Att vara sjuk fuckar med ditt psyke. Även om min vecka med Corona (för jag har nu fått svar och det är indeed Corona) har varit rätt mild, med lite feber och nu mer hosta, har de senaste fyra eller så dagarna varit otroligt påfrestande. Min oro för pappa, vars feber vägrar gå ner, det faktum att jag har en massa jobb och plugg som jag helt plötsligt blev inkapabel till att göra. Jag har varit på helvarv sedan september, och nu tog jag en ofrivillig paus och har så så svårt att sätta mig ner och behöva tänka igen. Man skulle ju kunna tro att jag skulle ge mig själv några dagars ledigt utan att känna press eller skuld, men faktum är att jag tänker delta på zoom-lektionerna nästa vecka trots att jag hostar sönder. Det känns onödigt att bli av med två lektioner som endast är fyra timmar sammanlagt.
(En massa fler timmars plugg såklart, men.)
Något annat har hänt mig senaste dagarna. Jag känner en sådan avsmak för ALLT i mitt liv. Vill inte kolla på en enda bok, vill aldrig skriva ett enda ord till (ironiskt med tanke på att jag skriver i detta nu, men ni fattar). Hatar mitt rum. Hatar min matta, mina tavlor, mina bokhyllor, till och med mina instagrambilder. Jag som var så nöjd med hur jag har ändrat mitt rum. Jag kanske har känt en sådan ångest att jag har längtat tillbaka till när jag var yngre och hur allt såg ut då. Hur mitt rum var, vårt hem, som ändå har förändrats en del senaste åren. Saknar våra gamla soffor, vårt gamla bord.
Jag är alltså sjuk. Shocker, vem kunda anat, stoppa pressarna etc. Fick feber i söndags som höll under måndagen, men igår och idag har den lagt sig. Har dock tappat smaksinnet, och luktsinnet börjar också överge mig. Definitivt corona, trots att vi inte fått resultat än. Egentligen har jag och mamma inte fått hem våra självtest än, men pappa testade sig i måndags.
Det har varit en rätt mild sjukdom som tur är. Pappas feber har varit mellan 38 och 39, men han mår sämst av oss tre. Jag har haft mer energi än jag har haft på veckor, vilket får mig att undra om jag borde vara sjuk oftare. Men fan, det här med smaksinnet är ju sorgligt. Dricker kaffe och smakar inget. Proppade min smoothie full med bär jag aldrig vågar smaka dock, så nu jävlar ska man vara lite halvnyttig!
Jag spenderar dagarna med att plugga och läsa och skriva, lite grann. Tar det rätt lugnt. En bra vecka att bli sjuk på då jag endast hade en lektion som var i måndags, men Vårens böcker måste börja tas itu med så jag tänkte börja jobba på debutantporträtten imorgon. Till Svensk Bokhandel alltså. Idag hoppas jag på att läsa klart all teori till nästa måndag, sen måste jag läsa om Mrs Dalloway också. Både taggad och rädd. Älskade den, men har inte känt så om någon annan av Woolfs böcker så tänk om jag inte gillar den andra gången?
Skriver en essä som jag skickar till en digital tidskrift. Får feedback och måste jobba vidare på den. Ha mer litterära referenser. Kanske prata om konst. Har även tänkt skicka in en novell till The Puritan som tar emot texter internationellt. Deadline är runt jul och måste skriva om den lite. Den handlade om någon som mördade sin vän. Nu ska den handla om att han blir osäker på om han faktiskt mördade sin vän. Kul, kul.
Fyra böcker är påväg till mig. En pjäs till en kurs (men nu skrev läraren att han kanske ska ladda upp den åt oss eftersom den var svår att hitta, så jag kan ha gett Amazon 55kr i onödan), en roman som jag tänkte läsa om under jullovet till uppsatsen som jag inte ska skriva förrän våren 2022. Men man kan ju börja i tid. Sen två för nöjets skull. En diktsamling och en roman. Sen hade jag beställt vitaminer från apoteket som vägrade hamna i min brevlåda, så ska skicka min bror att hämta dem. Mycket spännande på g!
Det är någonting med att misstänka att en pandemi är i ens eget hem. Världen blir mindre. Tyst. Stilla eftersom vi alla verkar hålla andan. Mitt rum blir både ett fängelse och en skyddsplats.
Jag lämnar inte hemmet ofta, men nu känns det plötsligt så påtagligt när mina föräldrar är sjuka och vi inte än vet vad det är. De kan inte testa sig förrän på fredag, och jag sitter och vågar knappt kolla på deras febriga och värkande kroppar. Trots min egen isolering bor jag med folk som måste åka till jobbet. Det kom ikapp oss, och allt vi kan göra är att hoppas att det inte blir allvarligt.
Men en del av mig är livrädd. Senaste åren har jag vaknat upp mitt i natten och legat i mörkret, min hjärna snabb med att vakna upp och börja tänka, tänka, tänka, och känt en sådan enorm tacksamhet över mitt liv. Jag har inte gjort något för att förtjäna det, men har ändå haft turen nog att ha tak över huvudet, mat på bordet, en familj jag älskar. Jag tror att det faktum att jag vet att detta stadie av mitt liv börjar komma mot ett slut - att vi snart inte kommer bo alla tillsammans sida vid sida - som gör att jag försöker greppa tag i det jag har i desperation. En dag kanske allt tas ifrån mig. Har börjat undra om det är nu det börjar, med en fucking pandemi.
Vill inte tänka så, men.
Hittills har jag bara sett döden i form av min farfars bortgång när jag var 10 och min hunds när jag var 22, men jag vet att den kommer. Jag kommer inte kunna undvika den såvida jag inte dör först. Vill faktiskt inte dö än, oavsett vad jag ville för några år sen när det var som värst.
Ska försöka att inte tänka och istället plugga till på måndag. Narrativ teori. Väldigt intressant. Jag mår själv bra. Sinnet är bara lite tungt idag.
