natassa.blogg.se

write like you're running out of time

28/2/19 del 2

Kategori: Allmänt

Sitter och importerar CD-skivor som jag äger i iTunes. Ja, CD-SKIVOR, ni läste rätt. Har en liten samling av tidigare Disney Channel-stjärnor, lite musikaler, bevis från min klassiska rock fas, samt lite alternativt som jag mest började lyssna på i gymnasiet. Kanske något okategoriserat. Poängen är att jag, även om jag har rensat i min samling senaste åren, har kvar CD-skivor som betyder mycket för mig, och ett av banden som jag älskade när jag var 14 meddelade nyss att de kommer tillbaka efter deras break. Känner mig helt ärligt som 14 igen.
 
Jonas Brothers var en sådan stor del av mitt liv, you know? Jag behövde verkligen saker som höll mig vid liv då. Saker som jag kunde dyka ner i helt och glömma att jag var så ensam och deprimerad under den perioden att jag inte riktigt trodde att jag skulle bli 20. Det är därför musik och litteratur och det skrivna ordet är mer än bara passioner för mig. De var livlinor under så lång tid att jag aldrig kan föreställa mig ett liv utan dem.
 
Så ja, är lite taggad över att mitt gamla favoritband återvänder. Alla deras låtar försvann från Spotify helt plötsligt (vet att de har funnits), så importerar dem nu så jag kan lyssna från iTunes. Känner att jag vill återvända till dagar som jag ser tillbaka på med kärlek även om de egentligen långsamt tog kål på mig. Det är väl alltid så. Jag minns aldrig hur dåligt något var. Minns bara vissa stunder, som- Ja, vi tar det en annan gång.
 

28/2/19

Kategori: Allmänt

Hej hallå en uppdatering! Har fått ännu en text publicerad! I en fanzine i skolan med en klasskompis i redaktionen. Men ändå! Exponering osv.
 
Kommer dessutom få två nytolkningar av Coleridges dikter publicerad i tidsskriften jag hjälper till vid. Kontaker är bra, okej?
 
Fast fick dock en text publicerad där i september.
 
Kände en person i redaktionen.
 
Men ändå!
 
Seriöst, vi måste sluta nedvärdera folks bedrifter bara för att de råkade känna någon. Ja, det kanske gör saker och ting enklare att ha goda kontaker inom en bransch man vill arbeta i, men man behöver ändå talangen. Man behöver uthålligheten och viljan och framförallt kompetensen. Detta är inte riktat mot folk som får allt de vill ha utan att ha jobbat för det. Jag har jobbat hela livet för att få tre texter publicerade. Jag började liksom inte bara skriva igår, you know? Jag har spenderat oändliga timmar framför datorn, ibland långt in i natten ifall inspirationen flödade för bra för att sömn skulle prioriteras. Jag har pluggat litteraturvetenskap och kreativt skrivande och förlagskunskap och jag har kämpat för att känna att jag faktiskt har en liten chans i denna bransch, både som skribenten och som redaktören eller liknande. Såklart har jag fått uppleva en massa avslag. Kommer antagligen få gå igenom en hel hop fler avslag. Det är en del av allt. Av livet.
 
Jag vet inte varför detta inlägg, som endast skulle skryta lite om min text i fanzinet, resulterade i detta. Men jag antar att jag hade lite saker på hjärtat.
 
 

13/2/19

Kategori: Allmänt

Antingen har jag dålig karma eller så har någon ögat mig.
 
Det är väl enklare att skrika att man inte alls har varit en dålig människa och förtjänar inte karman, men jag tror genuint att någon har ögat mig.
 
-
 
Fick ett superfint mejl sekunden efter att jag skrev detta, men självtvivel och självömkan är ju ändå konstanta besökare den senaste tiden, så nu är jag ledsen igen! Helt ärligt har jag ända sedan gymnasiet känt mig så himla osäker i mig själv och mina förmågor, men har ändå lyckats hitta någon slags balans nu efter alla år på universitetet. Dock är de stunder jag återvänder till den osäkra lilla bubblan jag har levt i så himla intensiva att jag undrar om jag någonsin kommer kunna göra någonting med mitt liv eftersom jag inte tycker jag är bra på något egentligen och inte kan leva i ett sken av duglighet resten av livet.
 
Fake it till you make it, men inte ens min fake it är bra nog.
 
Känns som om jag inte förtjänar att vara vart jag är och det uppenbarar sig i stunder som dessa. Efter avslag. När jag har fallit så långt bakom alla att jag aldrig kommer komma ikapp. När folk är trötta på att tycka synd om mig. När jag själv är trött på att tycka synd om mig och få mina dagar förstörda. Vad hände? Varför blev det såhär?
 
Hur blev det såhär?
 

4/2/19

Kategori: Allmänt

Äter pasta. Sitter äntligen och läser en grej jag har prokrastinerat i veckor. En roman jag ska ge feedback på. Är ensam hemma. Var tvungen att pausa eftersom jag blev så brutalt påmind om när jag var 13 eller 14 eller 15 (eller 12?) och skolan precis började bli jobbig. Minns att jag satt och pluggade varje kväll. Att jag blev arg på min familj eftersom de hade planer på eftermiddagen när de, enligt mig, visste att jag inte skulle hinna vara med.
 
Tio år sedan. Typ. Helt sjukt att jag sitter här som en helt annan person och fortfarande pluggar. Snart klar dock, men allt är sig ändå så likt. Samma hus. Samma skrivbord. Annan säng dock. Andra glasögon. Annat liv, egentligen.
 
Var tvungen att pausa för att reflektera. Var tvungen att pausa och reflektera och skriva detta. Finns väl ingen mening, men livet är byggt på upplevelser, och det var väl en upplevelse i sig själv. Att jag var stressad över skolan och kände mig bortglömd.
 
Ska fortsätta nu.