natassa.blogg.se

Jag sa till M att jag tror att jag är en dålig förlorare, och just därför undviker jag situationer där den sortens ilska kan materialiseras. Det är inte som att den bor i mig, inte på samma sätt som ilska hade etsat sig fast vid min bröstkorg förut, när jag var yngre och kände allt för starkt. Just därför håller jag den så långt ifrån mig som jag kan nu. Det är inte en skön känsla att känna.

 

Jag undrar om jag gör så med alla känslor. Jag tror mig ha blivit mogen nog att hantera allt nu, då jag sällan känner starka känslor, men allt kanske är ett sätt att skydda mig själv. O och E gråter så lätt, men de visar också glädje så lätt. Jag är ljummen. Lagom. Ingenting känns för mycket, allting är hanterbart. Det är väl egentligen inte ett liv. Jag tror inte att jag är lika känslosam i allmänhet, men jag borde väl känna mer än vad jag gör, men jag undviker väl glädjen och sorgen och ångesten och längtan, precis som jag gör med ilskan.

 

Jag är en knapp bris. Jag vet inte om jag orkar känna.