natassa.blogg.se

Jag lyssnar på en bok om död. A Woman's Story av Annie Ernaux, som handlar om hennes mammas död, och på ett sätt om hennes liv. Borde inte läsa om död när jag själv är så orolig över att folk i min närhet ska dö just nu. Symptom man aldrig kan vara säker på. En sådan osäker framtid som jag brukade se på med hopp som nu har ersatts med fasa.

 

Det är måndag. Jag jobbar med bilderna för höstens böcker. Debutanterna. Nu för tiden vet jag oftast vilka vissa av debutanterna är i förväg. Jag försöker inte ens ha koll längre. Det bara blir så. Vissa namn och ansikten och titlar fastnar när jag jobbar med tidningen och topplistorna och katalogen. Sedan hänger jag mycket på bokinsta nu också. Den svenska delen har tagit över mitt flöde. Klagar ej, men läser oftast inte allt som de tipsar om. Finns för mycket att läsa.

 

Jag började på en ny roman idag. Eller aa, ny och ny. Försök nummer fyra att få ner denna idé. Skrev 280 ord och hatade varenda en. Kan inte lista ut tonen för denna berättelse. Handlingen är rätt tung, så tänkte att jag skulle balansera ut det med en sarkastisk och ungdomlig ton, men Iris känns inte sarkastisk av sig. Får jobba på det. Behöver ett nytt projekt och jag väntar på feedback för min andra roman så vill inte jobba på den just nu.

 

Belmo ligger och sover. Det enda han gör är att sova och bitas. Känns skönt att ha sällskap när jag sitter hemma och gör vad jag nu gör. Börjar sommarjobba om ca en månad. Snart så. Har sagt att jag ska försöka läsa mindre under sommaren, vilket oftast är årstiden då jag läser mest. Men jag har snart läst 80 böcker hittills i år, eftersom jag knappt har något annat att göra. Det är kul, såklart, men jag känner också en oändligt stor stress när jag tänker på hur mycket det finns att läsa. Hur mycket genrer och författare och berättelser jag fortfarande inte har dykt ner i. När jag ändå kommer vara upptagen med mitt nya jobb ska jag passa på att ta en paus. Inte ett helt avbrott. Kommer säkert fortfarande läsa, men kanske inte lika frenetiskt.

 

Nu ska jag fixa klart bilderna och lyssna klart på boken om död. Ny vecka hörni!

 

Min familj har köpt hund; en liten 8 veckors gammal chihuahua. Långhårig, till skillnad från vår gamla som var korthårig. Jag finner mig själv fyllas med skuld när jag tänker på honom, men jag behövde dem två åren av sörjande och känner mig redo för att älska ett nytt litet liv. Cavalli kommer alltid vara i mitt hjärta, men det finns plats för Belmo också.

 

Jag har skaffat jobb också, så nu kan jag äntligen sluta prata om det. Sommarjobb, en tjänst jag hade för två år sedan. Ser fram emot det, ändå. Jag föreställer mig att alla jag jobbade med 2018 ska vara kvar, trots att jag vet att de flesta kommer vara nya ansikten. Men jag saknar det, faktiskt. Denna gång ska jag jobba dubbelt så länge.

 

Jag känner plötsligt ett stort behov av att åka till Grekland, men minns hur stressigt det oftast är. Jag kanske föredrar minnet av platsen mer än vistelsen. Jag kan ju ändå inte åka. Jobbar till mitten av augusti och vet inte hur världen ser ut efter det. Allt är så skört.

 

Har försökt skriva detta inlägg i två dagar, men känner att jag knappt har något att säga, eller så är orden för meningslösa. Mådde inte bra förra veckan, psykiskt alltså, men helgen med Belmo har varit bra. Har inte så mycket ork just nu. Bara dessa ord har tagit så mycket att skriva och jag förstår inte varför, så jag slutar här.

 

Jag har så svårt för att svara folk när de skriver nuförtiden. Det spelar egentligen ingen roll vad vi pratar om. Oftast kan jag svara med en kort mening och en emoji, men det tar så mycket på krafterna att ens trycka på det olästa meddelandet. Det är, helt ärligt, rätt påfrestande att tycka att en liten interaktion som jag ofta blir så glad över plötsligt ska känna som en tyngd.

 

Jag har väl inte alltid varit den bästa på att höra av mig och kolla läget, men jag gillar hur lätt det är att svara på någons story, eller skicka en bild, en random liten observation, utan att behöva starta en riktigt konversation. Det visar att, ja, mina vänner är här och vi håller kontakten och underhåller varandra när man inte orkar ha en heart to heart, men nu har plötsligt även det blivit jobbigt. Jag förstår det inte.

 

Ofta är det jag själv som svarar på något, men så fort jag får svar tillbaka önskar jag att jag fick vara ifred. Trots att jag egentligen ofta kan gilla meddelandet för att visa att jag har sett det och gå vidare. Men det känns som om jag borde ge mer. Jag kanske inte gillar hur sociala medier har resulterat i att man måste svara nu nu nu för de ser ju att du är online. Jag tycker man ska sluta kräva så mycket av folk, för då kanske jag inte stressar över det själv. Givetvis svarar jag om någonting är brådskande, men då känner jag att man kan ringa mig om man vill ha svar nu nu nu. Allt annat bör ta sin tid.

 

Det regnar nu. Innan snöade det. Jag har jobbat klart och undvikit att svara folk, men nu vibrerade mobilen ännu än gång borta på skrivbordet, så jag får väl ta tag i det. Lär ta två minuter.

 

Jag ser hur vårt körsbärsträd plötsligt fäller alla sina kronblad och slås av att jag ännu ett år inte beundrade dem tillräckligt innan det är för sent. Det sker alltid tidigare än jag tror. Jag undrar vad jag egentligen tror att jag ska göra. Stå och stirra på dem? Ta kort på dem? Nu ligger alla vita blad på vår altan, en svag imitation av snön de sa att vi skulle få trots att det är maj. Men oavsett om det är kallt eller inte behövdes endast lite värme för att allt skulle börja blomma. Allting utanför är grönt.

 

Jag läser Tove Janssons Anteckningar från en ö och försöker lista ut om jag har ett band med vatten. Jag har nog aldrig föredragit att vara i det, men jag älskar att gå förbi det. Anser att bo bredvid Mälaren är en lyx som jag konstant är tacksam över, särskilt under våren och sommaren. Men skulle jag vilja vara omringad av det? Leva utefter dess regler? Antagligen inte. Egentligen tror jag att min kärlek för naturen är ytlig. Jag kan gå i skogen och drömmer om att en dag bo i den och låta jorden ta tillbaka mig, men jag tror inte att jag just nu skulle gilla utmaningarna. Jag gillar balansen. En skogspromenad, ett ögonblicks beundran av sjön, sen hem igen till mina rum med elekticitet och komfort.

 

Min bergstatuering är en hyllning av vårt hem i Grekland, men efter att ha sett mormors gamla by uppe bland bergen vet jag att jag i dagsläget inte skulle kunna bo där. Men allt som vi älskar och ser upp till behöver inte bli vår nya filosofi eller tillvaro. Jag har alltid haft problemet att jag tror att allt jag gillar måste bli en ny identitet. Men jag är inte bra på att rita eller fota så jag behöver inte kalla mig för artist ur den synvinkeln bara för att jag tycker om det.

 

Väntar på att klockan ska bli 15 så att tidningen går i tryck och jag kan börja den digitala publiceringen. Ska lyssna klart på Camus Pesten medan jag jobbar. Läste Främlingen för sju år sen för en filosofikurs i gymnasiet och har velat läsa mer av honom sedan dess. Pesten kanske är lite för meta just nu, men den hamnade på aprils topplista så jag tänkte haka på denna självtortyr. Den är okej hittills. Är lite rädd att läsa om Främlingen nu för är osäker på om jag skulle gilla den lika mycket idag. Men jag kanske egentligen föredrar att läsa Camus fysiskt. Well well.

 

Det regnar. Jag skriver blogginlägg/dagboksinlägg/utkast till dikter i mitt huvud hela tiden, men det är inte ofta något sprider sig genom mina ådror ut i mina fingrar. Jag minns att jag skrev en essä i slutet på första terminen när jag gick kreativt skrivande som handlade om att skriva i huvudet. Jag beskrev Grekland och hur jag vandrade runt där och önskade att jag var en wannabe Jack Kerouac med ett litet skrivhäfte och en liten penna, men allt jag skrev skrev jag i mitt huvud då jag inte hade tillgång till min dator. Jag minns att jag var livrädd att jag plötsligt hade missförstått vad en essä är och hur den är uppbyggd. Läraren sa att hon kunde se mig liksom smälta ner i mitt säte av lättnad när jag fick bra kommentarer av folk jag knappt kände då vi hade blandat båda klasserna. Jag sa att jag inte litar på min egna bedömning.

 

Fast det sa jag inte alls. Nu ljög jag. Kul med efterkonstruktion ändå. Ingen vet egentligen om saker jag skriver är sant.

 

Var tvungen att tända lampan nu eftersom jag knappt såg tangenterna, trots att klockan är 12:32 på dagen. Detta är sant.

 

Jag har insett att jag ibland behöver - eller åtminstone borde - sitta med känslorna och idéerna innan jag finner rätt tidpunkt att skriva ner dem. Så mycket jag skriver är så påkrystat. Jag vill komma åt en känsla som jag antagligen inte känner i stunden, eller så vill jag beskriva den så desperat att allt låter lite för dramatiskt. Men allt mitt skrivande handlar om en längtan, har jag märkt. Längtan och värk, eller vad man nu ska översätta aching till. Varför vill jag alltid något annat i konst när jag är nöjd med hur jag är nu? Men jag vet att jag är så tillbakadragen att jag låtsats att allt är okej som det är. Insåg att jag skulle vilja att någon höll fast mig och lät mig kämpa emot tills jag äntligen vågade känna saker. Någon jag litar på, då. Inte vem som helst. Vill finna någon som jag vågar låta pressa mig tills allt inom mig liksom läcker ur mina porer. Hon jag skriver om. Vem är hon? Någon annan, eller så djupt begraven inom mig att hon kanske aldrig kommer ut? Det är kanske därför jag längtar. Längtar och värker.

 

Jag skrev klart min roman här om dagen. Har suttit på slutet ett tag nu. Inte vetat hur jag ska fortsätta och avsluta. Sen bara kom det. Jag hade läst en massa böcker som påminde så mycket om atmosfären i min egen skapelse att jag plötsligt inte kunde hålla mig längre. Pooff. Slut. Klar. Finito. Ingen som brydde sig mer om det än jag, vilket kanske är att förvänta sig.

 

Nu läser en kompis från förlagskunskapen den. Hade skickat den ofärdiga versionen, men skickade hela i morse. Den fullständiga romanen som inte ens är lång. Men den förkroppsligade så mycket i mitt inre att jag nästan känner mig lättare nu. Den är längtan och värken och desperationen i ett.

 

Jag har mått skit sen jag skrev klart den, på en fysisk nivå. Huvudvärk och spända muskler och en käke som jag tror vill växa igen så mycket som den spänner sig under natten. Kallade det jag har känt sen igår för snurrighet, men det känns som om jag är full. Allt snurrar, ingen balans, men ingen alkohol i kroppen alls. Protesterar min kropp över det plötsliga slutet? Antagligen inte. Lever väl bara ohälsosamt, trots alla promenader förra veckan. Gick inte ens snabbt på löpbanden för två dagar sen men blev så svettig att jag nästan badade i mig själv. Är medveten om att detta inlägg har gått i hundra olika riktningar, men det känns bra. Undrar vem jag är i andras ögon. I dem som kanske läser denna blogg. Är jag för vag eller för öppen? Varför föredrar jag att skriva här än endast för mig själv? Allt om mig kanske är ett uppträdande, men om jag ändå skulle vara villig att skicka in boken jag nyss skrev klart till förlag i framtiden antar jag att det inte är så stor skillnad från att skriva saker här, ofiltrerad.

 

Fast man kanske alltid är lite tillbakadragen ändå.