natassa.blogg.se

write like you're running out of time

11/5/19

Kategori: Allmänt

Har fått jobb. Eller nja, just nu är det praktik, men det började som jobb, övergick i praktik då jag behövde det för min förlagsutbildning, och kommer sedan övergå till jobb igen under sex veckor i sommar. Sen blir jag timanställd fram till nästa vår. Det är en branschtidning och jag trivs. Funderar på hur jag kan kombinera den med annat jobb senare. Kanske redaktörsjobb. Jag vet egentligen inte ens vad jag vill göra, men jag listar nog ut det med tiden.
 
Jag fick min kandidat förra våren - det vill jag betona - i litteraturvetenskap. Men det är nu, om ca en månad när jag går ut förlagskunskapen, som jag tar min "examen". Det är då jag väljer att pausa pluggandet, kanske för alltid, kanske under bara ett år eller två, för att jobba. Dags att skaffa karriär och kanske börja försöka flytta inom några år. Senare än alla andra, men så mycket stabilare än när jag var 19, som tydligen är den vanligaste åldern att flytta hemifrån i Sverige.
 
Jag skyller på att jag är grek, men egentligen handlar det om mer än så. Det handlar om bristen på pengar, på bostad, på någon att bo ihop med och det faktum att jag ville bli klar med universitetet innan. Men det handlar också om min mentala (o)hälsa. Jag tror inte att jag hade klarat av att flytta när jag mådde som jag mådde. Jag håller fast vid vad jag vet och känner till med en sådan desperation att det inte ens är kul. Det är därför jag grät när mamma och pappa en gång sa att vi skulle flytta (det hände aldrig). Det är därför jag inte vill att någon ska tvinga på mig någon förändring utan att förvarna. Jag är så fäst vid hur saker är, för allt känns så läskigt om det är obekant. Mitt sinne har aldrig varit säkert nog, så då måste omgivningen vara det.
 
Jag bättrar mig. Har bättrat mig. Känner mig mycket mer stabil på så många plan, men tanken på en sådan stor förändring skrämmer mig än. Ett steg i taget. Gå ut skolan. Eftersom jag redan jobbar typ heltid på praktiken blir det nog inte en sådan stor förändring. Bli van vid tanken på att jag inte kommer återvända till ett klassrum. Bytte ju skola också i september, så saker och ting har ändå redan varit annorlunda. Se hur mitt liv blir under det kommande året. Jag tror att det kommer att ändras konstant.
 
Bli van vid allt sådant och tjäna lite pengar samtidigt och försöka lista ut resten. Det låter som en bra plan.
 
 

17/4/19

Kategori: Allmänt

Jag är svettig. Inte springa-till-tuben-du-ändå-kommer-missa svettig, utan sommarsvettig. Den typ du får om du sitter i solen lite för länge.
 
Det gjorde jag idag. Satt ute på gården utanför praktiken eftersom jag inte hade något att göra och de praktiskt taget beordrade mig att ta min bok och gå ut och njut. Mina första vårkänslor omfamnade mig. Jag har insett att jag gillar alla årstider, men gillar inte att vara för varm. Detta var perfekt.
 
Kollar mig i spegeln för att se ifall mina ögon endast har strålarna fast i pupilerna eller om en timme i Sveriges aprilsol faktiskt kan göra någon skillnad. Oavsett vad känner jag att jag skiner på ett sätt jag inte gjorde innan. Har fått gå hem i två timmar nu, men ska på ett event i närheten vid 17. Sitter kvar till 16 och dödar tid. 17 sidor kvar på min bok. 3 timmar på min ljudbok. Valde att äntligen blogga, efter att ha skrivit inlägg efter inlägg i mitt huvud. Bok efter bok.
 
Varje vår och sommar blir jag så skrivsugen. Vill skriva om allt. Allt alldagligt och alla känslor. Började skriva om en romanidé på svenska, efter att ha skeivit 15 000 ord på engelska. Vill skriva om dem, men vill också skriva om mig. Är det kanske samma sak?
 
Har inte velat skriva på månader. Är så glad att min passion återvänt.
 
Jag kommer vara ledig i fem dagar nu.
 

7/3/19

Kategori: Allmänt

Det är dagar som dessa, då allting ser hopplöst ut och inget riktigt har någon mening, som jag försöker påminna mig själv om saker jag älskar. Saker som gör mig glad och nöjd och ger allting en gyllene nyans. Kaffe och inspiration en tidig morgon, då orden bara flödar. En lugn, regnig dag med en bra bok. Att återvända till en älskad film. Ni vet, simpla saker.
 
Jag kräver inte ett fenomenalt liv. Jag vill ha en stabil inkomst. Vill gilla mitt jobb. Vill ha mina vänner som förstår att jag trivs med att bara vara ensam hemma ibland. Jag vill ha böcker, kultur, ett word-dokument. Inspiration och motivation och möjligheten att romantisera dem simpla stunderna. Att romantisera mitt liv har räddat mig, faktiskt. Jag romantiserar tanken på att skriva ute på altanen en lugn sommardag; så mycket så att jag minns min b-uppsats med glädje då det var precis så den kom till. Jag romantiserar tanken på att sitta i en väns kök och jobba på våra rapporter och vara produktiva. Jag till och med romantiserar att laga mat, när jag nu gör det.
 
Jag måste romantisera. Annars kommer jag gå under.
 
Jag kräver inte ett fenomenalt liv. Allt jag vill är att inte känna att inget har någon mening och att det skulle vara lättare att bara sluta existera.
 

28/2/19 del 2

Kategori: Allmänt

Sitter och importerar CD-skivor som jag äger i iTunes. Ja, CD-SKIVOR, ni läste rätt. Har en liten samling av tidigare Disney Channel-stjärnor, lite musikaler, bevis från min klassiska rock fas, samt lite alternativt som jag mest började lyssna på i gymnasiet. Kanske något okategoriserat. Poängen är att jag, även om jag har rensat i min samling senaste åren, har kvar CD-skivor som betyder mycket för mig, och ett av banden som jag älskade när jag var 14 meddelade nyss att de kommer tillbaka efter deras break. Känner mig helt ärligt som 14 igen.
 
Jonas Brothers var en sådan stor del av mitt liv, you know? Jag behövde verkligen saker som höll mig vid liv då. Saker som jag kunde dyka ner i helt och glömma att jag var så ensam och deprimerad under den perioden att jag inte riktigt trodde att jag skulle bli 20. Det är därför musik och litteratur och det skrivna ordet är mer än bara passioner för mig. De var livlinor under så lång tid att jag aldrig kan föreställa mig ett liv utan dem.
 
Så ja, är lite taggad över att mitt gamla favoritband återvänder. Alla deras låtar försvann från Spotify helt plötsligt (vet att de har funnits), så importerar dem nu så jag kan lyssna från iTunes. Känner att jag vill återvända till dagar som jag ser tillbaka på med kärlek även om de egentligen långsamt tog kål på mig. Det är väl alltid så. Jag minns aldrig hur dåligt något var. Minns bara vissa stunder, som- Ja, vi tar det en annan gång.
 

28/2/19

Kategori: Allmänt

Hej hallå en uppdatering! Har fått ännu en text publicerad! I en fanzine i skolan med en klasskompis i redaktionen. Men ändå! Exponering osv.
 
Kommer dessutom få två nytolkningar av Coleridges dikter publicerad i tidsskriften jag hjälper till vid. Kontaker är bra, okej?
 
Fast fick dock en text publicerad där i september.
 
Kände en person i redaktionen.
 
Men ändå!
 
Seriöst, vi måste sluta nedvärdera folks bedrifter bara för att de råkade känna någon. Ja, det kanske gör saker och ting enklare att ha goda kontaker inom en bransch man vill arbeta i, men man behöver ändå talangen. Man behöver uthålligheten och viljan och framförallt kompetensen. Detta är inte riktat mot folk som får allt de vill ha utan att ha jobbat för det. Jag har jobbat hela livet för att få tre texter publicerade. Jag började liksom inte bara skriva igår, you know? Jag har spenderat oändliga timmar framför datorn, ibland långt in i natten ifall inspirationen flödade för bra för att sömn skulle prioriteras. Jag har pluggat litteraturvetenskap och kreativt skrivande och förlagskunskap och jag har kämpat för att känna att jag faktiskt har en liten chans i denna bransch, både som skribenten och som redaktören eller liknande. Såklart har jag fått uppleva en massa avslag. Kommer antagligen få gå igenom en hel hop fler avslag. Det är en del av allt. Av livet.
 
Jag vet inte varför detta inlägg, som endast skulle skryta lite om min text i fanzinet, resulterade i detta. Men jag antar att jag hade lite saker på hjärtat.
 
 

13/2/19

Kategori: Allmänt

Antingen har jag dålig karma eller så har någon ögat mig.
 
Det är väl enklare att skrika att man inte alls har varit en dålig människa och förtjänar inte karman, men jag tror genuint att någon har ögat mig.
 
-
 
Fick ett superfint mejl sekunden efter att jag skrev detta, men självtvivel och självömkan är ju ändå konstanta besökare den senaste tiden, så nu är jag ledsen igen! Helt ärligt har jag ända sedan gymnasiet känt mig så himla osäker i mig själv och mina förmågor, men har ändå lyckats hitta någon slags balans nu efter alla år på universitetet. Dock är de stunder jag återvänder till den osäkra lilla bubblan jag har levt i så himla intensiva att jag undrar om jag någonsin kommer kunna göra någonting med mitt liv eftersom jag inte tycker jag är bra på något egentligen och inte kan leva i ett sken av duglighet resten av livet.
 
Fake it till you make it, men inte ens min fake it är bra nog.
 
Känns som om jag inte förtjänar att vara vart jag är och det uppenbarar sig i stunder som dessa. Efter avslag. När jag har fallit så långt bakom alla att jag aldrig kommer komma ikapp. När folk är trötta på att tycka synd om mig. När jag själv är trött på att tycka synd om mig och få mina dagar förstörda. Vad hände? Varför blev det såhär?
 
Hur blev det såhär?
 

4/2/19

Kategori: Allmänt

Äter pasta. Sitter äntligen och läser en grej jag har prokrastinerat i veckor. En roman jag ska ge feedback på. Är ensam hemma. Var tvungen att pausa eftersom jag blev så brutalt påmind om när jag var 13 eller 14 eller 15 (eller 12?) och skolan precis började bli jobbig. Minns att jag satt och pluggade varje kväll. Att jag blev arg på min familj eftersom de hade planer på eftermiddagen när de, enligt mig, visste att jag inte skulle hinna vara med.
 
Tio år sedan. Typ. Helt sjukt att jag sitter här som en helt annan person och fortfarande pluggar. Snart klar dock, men allt är sig ändå så likt. Samma hus. Samma skrivbord. Annan säng dock. Andra glasögon. Annat liv, egentligen.
 
Var tvungen att pausa för att reflektera. Var tvungen att pausa och reflektera och skriva detta. Finns väl ingen mening, men livet är byggt på upplevelser, och det var väl en upplevelse i sig själv. Att jag var stressad över skolan och kände mig bortglömd.
 
Ska fortsätta nu.
 

16/1/19

Kategori: Allmänt

Ledig idag. Dricker fortfarande mitt morgonkaffe. Har tänt doftljus eftersom jag vill få slut på dem då de tar upp plats. Lyssnar på Nirvana och kollar på den karga världen utanför. Det snöar lätt. Kallt idag. Rastlös dag.
 
Har haft ett jättebra år hittills. Upptagen med roliga och spännande saker. Börjat gymma. Umgås med folk. Gått på bio två gånger. Spenderat tre dagar i rad med två klasskompisar som jag kommer närmare och närmare. Jobbat på min novell. Skrivit tenta och druckit vin och jobbat på uppgift från min plan B praktikplats som jag kommer vara på då det inte ens är i närheten av heltid, och börjat känna ångest igen angående plan A praktik. Måste ha en plan A. Måste spendera mer tid någonstans.
 
Vi har projektarbete i skolan nu. Älskar det jag ska hålla på med. Ska träffa personen vars texter jag ska arbeta med nästa vecka. Ska köpa InDesign på måndag, äntligen, så att jag kan börja. Inser att jag inte har många lektioner kvar i förlagskunskapen. Sorgligt.
 
Har knappt haft tid för mig själv sedan 2019 började, och det har faktiskt känts bra. Jag känner att jag har förändrats. Att jag orkar mer nu. Att jag vill mer. Mitt skrivande och läsande har fått lida, men det är okej. Jag behöver en paus ändå. Är helt utbränd på den fronten. Måste lära mig att vila ordentligt.
 
Har rensat en massa bland mina böcker, men väntar med att göra mig av med dem tills jag är säker. Har ett stort behov av att börja om, men tar det ett steg i taget.
 
Har höga förväntningar för detta år. Det kan sluta i katastrof, men gillar att jag har hopp. Gillar att det känns bättre nu, för tillfället.
 
 

30/12/18

Kategori: Allmänt

Sitter i sängen, ryggen mot väggen. Det drar runt fönstret och min nacke är kall. Har sovit dåligt inatt. Magont, som endast har släppt nu. Inte helt, men mycket mer uthärdligt. Har kollat på en massa Bergman filmer de senaste två dagarna. Måste passa på medan SVT Play fortfarande har dem.
 
Gjorde en throwback tråd på twitter om 2018. Insåg att ytligt har det varit ett bra år. Åkt på två utlandsresor. Träffat en massa härliga människor. Blev klar med kreativt skrivande och började på förlagskunskapen. Åkte till Göteborg för att gå på bokmässan med klassen. Hade ett jobb under sommaren där jag trivdes. Fick min kandidat. Fick min första text publicerad.
 
Men under ytan har allt varit kaos. Sorg och smärta och depression och skuld och skam och en återförening med lusten att dö. Cavalli gick bort, har isolerat mig själv som vanligt, min mentala hälsa har blivit värre och värre. Självskadebeteende som jag hade lyckats distansera mig ifrån i fem sex år återvände, men endast en gång. Ja, jag tror inte det är någon hemlighet för någon som läser min blogg att jag inte har mått bra.
 
Idag känns allt lättare, och även om en bra dag inte löser tumultet inom mig så hjälper det. Det hjälper så otroligt mycket att få minnas att det faktiskt finns bra saker och saker att se fram emot. Så, 2018 var ett helvete, men jag tror att det gjorde mig starkare. Det finns givetvis saker som går att förbättra. Borde släppa min stolthet. Bli snällare. Höra av mig mer. Sluta vara så självisk. Kanske 2019 kan hjälpa mig med allt detta. 2018s uppgift var att mörbulta mig. Att pressa kolet tills det äntligen blev en diamant. Inget värde, men förändrad. Starkare, kanske.
 
Jag tror att jag är starkare, och trots att jag skulle ge allt för att få Cavalli tillbaka inser jag att allting inte är helt kört. Kanske inte känner så imorgon, så detta får verkställa som en påminnelse.
 
2019, jag är trött, men redo för dig.
 

29/12/18

Kategori: Allmänt

Jag läser och kollar på film. Skriver inte så mycket som jag sa att jag skulle göra under ledigheten. Har förlorat min motivation, inspiration, kreativitet, och allt annat som tillhör när man skapar. Kan bara ta del av andras verk. Det är väl lika bra. Just nu kräver ingen att jag skriver. Dessutom ser jag så sällan på filmer att det känns som en produktiv aktivitet.
 
Har sagt att jag inte får köpa böcker under början av 2019 såvida jag inte tar mig igenom en hel hop av böcker jag redan äger. Enda undantagen är om jag vid något tillfälle tar mig till The English Bookshop. Har inte varit där på så länge att det skulle vara en skam att inte få köpa något som intresserade mig. Nästa år ska jag även fokusera på kvaliten istället för mängden böcker jag läser. Givetvis kan jag inte stryka ljudböcker helt nu när de har blivit en sådan stor del av mitt liv, men jag vill läsa böcker jag har i bokhyllan som skrämmer mig på grund av storleken. Iliaden, Les Miserables, Decamerone, kanske Brott och Straff. Har redan påbörjat Iliaden. Vill låta det ta sin tid. Ta in den uråldriga berättelsen som jag egentligen känner till rätt så bra. Ta in översättningen och nyutgivningen av dessa ord som mina förfäder kanske läste innan någon av oss var en tanke.
 
Dricker kaffe. Funderar på att kolla på Persona medan den finns på SVT Play. Senare ska vi till farmor; jag, familjen och kusinerna. Lunch i en liten lägenhet. Mår bättre än tidigare i veckan. Igår var vi hos gudmor. Spelade uno och köpte glass. Vi yngre alltså. Barnen. Barnen som nästan alla är vuxna nu. Jag brukar aldrig spela spel, men något hände igår. Ville aldrig sluta. Njöt av det, även om jag inte alltid vann.
 
Hoppas på ett bra år. Ska välkomna det hos gudmor med folk jag har känt hela livet.
 
 

26/12/18

Kategori: Allmänt

Har bestämt att nästa år ska jag sluta dela med mig av allt på sociala medier, iallafall i form av impulsiva tweets och inlägg på twitter och tumblr precis när allt känns helt fel. Ska försöka få ner mina känslor i ett skrivhäfte eller något istället. Kommer fortfarande skriva saker här, kanske något på insta, men då får det inte ske under själva krisen. När den är som värst. Behöver inte försöka bekräfta mina känslor genom att låta andra se dem i sin råaste form.
 
I slutet av dagen, om allt fortfarande känns fel, får jag skriva här. Detta är som en offentlig dagbok, trots allt. Men twitter och tumblr ska inte användas på samma sätt. Inte lika ofta åtminstone.
 
Bestämde detta nyss så detta inlägg kanske är lite motsägelsefullt, men det är iallafall inte på tumblr eller twitter så det är okej.
 

25/12/18

Kategori: Allmänt

Varje jul lämnas jag med ett obehag. En kommentar som kom ut helt fel, antingen från mig eller andra. En utmattning som inte riktigt släpper. En lättnad som endast sveper över när man är ensam. Julen är till för att umgås, men varför slutar det alltid såhär? Är det något fel på mig? Är det mitt fel att min mentala hälsa blir värre och värre desto närmare vi kommer julfirandet, och sedan blir allting bara lite för mycket när själva dagen anlender?
 
Mitt fel. Nej. Men ingen annans fel heller, egentligen.
 
Är trött. En trötthet som man inte sover bort. Är för ung för att vara trött. För ung för att känna såhär, tror jag. För ung för att inte vilja leva.
 
God jul.
 

21/12/18

Kategori: Allmänt

Vi satte oss på den lilla puben som funnits i Stockholm sedan 1976, omringade av mörkt lackat trä och folk som redan hade alkohol i blodet klockan tre på eftermiddagen. Läsåret var över. Så sa vi alla, trots att terminen egentligen avslutades i mitten av januari. En sorts utmattning hade greppat tag i mig den senaste veckan, och jag välkomnade ledigheten med öppna armar. Trots att vi hade uppgifter att göra klart. Trots att jag jobbade endast två dagar senare.
 
"Vi är ju samma person", sa jag, och hon nickade, nästan lutade sig närmare mig som om vi vore en.
 
Tanken på att inte se dessa människor på tre veckor var dock inte en glad tanke. Jag saknade redan korridorena, gemenskapen, trots att de var där framför mig. Inte bland korridorerna jag hade lärt mig älska, men ändå bland det mörka träet vi alltid omgav oss kring när vi behövde alkohol. Men endast en öl tog sig in i mitt system. Det var allt som behövdes.
 
"Jag börjar fan bli arg", sa jag vid ett tillfälle, och alla förstod vad jag menade. Hur jag kände.
 
Tre och en halv timme senare gick vi över den frusna trottoaren, svängde in bland byggnaderna och pratade om allt och inget medan tunnelbaneskylten närmade sig. Vi gick förbi den. Hade redan bestämt oss för stationen efter. En väg jag nu hade lärt mig. En stolthet över detta svepte över mig, och jag ignorerade att jag hade bott här hela livet. Att jag mindes var en bedrift i sig.
 
"Ska vi kolla på böcker?" frågade jag, och klart vi gjorde det. Förlagskunskapsstudenter i miljön de trivs bäst.
 
Sedan tog jag tunnelbanan hem och hade julledigt. Imorgon jobbar jag.
 
 

8/12/18

Kategori: Allmänt

Sover i långtröja och byxor och strumpor för att det drar så mycket i vårt hus. Det är seriöst 12 grader här inne idag. Nej, jag kan inte fixa det. Ja, jag ska tvinga Christos att tända brasan så fort han vaknar. Ja, mamma och pappa är inte i landet så är helt hjälplös.
 
Har haft en intensiv men väldigt bra vecka. Vi jobbar med fiktiva förlag i skolan just nu, så jag och min grupp har spenderat hela veckan med att välja titlar, fixa vår förlagsprofil, lägga upp Gantt-scheman och synopsis och marknadsinformation. Vi har till och med gjort våra omslag, vilket innebär att vi ligger före i projektet och inte behöver stressa. Starkt jobbat. Det är ju så kul också, och har kommit in i en fas då jag gillar att ha långa intensiva dagar, så har liksom njutit av varenda minut.
 
Vi fick även tillbaka våra tentor, där tydligen alla har klarat sig, men vi har inte kunnat se våra betyg eftersom Ladok var nere. Lite irriterande. Är liksom besatt av det nu eftersom jag inte kan se.
 
Har praktikplatsintervju på måndag, sedan ska jag till skolan och göra klart vår folder. Idag funderar jag på att åka till Skärholmen och hänga med dem i bokhandeln som vanligt. Halvt för att det är signeringar. Halvt för att jag vet inte om jag klarar att vara i detta kalla hus. Har gett mig själv ledigt hela helgen. Inget plugg. Inget jobb. Ingenting jag inte vill göra. Skönt. Känner att det behövs.
 
Min kreativitet har också tagit semester. Kul att våra scheman går ihop så bra.
 
Äh, tråkigt inlägg. Ska dricka upp mitt kaffe istället.
 
 

29/11/18

Kategori: Allmänt

Ännu ett avslag för praktikplats. Skulle träffa två klasskompisar idag och plugga, eftersom vi inte hade lektioner, men valde att stanna hemma eftersom jag känner mig helt varm och tung, typ som om jag hade en mild version av feber. Min mens kan vara boven, men jag kände att, eftersom jag har en hel dag i skolan imorgon och jobbar på lördag, är detta enda dagen jag kunde avboka med gott samvete. Får se till att plugga lite hemma istället. Försöka vara produktiv och vila samtidigt.
 
Vinden som varit så aggressiv slutade precis upp nästan helt. En läskig tystnad sprider sig. Jag väntar fem minuter till innan jag kan kolla min temperatur. Livet känns lättare denna vecka. Vi gör roliga saker i skolan som faktiskt känns väldigt kreativa, och jag är taggad på julen trots att vi valt att inte utbyta presenter i år eller fira så som vi tidigare har gjort. Min idé med presenterna. Känns så onödigt. Älskar att öppna dem, men det behövs liksom inte.
 
Det här med praktikplats stressar mig fortfarande. Har inte lyckats hitta något än. Får bara avslag. Hade en intervju, och sedan fick jag avslag. Resten säger att de "inte bestämt sig". De andra svarar inte.
 
Men det är inte ett problem denna vecka. Får bry mig om det nästa, men har redan skickat massa ansökningar nyligen, så förtjänar en paus. Tycker jag.
 
Jag hoppas min inre ro håller i sig. Är trött på att skriva depressiva texter, både här och i skrivböcker och i mitt huvud. Och sociala medier såklart.
 
Köpte nya byxor i helgen och kände mig plötsligt som en modell. 10/10 would recommend
 
 

26/11/18

Kategori: Allmänt

Jag delar med mig av för mycket till folk som inte behöver veta. Säger till mig själv att det är bra att vara öppen med sina problem, men jag undrar om det är ännu ett sätt att skada mig själv. Låt dem veta att du är helt fucked. Att folk i din närhet sårar dig och att du googlar på terapeuter och att du blev så oerhört arg på någon annans succé att hela din kväll förstördes. Jag säger till mig själv att om jag medger detta högt, för mig och andra, är det okej. Jag är medveten om att jag känner något orimligt, något själviskt, men att det är okej för att jag egentligen är glad för deras skull också, men tycker bara synd om mig själv som vanligt. Det är okej att jag säger detta till andra för att bevisa att jag inte är bitter.
 
Skriver jag detta, publicerar det så att folk kan se det, för att verka mindre självisk? Att jag vet att jag har problem, men om jag skriver det visar jag att det är okej så länge man inte agerar på sina känslor, låter dem förstöra.
 
Delar jag med mig av saker för att jag vet hur svårt det var när jag inte kunde göra det? Tio år sedan, höll allt inom mig, kom till gymnasiet och exploderade och berättade allt, allt, allt, och sedan blev tyst igen i universitetet. Hade ingen att säga sakerna till när jag som mest behövde det. På en gång, och inte behöva vänta tills nästa gång man sågs.
 
Nu, möten i skolkorridoren, ord som flödar ur mig utan att jag gav dem tillåtelse att sägas. Klamrar mig fast för mycket, för hårt, på personer som knappt känner mig, egentligen. Skrämmer bort dem, allt på grund av en illusion av ärlighet. Att denna ärlighet ska betyda tro, vänskap, att man litar på varandra.
 
Har alltid haft det här problemet. Antingen är jag för tyst, delar inte med mig av någonting, eller så delar jag med mig av i princip allt. Är för trött för att hålla det inom mig. Och kanske nya vänner är lättare att förlora på vägen än gamla vänner. Om jag ska skrämma bort folk, varför inte folk som inte har lyckats skapa en permanent plats i mitt liv än?
 

24/11/18

Kategori: Allmänt

Jag googlade på terapeuter vid ett på morgonen i fredags, endast några timmar innan jag skulle upp. Tre timmars sömn efter en mentalt tung torsdag funkade bättre än det låter. Jag bara kände att, trots att det är bättre nu än förr, är det nog inte normalt att tänka tankarna som jag gör oftare och oftare. Det är inte normalt att idén slår mig oftare än förr. Att den blir så normal i mitt huvud. Att livet inte riktigt är värt det och att det inte finns någon mening med något.
 
Sist det var en del av min vardag att tänka så gick allt åt helvete.
 
Tror dock inte att jag kommer ta mig till någon terapeut, trots att jag vill. Känner mig själv.
 

15/11/18

Kategori: Allmänt

Varning för mental ohälsa.
 
Jag minns hur jag trodde att jag behövde bli värre för att kunna klassas som dålig. Jag minns hur jag tvingade mig själv att sova för lite, äta för lite, skada mig på andra sätt, för att jag tyckte att jag inte var dålig nog än. Sjuka tankar. Idag har jag lärt mig att faktumet att jag ens tänkte så innebär att jag var sjuk. Att min mentala hälsa var så långt ifrån hälsosam att det är otroligt att jag lyckades ta mig ur det där helt själv. För jag gjorde det helt själv. Jag vet inte hur. Jag vet inte när. Jag vet att jag inte är helt ur det egentligen, men jag simmar liksom med huvudet över ytan nu iallafall. Ibland kan en våg svepa över mig och jag återvänder till det där mörkret som är så outhärdligt, men oftast lyckas jag flyta.
 
Fast jag är ju inte helt ute än. Vet inte om jag någonsin kommer lyckas ta mig i land, men jag simmar vidare. Simmar vidare nu när jag känner igen mina tecken.
 
Detat innebär givetvis att jag tycker att jag nu är "för bra" för att fråga om hjälp, vilket kanske är anledningen till att jag försökte bli värre i min tonår. Jag kan inte skaffa hjälp om det inte finns något att hjälpa. Men det finns ju något att hjälpa. Men det är för svagt. Ingen meningen.
 
En dag kanske. Eller så lyckas jag kanske besegra allting själv. Eller inte.
 

14/11/18

Kategori: Allmänt

Är fast i gårdagen, i en lägenhet på Ringvägen med två klasskompisar jag redan har kommit så nära att jag känner fysisk smärta av bara tanken på att vi kommer ses sällan nästa termin när väl praktiken börjar. Mat och snacks och kaffe och te runt ett litet bort i ett litet kök där våra ord nästan inte fick plats. För mycket intelligens i dessa två, i deras teorier och berättelser och deklarationer. Vi var där för att jobba på hemtentan, men under dem fem eller så timmar vi satt där skrev vi nog mest bara under sista halvtimmen.
 
Vi pratade om saker som en gång i tiden var tabu, men som kvinnor idag pratar om med lätthet. Jag fick massage på grund av en hemsk spänningshuvudvärk som vägrade lämna mig förrän jag satt och väntade på tuben vid elva. Vid ett tillfälle låg jag på golvet och vi diskuterade maktsystem, litteratur, klagade på hemtentan, och delade med oss av stunder från våra liv samt planerade skrivstunder för framtiden. En vacker scen jag vill bo i föralltid. Allt som saknades var ett vinglas i handen, men alkohol behövdes helt ärligt inte.
 
Kvinnlig vänskap är så underskattad.
 
Idag har jag jobbat på tentan och lyssnat på ljudbok. Ska fortsätta med det tills det är dags att sova, men i mitt huvud är jag fortfarande på Ringvägen och diskuterar allt möjligt. Så välbehövt.
 
 

8/11/18

Kategori: Allmänt

Skrev ett superpersonligt inlägg, men jag är för snäll för att hänga ut folk. Jag tänker faktiskt på deras känslor.
 
Till skillnad från-
 
Ja du.