natassa.blogg.se

en plats för narcissism

En vecka

Kategori: Allmänt

Dricker kaffe och lyssnar på fåglarna som kvittrar utanför min öppna balkongdörr. Vi är alla glada över vårens ankomst, men inom mig finns ett tomrum som aldrig kommer fyllas. Inte helt, åtminstone. En påminnelse om att Cavalli skulle älska detta väder, och att han med glädje skulle sitta ute på altanen i solen med mina föräldrar och gudföräldrar just nu. Det har gått precis en vecka sedan han gick bort.
 
Insåg när jag satt och läse En Debutants Dagbok - som egentligen inte har något med det här att göra - att jag fastade och gick till kyrkan och tog nattvarden endast några dagan innan det ofattbara, och nu kan jag inte lita på religion längre. Är inte religiös, mer spirituell, men om jag endast får sorg och smärta när jag försöker hedra mitt folks religion och traditioner vill jag inte sätta min fot i en enda kyrka igen. Samtidigt vill jag åka in till stan och sitta i den grekisk ortodoxa kyrkans glans och försöka känna något, precis som jag gjorde under påsken. Vill sitta där och försöka känna av något och försöka känna av Cavallis närvaro och försöka känna av ifall han mår bra. Ifall jag kan nå honom i dessa salar.
 
Jag kommer nog inte ens försöka. Jag känner mig själv. Varför ska något bra ske av att jag går in i en byggnad som gör mig obekväm? Som får mig att försöka tvinga fram något som inte finns inom mig.
 
Någonting finns inom mig dock, men en kyrka är inte platsen för det. Naturen är. En skog eller en strand eller ett berg. Ifall jag snubblar över ett snår och faller ner i det gröna kommer jag nog känna mig närmare honom än i en mänsklig kreation. Honom som i Cavalli. Honom som i någon slags gud. Guden kanske är en kvinna. Guden kanske inte har ett kön. Det kanske finns flera gudar. Jag vet inte, men jag tror att jag kommer komma närmare svaret genom att sitta i det gröna, vilket är ironiskt eftersom jag spenderar mer tid inomhus än där.
 
Det kanske är dags att gå ut.
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: