natassa.blogg.se

Idag har vi gjort en massa ärenden, jag, mamma och Christos. Vi började med att åka till Skärholmen för att beställa några bilder. Mormor ville ha bilder på Cavalli och jag ville ha riktiga fotografier på kompisar och familjen som jag ska ha på väggen nu när vi har målat om. När vi ändå var i närheten gick vi till H&M med sex kassar kläder som vi ville bli av med och gav dem till butiken för återvinning. Sedan bar det av mot IKEA och Rusta för att köpa ramar till mig och spegel till Christos. Innan vi åkte tillbaka till Skärholmen för att hämta bilderna var vi även och slängde sopor lite snabbt.

 

Våren är ju tiden då man städar som mest. Rensar bland lådor och garderober och letar efter en ny början på allt. Själv rensade jag mitt skrivbord här om veckan, och brukar gå igenom mina kläder några gånger om året. Dessutom har jag en hel hög med böcker och CD-skivor jag vill bli av med, men jag väntar ett tag eftersom det finns några fler böcker jag vill antingen läsa eller åtminstone ge en chans innan jag funderar på att bli av med dem.

 

Jag har fastnat i en period nu då jag vill göra mig av med saker hela tiden. Kanske är det bra. Jag är medveten om att jag inte behöver ha så mycket grejer som jag kanske har, och då får jag lust att åtminstone rensa bland delar av mitt rum. Det finns några fler lådor som jag borde gå igenom, men det får vänta till åtminstone nästa månad. Efter helgen känner jag att det är nog med fix i rummet för tillfället. Ska bara se till att få upp tavlorna och bilderna, och sedan leva i frid i några veckor.

 

Det blir nog bra.

11.44. Har knappt sovit. Mamma körde morfar till akuten i natt på grund av influensa och jag måste ha varit mer orolig än jag anade. Tror inte min familj skulle orka ännu en katastrof, men so far so good.

 

Vaknade vid midnatt, halv två, halv fyra, sju, säkert fler gånger där emellan. Tvingade mig själv att somna om till nio, eftersom jag visste att jag inte skulle klara av dagen annars. Det var svårt. Rummet var för ljust, väggarna lät, sängen i mitten av rummet på grund av att vi ska måla kändes fel. Att endast jag och pappa var hemma hela natten kändes fel, men nu är vi iallafall alla hemma, under en stund till. Anton håller på i rummen så jag sitter i köket. Väntar på att tiden ska gå så att jag kan kolla om någon kan köra mig till bibblan snabbt så att jag kan byta ut böcker. Mår inte så bra, men det är bara kroppsligt.

 

Christos har match som jag inte ska gå på, och sedan ska vi grilla med Antons familj. Värmen börjar lämna oss, men jag hoppas på att solen fortfarande kan kompensera under några timmar. Är så sjukt trött, men behöver strålarna. Ifall jag lyckas ta mig till bibblan ska jag nog sätta mig på altanen med en av böckerna och sola lite. Tror inte mitt huvud kommer gilla min idé.

 

11.54. Känns som om mitt liv plötsligt har stannat upp och ändrat riktning. Jag är både nöjd och miserabel.

 

Borde plugga till på tisdag. Borde träffa kompisar. Borde göra mycket, men har inte orken just nu. Förlåt.

 

Idag blev jag personen som bytte om till kortbyxor och linne och satt och solade på altanen i april. Ändå lite sjukt att jag kunde göra detta i april. Läste ut En Debutants Dagbok och tyckte den var bra, men ingen favorit. Skulle vilja ha mer tid med den, men eftersom det är en biblioteksbok var jag tvungen att skynda mig. Har fler böcker jag måste hämta ut ändå. Mycket jag vill läsa så fort solen dyker upp.

 

Sitter på golvet i mitt rum just nu med en kopp kaffe. Har varit orolig att Cavallis frånvaro skulle resultera i att jag inte sitter på golvet längre, men eftersom jag inte har några möbler i mitt rum just nu var jag tvungen. Eller nja, har ju min säng och mina garberober i mitten av rummet, precis framför mig just nu. Men mitt skrivbord ligger på sängen, så det är svårt att sitta där med ro. Vi tömde mitt och Christos rum, lyckades nästan skapa en helt ny person med allt damm som fanns. Vi är redo att måla om väggarna nu; väntar bara på att Anton ska komma. Allt ska bli nytt lagom till sommaren.

 

Känner en längtan efter att köpa nya blommor att dekorera med rum med när allt är över. Känner en längtan efter att skapa, vara kreativ, lämna ett spår. Men egentligen borde jag läsa klart det jag måste läsa till på tisdag och fortsätta jobba på diktsamlingen jag skriver som ett projekt till skolan. Slutet är så nära nu och jag både gillar och avskyr det. Kommer sakna kreativt skrivande. Dessa två kurser kändes givande, och jag har träffat underbara personer. Men samtidigt längtar jag efter sommaren. Jobba i en månad och sedan bara skapa. Kanske resa. Ta vara på lyxen och privilegiet jag har. Försöka vara nöjd.

 

Drömde att jag försökte få tag på solrosor. Vill verkligen få tag på solrosor.

 

Vi hämtade Cavallis aska idag. Det känns som om han är hemma igen, hos oss, och jag känner mig lugnare. Closure. Nu är jag inte orolig över honom längre, utan känner att han tar hand om mig istället. Min tur att ha en beskyddare (som inte kommer kunna rädda mig i slutändan).

 

Har tagit bort allt från mina väggar och bokhyllor och mitt skrivbord eftersom vi ska måla om sovrummen nu i helgen. Vet inte hur vi ska lyckas tömma rummen helt dock, men vi får väl vänta och se imorgon.

 

Igår rensade jag allt skräp jag hade vid skrivbordet och tog med mig föräldrarna för att återvinna papper och glasflaskor. Vi träffade på en granne och gick in i min gamla skola för att hoppa på studsmattan de har där. Fyra vuxna i en tom skolgård en onsdagskväll. Sedan tog jag med mig dem ner till stranden för att kolla på stjärnorna, precis som jag hade gjort med Leffe kvällen innan. Skrev ju att jag måste ta mig närmare naturen, och jag försöker, och det hjälper.

 

Läser fortfarande En Debutants Dagbok, och därför kände jag för att uppdatera om banala saker som kanske inte spelar någon roll. Fast egentligen kanske allt spelar roll, för allt leder ju till något. Äh, jag vet inte. Känner att spänningshuvudvärken är på väg. Förra veckan, när allt jag gjorde var att sörja, slapp jag åtminstone stress och ångest, och jag spände inte käkarna när jag sov. Nu börjar det bli lättare att existera, så min kropp måste kompensera. Såklart.

 

Känns som om jag ska flytta. Vill inte flytta.

 

 

Dricker kaffe och lyssnar på fåglarna som kvittrar utanför min öppna balkongdörr. Vi är alla glada över vårens ankomst, men inom mig finns ett tomrum som aldrig kommer fyllas. Inte helt, åtminstone. En påminnelse om att Cavalli skulle älska detta väder, och att han med glädje skulle sitta ute på altanen i solen med mina föräldrar och gudföräldrar just nu. Det har gått precis en vecka sedan han gick bort.

 

Insåg när jag satt och läse En Debutants Dagbok - som egentligen inte har något med det här att göra - att jag fastade och gick till kyrkan och tog nattvarden endast några dagan innan det ofattbara, och nu kan jag inte lita på religion längre. Är inte religiös, mer spirituell, men om jag endast får sorg och smärta när jag försöker hedra mitt folks religion och traditioner vill jag inte sätta min fot i en enda kyrka igen. Samtidigt vill jag åka in till stan och sitta i den grekisk ortodoxa kyrkans glans och försöka känna något, precis som jag gjorde under påsken. Vill sitta där och försöka känna av något och försöka känna av Cavallis närvaro och försöka känna av ifall han mår bra. Ifall jag kan nå honom i dessa salar.

 

Jag kommer nog inte ens försöka. Jag känner mig själv. Varför ska något bra ske av att jag går in i en byggnad som gör mig obekväm? Som får mig att försöka tvinga fram något som inte finns inom mig.

 

Någonting finns inom mig dock, men en kyrka är inte platsen för det. Naturen är. En skog eller en strand eller ett berg. Ifall jag snubblar över ett snår och faller ner i det gröna kommer jag nog känna mig närmare honom än i en mänsklig kreation. Honom som i Cavalli. Honom som i någon slags gud. Guden kanske är en kvinna. Guden kanske inte har ett kön. Det kanske finns flera gudar. Jag vet inte, men jag tror att jag kommer komma närmare svaret genom att sitta i det gröna, vilket är ironiskt eftersom jag spenderar mer tid inomhus än där.

 

Det kanske är dags att gå ut.

 

Cavalli somnade in i tisdags, den 10e april, efter att ha spenderat tio år i våra liv. Jag kan egentligen skriva paragraf efter paragraf om hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag fortfarande gråter, speciellt när natten har svept över oss och jag endast kan ligga i sängen och vänta på sömn. Men jag ska inte skriva det här och nu. Allting känns för nuvarande. För obearbetat, och mitt hjärta är för sårbart. Istället jobbar jag på en text som jag hoppas kunna publicera i en tidskrift som en klasskompis har. Den handlar om kärlek och döden, så jag kände att det passade.

 

Allting känns overkligt just nu, men hans frånvaro är en konstant närvaro, och jag fäller tårar från ingenstans egentligen. Jag sitter här och försöker fortsätta med mitt liv och plötsligt gråter jag. Oftast tysta tårar. De rinner nerför mina kinder och saltar min hy och droppar ner på kudden eller tröjan och sedan är det över. Men ibland är det hysteriska tårar, liknandes dem jag fällde hos veterinären när vi förlorade honom.

 

Jag minns fortfarande dem häftigaste tårarna. De som kom med ett ljud jag aldrig har hört mig själv yttra tidigare. De som jag inte kunde stoppa hur mycket jag än försökte.

 

Cavalli, han som jag brukade kalla mitt livs kärlek och en stor anledning till att jag är här idag, är borta, men hans minne kommer föralltid att leva kvar. Hoppas jag. En av mina största rädslor är att glömma. Att glömma allt jag älskade och störde mig på. Hur han var rädd för sina skålar och var tvungen att ta med mat till en matta innan han kunde äta. Hur han brukade stå och stampa framför skålarna så att man skulle skaka till matskålen eftersom han kunde se dess botten. Hur han pressade sitt huvud mot min hand eller mitt ben för att han älskade när man klappade hans ögonlock. Hur hans tunga nästan alltid stack ut eftersom han hade tappat tänder. Hur han sög på sina gosedjur som en napp innan han skulle sova. Hur han älskade solen.

 

Hur han dog på grund av ett för stort hjärta.

 

Jag är rädd att glömma smeknamn, lekar, hur han ylade till en viss ringsingnal som hemtelefonen hade. Jag är rädd att glömma allt som gjorde honom till just honom, och jag vet att många kommer säga att det inte kommer ske, men jag är rädd oavsett.

 

Sedan är jag rädd för dagen jag slutar gråta, för den kommer väl komma i slutändan. Jag är rädd för att glömma och förråda. Och jag är rädd över vart han nu befinner sig. Vi kommer få askan om några veckor, men vart är han? I himlen? Är han ensam? Tänk om han inte är lycklig? Tänk om han bara inte existerar längre? Detta är nog vad jag gråter över mest. Att jag inte kan se till att han har det bra längre.

 

Det blev visst än lite längre text, men jag har 500 andra saker i mitt brustna hjärta som jag inte vill säga just nu. Saknar och älskar dig, korven. Kommer alltid att sakna och älska dig.

 

Jag vaknade tidigt idag, men låg kvar i sängen i ett desperat försök att somna om. Nu för tiden kan jag aldrig hitta tillbaka till drömriket om jag öppnar ögonen efter sex, och redan vid halv nio känner jag en svag smärta i ögonen. De längtar efter mer mörker (och nya glasögon), men det kommer de inte få.

 

Vid åtta gjorde jag kaffe och släppte ut hunden, och när jag stod på baksidan påminde den kyliga morgonvinden om bättre tider - förgångna tider - och jag kände att jag borde skriva, så jag skrev en dikt om just denna morgonen som egentligen handlar om nostalgi för tider som inte ens hör ihop, men det är okej. Det är konst.

 

Igår firade vi den ortodoxa påsken med en massa vänner och släkt hemma hos oss, och det var perfekt. Alla jag älskar och har vuxit upp med var där, men alla var äldre, och jag var äldre, så vi drack alkohol och pratade om jobb vi inte har och en framtid som skrämmer oss, och sedan skrattade vi sönder åt något tråkigt skämt, så egentligen var väl allt som förr.

 

Idag är det måndag och alla i min familj är lediga, men jag tror inte det kommer resultera i att vi hittar på något. Jag har ändå mina egna planer. Måste läsa igenom texter som mina klasskompisar har skrivit och kommentera på dem till imorgon, sedan hoppas jag på att läsa och skriva lite. Egentligen borde jag börja läsa en text vi ska ha läst till på torsdag eftersom den är 90 sidor lång och jag endast kan läsa en sida åt gången när det kommer till akademiska texter. Jag kanske borde jobba lite på ett skolprojekt också. Jag borde väl egentligen göra mycket, men vi kan väl börja med att dricka upp mitt kaffe. Ja, det låter bra.

 

Det händer mycket denna vecka, och bara på två dagar känns det som om jag har strukit hälften av vad jag behöver göra. Bara för att känna mig produktiv tänkte jag gå igenom allt lite snabbt. Sluta läs nu ifall ni ej bryr er.

 

I måndags var det en röd dag, men jag mötte ändå upp två killar från min kurs i kreativt skrivande för att jobba på ett grupparbete. Vi hade behövt läsa en oerhört jobbig och svår doktorsavhandling, och vår uppgift var att hålla i seminariet som var på tisdagen. Vi spenderade tre och en halv timme (med paus för att äta) med att försöka klura ut hur vi skulle lägga upp allt, och jag kan med glädje säga att det gick rätt så bra. Seminariet kändes intensivt, om min utmattning efteråt var att döma, men det kändes bra att få det gjort. Vi var först ut så vi hade heller ingenting att gå efter.

 

Efter lektionen drog vi till tingsrätten för att kolla upp vilka fall de hade denna vecka. VI har en skrivuppgift som inkluderar att vi läser förundersökningen av ett fall och sedan går på rättegången. Jag ska inte tala mer om det på grund av etiska skäl, men vi valde iallafall att gå på en rättegång för ett rån imorgon efter skolan. Jag gjorde som tur är själva skrivuppgiften igår när jag kom hem från mormor (där jag åt lunch), så det känns bra att ha det överstökat.

 

Allt som allt var gårdagen mycket produktiv, och grädden på moset var nog att jag blev uppringd av ett bemanningsföretag som jag hade sökt jobb via och har en arbetsintervju för ett sommarjobb nästa vecka! Jobbet låter, ja, jobbigt, men intressant, och jag tror att det kan gå bra om jag väl får det. Fingers crossed.

 

Idag är jag ledig och ska träffa Ida för att ta en lunch på Delivore och kolla i secondhandbutiker. Eftersom den grekiska påsken är i helgen fastar vi denna vecka, så jag tycker att besöka ett av mina favoritställen som endast erbjuder vegansk mat passar perfekt. Försöker ta mig igenom lite artiklar jag måste läsa till imorgon nu innan jag åker, men kommer antagligen behöva fortsätta när jag kommer hem. Ej taggad.

 

Resten av veckan bjuder på skola samt rättegången, och sedan är det påsk och jag ska hänga med massa folk jag tycker om. Veckan må bjuda på mycket, men jag gillar det.