natassa.blogg.se

en plats för narcissism

3/1/22

Kategori: Allmänt

Jag sa till en vän att jag vill vara en person som läser Fran Lebowitz innan jag köpte samlingen några dagar innan julafton. Hon frågade mig vad jag menade. Det är inte så att jag anser att man är bättre än någon för att man läser en viss författare, men jag vet att folk jag själv beundrar läser en viss typ av böcker, och jag strävar efter att få vara åtminstone lite grann som folk jag beundrar. Ta del av deras bra kvaliteter medan jag formar mig själv. Ni vet?
 
Sedan finns det skillnad på att vilja vara  på ett sätt och vilja se ut att vara på ett sätt. Första boken jag gör mig av med år 2022 är en samling med poetiska ballader av Coleridge och Wordsworth som jag köpte på ett antikvariat i Uppsala eftersom jag vill vara en person som läser sånt. Dock insåg jag inte att det var ballader och inte vanliga dikter, så jag kände mig mer trött efter läsningen. Men jag läste ju den, så jag vill att folk ska se det. Men - vem bryr sig ens förutom jag själv? Gör det mig något om någon tror att jag är ett fan av Wordsworth?
 
Fran Lebowitz är dock någon jag tror att jag kan gilla, men behöver lite uppmuntran att läsa. Men jag vill vara personen som lägger ner tiden på det. Jag vill utvecklas till personen som tar sig tiden. Att läsa Wordsworth och Coleridge handlade mer om hur jag ser ut att vara utifrån, för egentligen brydde jag mig inte om den. Detta innebär dock inte att man inte får vara nyfiken, såklart, men jag vet när jag är nyfiken och när jag vill visa något.
 
Så mitt nyårslöfte är att fortsätta utvecklas och sträva efter att vara den jag vill vara, utan att låtsas om saker och ting inte fungerar. Jag kanske inte alls är den som läser Fran Lebowitz, men jag vet det inte än.
 
Den där lilla kanten av en tavla bredvid mig syns INTE när jag ser bilden på instagram, om det nu stör någon annan också. Det var inte meningen.

19/12/21

Kategori: Allmänt

Jag sitter vid skrivbordet medan det är soligt. Jag har en pågående beef med universum om att inte ta min morfar ifrån mig än. Önskar jag kunde säga att jag inte kunde sova på grund av oro, men när jag väl somnade sov jag tills min hund började skälla på något klockan två trettio, sen somnade jag om. Morfar är hemma, vilket nästan är värre. Vem ska hålla koll? Han är inte ens sjuk, men allt är inte rätt heller. Konstant oro från mitt håll över allt. Jag vill inte vara en som oroar sig för vad hjälper min oro om jag ändå inte är där? Men jag har nog förlorat år av mitt liv på grund av oron. Undrar alltid om olyckor och mord involverar någon jag älskar. So far so good.
 
Jag har jullov. Typ. Har tenta och manus att redigera till början av januari, men inge nära deadlines. Måste tänka på uppsatsen också, som jag ska börja skriva i januari. Oroar mig (haha) över hur det ska gå, över om jag ens klarar det.
 
Har på mig klänning utan anledning. Tycker man ska få göra vad man vill utan att behöva ha en anledning till det. Ville klä upp mig, så gjorde det. Solen håller på att gömma sig. Snart är det mörkare här inne. Vet inte hur man är ledig längre så jag vet inte vad jag ska göra. Läsa? Vet inte om jag orkar. Imorgon ska jag jobba igen. Ska jobba till typ torsdag sen försöka vara ledig till nyår. Kanske lyckas skriva en del av tentan. Kanske bara har en kris. Så mycket möjligheter!
 
Har varit så stressad senaste veckorna. Började frilansa som redaktör och gav mig själv för tighta deadlines, sen skola och massa jobb för Svb med katalog och tidning och topplistor. Sen nu tog det plötsligt slut. Min farmor som bor med oss har knappt sett mig trots att det har varit hon och jag hemma hela dagarna. Har inte hunnit. Nu har jag mer tid men blir istället stressad för att jag vill hinna vila men samtidigt få saker gjort. Men vet ni? Jag måste ha saker att göra (eller ignorera) för att inte känna en meningslöshet. Allt känns ofta meningslöst.
 
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, sen får vi se.
 
Här kommer lite bilder på mina små utflykter i stan! Har lärt mig hur viktigt det är att göra saker själv.

 

28/10/21

Kategori: Allmänt

Gud, när skrev jag sist? Jag och skrivandet har en paus. Den är ofrivillig från min sida, men vem är jag att böna och be. Tänker inte sjunka så lågt.
 
Ett helt liv har passerat sen sist. Praktik på OLIKA förlag. En kurs i akademisk engelska. Drinkar med vänner och bio med vänner och bio med mig själv och årets första evenemang igår. Jag återvänder lagom till att livet blir tråkigt igen. Mitt skrivbord min enda vän, orden på skärmen som kommer ge mig migrän, stressen som kommer hålla mig sällskap.
 
Men jag är glad över det samtidigt. Det finns väl något i stressen som jag ser fram emot varje gång. Den kommer med kunskap, med seminarium jag hatar tills de har tagit slut och jag inser att de var givande. S har skaffat jobb och jag känner en avund eftersom jag är rädd att jag aldrig kommer kunna ta mig in i min egen bransch, så jag tar mina små myrsteg in i den världen. Volontärar på event, blir bästa vän med folk jag aldrig träffat och aldrig kommer se mer efter det. Leenden när våra blickar möts. En hand på min rygg, något igenkännande när vi står tysta bland folkmassan. Jag trampar på någons fot, han konfronterar mig skrattandes senare, jag får honom att anmäla sig för nyhetsbrevet med mitt lilla hopp och mina små ord. Får en kris över mitt eget skrivande, igen, får komplimang över mina kläder, igen, häpnar över en poet eller tre, igen, och träffar på folk vars namn och yrken och vänner jag känner till som aldrig har pratat med mig, igen.
 
Tar inte en enda drink trots två eller tre drinkbiljetter eftersom mörkret och timmarna jag har spenderat på benen får mig att känna mig berusad ändå. Gäspar under sista akten trots att jag inte är uttråkad, snarare utmattad, inte van vid ett heltidsjobb på detta vis, för sent för min lilla kropp som börjar gå i ide nu. Dagarna blir kortare men de är alldeles för långa, och jag sover alldeles för länge nu men fick höra av K att studenttiden är den sista tiden du faktiskt kan sova genom morgonen, så försöker att inte stressa. Jag ger morgonen för mycket makt. Den ska vara helig, men jag kan aldrig vakna tidigt nog för att hinna uppskatta den. Tänker inte vakna vid fem bara för att någon på youtube får det att verka som att man får mer gjort trots att man förlorar sömn.
 
Vad var det jag ville få fram med detta? Jag har börjat läsa igen. Kanske kan börja skriva igen. Om jag skriver här en gång i veckan, kommer jag kunna säga något intressant varje gång eller blir det bara uttjatat? Google translate säger att uttjatat inte är ett ord, men när jag ändrar stavningen beodrar den mig att återgå till hur det var. Det regnar och är kallt i rummet. Hunden sover bredvid mig. Jag tror att jag kanske är redo att våga ta mig ut igen, på fler än ett sätt. Jag har blivit rastlös senaste tiden och klarar inte av en hel vecka hemma längre. Jag tar mig ut själv, sitter på tunnelbanan och spelar subway surfer och lyssnar på typ Lil Nas X. Jag brukade aldrig bara ta mig ut förut. Behövde veckor av förvarning innan något socialt. Nu känner jag att jag vill sy fast mig i mina vänners revben i åtminstone några timmar. Spill öl på mig, låt mig halka genom centrum när det har regnat och jag har glömt byta till skor som inte är skridskor i förklädnad. Ge mig en film på en stor duk, en promenad genom gamla stan med olika vänner under olika tillfällen. Älskar dem. Fattar inte hur jag kunde vara som jag var när jag var 15. Men det kanske var en försvarsmekanism.
 
Men idag är jag trött. Introverten återvänder, men jag ska spela biljard som en gubbe senare. Känner att jag växer. Försöker bli en annan och är trött på att bara önska. Dags att agera.
 
Måste börja jobba med masteruppsatsen snart, också.
 
 

31/8/21

Kategori: Allmänt

Jag är ett barn i din trädgård. I rummet som är så obekant utanför det korta ögonblick jag befann mig i det. Jag drömmer om cyklar och grannens hundar. Gatukatter som vi matar. Höns och får och motorcyklar. Jeepen som krockade och lämnade oss lika snabbt som barndomen. Jag är ett barn i din trädgård, men trycket i bröstet är en äldre själs sällskap.
 
Jag förstår inte varför jag alltid känner mig så skyldig när jag försöker lägga ner gränser i mitt liv. Jag blir arg för att du skriker på mig som om jag vore ett barn, men det är jag som mår dåligt sen för att jag blev arg. Jag vill inte att du ringer varje dag, men jag mår dåligt för att jag säger till henne att försöka få dig att förstå det utan att vara överdrivet tydligt med det. Jag behöver space. Jag behöver respekt. Jag känner mig urusel för att jag ber om det. Jag vet att du gör det av kärlek, men jag behöver vara ensam nu.
 
Jag blev underkänd på en uppgift till en sommarkurs och känner mig plötsligt rädd för livet igen. Jag kanske inte borde vara ensam. Jag gråter stilla i mitt rum åt allt som har legat och skavt ett tag. Ett litet underkänt, pluss trycket i bröstet, och allt rinner över och jag tänker på mörkret. Jag gråter faktiskt på riktigt nu. Det gör ont i käken, typ. Jag skriver bara när jag är ledsen, men annars känner jag inte tillräckligt för att tvinga mig själv till att skapa. Jag och skrivandet har gjort slut. We're on a break, kanske. Vi kommer dansa kring varandra hela livet och antingen blir vi sams eller så är det förevigt komplicerat.
 
Skolan börjar imorgon, praktiken på måndag. Jag hoppas att jag inte är rädd för livet då. Jag var inte rädd igår.
 

22/6/21

Kategori: Allmänt

Sitter i korta kläder och fryser. Vägrar stänga balkongdörren då jag vaknade i en pool av mig själv i natt; mitt svett, mina drömmar, min hjärna utspridda över täcket som är för tjockt för värmen. Men värmen har lagt sig, blivit ersatt av en svalare bris som nu, klockan 21.44, är för kall för att sitta så kortklädd intill.
 
Jag läser om Modersmål och inser att mitt eget modersmål är en främling i min mun. Mina läppar för tunna för det. Min tunga för klumpig. Det bästa jag kan göra är att greppa tag om det efter att jag har spottat ut det motvilligt, en klump av något förflutet i svalget. Mina händer är för små för det också. Det glider ur mina fingrar, ner i avloppet, en osynlig It som Stephen King skulle kalla förkroppsligandet av en mardröm. Att göra dem besvikna. Att tappa bort sina rötter på öppen yta. Jag borde kunna se dem, men allt jag ser är förvirring.
 
Men nu kanske jag överdriver. Jag kanske kan skylla på värmen, sen brisen, sen bristen på balans. Jag har skrivit klart första uppgiften till min sommarkurs och funderar redan på uppgift två. Snart midsommar. Något jag endast har firat två gånger tidigare. En främmande i detta land trots att jag föddes på Huddinge sjukhus en tidig septemberdag för snart 26 år sedan. Fast man kanske alltid är en främling om ingen försöker hjälpa en. Jag har liksom aldrig blivit bjuden på något midsommarfirande förrän 2019. Jag kanske kan skylla på att jag nästan alltid var i Grekland då, men faktum är att jag helt enkelt aldrig blev eller skulle bli bjuden. Men nu så. Nu är jag mer svensk än tidigare. Alltid en främling, överallt, men det märks väl inte alltid av. Det handlar inte ens om att jag kommer från ett annat land. Det handlar om vart min familj är ifrån och att vi har klamrat oss fast vid de grekiska traditionerna så hårt att vi missat många svenska. Ingens fel. Ingenting att vara ledsen över heller. Det är min kultur. En blanding av allt och lite till.
 
Belmo hjälper mig plugga/skriva/läsa.

18/6/21

Kategori: Allmänt

Första sommardagen, enligt mig, trots att det är i mitten av juni och har tydligen varit varmt ett tag. Men jag har suttit i den svala bokhandeln i en månad, som nu har stängt dörrarna för gott, så jag har nog inte riktigt insett det förrän nu.
 
Jag sätter för mycket press på mig själv för en dag. Vill vara produktiv och avslappnad samtidigt. Vila nu när jag kan och ta itu med allt jag har ignorerat de senaste veckorna. Bytte lakan, ändrade lite i mitt rum så att allt får en plats nu när jag har köpt så mycket böcker under vår utförsäljning. Vill ta hand om mitt space och min kropp och min själ idag. Det är väl egentligen vad jag vill göra denna sommar. Vara produktiv, men avslappnad. Effektiv men ta min tid. Men ligger redan efter i sommarkursen, så spenderar morgonen med att läsa. Kurs i att skriva för barn. Vill hoppa av bara för att jag är utmattad efter första året på mastern, men vad ska jag sen göra med dessa dagar? Att endast researcha till uppsatsen känns för tungt och tunnt samtidigt.
 
Loggar in på ladok igen. Är rädd att jag inte klarade min senaste tenta. Jag gav upp för tidigt förra terminen och jag undrar om det har påverkat något.
 
Vad mer ska man skriva? Borde börja på uppgift 1 till kursen, men undrar om jag bara ska redigera början till en bok jag redan håller på med och skicka in. Det kanske får mig att fortsätta på den, trots att det är en julbok och inte en junibok.
 
Ska sätta mig i solen för första gången idag, på väldigt länge faktiskt, och läsa första Musse & Helium-boken till kursen. Den är fin, men den får mig att undra ifall min bok om råttor bör skrivas för yngre. Bryr sig 9-12-åringar om råttor?
 
Massa växter i mitt hem just nu.
 
 

25/5/21

Kategori: Allmänt

Jag känner en slags melankoli. Varje kväll, när världen blir tyst och jag borde börja lugna ner mig för att sova, så känns bröstet tungt och gråten sätter sig i halsen. Min lokala bokhandel slash extrajobb har gått i konkurs och jag har stått vid dörren under utförsäljningen för att se till att inte för många är i butiken samtidigt. Alla människor, trevliga och otrevliga, alla intryck, det faktum att jag förlorar bokhandeln och att min nära vän som jobbar där plötsligt inte kommer vara nära mig längre. Det tär i min själ och jag känner mig livrädd att detta är ett större slut än jag inser. Att vi inte kommer ses igen, trots att jag vet att vår vänskap är viktig för oss båda. Allting förändras och jag har inte gett mitt samtycke.
 
Så jag känner mig överväldigad och panikslagen och ledsen och rädd när solen lämnar mig, och kanske lite innan dess också.
 
 

4/5/21

Kategori: Allmänt

TW död.
 
Jag minns när jag var 12 och en släkting gick bort och hur jag sprang ut till mina kompisar när vi var påväg till skolan några dagar senare och berättade. Jag vet inte varför minnet dök upp nu. Jag gör ingenting just nu som skulle kunna få mig att tänka på den familjen. Jag måste backa bak, tanke efter tanke, för att komma till källan. Det är inte första gången jag tänker på dödsfallet, men första gången jag tänker på min reaktion i efterhand. Inte tårarna och chocken (han var ung, mer än så säger jag inte). Inte det faktum att mina föräldrar lämnade mig och min bror hos några vänner den helgen. Men minnet av hur jag berättade för mina jämngamla kompisar, som säkert hade lika lite erfarenhet av död som jag, sticker ut. Jag sa det så lugnt. Vår konversation bestod av en sådan nyfikenhet och fascination som bara barn kan ha. Idag skulle det varit stelt. Jag hade velat prata och tyckt att jag borde ha varit ledsnare. Hur pratar man ens om död? Som 12-åring var det är nytt men också fritt ämne. Denna konversation var ett så tydligt tecken på barndom.
 
Jag minns också hur jag, samma år, berättade för samma kompisar om en familjevän som fick barn på min födelsedag. "Jag har en 12 år yngre tvilling" sa jag, och ämnet var inte onödigt eller ointressant. De brydde sig, åtminstone lite grann. Ni vet hur barn kan säga vad som helst men ingen dömer dem för det? Jag saknar sånt. Låt mig prata, låt mig släppa min tyngd för en stund.
 
Jag måste plugga vidare nu. Kanske det var något i Zangwill som fick mig att tänka på detta, trots allt, men antagligen inte.
 

22/4/21

Kategori: Allmänt

Jag lämnar ytor röriga så att jag kan få ihop mitt liv senare; vandra runt huset och plocka, städa, spreja, diska. En sån liten och snabb sak, då det ofta inte är så mycket röra då jag gör det dagligen, men det får mig att dra något slags sträck mellan en lugn stund och en produktiv stund. Disken från morgonen eller lunchen, brödsmulor på köksbänken. Små meningsfulla ögonblick när man ordnar allting så att det ser bra ut. Älskar.
 
Jag har nog som många andra haft problem med motivation i ca ett år nu. Finner ingen ork att göra mer än jag måste, och då knappt. Har inte skrivit ordentligt, läser inte längre med samma iver och nöje. Jag kanske har vuxit ur dessa vanor, men det skulle vara förfärligt om så var fallet. Det känns bra att skapa lite smårutiner åtminstone. Vakna tidigare, yoga på morgonen, kanske någon mer träning senare, äte bättre, prata med vänner. Bra vanor, i ett desperat försök att återfå motivation. Det finns väl värre saker att göra i desperation, så arg är jag inte. Det kanske funkar, kanske inte. Det är faktiskt lättare att göra detta än att skapa och få annat gjort. Mitt mentala block är starkare än min kroppsliga, för en gångs skull. Men ibland skriver jag i huvudet. Det går väl också bra.
 
 
 

18/4/21

Kategori: Allmänt

Jag skrev detta blogginlägg i mitt huvud igår när jag var ute med Belmo och gick förbi fotbollsplanen. Jag skrev det i mitt huvud eftersom jag hörde grekiska röster och grekiska skrik från grekiska barn och började tänka på Grekland, mitt hemland som aldrig har varit mitt hem. Det går så mycket grekiska barn i min gamla grundskola nu, och alla pratar grekiska. Jag undrar om de är så pass nyanlända att svenska inte känns lika bekvämt, eller om de bara är duktigare än vi var, som aldrig pratade grekiska med varandra. Vi var inte så många. Jag, en i min parallellklass, en i klassen under. Vi var fler i grekiska skolan, såklart, alla från mitt område, men inte alla i min skola.
 
När jag går förbi fotbollsplanen denna vårdag, igår, idag, med solen i ögonen och Belmo springandes bredvid, tänker jag att jag nästan kunde ha varit i ett annat liv, med deras skrik. Det känns så ungt, så grekiskt, så fritt, att alla barnen samlar vid fotbollsplanen. Jag är medveten om att det inte bara är i Grekland barn leker ute, men det luktar nästan byn när jag ser dem, i snö, i regn, i solsken, halv nio på kvällen när det fortfarande är ljust. Det kändes som ett annat liv som jag inte är delaktig i.
 
I mitt originella blogginlägg i huvudet hade jag säkert mer poetiska formuleringar. Jag hade säkert en poäng. En samhällelig kommentar som jag nu har glömt. Men det står på min att-göra-lista: blogginlägg om grekiska barn. Så här är den väl, nu när jag äntligen fick energin att skriva ner den.
 
 

10/4/21

Kategori: Allmänt

Jag plockar ut böcker ur bokhyllan och lägger undan. Har börjat bli superkänslig över vad som är i mina hyllor. Den boken känns inte rätt. Den gillade jag inte tillräckligt. Den började jag på och kände avsmak. Bort, bort, allt ska vara kurerat och rätt. Mitt space. Mitt andningsrum och arbetsrum och anderum.
 
Idag är det tre år sen Cavalli gick bort. Jag kollar på hans foto, med Belmo intill. Han har inte ersatt honom, men har har gett mig ny glädje. Välbehövligt.
 
Min kropp är trasig och mitt sinne vacklar till varannan vecka eller så. Känns stabilt. Man blir åtminstone inte överraskad. Har haft migräner eller spänningshuvudvärker sedan året började, med någon vecka här och var som blir fylld med kroppslig ro och sinnlig panik. Jag vet inte om sinnlig är ett ord. Jag har börjat köra yoga varje morgon för att mjuka upp och stärka min lilla 25-åriga kropp. Gillar den rutinen. Hoppas på att behålla den föralltid. Käken känns spänd idag. Axlarna tvingas ner, slappna av, lugna ner dig, det är lördag, varför är du stressad.
 
Det känns inte som om jag är stressad, men min kropp har alltid visat det mer än mitt sinne. Har väl varit stressad sedan jag föddes. Ut 10 veckor för tidigt för vi kan inte komma sent. Men vad har jag så bråttom till? Bor hemma vid 25. Tänker aldrig flytta, aldrig plugga klart, alltid hålla mig till what I know, som de säger att skribenter ska göra. Jag tänker på masteruppsatsen jag ska skriva nästa år. Kommer jag klara av något så stort? Alla tror på mig men på ett sådant självklart och uttråkat sätt som säger mig att de inte tror på mig när jag säger att jag har det svårt. Du klarar dig alltid. Ja, men det var svårt. Tack för your support. Vill du ha en påse med mitt dagliga breakdown?
 
Solen skiner och jag har ont i armen. Jag lovar att det jag skriver inte är self pity. Du behöver inte tycka synd om mig. Jag tycker aldrig synd om mig, förutom när folk skriker på mig (och jag gråter). Jag mår bra, men när jag skriver här blir jag alltid deppig. Det är som om allt bara faller ur mig. Konstigt, då det är en offentlig blogg och alla kan se. Hej hej. Jag mår bra, så som människor brukar må bra.
 
Nu är solen i mitt ansikte igen. Hela mig, bränn upp mig, jag är din nu.
 
Böcker
Cavalli
Belmo
 

14/3/21

Kategori: Allmänt

Jag läser Zadie Smiths senaste essäsamling - fast egentligen vet jag väl inte om hon har hunnit släppa något nytt sen i somras - om pandemin, men den har precis rätt mängd pandemi i sig för att jag ska vara intresserad, dvs knapps något alls. En hint, en aning, ett lätt saltlager för att ge den bara lite smak. Sex personliga essäer, den sista uppdelad i flera olika berättelser om folk i hennes grannskap, som får mig att älska vardag, skrivande, livet. För trots att den utspelar sig under de första månaderna av 2020 är den skapt för att visa en mänsklighet somm man blir mer medveten om när världen brinner omkring en. En nagelsalong som plötsligt står tom, en äldre kvinna med en hund som antagligen kommer vara helt isolerad. Smith målar upp bilder från förr, från innan allt, för att sedan krossa dig med en sista rad, som ändå är rätt vag och subtil, men som vi, idag, förstår helt.
 
Det får mig att tänka på mina egna grannar. Jag har aldrig brytt mig så mycket om grannskap och gemenskap, då alla nästan alltid har varit äldre än mina föräldrar, eller har småbarn. Jag är mittemellan allt, men senaste året, efter att vi skaffade Belmo och jag går på dagliga promenader, har små vänskaper skapats. Jag känner igen folk (det sker sällan för jag har svårt att minnas ansikten) och vi hälsar. De minns mig på grund av Belmo, och jag minns dem också på grund av Belmo, men vi är alla likadana och går på dagliga promenader runt fotbollsplanen, ner mot stranden, genom träden.
 
Jag längtar nästan till sommaren, då altandörren är öppen nästan hela tiden och jag kan se alla gå förbi. Kanske vi kommer hälsa detta år, men jag är så människoskygg att jag kanske låtsats som om jag inte ser dem, ändå. Grannbarnen som kommer för att hälsa på hunden. Vi är skyldiga dem våfflor, Sarah och jag. Snart så.
 
 

3/3/21

Kategori: Allmänt

Jag är bra på att låtsats som om allt är bra när världen runt omkring mig brinner. Jag simmar vidare, gör det jag ska, men jag antar att det finns en inre stress och panik inom mig som kommer ut ibland. Oftast när något onödigt och litet händer, som idag, när jag missade en leverans med fem minuter eftersom jag var ute med min hund. Men de sa att de skulle leverera på fredag, först, sen ändrade de. Sms:et kom runt 10. Jag hann inte planera. Morgonpromenaden blev sen.
 
Jag blev så arg att jag faktiskt precis spenderade åtminstone 30 minuter med att gråta i soffan. Belmo tröstade mig och jag grät mer för att jag förtjänar inte honom. Men grät jag ens över leveransen? Delvis. Ganska irriterande när det kunde ha gått så smidigt. Men något annat måste spöka, för det är inte en normal anledning att gråta. Men jag vet inte riktigt vad det är, åtminstone inte med namn. Det kan vara mycket. Det kan vara något litet. Jag är inte så in tune med mitt inre som jag borde, för då skulle min taktik där jag ignorerar allt inte fungera.
 
Är väldigt sugen på att ta ledigt idag, men jag har tagit det för lugnt senaste veckan och hinner inte längre. Detta breakdown borde ha kommit igår helt ärligt, men jag tvättade ansiktet och drack ett glas vatten och måste nu sätta igång. Har ont i huvudet. Kroppen känns skakig. Ont i axlarna.
 
Måste till centrum och hämta mitt paket också.
 

28/2/21

Kategori: Allmänt

Sista dagen på månaden. Jag sitter vid kanten av skrivbordet då solen precis har börjat sin resa förbi mitt fönster. Har lite svårt för ljuset idag. Ögonen värker. Jag pressar pekfingrarna över ögonlocken och trycker. Jag pressar en hård boll mot nacken, axlarna, skulderbladen. Jag känner mig trött och förkyld idag, men dricker knappt mitt kaffe.
 
Har fastnat för ännu en lifestyle youtuber, som får allt att se så vackert och konstnärligt ut. Trots att hon visar sina låga dagar, men hennes lows är värda en hel video, med soliga hörn och kärlek och matlagning. De är vackra lows, nästan artificiella. Mina lows förkroppsligas i att jag bara sitter vid mitt skrivbord och inte gör något. Mina lows är också rätt städade. Jag låter aldrig mitt rum vara stökigt, försöker ändå göra något åt mitt utseende, som att noppa allt hår ur mitt ansikte (hej pcos), slänga på en ansiktsmask, kanske till och med städa. Men det är oftast efter att jag har suttit vid mitt skrivbord och inte gjort någonting i någon dag.
 
Mina lows är inte kreativa. Det är därför de är lows. Jag orkar inte skapa, och det tar inte så lång tid att få ordning på ett enda rum om det nu skulle råka vara stökigt (det är det aldrig). Har väl varit i någon slags kontinuerlig kris i flera månader, egentligen, men igår började jag skriva en novell, och jag tar massor med bilder. Jag önskar att jag kunde göra mer, att allt kunde vara mer regelbundet, men det är svårt att skapa vanor när man väl har fallit ur dem. Om jag skriver varje dag igen, eller åtminstone varje vecka, kanske till och med delar med mig av något, kanske det eventuellt kan bli en vana igen.
 
Jag vill lära mig spela piano och måla, men jag orkar inte.
 
Jag mår oftast alltid bra när jag skriver sånna här inlägg. Jag bara psykoanalyserar mig själv. Jag skriver inte när jag är ledsen längre, eller så har jag aldrig gjort det. Jag tänker för mycket och skriver i huvudet. Har alltid gjort det.
 
 

26/2/21

Kategori: Allmänt

Vaknar upp förkyld. Trodde först att den konstiga känslan i halsen var en kvarlevnad från corona, som länge gjorde att jag inte kunde prata eller sjunga mycket utan att min hals började värka. Jag hostade ju så mycket när jag var sjuk i november. Just att det endast har gått tre månader gör att jag inte tror att jag har corona nu, och det verkar vården inte heller tycka då jag inte får boka ett test. Jag är med största sannolikhet imun, säger de. Blir väl av antikropparna lagom till sommaren.
 
Det känns som vår idag, men det är fortfarande vinter i luften. Känslan, lukten. Mitt humör är på topp, vilket balanserar ut min brist på energi. Mina första kurser lider mot sina slut. Det känns lite som en slags skolavslutning, trots att nya kurser börjar i slutet av mars. Jag har tagit det lugnt denna vecka då jag plötsligt inte har mycket att göra. Undrar om jag blev sjuk för att jag äntligen slappnade av?
 
Belmo ligger i solen, men jag är gömd i ett hörn av soffan. Har en svag huvudvärk som inte blir bättre av ljuste tyvärr, men jag vill öppna fönster och släppa in den tidiga våren. Vecka 0.5, typ. Har lektion vid 13 och är helt förberedd för en gångs skull.
 
Kaffet smakar äckligt. Vi började dagen med en 30 minuters promenad i skogen.
 
 

24/2/21

Kategori: Allmänt

Jag vaknar upp varje natt i panik av tanken på att flytta och bo ensam och vara fullt ansvarig för allt. Kanske mest eftersom jag börjar bli livrädd att min utbildning inte kommer ge mig jobb, och vad är en utbildning utan en destination? Funderar på om mamma hade rätt. Alldeles för sent för att ändra. Jag är alltid för omotiverad för att bli det jag vill, men jag försöker. Det går för långsamt.
 
Om jag ska vara ärlig tror jag ibland att jag kommer dö innan, trots att jag inte befinner mig på en mörk plats längre. Alltid den tanken, som om det är enda utvägen. Jag måste sluta tänka så. Det har förstört mitt liv nästan mer än depressionen gjorde.
 
Jag funderar på att plugga någon slags pedagogik så jag kan bli svenskalärare. Kanske en sommarkurs. Kanske den där kursen på 90hp jag sökte till men som jag blev struken från pga mastern. Men jag tror inte jag kan gå den och mastern samtidigt och då måste jag plugga i ännu ett och ett halvt år och det känns inte värt det?
 
Igår kallade pappa mig för ungdom och mamma påminde honom om att jag inte är det. I min dröm åldrades jag plötsligt som en slags Dorian Grays porträtt som jag läste för andra gången inför min lektion idag. Vill skippa lektionen men kommer inte göra det. Är alltid stressad inför den men vill ju veta vad läraren har att lära ut. Det är bara jag som inte har något att säga och som alltid är ledsen efter den.
 
Jag mår egentligen bra, trots att detta inlägg var lite deppigt. Sorgen och oron och ångesten är inom mig, men jag är rätt nöjd med tillvaron. Det är framtiden som skrämmer.
 
 

9/2/21

Kategori: Allmänt

Skriver knappt längre. Inte här. Inte i dokument. Inte ens dikter i mina anteckningar på mobilen. Jag har väl läst 10+ böcker i år, men majoriteten var för skolan så de räknas bara ibland. Känner mig trött och oinspirerad, men bilder tar jag. Där kan jag vara kreativ. Vinterljuset är så bra för just fotografering. Ett år kanske jag har en riktig kamera och tar mig ut och fångar allt, allt.
 
 

29/1/21

Kategori: Allmänt

Läser Noréns första dagbokssamling för skolan. Tänker att jag aldrig skulle orka skriva sådär om mina dagar och ändå ha ork att skriva annat. Jag hade boken bredvid mig när jag fick höra att han gått bort och nu har jag en konstant krisande känsla varje gång jag läser i boken. Allt han skrivit om livet och död och framtid och förflutet; allt känns så himla absurt och ömtåligt. Jag känner mig som om jag tränger mig på nu när han inte längre finns kvar för att säga nej, trots att han själv publicerade sina dagböcker. Jag vet inte. Allt känns typ overkligt nu när han gått bort. Som om jag aldrig någonsin har läst något självbiografiskt av en död författare, men jag antar att det faktum att han dog mitt i läsningen har påverkat mig rätt mycket.
 
I natt vaknade jag halv ett av att de skottade snö utanför, men i mitt halvsovande tillstånd tyckte jag att det lät som om min hund grät, så som han brukade gråta när han var valp och vi gick ner och lämnade honom på övervåningen. Depserat, som en som blir övergiven föralltid. Jag tyckte att det lät som det. Att han var i fara, skadad, hade fastnat någonstans (jag vet inte varför jag alltid är rädd att han ska fastna). Jag spräng ur sängen och upp til övervåningen för att finna honom blinkandes åt mig i sin säng. Jag la mig på golvet medan jag väntade på att mitt hjärta skulle lugna ner sig och han la sig bredvid mig som för att trösta mig. Sen skämdes jag, av någon anledning, och ville inte gå ner. Det visar sig att ingen ens hörde min panik. Den var väl mer abrupt för mig, som precis hade vaknat.
 
Idag fyller mamma år. Hon tog ledigt, men både jag och Sarah sitter i varsitt rum på grund av plugg. Har skola vid ett. Första lektionen på denna kursen, men min andra kurs började förra veckan. Har så mycket att läsa att det inte är klokt. Men jag är nöjd, ändå.
 

31/12/20

Kategori: Allmänt

Sista dagen på året. Jag plockar äntligen bort mina tre kaktusar från fönsterbrädan och förbereder mig på att slänga dem. Jag har velat göra detta länge nog, och 2021 behöver inte börja med mer bördor än nödvändigt. Jag promenerar med hunden, skriver en lista med tio mål jag har för nästa år för att försöka bli den jag alltid drömmer om att vara. Att de blev tio var inte planerat. Jag räknade dem nu snabbt för att skriva summan här. Ett tecken, kanske? Antagligen inte.
 
Jag säger ofta att jag önskar att jag var si och så, men nu känner jag att jag måste ta tag i det. Lära mig piano, öva på italienska, prova på att måla med akryl. Jag har redan börjat vakna tidigt, 6:40 på dagarna jag vill vara produktiv, och jag har gillat det mer än jag trodde. Jag skulle aldrig ha vetat om jag inte hade provat.
 
Jag tänker inte säga mycket om detta år. Jag hade tre olika faser som alla hade för- och nackdelar. Våren innebar lite jobb, ingen skola, mycket ensamhet och läsning. Sommaren handlade om jobb och Belmo, som kom in i våra liv i maj. Hösten handlade om första terminen på masterprogrammet, om zoom, om sjukdom. Jag delar in hösten i två delar: innan och efter coronan. Jag kan inte förklara det, men något ändrades efter att jag blev sjuk, och jag må vara utmattad men jag känner en större motivation till att försöka bli den jag vill, om än långsamt. Jag ska uttrycka mig kreativt i mer än bara skrift, men jag vill också skriva mer, skicka ut mina texter till världen. Måla, spela musik, fota, filma. Men också försöka frilansa, börja planera uppsatsen, lista ut vad jag vill göra i framtiden. Och träna, som alla andra säger att de ska göra i slutet av december. Såklart.
 
Men jag är liksom trött på att önska att jag var på specifika sätt och att jag gjorde vissa grejer utan att ens försöka uppnå dessa mål, så 2021 känns som ett år av utveckling, och jag är beredd på att framstegen kommer att variera beroende på målet. Jag kanske målar en enda tavla, men då har jag åtminstone provat. Jag kommer absolut inte kunna tala italienska flytande, men jag hoppas på att försöka bli bättre. Jag tror att 2021 blir någon slags bas för hur jag vill att mitt liv ska bli, men inte på ett stressigt sätt. Ett steg i taget.
 
Om vi pratar läsmål vill jag läsa mer av Ibsen.
 

21/12/20

Kategori: Allmänt

Vaknar strax innan 7 och kliver upp i mörkret. Finner en glädje i att tända alla mindre, icke-taklampor i fönstrena, julgranen. En timmes lugn innan världen vaknar upp är vad som driver mig till att inte ta sovmorgon under veckodagar längre, trots att jag aldrig har en "verklig" anledning att gå upp tidigt längre. Men idag jobbade jag bra. Läste igenom flera texter till tentan och antecknade flitigt. Har kanske redan halva tentan klar i och med dessa anteckningar. Ska bara applicera dem på vad jag ska analysera. Måste kolla om Little Women (2019), som jag skriver om, och skriva ner varenda scen i tur och ordning.
 
Undrar om jag fick mycket gjort innan lunch just eftersom jag inte var ensam hemma och de andra när som helst kunde komma up och störa. Om så är fallet måste jag kanske tänka om när det gäller hur jag jobbar bäst. Jag gör ju ändå ganska mycket med andra i samma rum, till skillnad från när jag är ensam och kan sitta på youtube i en timme utan att blinka.
 
Jullov, egentligen, men två tentor att göra. Har jag redan nämnt dem? Säkert. Mitt liv cirkulerar kring 1-2 aktiviteter som sträcker ut sig under flera veckor, oftast, och jag har en tendens att nämna dem igen och igen.
 
Skulle kunna ta ledigt resten av dagen då jag redan har gjort allt jag ville göra, men ska fortsätta. Läsa nya texter som inte blev lästa under terminen pga corona, sen kanske börja skriva lite. Läsa igenom en novell jag har skrivit, också, och kanske se om filmen sen. Vill också läsa någon julig bok eftersom det faktum att det är jul om tre dagar känns falskt. Så mycket att få gjort, så lite tid.