23/2/25
Kategori: Allmänt
Jag läser Annie Ernaux, vars författarkarriär är så präglad av att skriva om sitt egna liv, och undrar när jag själv blev så rädd för att låta mig själv synas i mina texter. Det kanske inte märks då jag alltid, alltid, skriver om mig själv här, men faktum är att dessa inlägg har blivit färre och färre - hela mitt skrivande är för övrigt i kris - och jag märker att jag har börjat bli rädd för att synas bland orden. Det är konstigt. På tal om det har jag också märkt att jag har blivit för pragmatisk i mitt skrivande. Allt jag inte känner till får inte vara med, eller får finnas lite vagt vid sidan av. Vad hände med research. Vad hände med fantasin.
Jag försöker skriva en text till Pralin om självporträtt och har inga egentliga idéer förutom ett hum om hur jag antar att de vill att texter ska se ut. Och det kanske är fel, jag kanske har fått en bild som jag själv vägrar släppa, men jag vet att jag inte anser att jag faller i linje med dessa sorters texter som jag har fått för mig att de vill ha. Jag har ju fått avslag två eller tre gånger, men jag vet också att det jag skickar in alltid är halvfärdigt och inte genuint. Mitt skrivande lider för att jag tror att jag bör skriva på ett visst sätt istället för att bara utveckla det till någonting som är jag.
Just därför saknar jag att vara 20. Att skriva för skrivandets skull, för att jag tycker det är kul och inte kan låta bli. Nu blir allting krystat och o-uttänkt och inte alls något jag är stolt över. Antar att man alltid är lite halvt missnöjd med allt man skapar, men det jag skapar är typ inte ens värt att vara missnöjd över.
Min roman går jättebra som ni hör. Fast jag är ganska stolt över början, typ de första tiotusen orden, men efter det har jag fastnat. Tolvtusen ord som inte riktigt funkar.
Jag försöker övertala mig själv att jag måste bli förälskad i skrivandet självt igen och sluta fokusera på att skriva en så bra roman som möjligt. Skriva på engelska igen då jag föredrar det. Skriva för skrivandets skull. Det är svårt. Jag vill inte lägga ner tid på något "onödigt", och det är väl det som är problemet. Att jag tycker att skrivandet kan vara onödigt.
Jag förstår inte hur Annie Ernaux vågar skriva om sina föräldrar, om männen i sitt liv, om sig själv på ett så naket vis. Men, om jag tänker på mig själv i relation till en text, inser jag att mitt liv är så pass tråkigt att det ändå inte skulle kunna bli något av det. Men det är förstås inte sant. Det inre livet är så levande som det kan bli. En kursare sa till mig att min roman låter som en karaktärsdriven berättelse och att det inte riktigt var hans grej. Jag blev först kränkt. "Vadå, så inget händer i den menar du?" sa jag inte, men tänkte. Men jag inser nu att min styrka alltid har legat i karaktärerna. I ett inre liv. Jag har inte låtet det ta tillräckligt med plats, både i mitt skrivande och i verkligheten.
"Du mår bättre när du är upptagen" sa min ex-psykolog, men jag mår också bra av att vara i mitt huvud. Kreativt, åtminstone. Och man ska väl lida för sin konst.
