Jag lämnar ytor röriga så att jag kan få ihop mitt liv senare; vandra runt huset och plocka, städa, spreja, diska. En sån liten och snabb sak, då det ofta inte är så mycket röra då jag gör det dagligen, men det får mig att dra något slags sträck mellan en lugn stund och en produktiv stund. Disken från morgonen eller lunchen, brödsmulor på köksbänken. Små meningsfulla ögonblick när man ordnar allting så att det ser bra ut. Älskar.
Jag har nog som många andra haft problem med motivation i ca ett år nu. Finner ingen ork att göra mer än jag måste, och då knappt. Har inte skrivit ordentligt, läser inte längre med samma iver och nöje. Jag kanske har vuxit ur dessa vanor, men det skulle vara förfärligt om så var fallet. Det känns bra att skapa lite smårutiner åtminstone. Vakna tidigare, yoga på morgonen, kanske någon mer träning senare, äte bättre, prata med vänner. Bra vanor, i ett desperat försök att återfå motivation. Det finns väl värre saker att göra i desperation, så arg är jag inte. Det kanske funkar, kanske inte. Det är faktiskt lättare att göra detta än att skapa och få annat gjort. Mitt mentala block är starkare än min kroppsliga, för en gångs skull. Men ibland skriver jag i huvudet. Det går väl också bra.
Jag skrev detta blogginlägg i mitt huvud igår när jag var ute med Belmo och gick förbi fotbollsplanen. Jag skrev det i mitt huvud eftersom jag hörde grekiska röster och grekiska skrik från grekiska barn och började tänka på Grekland, mitt hemland som aldrig har varit mitt hem. Det går så mycket grekiska barn i min gamla grundskola nu, och alla pratar grekiska. Jag undrar om de är så pass nyanlända att svenska inte känns lika bekvämt, eller om de bara är duktigare än vi var, som aldrig pratade grekiska med varandra. Vi var inte så många. Jag, en i min parallellklass, en i klassen under. Vi var fler i grekiska skolan, såklart, alla från mitt område, men inte alla i min skola.
När jag går förbi fotbollsplanen denna vårdag, igår, idag, med solen i ögonen och Belmo springandes bredvid, tänker jag att jag nästan kunde ha varit i ett annat liv, med deras skrik. Det känns så ungt, så grekiskt, så fritt, att alla barnen samlar vid fotbollsplanen. Jag är medveten om att det inte bara är i Grekland barn leker ute, men det luktar nästan byn när jag ser dem, i snö, i regn, i solsken, halv nio på kvällen när det fortfarande är ljust. Det kändes som ett annat liv som jag inte är delaktig i.
I mitt originella blogginlägg i huvudet hade jag säkert mer poetiska formuleringar. Jag hade säkert en poäng. En samhällelig kommentar som jag nu har glömt. Men det står på min att-göra-lista: blogginlägg om grekiska barn. Så här är den väl, nu när jag äntligen fick energin att skriva ner den.
Jag plockar ut böcker ur bokhyllan och lägger undan. Har börjat bli superkänslig över vad som är i mina hyllor. Den boken känns inte rätt. Den gillade jag inte tillräckligt. Den började jag på och kände avsmak. Bort, bort, allt ska vara kurerat och rätt. Mitt space. Mitt andningsrum och arbetsrum och anderum.
Idag är det tre år sen Cavalli gick bort. Jag kollar på hans foto, med Belmo intill. Han har inte ersatt honom, men har har gett mig ny glädje. Välbehövligt.
Min kropp är trasig och mitt sinne vacklar till varannan vecka eller så. Känns stabilt. Man blir åtminstone inte överraskad. Har haft migräner eller spänningshuvudvärker sedan året började, med någon vecka här och var som blir fylld med kroppslig ro och sinnlig panik. Jag vet inte om sinnlig är ett ord. Jag har börjat köra yoga varje morgon för att mjuka upp och stärka min lilla 25-åriga kropp. Gillar den rutinen. Hoppas på att behålla den föralltid. Käken känns spänd idag. Axlarna tvingas ner, slappna av, lugna ner dig, det är lördag, varför är du stressad.
Det känns inte som om jag är stressad, men min kropp har alltid visat det mer än mitt sinne. Har väl varit stressad sedan jag föddes. Ut 10 veckor för tidigt för vi kan inte komma sent. Men vad har jag så bråttom till? Bor hemma vid 25. Tänker aldrig flytta, aldrig plugga klart, alltid hålla mig till what I know, som de säger att skribenter ska göra. Jag tänker på masteruppsatsen jag ska skriva nästa år. Kommer jag klara av något så stort? Alla tror på mig men på ett sådant självklart och uttråkat sätt som säger mig att de inte tror på mig när jag säger att jag har det svårt. Du klarar dig alltid. Ja, men det var svårt. Tack för your support. Vill du ha en påse med mitt dagliga breakdown?
Solen skiner och jag har ont i armen. Jag lovar att det jag skriver inte är self pity. Du behöver inte tycka synd om mig. Jag tycker aldrig synd om mig, förutom när folk skriker på mig (och jag gråter). Jag mår bra, men när jag skriver här blir jag alltid deppig. Det är som om allt bara faller ur mig. Konstigt, då det är en offentlig blogg och alla kan se. Hej hej. Jag mår bra, så som människor brukar må bra.
Nu är solen i mitt ansikte igen. Hela mig, bränn upp mig, jag är din nu.
