natassa.blogg.se

Sitter i korta kläder och fryser. Vägrar stänga balkongdörren då jag vaknade i en pool av mig själv i natt; mitt svett, mina drömmar, min hjärna utspridda över täcket som är för tjockt för värmen. Men värmen har lagt sig, blivit ersatt av en svalare bris som nu, klockan 21.44, är för kall för att sitta så kortklädd intill.

 

Jag läser om Modersmål och inser att mitt eget modersmål är en främling i min mun. Mina läppar för tunna för det. Min tunga för klumpig. Det bästa jag kan göra är att greppa tag om det efter att jag har spottat ut det motvilligt, en klump av något förflutet i svalget. Mina händer är för små för det också. Det glider ur mina fingrar, ner i avloppet, en osynlig It som Stephen King skulle kalla förkroppsligandet av en mardröm. Att göra dem besvikna. Att tappa bort sina rötter på öppen yta. Jag borde kunna se dem, men allt jag ser är förvirring.

 

Men nu kanske jag överdriver. Jag kanske kan skylla på värmen, sen brisen, sen bristen på balans. Jag har skrivit klart första uppgiften till min sommarkurs och funderar redan på uppgift två. Snart midsommar. Något jag endast har firat två gånger tidigare. En främmande i detta land trots att jag föddes på Huddinge sjukhus en tidig septemberdag för snart 26 år sedan. Fast man kanske alltid är en främling om ingen försöker hjälpa en. Jag har liksom aldrig blivit bjuden på något midsommarfirande förrän 2019. Jag kanske kan skylla på att jag nästan alltid var i Grekland då, men faktum är att jag helt enkelt aldrig blev eller skulle bli bjuden. Men nu så. Nu är jag mer svensk än tidigare. Alltid en främling, överallt, men det märks väl inte alltid av. Det handlar inte ens om att jag kommer från ett annat land. Det handlar om vart min familj är ifrån och att vi har klamrat oss fast vid de grekiska traditionerna så hårt att vi missat många svenska. Ingens fel. Ingenting att vara ledsen över heller. Det är min kultur. En blanding av allt och lite till.

 

Första sommardagen, enligt mig, trots att det är i mitten av juni och har tydligen varit varmt ett tag. Men jag har suttit i den svala bokhandeln i en månad, som nu har stängt dörrarna för gott, så jag har nog inte riktigt insett det förrän nu.

 

Jag sätter för mycket press på mig själv för en dag. Vill vara produktiv och avslappnad samtidigt. Vila nu när jag kan och ta itu med allt jag har ignorerat de senaste veckorna. Bytte lakan, ändrade lite i mitt rum så att allt får en plats nu när jag har köpt så mycket böcker under vår utförsäljning. Vill ta hand om mitt space och min kropp och min själ idag. Det är väl egentligen vad jag vill göra denna sommar. Vara produktiv, men avslappnad. Effektiv men ta min tid. Men ligger redan efter i sommarkursen, så spenderar morgonen med att läsa. Kurs i att skriva för barn. Vill hoppa av bara för att jag är utmattad efter första året på mastern, men vad ska jag sen göra med dessa dagar? Att endast researcha till uppsatsen känns för tungt och tunnt samtidigt.

 

Loggar in på ladok igen. Är rädd att jag inte klarade min senaste tenta. Jag gav upp för tidigt förra terminen och jag undrar om det har påverkat något.

 

Vad mer ska man skriva? Borde börja på uppgift 1 till kursen, men undrar om jag bara ska redigera början till en bok jag redan håller på med och skicka in. Det kanske får mig att fortsätta på den, trots att det är en julbok och inte en junibok.

 

Ska sätta mig i solen för första gången idag, på väldigt länge faktiskt, och läsa första Musse & Helium-boken till kursen. Den är fin, men den får mig att undra ifall min bok om råttor bör skrivas för yngre. Bryr sig 9-12-åringar om råttor?

 

Jag känner en slags melankoli. Varje kväll, när världen blir tyst och jag borde börja lugna ner mig för att sova, så känns bröstet tungt och gråten sätter sig i halsen. Min lokala bokhandel slash extrajobb har gått i konkurs och jag har stått vid dörren under utförsäljningen för att se till att inte för många är i butiken samtidigt. Alla människor, trevliga och otrevliga, alla intryck, det faktum att jag förlorar bokhandeln och att min nära vän som jobbar där plötsligt inte kommer vara nära mig längre. Det tär i min själ och jag känner mig livrädd att detta är ett större slut än jag inser. Att vi inte kommer ses igen, trots att jag vet att vår vänskap är viktig för oss båda. Allting förändras och jag har inte gett mitt samtycke.

 

Så jag känner mig överväldigad och panikslagen och ledsen och rädd när solen lämnar mig, och kanske lite innan dess också.

 

 

 

Jag minns när jag var 12 och en släkting gick bort och hur jag sprang ut till mina kompisar när vi var påväg till skolan några dagar senare och berättade. Jag vet inte varför minnet dök upp nu. Jag gör ingenting just nu som skulle kunna få mig att tänka på den familjen. Jag måste backa bak, tanke efter tanke, för att komma till källan. Det är inte första gången jag tänker på dödsfallet, men första gången jag tänker på min reaktion i efterhand. Inte tårarna och chocken (han var ung, mer än så säger jag inte). Inte det faktum att mina föräldrar lämnade mig och min bror hos några vänner den helgen. Men minnet av hur jag berättade för mina jämngamla kompisar, som säkert hade lika lite erfarenhet av död som jag, sticker ut. Jag sa det så lugnt. Vår konversation bestod av en sådan nyfikenhet och fascination som bara barn kan ha. Idag skulle det varit stelt. Jag hade velat prata och tyckt att jag borde ha varit ledsnare. Hur pratar man ens om död? Som 12-åring var det är nytt men också fritt ämne. Denna konversation var ett så tydligt tecken på barndom.

 

Jag minns också hur jag, samma år, berättade för samma kompisar om en familjevän som fick barn på min födelsedag. "Jag har en 12 år yngre tvilling" sa jag, och ämnet var inte onödigt eller ointressant. De brydde sig, åtminstone lite grann. Ni vet hur barn kan säga vad som helst men ingen dömer dem för det? Jag saknar sånt. Låt mig prata, låt mig släppa min tyngd för en stund.

 

Jag måste plugga vidare nu. Kanske det var något i Zangwill som fick mig att tänka på detta, trots allt, men antagligen inte.

 

Jag lämnar ytor röriga så att jag kan få ihop mitt liv senare; vandra runt huset och plocka, städa, spreja, diska. En sån liten och snabb sak, då det ofta inte är så mycket röra då jag gör det dagligen, men det får mig att dra något slags sträck mellan en lugn stund och en produktiv stund. Disken från morgonen eller lunchen, brödsmulor på köksbänken. Små meningsfulla ögonblick när man ordnar allting så att det ser bra ut. Älskar.

 

Jag har nog som många andra haft problem med motivation i ca ett år nu. Finner ingen ork att göra mer än jag måste, och då knappt. Har inte skrivit ordentligt, läser inte längre med samma iver och nöje. Jag kanske har vuxit ur dessa vanor, men det skulle vara förfärligt om så var fallet. Det känns bra att skapa lite smårutiner åtminstone. Vakna tidigare, yoga på morgonen, kanske någon mer träning senare, äte bättre, prata med vänner. Bra vanor, i ett desperat försök att återfå motivation. Det finns väl värre saker att göra i desperation, så arg är jag inte. Det kanske funkar, kanske inte. Det är faktiskt lättare att göra detta än att skapa och få annat gjort. Mitt mentala block är starkare än min kroppsliga, för en gångs skull. Men ibland skriver jag i huvudet. Det går väl också bra.

 

Jag skrev detta blogginlägg i mitt huvud igår när jag var ute med Belmo och gick förbi fotbollsplanen. Jag skrev det i mitt huvud eftersom jag hörde grekiska röster och grekiska skrik från grekiska barn och började tänka på Grekland, mitt hemland som aldrig har varit mitt hem. Det går så mycket grekiska barn i min gamla grundskola nu, och alla pratar grekiska. Jag undrar om de är så pass nyanlända att svenska inte känns lika bekvämt, eller om de bara är duktigare än vi var, som aldrig pratade grekiska med varandra. Vi var inte så många. Jag, en i min parallellklass, en i klassen under. Vi var fler i grekiska skolan, såklart, alla från mitt område, men inte alla i min skola.

 

När jag går förbi fotbollsplanen denna vårdag, igår, idag, med solen i ögonen och Belmo springandes bredvid, tänker jag att jag nästan kunde ha varit i ett annat liv, med deras skrik. Det känns så ungt, så grekiskt, så fritt, att alla barnen samlar vid fotbollsplanen. Jag är medveten om att det inte bara är i Grekland barn leker ute, men det luktar nästan byn när jag ser dem, i snö, i regn, i solsken, halv nio på kvällen när det fortfarande är ljust. Det kändes som ett annat liv som jag inte är delaktig i.

 

I mitt originella blogginlägg i huvudet hade jag säkert mer poetiska formuleringar. Jag hade säkert en poäng. En samhällelig kommentar som jag nu har glömt. Men det står på min att-göra-lista: blogginlägg om grekiska barn. Så här är den väl, nu när jag äntligen fick energin att skriva ner den.

 

 

Jag plockar ut böcker ur bokhyllan och lägger undan. Har börjat bli superkänslig över vad som är i mina hyllor. Den boken känns inte rätt. Den gillade jag inte tillräckligt. Den började jag på och kände avsmak. Bort, bort, allt ska vara kurerat och rätt. Mitt space. Mitt andningsrum och arbetsrum och anderum.

 

Idag är det tre år sen Cavalli gick bort. Jag kollar på hans foto, med Belmo intill. Han har inte ersatt honom, men har har gett mig ny glädje. Välbehövligt.

 

Min kropp är trasig och mitt sinne vacklar till varannan vecka eller så. Känns stabilt. Man blir åtminstone inte överraskad. Har haft migräner eller spänningshuvudvärker sedan året började, med någon vecka här och var som blir fylld med kroppslig ro och sinnlig panik. Jag vet inte om sinnlig är ett ord. Jag har börjat köra yoga varje morgon för att mjuka upp och stärka min lilla 25-åriga kropp. Gillar den rutinen. Hoppas på att behålla den föralltid. Käken känns spänd idag. Axlarna tvingas ner, slappna av, lugna ner dig, det är lördag, varför är du stressad.

 

Det känns inte som om jag är stressad, men min kropp har alltid visat det mer än mitt sinne. Har väl varit stressad sedan jag föddes. Ut 10 veckor för tidigt för vi kan inte komma sent. Men vad har jag så bråttom till? Bor hemma vid 25. Tänker aldrig flytta, aldrig plugga klart, alltid hålla mig till what I know, som de säger att skribenter ska göra. Jag tänker på masteruppsatsen jag ska skriva nästa år. Kommer jag klara av något så stort? Alla tror på mig men på ett sådant självklart och uttråkat sätt som säger mig att de inte tror på mig när jag säger att jag har det svårt. Du klarar dig alltid. Ja, men det var svårt. Tack för your support. Vill du ha en påse med mitt dagliga breakdown?

 

Solen skiner och jag har ont i armen. Jag lovar att det jag skriver inte är self pity. Du behöver inte tycka synd om mig. Jag tycker aldrig synd om mig, förutom när folk skriker på mig (och jag gråter). Jag mår bra, men när jag skriver här blir jag alltid deppig. Det är som om allt bara faller ur mig. Konstigt, då det är en offentlig blogg och alla kan se. Hej hej. Jag mår bra, så som människor brukar må bra.

 

Nu är solen i mitt ansikte igen. Hela mig, bränn upp mig, jag är din nu.

 

Jag läser Zadie Smiths senaste essäsamling - fast egentligen vet jag väl inte om hon har hunnit släppa något nytt sen i somras - om pandemin, men den har precis rätt mängd pandemi i sig för att jag ska vara intresserad, dvs knapps något alls. En hint, en aning, ett lätt saltlager för att ge den bara lite smak. Sex personliga essäer, den sista uppdelad i flera olika berättelser om folk i hennes grannskap, som får mig att älska vardag, skrivande, livet. För trots att den utspelar sig under de första månaderna av 2020 är den skapt för att visa en mänsklighet somm man blir mer medveten om när världen brinner omkring en. En nagelsalong som plötsligt står tom, en äldre kvinna med en hund som antagligen kommer vara helt isolerad. Smith målar upp bilder från förr, från innan allt, för att sedan krossa dig med en sista rad, som ändå är rätt vag och subtil, men som vi, idag, förstår helt.

 

Det får mig att tänka på mina egna grannar. Jag har aldrig brytt mig så mycket om grannskap och gemenskap, då alla nästan alltid har varit äldre än mina föräldrar, eller har småbarn. Jag är mittemellan allt, men senaste året, efter att vi skaffade Belmo och jag går på dagliga promenader, har små vänskaper skapats. Jag känner igen folk (det sker sällan för jag har svårt att minnas ansikten) och vi hälsar. De minns mig på grund av Belmo, och jag minns dem också på grund av Belmo, men vi är alla likadana och går på dagliga promenader runt fotbollsplanen, ner mot stranden, genom träden.

 

Jag längtar nästan till sommaren, då altandörren är öppen nästan hela tiden och jag kan se alla gå förbi. Kanske vi kommer hälsa detta år, men jag är så människoskygg att jag kanske låtsats som om jag inte ser dem, ändå. Grannbarnen som kommer för att hälsa på hunden. Vi är skyldiga dem våfflor, Sarah och jag. Snart så.

 

Jag är bra på att låtsats som om allt är bra när världen runt omkring mig brinner. Jag simmar vidare, gör det jag ska, men jag antar att det finns en inre stress och panik inom mig som kommer ut ibland. Oftast när något onödigt och litet händer, som idag, när jag missade en leverans med fem minuter eftersom jag var ute med min hund. Men de sa att de skulle leverera på fredag, först, sen ändrade de. Sms:et kom runt 10. Jag hann inte planera. Morgonpromenaden blev sen.

 

Jag blev så arg att jag faktiskt precis spenderade åtminstone 30 minuter med att gråta i soffan. Belmo tröstade mig och jag grät mer för att jag förtjänar inte honom. Men grät jag ens över leveransen? Delvis. Ganska irriterande när det kunde ha gått så smidigt. Men något annat måste spöka, för det är inte en normal anledning att gråta. Men jag vet inte riktigt vad det är, åtminstone inte med namn. Det kan vara mycket. Det kan vara något litet. Jag är inte så in tune med mitt inre som jag borde, för då skulle min taktik där jag ignorerar allt inte fungera.

 

Är väldigt sugen på att ta ledigt idag, men jag har tagit det för lugnt senaste veckan och hinner inte längre. Detta breakdown borde ha kommit igår helt ärligt, men jag tvättade ansiktet och drack ett glas vatten och måste nu sätta igång. Har ont i huvudet. Kroppen känns skakig. Ont i axlarna.

 

Måste till centrum och hämta mitt paket också.

 

Sista dagen på månaden. Jag sitter vid kanten av skrivbordet då solen precis har börjat sin resa förbi mitt fönster. Har lite svårt för ljuset idag. Ögonen värker. Jag pressar pekfingrarna över ögonlocken och trycker. Jag pressar en hård boll mot nacken, axlarna, skulderbladen. Jag känner mig trött och förkyld idag, men dricker knappt mitt kaffe.

 

Har fastnat för ännu en lifestyle youtuber, som får allt att se så vackert och konstnärligt ut. Trots att hon visar sina låga dagar, men hennes lows är värda en hel video, med soliga hörn och kärlek och matlagning. De är vackra lows, nästan artificiella. Mina lows förkroppsligas i att jag bara sitter vid mitt skrivbord och inte gör något. Mina lows är också rätt städade. Jag låter aldrig mitt rum vara stökigt, försöker ändå göra något åt mitt utseende, som att noppa allt hår ur mitt ansikte (hej pcos), slänga på en ansiktsmask, kanske till och med städa. Men det är oftast efter att jag har suttit vid mitt skrivbord och inte gjort någonting i någon dag.

 

Mina lows är inte kreativa. Det är därför de är lows. Jag orkar inte skapa, och det tar inte så lång tid att få ordning på ett enda rum om det nu skulle råka vara stökigt (det är det aldrig). Har väl varit i någon slags kontinuerlig kris i flera månader, egentligen, men igår började jag skriva en novell, och jag tar massor med bilder. Jag önskar att jag kunde göra mer, att allt kunde vara mer regelbundet, men det är svårt att skapa vanor när man väl har fallit ur dem. Om jag skriver varje dag igen, eller åtminstone varje vecka, kanske till och med delar med mig av något, kanske det eventuellt kan bli en vana igen.

 

Jag vill lära mig spela piano och måla, men jag orkar inte.

 

Jag mår oftast alltid bra när jag skriver sånna här inlägg. Jag bara psykoanalyserar mig själv. Jag skriver inte när jag är ledsen längre, eller så har jag aldrig gjort det. Jag tänker för mycket och skriver i huvudet. Har alltid gjort det.

 

Vaknar upp förkyld. Trodde först att den konstiga känslan i halsen var en kvarlevnad från corona, som länge gjorde att jag inte kunde prata eller sjunga mycket utan att min hals började värka. Jag hostade ju så mycket när jag var sjuk i november. Just att det endast har gått tre månader gör att jag inte tror att jag har corona nu, och det verkar vården inte heller tycka då jag inte får boka ett test. Jag är med största sannolikhet imun, säger de. Blir väl av antikropparna lagom till sommaren.

 

Det känns som vår idag, men det är fortfarande vinter i luften. Känslan, lukten. Mitt humör är på topp, vilket balanserar ut min brist på energi. Mina första kurser lider mot sina slut. Det känns lite som en slags skolavslutning, trots att nya kurser börjar i slutet av mars. Jag har tagit det lugnt denna vecka då jag plötsligt inte har mycket att göra. Undrar om jag blev sjuk för att jag äntligen slappnade av?

 

Belmo ligger i solen, men jag är gömd i ett hörn av soffan. Har en svag huvudvärk som inte blir bättre av ljuste tyvärr, men jag vill öppna fönster och släppa in den tidiga våren. Vecka 0.5, typ. Har lektion vid 13 och är helt förberedd för en gångs skull.

 

Kaffet smakar äckligt. Vi började dagen med en 30 minuters promenad i skogen.

 

Jag vaknar upp varje natt i panik av tanken på att flytta och bo ensam och vara fullt ansvarig för allt. Kanske mest eftersom jag börjar bli livrädd att min utbildning inte kommer ge mig jobb, och vad är en utbildning utan en destination? Funderar på om mamma hade rätt. Alldeles för sent för att ändra. Jag är alltid för omotiverad för att bli det jag vill, men jag försöker. Det går för långsamt.

 

Om jag ska vara ärlig tror jag ibland att jag kommer dö innan, trots att jag inte befinner mig på en mörk plats längre. Alltid den tanken, som om det är enda utvägen. Jag måste sluta tänka så. Det har förstört mitt liv nästan mer än depressionen gjorde.

 

Jag funderar på att plugga någon slags pedagogik så jag kan bli svenskalärare. Kanske en sommarkurs. Kanske den där kursen på 90hp jag sökte till men som jag blev struken från pga mastern. Men jag tror inte jag kan gå den och mastern samtidigt och då måste jag plugga i ännu ett och ett halvt år och det känns inte värt det?

 

Igår kallade pappa mig för ungdom och mamma påminde honom om att jag inte är det. I min dröm åldrades jag plötsligt som en slags Dorian Grays porträtt som jag läste för andra gången inför min lektion idag. Vill skippa lektionen men kommer inte göra det. Är alltid stressad inför den men vill ju veta vad läraren har att lära ut. Det är bara jag som inte har något att säga och som alltid är ledsen efter den.

 

Jag mår egentligen bra, trots att detta inlägg var lite deppigt. Sorgen och oron och ångesten är inom mig, men jag är rätt nöjd med tillvaron. Det är framtiden som skrämmer.

 

Läser Noréns första dagbokssamling för skolan. Tänker att jag aldrig skulle orka skriva sådär om mina dagar och ändå ha ork att skriva annat. Jag hade boken bredvid mig när jag fick höra att han gått bort och nu har jag en konstant krisande känsla varje gång jag läser i boken. Allt han skrivit om livet och död och framtid och förflutet; allt känns så himla absurt och ömtåligt. Jag känner mig som om jag tränger mig på nu när han inte längre finns kvar för att säga nej, trots att han själv publicerade sina dagböcker. Jag vet inte. Allt känns typ overkligt nu när han gått bort. Som om jag aldrig någonsin har läst något självbiografiskt av en död författare, men jag antar att det faktum att han dog mitt i läsningen har påverkat mig rätt mycket.

 

I natt vaknade jag halv ett av att de skottade snö utanför, men i mitt halvsovande tillstånd tyckte jag att det lät som om min hund grät, så som han brukade gråta när han var valp och vi gick ner och lämnade honom på övervåningen. Depserat, som en som blir övergiven föralltid. Jag tyckte att det lät som det. Att han var i fara, skadad, hade fastnat någonstans (jag vet inte varför jag alltid är rädd att han ska fastna). Jag spräng ur sängen och upp til övervåningen för att finna honom blinkandes åt mig i sin säng. Jag la mig på golvet medan jag väntade på att mitt hjärta skulle lugna ner sig och han la sig bredvid mig som för att trösta mig. Sen skämdes jag, av någon anledning, och ville inte gå ner. Det visar sig att ingen ens hörde min panik. Den var väl mer abrupt för mig, som precis hade vaknat.

 

Idag fyller mamma år. Hon tog ledigt, men både jag och Sarah sitter i varsitt rum på grund av plugg. Har skola vid ett. Första lektionen på denna kursen, men min andra kurs började förra veckan. Har så mycket att läsa att det inte är klokt. Men jag är nöjd, ändå.

 

Sista dagen på året. Jag plockar äntligen bort mina tre kaktusar från fönsterbrädan och förbereder mig på att slänga dem. Jag har velat göra detta länge nog, och 2021 behöver inte börja med mer bördor än nödvändigt. Jag promenerar med hunden, skriver en lista med tio mål jag har för nästa år för att försöka bli den jag alltid drömmer om att vara. Att de blev tio var inte planerat. Jag räknade dem nu snabbt för att skriva summan här. Ett tecken, kanske? Antagligen inte.

 

Jag säger ofta att jag önskar att jag var si och så, men nu känner jag att jag måste ta tag i det. Lära mig piano, öva på italienska, prova på att måla med akryl. Jag har redan börjat vakna tidigt, 6:40 på dagarna jag vill vara produktiv, och jag har gillat det mer än jag trodde. Jag skulle aldrig ha vetat om jag inte hade provat.

 

Jag tänker inte säga mycket om detta år. Jag hade tre olika faser som alla hade för- och nackdelar. Våren innebar lite jobb, ingen skola, mycket ensamhet och läsning. Sommaren handlade om jobb och Belmo, som kom in i våra liv i maj. Hösten handlade om första terminen på masterprogrammet, om zoom, om sjukdom. Jag delar in hösten i två delar: innan och efter coronan. Jag kan inte förklara det, men något ändrades efter att jag blev sjuk, och jag må vara utmattad men jag känner en större motivation till att försöka bli den jag vill, om än långsamt. Jag ska uttrycka mig kreativt i mer än bara skrift, men jag vill också skriva mer, skicka ut mina texter till världen. Måla, spela musik, fota, filma. Men också försöka frilansa, börja planera uppsatsen, lista ut vad jag vill göra i framtiden. Och träna, som alla andra säger att de ska göra i slutet av december. Såklart.

 

Men jag är liksom trött på att önska att jag var på specifika sätt och att jag gjorde vissa grejer utan att ens försöka uppnå dessa mål, så 2021 känns som ett år av utveckling, och jag är beredd på att framstegen kommer att variera beroende på målet. Jag kanske målar en enda tavla, men då har jag åtminstone provat. Jag kommer absolut inte kunna tala italienska flytande, men jag hoppas på att försöka bli bättre. Jag tror att 2021 blir någon slags bas för hur jag vill att mitt liv ska bli, men inte på ett stressigt sätt. Ett steg i taget.

 

Vaknar strax innan 7 och kliver upp i mörkret. Finner en glädje i att tända alla mindre, icke-taklampor i fönstrena, julgranen. En timmes lugn innan världen vaknar upp är vad som driver mig till att inte ta sovmorgon under veckodagar längre, trots att jag aldrig har en "verklig" anledning att gå upp tidigt längre. Men idag jobbade jag bra. Läste igenom flera texter till tentan och antecknade flitigt. Har kanske redan halva tentan klar i och med dessa anteckningar. Ska bara applicera dem på vad jag ska analysera. Måste kolla om Little Women (2019), som jag skriver om, och skriva ner varenda scen i tur och ordning.

 

Undrar om jag fick mycket gjort innan lunch just eftersom jag inte var ensam hemma och de andra när som helst kunde komma up och störa. Om så är fallet måste jag kanske tänka om när det gäller hur jag jobbar bäst. Jag gör ju ändå ganska mycket med andra i samma rum, till skillnad från när jag är ensam och kan sitta på youtube i en timme utan att blinka.

 

Jullov, egentligen, men två tentor att göra. Har jag redan nämnt dem? Säkert. Mitt liv cirkulerar kring 1-2 aktiviteter som sträcker ut sig under flera veckor, oftast, och jag har en tendens att nämna dem igen och igen.

 

Skulle kunna ta ledigt resten av dagen då jag redan har gjort allt jag ville göra, men ska fortsätta. Läsa nya texter som inte blev lästa under terminen pga corona, sen kanske börja skriva lite. Läsa igenom en novell jag har skrivit, också, och kanske se om filmen sen. Vill också läsa någon julig bok eftersom det faktum att det är jul om tre dagar känns falskt. Så mycket att få gjort, så lite tid.

 

Lucia. Tredje advent. Min lugnaste söndag på hela terminen? Kanske. Osäker. Försökte medvetet ge mig själv ledigt på helger, men oftast blev det inte så. Oftast stresspluggade jag inför veckan. Räknar inte dem två veckorna jag var sjuk som att ha varit ledig. Inte heller veckan efter då jag nästan inte fick något gjort, men kämpade med motivationen. Men jag var så otroligt produktiv förra veckan att jag nu inte har något kvar att göra för universitetet utöver tentorna jag kommer skriva under lovet. Imorgon ska vi presentera våra tentaidéer under vår sista lektion i Narrativ teori, och sen kommer jag direkt att påbörja arbetet. Missade givetvis det viktigaste när jag var sjuk. Vi få iofs välja vad vi vill skriva om och vilka moment vi vill använda oss av, men jag vill analysera en film och behöver då läsa allt jag missade inom just det området. Det var under min värsta sjukvecka jag egentligen skulle ha läst det, men jag har skrivit upp allt nu och är förberedd på att få så mycket gjort innan jul som det bara går.

 

Är nästan klar med min första termin som mastestudent och jag känner redan att jag har utvecklats så mycket. Hoppas på mer utveckling, såklart, men jag var så rädd innan, kände mig så dum, vågade inte tro att jag kommer stå där med en masterexamen. Och givetvis kanske det fortfarande inte blir så, men även om jag inte fått högsta betyg denna termin känner jag mig nöjd nu när vi är så nära slutet. Lugn, på något sätt. Inte lika orolig över tentorna jag har kvar. Taggad på första mötet med min handledare på tisdag.

 

Bör jag prata om min värsta coronavecka? Gör det lite snabbt. Hostade sönder och hade hög feber. Slutade äta, mådde illa, tog lång tid att somna, ont i magen, trodde jag skulle dö. Men allt gick ju bra, till slut, och här sitter jag, nästan återställd. Kroppen lite trött, hostan inte helt borta, men jag hittar långsamt tillbaka till mig själv. Pluggat, läst, städat lite grann. Snart kanske jag är mitt gamla jag, som vägrar låta köket vara stökigt och som städar så att andra ska slippa. Just nu tycker jag att gå ut med hunden är det jobbigaste på jorden, så inte riktigt där än.

 

Ska lyssna igenom hela Stelios Rokkos diskografi. Upptäckte honom igår på tv och blev så himla imponerad. Kanske en ny favorit?

 

Juste klädde på mig TVÅ gånger förra veckan och här är bevis för en av dem!!

Att vara sjuk fuckar med ditt psyke. Även om min vecka med Corona (för jag har nu fått svar och det är indeed Corona) har varit rätt mild, med lite feber och nu mer hosta, har de senaste fyra eller så dagarna varit otroligt påfrestande. Min oro för pappa, vars feber vägrar gå ner, det faktum att jag har en massa jobb och plugg som jag helt plötsligt blev inkapabel till att göra. Jag har varit på helvarv sedan september, och nu tog jag en ofrivillig paus och har så så svårt att sätta mig ner och behöva tänka igen. Man skulle ju kunna tro att jag skulle ge mig själv några dagars ledigt utan att känna press eller skuld, men faktum är att jag tänker delta på zoom-lektionerna nästa vecka trots att jag hostar sönder. Det känns onödigt att bli av med två lektioner som endast är fyra timmar sammanlagt.

 

(En massa fler timmars plugg såklart, men.)

 

Något annat har hänt mig senaste dagarna. Jag känner en sådan avsmak för ALLT i mitt liv. Vill inte kolla på en enda bok, vill aldrig skriva ett enda ord till (ironiskt med tanke på att jag skriver i detta nu, men ni fattar). Hatar mitt rum. Hatar min matta, mina tavlor, mina bokhyllor, till och med mina instagrambilder. Jag som var så nöjd med hur jag har ändrat mitt rum. Jag kanske har känt en sådan ångest att jag har längtat tillbaka till när jag var yngre och hur allt såg ut då. Hur mitt rum var, vårt hem, som ändå har förändrats en del senaste åren. Saknar våra gamla soffor, vårt gamla bord.

 

Och då är mina symptom väldigt milda.

 

 

Jag är alltså sjuk. Shocker, vem kunda anat, stoppa pressarna etc. Fick feber i söndags som höll under måndagen, men igår och idag har den lagt sig. Har dock tappat smaksinnet, och luktsinnet börjar också överge mig. Definitivt corona, trots att vi inte fått resultat än. Egentligen har jag och mamma inte fått hem våra självtest än, men pappa testade sig i måndags.

 

Det har varit en rätt mild sjukdom som tur är. Pappas feber har varit mellan 38 och 39, men han mår sämst av oss tre. Jag har haft mer energi än jag har haft på veckor, vilket får mig att undra om jag borde vara sjuk oftare. Men fan, det här med smaksinnet är ju sorgligt. Dricker kaffe och smakar inget. Proppade min smoothie full med bär jag aldrig vågar smaka dock, så nu jävlar ska man vara lite halvnyttig!

 

Jag spenderar dagarna med att plugga och läsa och skriva, lite grann. Tar det rätt lugnt. En bra vecka att bli sjuk på då jag endast hade en lektion som var i måndags, men Vårens böcker måste börja tas itu med så jag tänkte börja jobba på debutantporträtten imorgon. Till Svensk Bokhandel alltså. Idag hoppas jag på att läsa klart all teori till nästa måndag, sen måste jag läsa om Mrs Dalloway också. Både taggad och rädd. Älskade den, men har inte känt så om någon annan av Woolfs böcker så tänk om jag inte gillar den andra gången?

 

Skriver en essä som jag skickar till en digital tidskrift. Får feedback och måste jobba vidare på den. Ha mer litterära referenser. Kanske prata om konst. Har även tänkt skicka in en novell till The Puritan som tar emot texter internationellt. Deadline är runt jul och måste skriva om den lite. Den handlade om någon som mördade sin vän. Nu ska den handla om att han blir osäker på om han faktiskt mördade sin vän. Kul, kul.

 

Fyra böcker är påväg till mig. En pjäs till en kurs (men nu skrev läraren att han kanske ska ladda upp den åt oss eftersom den var svår att hitta, så jag kan ha gett Amazon 55kr i onödan), en roman som jag tänkte läsa om under jullovet till uppsatsen som jag inte ska skriva förrän våren 2022. Men man kan ju börja i tid. Sen två för nöjets skull. En diktsamling och en roman. Sen hade jag beställt vitaminer från apoteket som vägrade hamna i min brevlåda, så ska skicka min bror att hämta dem. Mycket spännande på g!

 

 

Gamla bilder, såklart.

 

Det är någonting med att misstänka att en pandemi är i ens eget hem. Världen blir mindre. Tyst. Stilla eftersom vi alla verkar hålla andan. Mitt rum blir både ett fängelse och en skyddsplats.

 

Jag lämnar inte hemmet ofta, men nu känns det plötsligt så påtagligt när mina föräldrar är sjuka och vi inte än vet vad det är. De kan inte testa sig förrän på fredag, och jag sitter och vågar knappt kolla på deras febriga och värkande kroppar. Trots min egen isolering bor jag med folk som måste åka till jobbet. Det kom ikapp oss, och allt vi kan göra är att hoppas att det inte blir allvarligt.

 

Men en del av mig är livrädd. Senaste åren har jag vaknat upp mitt i natten och legat i mörkret, min hjärna snabb med att vakna upp och börja tänka, tänka, tänka, och känt en sådan enorm tacksamhet över mitt liv. Jag har inte gjort något för att förtjäna det, men har ändå haft turen nog att ha tak över huvudet, mat på bordet, en familj jag älskar. Jag tror att det faktum att jag vet att detta stadie av mitt liv börjar komma mot ett slut - att vi snart inte kommer bo alla tillsammans sida vid sida - som gör att jag försöker greppa tag i det jag har i desperation. En dag kanske allt tas ifrån mig. Har börjat undra om det är nu det börjar, med en fucking pandemi.

 

Vill inte tänka så, men.

 

Hittills har jag bara sett döden i form av min farfars bortgång när jag var 10 och min hunds när jag var 22, men jag vet att den kommer. Jag kommer inte kunna undvika den såvida jag inte dör först. Vill faktiskt inte dö än, oavsett vad jag ville för några år sen när det var som värst.

 

Ska försöka att inte tänka och istället plugga till på måndag. Narrativ teori. Väldigt intressant. Jag mår själv bra. Sinnet är bara lite tungt idag.