natassa.blogg.se

Ni vet när man har upplevt något som inte var DÅLIGT precis och man har inget underliggande trauma på grund av händelsen, men man kan inte riktigt förklara vad det var som påverkade en heller? Jag kan knappt förklara för mig själv vad problemet var, varför jag fortfarande tänker på det, varför jag ens påverkades från första början.

 

Jag läser Outline av Rachel Cusk. En bok om en kvinna, berättaren, som åker till Aten för att undervisa en skrivarkurs. Hon träffar en massa personer under tiden. Hittills handlar boken mer om dem än om henne. Intressant, men känner mig lite rastlös, så läser långsamt. Läser med vördnad för att inte tröttna.

 

I det senaste kapitlet beskriver hon en lägenhet som berättaren bor i medan hon är i Grekland. Grekland, mitt hemland, som jag har vistats i oändligt många gånger. Som jag har tänkt på och pratat om och skrivit om. Av någon anledning var denna simpla beskrivning av en grekisk lägenhet i en engelsk bok en påminnelse av den inte riktigt traumatiska upplevelsen men som jag ändå vill glömma utan att kunna förklara. Och jag kände att jag började bli upprörd när jag kom att tänka på den. Hur lite jag förstår den. Hur dum jag känner mig som känner så. Men tydligen måste dessa känslor vara djupare än jag trott. Kanske händelsen i sig verkar harmlös, men den kanske påminner för mycket om annat. Om faktisk trauma, eller vad man nu ska kalla den.

 

Jag satt och tänkte tidigare att jag skulle vilja gå i terapi. Man behöver inte ens ha superstora problem för att göra det, har jag hört. Det kan vara bra att prata av sig med en främling som får betalt för att hjälpa. Sen kanske man inser att man har större problem än man anat.

 

Jag undrar ofta vad jag skulle dela med mig av med min potentiella terapeut. Vart skulle jag börja? Skulle jag ens kunna förklara? Jag skriver mycket, men mina känslor är omöjliga att få i skrift, och särskilt i tal. Fragment av mina tankar, mitt liv. Vad skulle vi ens komma fram till? Skulle jag kunna förklara utan att hitta på eftersom jag inte vet?

 

Men det skulle vara intressant att se vad som hänt mig som gjorde att en skenvist liten sak upprör mig än idag bara genom att jag läser om ett land iallafall.

Halva månaden har gått och det är drygt en vecka sedan jag försökte "komma tillbaka" från semestern. Jag har ju inte ett fast heltidsjobb än (jag letar! anställ mig snälla), men efter en höst med frilans + min tjänst som digital publisher på Svensk Bokhandel kände jag att jag föll längre och längre ifrån motivation och disciplin. Jag på ett sätt vägrade skapa riktiga rutiner eftersom "detta inte kommer vara så länge". "Om jag ska frilansa under en längre period kommer jag vara duktigare på det, jag lovar!"

 

Detta håller dock inte. Jag kunde inte gå och lägga mig vid två på natten och vakna vid elva och prokrastinera (är det ett svenskt ord?) halva dagen för att sedan stressa. Och visst, det visade sig att jag var väldigt produktiv på kvällarna, men min livsstil fick mig inte att må bra i slutändan. Efter jul och nyår mådde både min kropp och mitt huvud skit, helt ärligt.

 

Det finns flera anledningar, givetvis, men jag valde att försöka styra det i rätt riktning förra veckan. Jag började skapa rutiner.

 

Jag kan säkert göra det bättre. Jag är rätt så mild när det gäller sakerna jag ska få gjort, men jag har ju turen att börja sakta. Jag har turen att ställa väckarklockan på nio istället för sex. Så jag började med det. Jag ville upp innan elva åtminstone. Sen ville jag börja jobba på min roman igen, vilket jag har gjort. Jag har skrivit runt 10 000 ord sedan förra tisdagen. Eller 9 000. Jag har inte räknat så noga. Men jag ser till att skriva åtminstone 500 ord varje varddag, och oftast överskrider jag den siffran. Nöjd är jag också, med scenerna och hur berättelsen har utvecklats. Efter att inte ha rört Project Crete/Projekt Kreta som jag kallar den ordentligt sedan september/oktober, har jag äntligen kommit över 30 000 ord på den. Det känns fantastiskt att vara tillbaka i den världen. Nu när jag inte har så mycket för mig (endast dem få sakerna jag gör för Svensk Bokhandel - ingen frilans just nu) vill jag verkligen fokusera på att arbeta på denna bok medan jag kan, sen får vi se hur långt jag kommer.

 

Mina dagar ser ut såhär: upp mellan 7 och 9/10 (beroende på när jag ställer klockan och hur mycket jag snoozar), skriver i några timmar, ofta tills jag har skrivit mellan 1 000 - 2 000 ord, sedan kollar jag på någon film, kanske läser tills mina föräldrar kommer hem, sen gym, middag, dusch, valfritt. En slö, privilegierad tillvaro, jag vet, men det är en rutin.

 

Jag har börjat kolla på mer filmer. Har insett att jag älskar filmer. Vill syssla mer med filmer och manus. Behöver ändå en hobby utöver böcker och skrivande, som jag ändå vill arbeta med. Behöver annat.

 

Någonstans emellan söker jag jobb också. Idag ska jag till och med träffa en vän. Och jag mår bra, faktiskt. Tar vara på denna tid istället för att frukta den. Söker jobb, ska börja söka mer frilansuppdrag om det visar sig att fast jobb inte kommer ske just nu. Försöker jobba på. Vill prova att ha en heldag med skrivande för att se hur det går. Bara för att. Men tills dess funkar mina nya rutiner utmärkt, tack och lov.