natassa.blogg.se

poetry is in the streets

17/1/20

Kategori: Allmänt

Ni vet när man har upplevt något som inte var DÅLIGT precis och man har inget underliggande trauma på grund av händelsen, men man kan inte riktigt förklara vad det var som påverkade en heller? Jag kan knappt förklara för mig själv vad problemet var, varför jag fortfarande tänker på det, varför jag ens påverkades från första början.
 
Jag läser Outline av Rachel Cusk. En bok om en kvinna, berättaren, som åker till Aten för att undervisa en skrivarkurs. Hon träffar en massa personer under tiden. Hittills handlar boken mer om dem än om henne. Intressant, men känner mig lite rastlös, så läser långsamt. Läser med vördnad för att inte tröttna.
 
I det senaste kapitlet beskriver hon en lägenhet som berättaren bor i medan hon är i Grekland. Grekland, mitt hemland, som jag har vistats i oändligt många gånger. Som jag har tänkt på och pratat om och skrivit om. Av någon anledning var denna simpla beskrivning av en grekisk lägenhet i en engelsk bok en påminnelse av den inte riktigt traumatiska upplevelsen men som jag ändå vill glömma utan att kunna förklara. Och jag kände att jag började bli upprörd när jag kom att tänka på den. Hur lite jag förstår den. Hur dum jag känner mig som känner så. Men tydligen måste dessa känslor vara djupare än jag trott. Kanske händelsen i sig verkar harmlös, men den kanske påminner för mycket om annat. Om faktisk trauma, eller vad man nu ska kalla den.
 
Jag satt och tänkte tidigare att jag skulle vilja gå i terapi. Man behöver inte ens ha superstora problem för att göra det, har jag hört. Det kan vara bra att prata av sig med en främling som får betalt för att hjälpa. Sen kanske man inser att man har större problem än man anat.
 
Jag undrar ofta vad jag skulle dela med mig av med min potentiella terapeut. Vart skulle jag börja? Skulle jag ens kunna förklara? Jag skriver mycket, men mina känslor är omöjliga att få i skrift, och särskilt i tal. Fragment av mina tankar, mitt liv. Vad skulle vi ens komma fram till? Skulle jag kunna förklara utan att hitta på eftersom jag inte vet?
 
Men det skulle vara intressant att se vad som hänt mig som gjorde att en skenvist liten sak upprör mig än idag bara genom att jag läser om ett land iallafall.

15/1/20

Kategori: Allmänt

Halva månaden har gått och det är drygt en vecka sedan jag försökte "komma tillbaka" från semestern. Jag har ju inte ett fast heltidsjobb än (jag letar! anställ mig snälla), men efter en höst med frilans + min tjänst som digital publisher på Svensk Bokhandel kände jag att jag föll längre och längre ifrån motivation och disciplin. Jag på ett sätt vägrade skapa riktiga rutiner eftersom "detta inte kommer vara så länge". "Om jag ska frilansa under en längre period kommer jag vara duktigare på det, jag lovar!"
 
Detta håller dock inte. Jag kunde inte gå och lägga mig vid två på natten och vakna vid elva och prokrastinera (är det ett svenskt ord?) halva dagen för att sedan stressa. Och visst, det visade sig att jag var väldigt produktiv på kvällarna, men min livsstil fick mig inte att må bra i slutändan. Efter jul och nyår mådde både min kropp och mitt huvud skit, helt ärligt.
 
Det finns flera anledningar, givetvis, men jag valde att försöka styra det i rätt riktning förra veckan. Jag började skapa rutiner.
 
Jag kan säkert göra det bättre. Jag är rätt så mild när det gäller sakerna jag ska få gjort, men jag har ju turen att börja sakta. Jag har turen att ställa väckarklockan på nio istället för sex. Så jag började med det. Jag ville upp innan elva åtminstone. Sen ville jag börja jobba på min roman igen, vilket jag har gjort. Jag har skrivit runt 10 000 ord sedan förra tisdagen. Eller 9 000. Jag har inte räknat så noga. Men jag ser till att skriva åtminstone 500 ord varje varddag, och oftast överskrider jag den siffran. Nöjd är jag också, med scenerna och hur berättelsen har utvecklats. Efter att inte ha rört Project Crete/Projekt Kreta som jag kallar den ordentligt sedan september/oktober, har jag äntligen kommit över 30 000 ord på den. Det känns fantastiskt att vara tillbaka i den världen. Nu när jag inte har så mycket för mig (endast dem få sakerna jag gör för Svensk Bokhandel - ingen frilans just nu) vill jag verkligen fokusera på att arbeta på denna bok medan jag kan, sen får vi se hur långt jag kommer.
 
Mina dagar ser ut såhär: upp mellan 7 och 9/10 (beroende på när jag ställer klockan och hur mycket jag snoozar), skriver i några timmar, ofta tills jag har skrivit mellan 1 000 - 2 000 ord, sedan kollar jag på någon film, kanske läser tills mina föräldrar kommer hem, sen gym, middag, dusch, valfritt. En slö, privilegierad tillvaro, jag vet, men det är en rutin.
 
Jag har börjat kolla på mer filmer. Har insett att jag älskar filmer. Vill syssla mer med filmer och manus. Behöver ändå en hobby utöver böcker och skrivande, som jag ändå vill arbeta med. Behöver annat.
 
Någonstans emellan söker jag jobb också. Idag ska jag till och med träffa en vän. Och jag mår bra, faktiskt. Tar vara på denna tid istället för att frukta den. Söker jobb, ska börja söka mer frilansuppdrag om det visar sig att fast jobb inte kommer ske just nu. Försöker jobba på. Vill prova att ha en heldag med skrivande för att se hur det går. Bara för att. Men tills dess funkar mina nya rutiner utmärkt, tack och lov.
 
Såhär såg man ut på nyår. Kände mig väldigt... feminin. Och glittrig.
 

30/12/19

Kategori: Allmänt

Jag var aldrig ett konstant läsande barn. Faktiskt inte. Inte ens i närheten. Jag hade aldrig kommit hem med en hel påse utlånade böcker från bibblan. Jag gillade böcker och kunde plocka upp en och annan barnbok i skolbiblioteket eller hemma, men jag läste sällan ut dem. Jag var nyfiken, angelägen, men jag kände inte alltid ett behov av att allt jag berörde skulle bli en del av mitt repertoar. Idag är jag raka motsatsen. Jag måste läsa ut böcker. Annars var tiden jag spenderade med dem bortkastad. Eller? Nja. Inte riktigt. Det är något jag vill jobba på nästa år; en process som redan har börjat då jag har lagt ner otaliga böcker senaste månaderna.
 
Så jag var inte en Läsare med stort L förrän jag var 12 och läste Harry Potter. Var jag en författare?
 
Nja. Jag skrev, men jag kan inte minnas att jag spenderade timmar med att jobba på en historia. Jag har hittat tre "böcker" jag skrev som liten, för olika åldrar, men om jag någonsin skrev mer än så utöver skolarbete är oklart. Jag började nog skriva mycket som 12 eller 13-åring. Något med 2008-2009 kickade igång min resa. Ständig inspiration, om än i form av media jag kunde skriva fanfiction utefter.
 
Nej, jag skrev och läste inte mycket som barn. Men jag lekte. Jag hade fantasi. Konstanta idéer som fick utlopp genom lek och skratt och umgänge med både mina vänner och mina egna leksaker. Jag kunde hålla i en penna och ett sudd och skapa en hel värld, inte med skrift, men med fantasi. Pennan och suddet var hjältarna i berättelsen. Pennan var den där torra typen, medan suddet hade en pipig och jobbig röst och var ganska aktiv. Tillsammans räddade de dagen. Oj, vad jag minns lektioner som spenderades med att jag kollade på min penna och mitt sudd och kanske rörde dem lite grann, men mest utspelades leken, berättelsen, i mitt huvud.
 
Jag skapar så än. I sängen, låtsandes att jag är en karaktär som är med i något större. När jag går, vinden i håret, träden runt omkring mig, så är jag hjälten som gått iväg för att reflektera. Hemma är det kaos och jag måste ha en stund för mig själv innan jag kan återvända till vad som håller på att utbrytas. I Grekland är jag Kerouac och skriver om vad som sker. Aldrig fysiskt. Aldrig med en röd tråd. Egentligen kanske jag skapar filmer mer än böcker i mitt huvud, men jag skapar konstant.
 
Ibland skriver jag även ner mina tankar, men inte alltid.
 
 

26/12/19

Kategori: Allmänt

Jag vill skapa en egen fristad. Vill känna lättnad, lugn, ha andrum under täcket. Inte bli kedjad till mitt hörn, dessa fyra konstant krympande väggar. Det kanske är jag som växer. För - inte stor så men - stor för även mig själv. Får inte plats i denna hud längre. Vill riva mig själv till 
 
ingenting
 
och börja om.
 
Jag pratar för mycket. Förut hade jag bemästrat konsten att hålla tyst, men jag tror att det handlade om att jag inte hade någon att prata med. Ensam. Alltid ensam. Jag har vänner och familj, men förtjänar jag dem? Jag förstör, bara förstör, ett liv av oförmågan att hålla något helt, om än endast min egna idyll. Mitt egna lugn.
 
Jag borde sluta prata. Med folk. Mig själv. Med nätet. Med denna blogg, fast här kan jag göra konst av det. Inte bara ett evigt klagande. Jag kan trycka på en knapp och ha
 
paragrafer
 
och då är det mer än bara mitt behov av att berätta hur saker känns just då.
 
Inatt spenderade jag 15 timmar i sängen, men sov endast 7 av dem. Ville glömma. Distrahera. Skapa en fristad under täcket. Jag vill inte lägga mig och känna att allt är jobbigt för nu kommer jag inte kunna somna på tre timmar. Jag vill njuta av processen så som jag kan njuta av annat. En stund för mig själv. Ingen kan begära något av mig här.
 
Men jag mådde bara dåligt. Dåligare än jag har på länge. Den sista veckan på året är alltid den värsta.
 
Vill ha ett nytt år och en ny start, men vet att ett nytt år och en ny start inte kommer få mig att sluta förstöra. Ett steg i taget, I guess, men vad är första steget, egentligen?

4/10/19

Kategori: Allmänt

Jag växte upp med känslan att ilska är den värsta känslan jag kunde känna. Jag, men kanske andra tjejer med. Vi ska ju inte känna starka känslor, eller så har jag åtminstone hört. Men detta handlar mer om mig och min upplevelse. Min självupptagenhet som alltid leder till att jag analyserar allt i mitt liv - men detta är något jag varit medveten om länge.

“Sluta se så sur ut.” Jag såg inte ens sur ut. Jag lider av resting bitch face. Min kompis sa en gång att jag kan se arg ut när jag slappnar av helt, men jag förstår inte varför det är en sån stor grej, egentligen. Hon sa det inte för att vara elak, förresten, utan för att jag nämnde att mina föräldrar alltid tog upp det; så ofta att jag nu är rädd för mitt naturliga ansikte.

Ja, jag kanske ser arg ut, men det innebär inte att jag alltid är det. Men givetvis kan så vara fallet också. Jag har alltid försvarat mitt ansikte, mina känslor, men i vissa situationer är jag faktiskt arg, och eftersom jag har fått så många kommentarer angående mitt ansikte har det känts som det värsta jag kan känna. Ilska, när saker och ting är orättvisa eller löjliga. Ilska utan anledning, som alla kan känna. Alla kan känna en irritation som sedan kan utvecklas till ilska, sorg, kanske glädje om saker och ting går rätt. Men varför är ilska alltid känslan jag ska skämmas över? Om jag är arg, borde jag inte få vara det? Så länge jag inte tar ut det på någon, är inte det en giltig känsla att känna?

Om jag stänger in mig på mitt rum och undviker folk en hel helg för att på så vis undvika att ta ut min ilska på dem, borde jag inte få göra det? Men isolerar jag mig själv för deras skull eller min egna? Jag får inte visa att jag är arg, och då växer istället ilskan och jag fastnar i en ond cirkel. Alltid i denna onda cirkeln jag inte vågar erkänna att jag är i.

Det är inte sunt att förneka sina känslor, har jag hört.

Jag har alltid haft lättare att visa, eller snarare svårare att hålla inne, mina negativa känslor. Mitt redan dömda ansikte avslöjar för mycket. Jag blir livrädd. Måste gömma mig. Ingen får se när jag känner så mycket att jag till slut gråter ensam i mitt rum eller på badrumsgolvet. Ensam, alltid. Men jag gillar inte att visa känslor, oavsett vilka känslor det är. Ska aldrig visa mig lycklig heller. Bara lite nöjd, kanske. Skratta och le, men bara i stunden. Visa inte att ni ser vad jag känner.

Jag vill inte skämmas över mina känslor. Jag vill kunna vara arg som alla andra. Använda ilskan, inte mot folk, utan för en slags förändring. Vad det nu är som gör mig arg. Vissa känslor är giftiga. Jag insåg exempelvis precis att jag är avundsjuk på en hel del folk i min omgivning, vilket kan vara anledningen till en viss sorts ilska, och den borde givetvis tas itu med. Inte dämpas, för det blir värre. Men jag ska inte vara rädd för känslan, oavsett vilken det är.

Även om det är ilska.

Äh, jag vet inte om jag lyckades förmedla det jag ville.
 
 

13/9/19

Kategori: Allmänt

Ibland läser jag mina blogginlägg och ba: :/ såhär deprimerad hela tiden, stelt, lugna ner dig.
 
Och ibland inser jag att vi alla behöver ha en plats som kan fungera som ett lyssnande öra när saker känns jobbiga. Jag har dock alltid haft svårt för att hålla mina problem för mig själv, även om jag ibland kan vara vag. Därför kan jag sällan hålla mig till att skriva saker i typ en skrivbok som jag har hemma. Det kanske är min generation. Vår eviga lust att dela med oss och samtidigt längta efter anonymitet. Jag önskar ofta att jag var lite äldre. Fem år äldre. Internet kom in i mitt liv lite för tidigt, och jag delade med mig av för mycket som jag inte kan radera helt nu.
 
Men denna blogg. Min twitter, instagram, alla sociala medier, är idag baserade på val och urval. Jag väljer att skriva detta. Det var inte ett impulsivt beslut som jag tog när jag var 13 utan att tänka efter. Det är mina känslor, mitt liv, och jag har aldrig bett någon läsa, men det är väl kul att vissa faktiskt verkar göra det. Jag har märkt att jag tycker det är oerhört tröttsamt att prata om mig själv just nu. Orkar inte förklara vad jag har pluggat eller jobbat med. Det kanske har att göra med att jag konstant skriver om mig själv och uttrycker mig på nätet. Bloggen, bilder, texter som alltid kommer innehålla delar av mig oavsett om de handlar om mig eller inte. Jag orkar liksom inte berätta för varje främling sen vem jag är när vi ses. Då vill jag veta saker om dem istället, eller bara uppleva något nytt tillsammans. Som på Pride. Som i Norrköping i lördags.
 
Men ja, ibland har man ju skrivit lite cringe grejer också, men det är väl okej det med.
 
Bilden har inget med inlägget att göra, men insåg att jag nästan aldrig har med bilder? Så varsågod.
 

9/9/19

Kategori: Allmänt

Jag kanske bara är lat. Har aldrig listat ut vad som är depression och vad som är ren lathet när det kommer till mig själv. Det kanske är en kombination. Kanske bara ren utmattning.
 
Känns som om jag är utbränd på livet innan jag ens hunnit börja.
 
Jag hade så mycket planer för hösten. Skaffa nytt jobb eller frilansa mycket och hinna jobba på mitt eget skrivande och köpa en cykel och cykla till biblioteket och jobba därifrån. Men nu, två veckor in, känner jag att jag varken orkar ta tag i mitt liv eller fortsätta med vad jag redan gör. Känner mig så fast. Helt fastfrusen i marken som varken är bekväm eller utmanande nog för att jag ska tycka att det är åtminstone lite kul. Jag vet att jag borde, måste, ta mig från denna punkt, men jag känner absolut noll motivation till att göra det.
 
(Ja, jag skriver ofta här när jag inte mår bra. Jag lovar att det inte är my default mode, men det sker oftare än jag skulle vilja.)
 
Mitt sommarkontrakt gick ut och jag är nu timanställd. Hittills har det inte inneburit många jobbtimmar, och jag har turen som bor hemma och har tid att lista ut vad jag ska göra. Vänta till oktober då vi får veta ifall mitt jobb har fått det där bidraget som kan göra att jag får vara kvar längre? Söka nytt jobb trots att jag börjar en distanskurs om ca en månad och är rädd för att inte hinna? Försöka hitta mer frilansjobb? Deltidsjobb? Jag vet inte! Vet inte alls.
 
Drömmen skulle ju vara att frilansa så jag kan vara flexibel. Men jag vet inte hur jag ska börja. Har fått lite redaktörsuppgifter som inte heller get mycket pengar. Vill ha längre uppgifter. Borde jag söka hos förlag? Tänk om jag inte ens vet hur man redigerar och allt jag har gjort hittills är fel? Helt ärligt, trots att frilans skulle vara perfekt just nu, är det så himla svårt att vara ens egna chef ibland.
 
Jag läser inte ens mycket just nu. Skriver garanterat inte. Snart kommer mina föräldrar hem från Grekland också och då måste jag, givetvis, stå till svars för vad jag gör och inte gör. Men jag vet inte. Fast man kanske aldrig vet?

28/7/19

Kategori: Allmänt

Två dagar i Trosa. Tåg direkt efter jobbet. Förkrök, dans, tre vänner i ett kök. Försöker återuppleva sommaren 2016. En lägenhet vi inte hade tillgång till då. Jag läsandes vid bordet medan jag väntade. Två nya vänner. Promenad genom kyrkogården till Tullen. Alkohol i blodet.
 
30 grader, 22 grader. Mygg, kissnödig, pratandes om ålder och livet. Försöker att inte tänka på att min kropp inte ser ut som normen och att folk kommer tänka det när de ser mig i mina shorts och linne. Bryr mig inte, egentligen. Vill ha kul. Hade kul.
 
En shot, två, en drink, toalettbesök, dansandes till Jireel och Fricky och Spice Girls och Avicii (var tvungen att kolla upp hur Avicii stavades). Jag, M och I immiterade dansen från Pulp Fiction, precis som förr. Ett försök att känna vad vi kände då. Nu, med kandidat och jobb och egna lägenheter (de, åtminstone). Ett gäng vi inte kände eller känner i lägenheten vid 3. Jag och M i en bil med en annan i förarsätet påväg till Västerljung.
 
Dagen efter. Hela gänget samlade i huset som aldrig är stilla. En helg tillbaka i ett liv som inte riktigt kommer vara som förr igen. I underkläder under solen eller framför fläkten i timmar. In till Trosa igen. Lägenhet. Vin. Makaroner och shots. Repeat. Fem blir sex. In till Tullen. Petter spelar bredvid. Mer folk. Träffade en barndomsvän från grekiska skolan. Ingen vet att Trosa är mitt andra hem. De undrar vad jag, Stockholmaren, gör där. De vet inte om kvällarna jag lagt mig på marken bredvid vattnet, stirrandes upp på sjtärnorna, vandrandes genom husen, i jakt på någon som kan köra hem oss till ett hus med mer plats för våra värkande kroppar.
 
Samma låtar. Mindre dans. Bryr mig inte om att ingen kille kollar eller pratar med mig som de pratar med dem. Jag och min kropp dansar vidare. Svettas och skrattar. Planerar att festa under Pride, om vi kan. Bråk. Försoning. Mygg. Fyllemat. Fem kroppar på en säng.
 
Sedan vaknade jag, efter alldeles för få timmars sömn, och tog tåget hem. Allt kändes som förr.
 
 
 
 

23/5/19

Kategori: Allmänt

Vred plötsligt mitt huvud mot fönstret när jag hörde regnet som vi hade lovats idag. En bortglömd docka från dagiset bredvid hänger i en gunga. Det finns något lite sorgligt i det, men det skulle fan sett snyggt ut i någon indiefilm. Jag ser ofta saker som händer runt omkring mig ur en författares perspektiv. Jag tänker "hur skulle jag beskriva detta?" Sen när jag väl ska försöka skapa en bild av omgivningen när jag skriver går allt åt skogen. Anyway. En annan del av mig ser också saker som filmscener. Ingen berättelse, bara omgivning. Om jag kunde kombinera berättelsen jag skriver om med bilderna jag ser på filmduken i mitt huvud kunde jag kanske få till något bra.
 
Det är torsdag. Imorgon ska jag jobba hemifrån. Jag glädjs åt regnet. Sitter inne i halvmörkret på kontoret och njuter av ljudet. Paranoid att någon ska komma förbi och se mig skriva detta, som om jag inte får pausa i arbetet.
 
Livet känns bra idag. De senaste veckorna faktiskt. Snart är praktiken slut och jag åker till Johanna i Tyskland i tio dagar. Sedan sommarjobb på samma kontor jag sitter i nu. En kvinna står på sin balkong utanför och tittar på regnet. Känner en slags gemenskap med henne. Hur många gånger har inte jag sprungit ut till altanen för att uppleva regnet från en torr plats?
 
Som ni vet finns det ingen som helst mening med mina inlägg egentligen. Gillar bara att skriva mina tankar, vad som pågår. Jag gillar det. Gillar att det regnar rätt kraftigt och jag sitter här med en kopp kaffe och skriver ner saker och känner mig nöjd. Det får vara temat denna gång. Att saker känns bra.
 
"Oj, vad naturen blir glad nu," sa min kollega nyss högt till ingen och alla. Alla instämmer. Alla kommenterar hur bra det känns att bara höra regnet.
 
Ska fortsätta arkivera bilder nu.
 

11/5/19

Kategori: Allmänt

Har fått jobb. Eller nja, just nu är det praktik, men det började som jobb, övergick i praktik då jag behövde det för min förlagsutbildning, och kommer sedan övergå till jobb igen under sex veckor i sommar. Sen blir jag timanställd fram till nästa vår. Det är en branschtidning och jag trivs. Funderar på hur jag kan kombinera den med annat jobb senare. Kanske redaktörsjobb. Jag vet egentligen inte ens vad jag vill göra, men jag listar nog ut det med tiden.
 
Jag fick min kandidat förra våren - det vill jag betona - i litteraturvetenskap. Men det är nu, om ca en månad när jag går ut förlagskunskapen, som jag tar min "examen". Det är då jag väljer att pausa pluggandet, kanske för alltid, kanske under bara ett år eller två, för att jobba. Dags att skaffa karriär och kanske börja försöka flytta inom några år. Senare än alla andra, men så mycket stabilare än när jag var 19, som tydligen är den vanligaste åldern att flytta hemifrån i Sverige.
 
Jag skyller på att jag är grek, men egentligen handlar det om mer än så. Det handlar om bristen på pengar, på bostad, på någon att bo ihop med och det faktum att jag ville bli klar med universitetet innan. Men det handlar också om min mentala (o)hälsa. Jag tror inte att jag hade klarat av att flytta när jag mådde som jag mådde. Jag håller fast vid vad jag vet och känner till med en sådan desperation att det inte ens är kul. Det är därför jag grät när mamma och pappa en gång sa att vi skulle flytta (det hände aldrig). Det är därför jag inte vill att någon ska tvinga på mig någon förändring utan att förvarna. Jag är så fäst vid hur saker är, för allt känns så läskigt om det är obekant. Mitt sinne har aldrig varit säkert nog, så då måste omgivningen vara det.
 
Jag bättrar mig. Har bättrat mig. Känner mig mycket mer stabil på så många plan, men tanken på en sådan stor förändring skrämmer mig än. Ett steg i taget. Gå ut skolan. Eftersom jag redan jobbar typ heltid på praktiken blir det nog inte en sådan stor förändring. Bli van vid tanken på att jag inte kommer återvända till ett klassrum. Bytte ju skola också i september, så saker och ting har ändå redan varit annorlunda. Se hur mitt liv blir under det kommande året. Jag tror att det kommer att ändras konstant.
 
Bli van vid allt sådant och tjäna lite pengar samtidigt och försöka lista ut resten. Det låter som en bra plan.
 
 

17/4/19

Kategori: Allmänt

Jag är svettig. Inte springa-till-tuben-du-ändå-kommer-missa svettig, utan sommarsvettig. Den typ du får om du sitter i solen lite för länge.
 
Det gjorde jag idag. Satt ute på gården utanför praktiken eftersom jag inte hade något att göra och de praktiskt taget beordrade mig att ta min bok och gå ut och njut. Mina första vårkänslor omfamnade mig. Jag har insett att jag gillar alla årstider, men gillar inte att vara för varm. Detta var perfekt.
 
Kollar mig i spegeln för att se ifall mina ögon endast har strålarna fast i pupilerna eller om en timme i Sveriges aprilsol faktiskt kan göra någon skillnad. Oavsett vad känner jag att jag skiner på ett sätt jag inte gjorde innan. Har fått gå hem i två timmar nu, men ska på ett event i närheten vid 17. Sitter kvar till 16 och dödar tid. 17 sidor kvar på min bok. 3 timmar på min ljudbok. Valde att äntligen blogga, efter att ha skrivit inlägg efter inlägg i mitt huvud. Bok efter bok.
 
Varje vår och sommar blir jag så skrivsugen. Vill skriva om allt. Allt alldagligt och alla känslor. Började skriva om en romanidé på svenska, efter att ha skeivit 15 000 ord på engelska. Vill skriva om dem, men vill också skriva om mig. Är det kanske samma sak?
 
Har inte velat skriva på månader. Är så glad att min passion återvänt.
 
Jag kommer vara ledig i fem dagar nu.
 

7/3/19

Kategori: Allmänt

Det är dagar som dessa, då allting ser hopplöst ut och inget riktigt har någon mening, som jag försöker påminna mig själv om saker jag älskar. Saker som gör mig glad och nöjd och ger allting en gyllene nyans. Kaffe och inspiration en tidig morgon, då orden bara flödar. En lugn, regnig dag med en bra bok. Att återvända till en älskad film. Ni vet, simpla saker.
 
Jag kräver inte ett fenomenalt liv. Jag vill ha en stabil inkomst. Vill gilla mitt jobb. Vill ha mina vänner som förstår att jag trivs med att bara vara ensam hemma ibland. Jag vill ha böcker, kultur, ett word-dokument. Inspiration och motivation och möjligheten att romantisera dem simpla stunderna. Att romantisera mitt liv har räddat mig, faktiskt. Jag romantiserar tanken på att skriva ute på altanen en lugn sommardag; så mycket så att jag minns min b-uppsats med glädje då det var precis så den kom till. Jag romantiserar tanken på att sitta i en väns kök och jobba på våra rapporter och vara produktiva. Jag till och med romantiserar att laga mat, när jag nu gör det.
 
Jag måste romantisera. Annars kommer jag gå under.
 
Jag kräver inte ett fenomenalt liv. Allt jag vill är att inte känna att inget har någon mening och att det skulle vara lättare att bara sluta existera.
 

28/2/19 del 2

Kategori: Allmänt

Sitter och importerar CD-skivor som jag äger i iTunes. Ja, CD-SKIVOR, ni läste rätt. Har en liten samling av tidigare Disney Channel-stjärnor, lite musikaler, bevis från min klassiska rock fas, samt lite alternativt som jag mest började lyssna på i gymnasiet. Kanske något okategoriserat. Poängen är att jag, även om jag har rensat i min samling senaste åren, har kvar CD-skivor som betyder mycket för mig, och ett av banden som jag älskade när jag var 14 meddelade nyss att de kommer tillbaka efter deras break. Känner mig helt ärligt som 14 igen.
 
Jonas Brothers var en sådan stor del av mitt liv, you know? Jag behövde verkligen saker som höll mig vid liv då. Saker som jag kunde dyka ner i helt och glömma att jag var så ensam och deprimerad under den perioden att jag inte riktigt trodde att jag skulle bli 20. Det är därför musik och litteratur och det skrivna ordet är mer än bara passioner för mig. De var livlinor under så lång tid att jag aldrig kan föreställa mig ett liv utan dem.
 
Så ja, är lite taggad över att mitt gamla favoritband återvänder. Alla deras låtar försvann från Spotify helt plötsligt (vet att de har funnits), så importerar dem nu så jag kan lyssna från iTunes. Känner att jag vill återvända till dagar som jag ser tillbaka på med kärlek även om de egentligen långsamt tog kål på mig. Det är väl alltid så. Jag minns aldrig hur dåligt något var. Minns bara vissa stunder, som- Ja, vi tar det en annan gång.
 

28/2/19

Kategori: Allmänt

Hej hallå en uppdatering! Har fått ännu en text publicerad! I en fanzine i skolan med en klasskompis i redaktionen. Men ändå! Exponering osv.
 
Kommer dessutom få två nytolkningar av Coleridges dikter publicerad i tidsskriften jag hjälper till vid. Kontaker är bra, okej?
 
Fast fick dock en text publicerad där i september.
 
Kände en person i redaktionen.
 
Men ändå!
 
Seriöst, vi måste sluta nedvärdera folks bedrifter bara för att de råkade känna någon. Ja, det kanske gör saker och ting enklare att ha goda kontaker inom en bransch man vill arbeta i, men man behöver ändå talangen. Man behöver uthålligheten och viljan och framförallt kompetensen. Detta är inte riktat mot folk som får allt de vill ha utan att ha jobbat för det. Jag har jobbat hela livet för att få tre texter publicerade. Jag började liksom inte bara skriva igår, you know? Jag har spenderat oändliga timmar framför datorn, ibland långt in i natten ifall inspirationen flödade för bra för att sömn skulle prioriteras. Jag har pluggat litteraturvetenskap och kreativt skrivande och förlagskunskap och jag har kämpat för att känna att jag faktiskt har en liten chans i denna bransch, både som skribenten och som redaktören eller liknande. Såklart har jag fått uppleva en massa avslag. Kommer antagligen få gå igenom en hel hop fler avslag. Det är en del av allt. Av livet.
 
Jag vet inte varför detta inlägg, som endast skulle skryta lite om min text i fanzinet, resulterade i detta. Men jag antar att jag hade lite saker på hjärtat.
 
 

13/2/19

Kategori: Allmänt

Antingen har jag dålig karma eller så har någon ögat mig.
 
Det är väl enklare att skrika att man inte alls har varit en dålig människa och förtjänar inte karman, men jag tror genuint att någon har ögat mig.
 
-
 
Fick ett superfint mejl sekunden efter att jag skrev detta, men självtvivel och självömkan är ju ändå konstanta besökare den senaste tiden, så nu är jag ledsen igen! Helt ärligt har jag ända sedan gymnasiet känt mig så himla osäker i mig själv och mina förmågor, men har ändå lyckats hitta någon slags balans nu efter alla år på universitetet. Dock är de stunder jag återvänder till den osäkra lilla bubblan jag har levt i så himla intensiva att jag undrar om jag någonsin kommer kunna göra någonting med mitt liv eftersom jag inte tycker jag är bra på något egentligen och inte kan leva i ett sken av duglighet resten av livet.
 
Fake it till you make it, men inte ens min fake it är bra nog.
 
Känns som om jag inte förtjänar att vara vart jag är och det uppenbarar sig i stunder som dessa. Efter avslag. När jag har fallit så långt bakom alla att jag aldrig kommer komma ikapp. När folk är trötta på att tycka synd om mig. När jag själv är trött på att tycka synd om mig och få mina dagar förstörda. Vad hände? Varför blev det såhär?
 
Hur blev det såhär?
 

4/2/19

Kategori: Allmänt

Äter pasta. Sitter äntligen och läser en grej jag har prokrastinerat i veckor. En roman jag ska ge feedback på. Är ensam hemma. Var tvungen att pausa eftersom jag blev så brutalt påmind om när jag var 13 eller 14 eller 15 (eller 12?) och skolan precis började bli jobbig. Minns att jag satt och pluggade varje kväll. Att jag blev arg på min familj eftersom de hade planer på eftermiddagen när de, enligt mig, visste att jag inte skulle hinna vara med.
 
Tio år sedan. Typ. Helt sjukt att jag sitter här som en helt annan person och fortfarande pluggar. Snart klar dock, men allt är sig ändå så likt. Samma hus. Samma skrivbord. Annan säng dock. Andra glasögon. Annat liv, egentligen.
 
Var tvungen att pausa för att reflektera. Var tvungen att pausa och reflektera och skriva detta. Finns väl ingen mening, men livet är byggt på upplevelser, och det var väl en upplevelse i sig själv. Att jag var stressad över skolan och kände mig bortglömd.
 
Ska fortsätta nu.
 

16/1/19

Kategori: Allmänt

Ledig idag. Dricker fortfarande mitt morgonkaffe. Har tänt doftljus eftersom jag vill få slut på dem då de tar upp plats. Lyssnar på Nirvana och kollar på den karga världen utanför. Det snöar lätt. Kallt idag. Rastlös dag.
 
Har haft ett jättebra år hittills. Upptagen med roliga och spännande saker. Börjat gymma. Umgås med folk. Gått på bio två gånger. Spenderat tre dagar i rad med två klasskompisar som jag kommer närmare och närmare. Jobbat på min novell. Skrivit tenta och druckit vin och jobbat på uppgift från min plan B praktikplats som jag kommer vara på då det inte ens är i närheten av heltid, och börjat känna ångest igen angående plan A praktik. Måste ha en plan A. Måste spendera mer tid någonstans.
 
Vi har projektarbete i skolan nu. Älskar det jag ska hålla på med. Ska träffa personen vars texter jag ska arbeta med nästa vecka. Ska köpa InDesign på måndag, äntligen, så att jag kan börja. Inser att jag inte har många lektioner kvar i förlagskunskapen. Sorgligt.
 
Har knappt haft tid för mig själv sedan 2019 började, och det har faktiskt känts bra. Jag känner att jag har förändrats. Att jag orkar mer nu. Att jag vill mer. Mitt skrivande och läsande har fått lida, men det är okej. Jag behöver en paus ändå. Är helt utbränd på den fronten. Måste lära mig att vila ordentligt.
 
Har rensat en massa bland mina böcker, men väntar med att göra mig av med dem tills jag är säker. Har ett stort behov av att börja om, men tar det ett steg i taget.
 
Har höga förväntningar för detta år. Det kan sluta i katastrof, men gillar att jag har hopp. Gillar att det känns bättre nu, för tillfället.
 
 

30/12/18

Kategori: Allmänt

Sitter i sängen, ryggen mot väggen. Det drar runt fönstret och min nacke är kall. Har sovit dåligt inatt. Magont, som endast har släppt nu. Inte helt, men mycket mer uthärdligt. Har kollat på en massa Bergman filmer de senaste två dagarna. Måste passa på medan SVT Play fortfarande har dem.
 
Gjorde en throwback tråd på twitter om 2018. Insåg att ytligt har det varit ett bra år. Åkt på två utlandsresor. Träffat en massa härliga människor. Blev klar med kreativt skrivande och började på förlagskunskapen. Åkte till Göteborg för att gå på bokmässan med klassen. Hade ett jobb under sommaren där jag trivdes. Fick min kandidat. Fick min första text publicerad.
 
Men under ytan har allt varit kaos. Sorg och smärta och depression och skuld och skam och en återförening med lusten att dö. Cavalli gick bort, har isolerat mig själv som vanligt, min mentala hälsa har blivit värre och värre. Självskadebeteende som jag hade lyckats distansera mig ifrån i fem sex år återvände, men endast en gång. Ja, jag tror inte det är någon hemlighet för någon som läser min blogg att jag inte har mått bra.
 
Idag känns allt lättare, och även om en bra dag inte löser tumultet inom mig så hjälper det. Det hjälper så otroligt mycket att få minnas att det faktiskt finns bra saker och saker att se fram emot. Så, 2018 var ett helvete, men jag tror att det gjorde mig starkare. Det finns givetvis saker som går att förbättra. Borde släppa min stolthet. Bli snällare. Höra av mig mer. Sluta vara så självisk. Kanske 2019 kan hjälpa mig med allt detta. 2018s uppgift var att mörbulta mig. Att pressa kolet tills det äntligen blev en diamant. Inget värde, men förändrad. Starkare, kanske.
 
Jag tror att jag är starkare, och trots att jag skulle ge allt för att få Cavalli tillbaka inser jag att allting inte är helt kört. Kanske inte känner så imorgon, så detta får verkställa som en påminnelse.
 
2019, jag är trött, men redo för dig.
 

29/12/18

Kategori: Allmänt

Jag läser och kollar på film. Skriver inte så mycket som jag sa att jag skulle göra under ledigheten. Har förlorat min motivation, inspiration, kreativitet, och allt annat som tillhör när man skapar. Kan bara ta del av andras verk. Det är väl lika bra. Just nu kräver ingen att jag skriver. Dessutom ser jag så sällan på filmer att det känns som en produktiv aktivitet.
 
Har sagt att jag inte får köpa böcker under början av 2019 såvida jag inte tar mig igenom en hel hop av böcker jag redan äger. Enda undantagen är om jag vid något tillfälle tar mig till The English Bookshop. Har inte varit där på så länge att det skulle vara en skam att inte få köpa något som intresserade mig. Nästa år ska jag även fokusera på kvaliten istället för mängden böcker jag läser. Givetvis kan jag inte stryka ljudböcker helt nu när de har blivit en sådan stor del av mitt liv, men jag vill läsa böcker jag har i bokhyllan som skrämmer mig på grund av storleken. Iliaden, Les Miserables, Decamerone, kanske Brott och Straff. Har redan påbörjat Iliaden. Vill låta det ta sin tid. Ta in den uråldriga berättelsen som jag egentligen känner till rätt så bra. Ta in översättningen och nyutgivningen av dessa ord som mina förfäder kanske läste innan någon av oss var en tanke.
 
Dricker kaffe. Funderar på att kolla på Persona medan den finns på SVT Play. Senare ska vi till farmor; jag, familjen och kusinerna. Lunch i en liten lägenhet. Mår bättre än tidigare i veckan. Igår var vi hos gudmor. Spelade uno och köpte glass. Vi yngre alltså. Barnen. Barnen som nästan alla är vuxna nu. Jag brukar aldrig spela spel, men något hände igår. Ville aldrig sluta. Njöt av det, även om jag inte alltid vann.
 
Hoppas på ett bra år. Ska välkomna det hos gudmor med folk jag har känt hela livet.
 
 

26/12/18

Kategori: Allmänt

Har bestämt att nästa år ska jag sluta dela med mig av allt på sociala medier, iallafall i form av impulsiva tweets och inlägg på twitter och tumblr precis när allt känns helt fel. Ska försöka få ner mina känslor i ett skrivhäfte eller något istället. Kommer fortfarande skriva saker här, kanske något på insta, men då får det inte ske under själva krisen. När den är som värst. Behöver inte försöka bekräfta mina känslor genom att låta andra se dem i sin råaste form.
 
I slutet av dagen, om allt fortfarande känns fel, får jag skriva här. Detta är som en offentlig dagbok, trots allt. Men twitter och tumblr ska inte användas på samma sätt. Inte lika ofta åtminstone.
 
Bestämde detta nyss så detta inlägg kanske är lite motsägelsefullt, men det är iallafall inte på tumblr eller twitter så det är okej.