måste åka till jobbet. Det kom ikapp oss, och allt vi kan göra är att hoppas att det inte blir allvarligt.

 

Men en del av mig är livrädd. Senaste åren har jag vaknat upp mitt i natten och legat i mörkret, min hjärna snabb med att vakna upp och börja tänka, tänka, tänka, och känt en sådan enorm tacksamhet över mitt liv. Jag har inte gjort något för att förtjäna det, men har ändå haft turen nog att ha tak över huvudet, mat på bordet, en familj jag älskar. Jag tror att det faktum att jag vet att detta stadie av mitt liv börjar komma mot ett slut - att vi snart inte kommer bo alla tillsammans sida vid sida - som gör att jag försöker greppa tag i det jag har i desperation. En dag kanske allt tas ifrån mig. Har börjat undra om det är nu det börjar, med en fucking pandemi.

 

Vill inte tänka så, men.

 

Hittills har jag bara sett döden i form av min farfars bortgång när jag var 10 och min hunds när jag var 22, men jag vet att den kommer. Jag kommer inte kunna undvika den såvida jag inte dör först. Vill faktiskt inte dö än, oavsett vad jag ville för några år sen när det var som värst.

 

Ska försöka att inte tänka och istället plugga till på måndag. Narrativ teori. Väldigt intressant. Jag mår själv bra. Sinnet är bara lite tungt idag.