2/11/22
Kategori: Allmänt
Jag har försökt skriva här, men har inte känt att jag lyckas få till något konkret eller intressant, så inlägg överges mitt i, mitt i tankarna, mitt i ett försök. Och mitt i alla försök förändrades jag. Åkte iväg och blev en annan. Eller snarare såg en glimpt av den jag vill vara, såg hur hon nästan lyckades ta sig ut helt under mina tre fyra dagar i Gdańsk. Jag vandrade runt i en främmande stad i ett främmande land helt ensam sista morgonen med hörlurarna i och en bok i fickan, över kullerstenarna upp till Jozef K för en cappuccino. Det har aldrig hänt förut, att jag vågar existera ensam, men jag hade lärt mig staden på bara ett par dagar.
Någon vecka innan fick jag min master. Examensbevis och allt. Jag är färdig. Det känns inte äkta. Jag blev klar bara sådär? En random dag i mitten av oktober, med ett mejl jag läste vid köksbordet och ett meddelande till familjechatten som fick mamma att gråta. Hon skrev ut certifikatet på jobbet, trots att jag inte behöver ha det utskrivet. Men jag ville det. Bad henne göra det då hon också skrev ut det när jag tog min kandidat. Två år för ett inplastat papper och en examensceremoni i maj. Kanske en fest i februari. Det är för nära jul nu, och januari är en fattig månad.
Jag har också startat företag för att enklare kunna fakturera när jag frilansar. Allt känns så annorlunda fast ändå likadant. Jag sitter i samma rum. Samma dåliga hållning vid skrivbordet. Men ljuset känns snällare. Blekare, lugnande. Jag älskar hösten. Jag känner mig mer som den jag vill vara. Att jag åkte till Gdańsk nu gjorde det bara mer tydligt. Jag behöver ljuset och höstfärgerna och lugnet som uppkommer nu. Jag har en plan inför nästa år, men vågar inte hoppas för mycket. Men jag är redo. Redo att fortsätta. Redo att finna Natassa, 27 år, med en masterexamen, ett eget företag, samma person som innan egentligen då dessa saker inte förändrade mig, men annorlunda på grund av den saken som faktiskt gjorde det.
Jag måste hålla fast vid denna känsla, för jag vet att den kommer försvinna. Men nu, en kväll i början av november, har jag energi, har jag drömmar, har jag ambitioner och kreativitet och en kärlek för livet. Flera vänner sa att de älskade mig förra helgen, från ingenstans egentligen, och jag tar det som ett tecken att universum har fört mig i rätt riktning. Att jag är en person som är värd vad jag hoppas kunna få. Att allt jobb och personlig utveckling har varit värt det, hur cheesy det än låter.
