Det singlar höstlöv, äntligen. Ett regn av gult och orange, som sedan vilar på den gröna som dekorationer. Välkomna och inbjudna.
Igår var jag i Huddinge och umgicks med Oskar och Mia. Jag behövde åka till Södertörn, skolan jag inte går på längre, för att lämna tillbaka en bok i deras bibliotek, och passade då på att åka några stationer till för att träffa dem. För att ge resan mer mening. Oskar mötte mig på stationen och vi gick till Huddinges bibliotek eftersom jag aldrig varit där, sedan tog vi en promenad runt området och han visade mig Huddinge kyrka som var så vacker. Det kändes helt ärligt som om jag var någon helt annanstans. Precis som jag brukar känna när jag är i Trosa.
Efteråt köpte vi indisk mat och spelade cards against humanity tills jag var tvungen att åka hem igen. Ödet var på min sida och när jag ringde min lillebror för att prata med honom medan jag gick hem från centrum i mörkret visade det sig att han endast var några minuter ifrån mig och kunde plocka upp mig med bilen. Mamma och pappa parkerade sekunder efter oss, alla hemkomna efter egna äventyr samtidigt.
Idag gör jag inte så mycket. Borde svara på lite mejl och skriva några saker. Läsa i kurslitteraturen borde också göras, men vi hade hemtenta nyligen och jag känner mig helt mosig, så jag ger mig själv lov att andas. Att skriva detta, istället.
Har en vag känsla av ångest under bröstkorgen. Som om något är eller håller på att bli fel. Något jag måste oroa mig för. Tycker inte om det. Vill riva upp mitt skin och stoppa ner händerna i bröstet och kväva den lilla känslan tills den försvinner.
Gjorde mudcake i kopp till frukost för att det är sista dagen på hemtentan och jag fattar fortfarande inte fråga två. Sedan gjorde jag mer för att min familj ska få. Har ignorerat det jag måste göra fram tills nu. Långsamt tagit mig igenom de andra tre frågorna tills endast fråga två återstår. Har äntligen skrivit första paragrafen nu, men har liksom accepterat att det finns en gigantisk risk att jag inte klarar hela tentan denna gång. Det är okej. Kan alltid göra om, även om jag gärna skulle vilja klara mig på första försöket. Men tentan är svår och jag skulle behöva en vecka till att få ordning på mitt första utkast. Aja.
Har spenderat senaste veckan med att långsamt lägga till saker i dokumentet och lyssna på ljudböcker. Läste även en bok som kommer ut nästa år. Förlagskunskap har sina perks. Försöker att inte bli stressad. Har hela dagen på mig att skriva klart. Massor med timmar. Lugn nu.
Borde börja på hemtentan. Borde städa huset, lyssna klart på min ljudbok, duscha. Göra allt jag måste göra för att kunna åka till bokhandeln och hänga med Oskar en stund och ge honom hans sena födelsedagspresent. Men eftersom allt detta är måsten för just idag känner jag mig seg. Har ingen lust att göra något, mest eftersom jag spenderade helgen med att göra just det. Inget. Nu är jag för bekväm.
Känner att jag ofta blir för bekväm inom dessa fyra väggar. Mitt rum och min hjärna. Att kliva utanför dem känns läskigt. För mycket. Därför är isolering min grej. Jag vet att folk inte förstår det och tror att jag är en dålig vän, person, som inte hört av sig eller svängt förbi, men hur ska jag kunna förklara att jag är en fånge i mig själv, men att jag trivs så mycket i fängelset och blivit så van vid dess kedjor att det känns mer som ett straff att bli fri? Det kan jag inte, så jag gör det inte.
Måndag idag. Första oktober. Dags för nya tag. September var en bra månad. En intensiv månad. Oktober kommer bli lungnare, men jag hoppas att det inte leder till gamla vanor på grund av det. Har ju redan förändrats så mycket det senaste året, så nu hoppas jag att jag lämnade allt det dåliga i mig vid tröskeln. Vilket tröskel? Bra fråga.
