natassa.blogg.se

poetry is in the streets

29/11/18

Kategori: Allmänt

Ännu ett avslag för praktikplats. Skulle träffa två klasskompisar idag och plugga, eftersom vi inte hade lektioner, men valde att stanna hemma eftersom jag känner mig helt varm och tung, typ som om jag hade en mild version av feber. Min mens kan vara boven, men jag kände att, eftersom jag har en hel dag i skolan imorgon och jobbar på lördag, är detta enda dagen jag kunde avboka med gott samvete. Får se till att plugga lite hemma istället. Försöka vara produktiv och vila samtidigt.
 
Vinden som varit så aggressiv slutade precis upp nästan helt. En läskig tystnad sprider sig. Jag väntar fem minuter till innan jag kan kolla min temperatur. Livet känns lättare denna vecka. Vi gör roliga saker i skolan som faktiskt känns väldigt kreativa, och jag är taggad på julen trots att vi valt att inte utbyta presenter i år eller fira så som vi tidigare har gjort. Min idé med presenterna. Känns så onödigt. Älskar att öppna dem, men det behövs liksom inte.
 
Det här med praktikplats stressar mig fortfarande. Har inte lyckats hitta något än. Får bara avslag. Hade en intervju, och sedan fick jag avslag. Resten säger att de "inte bestämt sig". De andra svarar inte.
 
Men det är inte ett problem denna vecka. Får bry mig om det nästa, men har redan skickat massa ansökningar nyligen, så förtjänar en paus. Tycker jag.
 
Jag hoppas min inre ro håller i sig. Är trött på att skriva depressiva texter, både här och i skrivböcker och i mitt huvud. Och sociala medier såklart.
 
Köpte nya byxor i helgen och kände mig plötsligt som en modell. 10/10 would recommend
 
 

26/11/18

Kategori: Allmänt

Jag delar med mig av för mycket till folk som inte behöver veta. Säger till mig själv att det är bra att vara öppen med sina problem, men jag undrar om det är ännu ett sätt att skada mig själv. Låt dem veta att du är helt fucked. Att folk i din närhet sårar dig och att du googlar på terapeuter och att du blev så oerhört arg på någon annans succé att hela din kväll förstördes. Jag säger till mig själv att om jag medger detta högt, för mig och andra, är det okej. Jag är medveten om att jag känner något orimligt, något själviskt, men att det är okej för att jag egentligen är glad för deras skull också, men tycker bara synd om mig själv som vanligt. Det är okej att jag säger detta till andra för att bevisa att jag inte är bitter.
 
Skriver jag detta, publicerar det så att folk kan se det, för att verka mindre självisk? Att jag vet att jag har problem, men om jag skriver det visar jag att det är okej så länge man inte agerar på sina känslor, låter dem förstöra.
 
Delar jag med mig av saker för att jag vet hur svårt det var när jag inte kunde göra det? Tio år sedan, höll allt inom mig, kom till gymnasiet och exploderade och berättade allt, allt, allt, och sedan blev tyst igen i universitetet. Hade ingen att säga sakerna till när jag som mest behövde det. På en gång, och inte behöva vänta tills nästa gång man sågs.
 
Nu, möten i skolkorridoren, ord som flödar ur mig utan att jag gav dem tillåtelse att sägas. Klamrar mig fast för mycket, för hårt, på personer som knappt känner mig, egentligen. Skrämmer bort dem, allt på grund av en illusion av ärlighet. Att denna ärlighet ska betyda tro, vänskap, att man litar på varandra.
 
Har alltid haft det här problemet. Antingen är jag för tyst, delar inte med mig av någonting, eller så delar jag med mig av i princip allt. Är för trött för att hålla det inom mig. Och kanske nya vänner är lättare att förlora på vägen än gamla vänner. Om jag ska skrämma bort folk, varför inte folk som inte har lyckats skapa en permanent plats i mitt liv än?
 

24/11/18

Kategori: Allmänt

Jag googlade på terapeuter vid ett på morgonen i fredags, endast några timmar innan jag skulle upp. Tre timmars sömn efter en mentalt tung torsdag funkade bättre än det låter. Jag bara kände att, trots att det är bättre nu än förr, är det nog inte normalt att tänka tankarna som jag gör oftare och oftare. Det är inte normalt att idén slår mig oftare än förr. Att den blir så normal i mitt huvud. Att livet inte riktigt är värt det och att det inte finns någon mening med något.
 
Sist det var en del av min vardag att tänka så gick allt åt helvete.
 
Tror dock inte att jag kommer ta mig till någon terapeut, trots att jag vill. Känner mig själv.
 

15/11/18

Kategori: Allmänt

Varning för mental ohälsa.
 
Jag minns hur jag trodde att jag behövde bli värre för att kunna klassas som dålig. Jag minns hur jag tvingade mig själv att sova för lite, äta för lite, skada mig på andra sätt, för att jag tyckte att jag inte var dålig nog än. Sjuka tankar. Idag har jag lärt mig att faktumet att jag ens tänkte så innebär att jag var sjuk. Att min mentala hälsa var så långt ifrån hälsosam att det är otroligt att jag lyckades ta mig ur det där helt själv. För jag gjorde det helt själv. Jag vet inte hur. Jag vet inte när. Jag vet att jag inte är helt ur det egentligen, men jag simmar liksom med huvudet över ytan nu iallafall. Ibland kan en våg svepa över mig och jag återvänder till det där mörkret som är så outhärdligt, men oftast lyckas jag flyta.
 
Fast jag är ju inte helt ute än. Vet inte om jag någonsin kommer lyckas ta mig i land, men jag simmar vidare. Simmar vidare nu när jag känner igen mina tecken.
 
Detat innebär givetvis att jag tycker att jag nu är "för bra" för att fråga om hjälp, vilket kanske är anledningen till att jag försökte bli värre i min tonår. Jag kan inte skaffa hjälp om det inte finns något att hjälpa. Men det finns ju något att hjälpa. Men det är för svagt. Ingen meningen.
 
En dag kanske. Eller så lyckas jag kanske besegra allting själv. Eller inte.
 

14/11/18

Kategori: Allmänt

Är fast i gårdagen, i en lägenhet på Ringvägen med två klasskompisar jag redan har kommit så nära att jag känner fysisk smärta av bara tanken på att vi kommer ses sällan nästa termin när väl praktiken börjar. Mat och snacks och kaffe och te runt ett litet bort i ett litet kök där våra ord nästan inte fick plats. För mycket intelligens i dessa två, i deras teorier och berättelser och deklarationer. Vi var där för att jobba på hemtentan, men under dem fem eller så timmar vi satt där skrev vi nog mest bara under sista halvtimmen.
 
Vi pratade om saker som en gång i tiden var tabu, men som kvinnor idag pratar om med lätthet. Jag fick massage på grund av en hemsk spänningshuvudvärk som vägrade lämna mig förrän jag satt och väntade på tuben vid elva. Vid ett tillfälle låg jag på golvet och vi diskuterade maktsystem, litteratur, klagade på hemtentan, och delade med oss av stunder från våra liv samt planerade skrivstunder för framtiden. En vacker scen jag vill bo i föralltid. Allt som saknades var ett vinglas i handen, men alkohol behövdes helt ärligt inte.
 
Kvinnlig vänskap är så underskattad.
 
Idag har jag jobbat på tentan och lyssnat på ljudbok. Ska fortsätta med det tills det är dags att sova, men i mitt huvud är jag fortfarande på Ringvägen och diskuterar allt möjligt. Så välbehövt.
 
 

8/11/18

Kategori: Allmänt

Skrev ett superpersonligt inlägg, men jag är för snäll för att hänga ut folk. Jag tänker faktiskt på deras känslor.
 
Till skillnad från-
 
Ja du.
 

4/11/18

Kategori: Allmänt

 Tittar upp och ser hur mörkret har smugit sig på mig. Kramat om mig långsamt så att jag knappt märkt av det. Tittar upp och ser hur allting har fått ett nytt sken, allt är annorlunda, och jag vet knappt när det började. Har varit för upptagen med att vara helt inne i mig själv, i mitt huvud, att jag inte har insett att livet fortsätter för andra, där utanför, även om jag inte har varit med.
 
 Texten ovan skrev jag för ett tag sen. Vet inte riktigt vad jag ville åstadkomma.
 
Idag är jag trött. Igår var jag trött. I fredags, torsdags, onsdags var jag trött. Allt jag har att göra, kombinerat med höstmörkret, har gjort mig utmattad. Fick äntligen tillräckligt med sömn inatt, men känner inte att det har hjälpt. Allting liksom staplas på och det känns som om jag kommer krossas under vikten.
 
Skolan, allt vi måste göra och läsa, för saker som jag tycker känns så självklara men som kompliceras så oändligt. Knappt en vecka kvar till nästa tentavecka, och den veckan kommer inte ens vara tom. Fri för oss att jobba. Vi kommer ha studiebesök, behöva vara klara mitt i veckan så att vi måste använda oss av första helgen eftersom vi inte kommer veta hur vi kommer jobba under veckan. För lite tid. För mycket krav.
 
Stressar över praktikplats. Har en intervju nästa vecka, men bara en. Har inte lyckats få till någon annan. Dessutom skriver jag på en roman just nu för NaNoWriMo för att jag är dum i huvudet. 7500 ord just nu. Vill ha 10 000 innan dagens slut. Kommer nog inte lyckas. För trött. Måste plugga. Har inte ens tid att läsa för skojs skull. Till och med mitt sociala liv fick för sig att faktiskt få liv nu, och min tid blir mindre. Jag är givetvis glad över att få hänga med folk och göra grejer, men november är för stressig. Det var iofs oktober också. Allt, för stressigt.
 
Amanda sa, "bra att vi har valt en karriär med deadlines" när vi klagade över just deadlines.
 
Men deadlines är bra. Älskar allt. Önskar bara att jag hade mer tid.