De säger att jag tillhör havet. Att mina ben bör sys ihop, mina lungor sluta andas. Att jag är en med saltet, olivträden, bergens sjungande höjder. Men blod är inte alltid allt, och jag är fastbunden vid träden, vid en sjö, långt långt upp där marken täcks av snö utan sydliga vindar. Plan mark. Inte berg. Jag ser mina förfäder där nere, bland bergen och havet. Jag är inte som dem. Upprotad i hjärtat och nu föralltid kluven.
Min sommar är blommorna från förra sommaren som har etsats fast i mitt minne. Jag ser dem bakom ögonlocket, som ett avtryck på hinnan. De var blåa och höll sig vid liv så länge. Kanske som en metafor. Jag hade tagit vasen i vitt och blått från mina föräldrar och placerat den vid fönstret, mitten av fönstret, mitten av skrivbordet, som rummets centerpiece. Jag vill återuppliva den bilden, men vet att det inte kommer vara samma sak. Det är augusti och sommaren är nästan slut.
Min sommar är huvudvärk och armvärk och brist på motivation. Min sommar är att undra om jag har de där diagnoserna som stämmer in så bra.
Min sommar är en enda dag som sträcks ut under flera månader. Samma ljus. Samma mående.
Min sommar är att jag har börjat kolla på tv-serier igen och inte läste ut en enda bok i juli.
