Vred plötsligt mitt huvud mot fönstret när jag hörde regnet som vi hade lovats idag. En bortglömd docka från dagiset bredvid hänger i en gunga. Det finns något lite sorgligt i det, men det skulle fan sett snyggt ut i någon indiefilm. Jag ser ofta saker som händer runt omkring mig ur en författares perspektiv. Jag tänker "hur skulle jag beskriva detta?" Sen när jag väl ska försöka skapa en bild av omgivningen när jag skriver går allt åt skogen. Anyway. En annan del av mig ser också saker som filmscener. Ingen berättelse, bara omgivning. Om jag kunde kombinera berättelsen jag skriver om med bilderna jag ser på filmduken i mitt huvud kunde jag kanske få till något bra.
Det är torsdag. Imorgon ska jag jobba hemifrån. Jag glädjs åt regnet. Sitter inne i halvmörkret på kontoret och njuter av ljudet. Paranoid att någon ska komma förbi och se mig skriva detta, som om jag inte får pausa i arbetet.
Livet känns bra idag. De senaste veckorna faktiskt. Snart är praktiken slut och jag åker till Johanna i Tyskland i tio dagar. Sedan sommarjobb på samma kontor jag sitter i nu. En kvinna står på sin balkong utanför och tittar på regnet. Känner en slags gemenskap med henne. Hur många gånger har inte jag sprungit ut till altanen för att uppleva regnet från en torr plats?
Som ni vet finns det ingen som helst mening med mina inlägg egentligen. Gillar bara att skriva mina tankar, vad som pågår. Jag gillar det. Gillar att det regnar rätt kraftigt och jag sitter här med en kopp kaffe och skriver ner saker och känner mig nöjd. Det får vara temat denna gång. Att saker känns bra.
"Oj, vad naturen blir glad nu," sa min kollega nyss högt till ingen och alla. Alla instämmer. Alla kommenterar hur bra det känns att bara höra regnet.
Har fått jobb. Eller nja, just nu är det praktik, men det började som jobb, övergick i praktik då jag behövde det för min förlagsutbildning, och kommer sedan övergå till jobb igen under sex veckor i sommar. Sen blir jag timanställd fram till nästa vår. Det är en branschtidning och jag trivs. Funderar på hur jag kan kombinera den med annat jobb senare. Kanske redaktörsjobb. Jag vet egentligen inte ens vad jag vill göra, men jag listar nog ut det med tiden.
Jag fick min kandidat förra våren - det vill jag betona - i litteraturvetenskap. Men det är nu, om ca en månad när jag går ut förlagskunskapen, som jag tar min "examen". Det är då jag väljer att pausa pluggandet, kanske för alltid, kanske under bara ett år eller två, för att jobba. Dags att skaffa karriär och kanske börja försöka flytta inom några år. Senare än alla andra, men så mycket stabilare än när jag var 19, som tydligen är den vanligaste åldern att flytta hemifrån i Sverige.
Jag skyller på att jag är grek, men egentligen handlar det om mer än så. Det handlar om bristen på pengar, på bostad, på någon att bo ihop med och det faktum att jag ville bli klar med universitetet innan. Men det handlar också om min mentala (o)hälsa. Jag tror inte att jag hade klarat av att flytta när jag mådde som jag mådde. Jag håller fast vid vad jag vet och känner till med en sådan desperation att det inte ens är kul. Det är därför jag grät när mamma och pappa en gång sa att vi skulle flytta (det hände aldrig). Det är därför jag inte vill att någon ska tvinga på mig någon förändring utan att förvarna. Jag är så fäst vid hur saker är, för allt känns så läskigt om det är obekant. Mitt sinne har aldrig varit säkert nog, så då måste omgivningen vara det.
Jag bättrar mig. Har bättrat mig. Känner mig mycket mer stabil på så många plan, men tanken på en sådan stor förändring skrämmer mig än. Ett steg i taget. Gå ut skolan. Eftersom jag redan jobbar typ heltid på praktiken blir det nog inte en sådan stor förändring. Bli van vid tanken på att jag inte kommer återvända till ett klassrum. Bytte ju skola också i september, så saker och ting har ändå redan varit annorlunda. Se hur mitt liv blir under det kommande året. Jag tror att det kommer att ändras konstant.
Bli van vid allt sådant och tjäna lite pengar samtidigt och försöka lista ut resten. Det låter som en bra plan.
