26/11/18
Kategori: Allmänt
Jag delar med mig av för mycket till folk som inte behöver veta. Säger till mig själv att det är bra att vara öppen med sina problem, men jag undrar om det är ännu ett sätt att skada mig själv. Låt dem veta att du är helt fucked. Att folk i din närhet sårar dig och att du googlar på terapeuter och att du blev så oerhört arg på någon annans succé att hela din kväll förstördes. Jag säger till mig själv att om jag medger detta högt, för mig och andra, är det okej. Jag är medveten om att jag känner något orimligt, något själviskt, men att det är okej för att jag egentligen är glad för deras skull också, men tycker bara synd om mig själv som vanligt. Det är okej att jag säger detta till andra för att bevisa att jag inte är bitter.
Skriver jag detta, publicerar det så att folk kan se det, för att verka mindre självisk? Att jag vet att jag har problem, men om jag skriver det visar jag att det är okej så länge man inte agerar på sina känslor, låter dem förstöra.
Delar jag med mig av saker för att jag vet hur svårt det var när jag inte kunde göra det? Tio år sedan, höll allt inom mig, kom till gymnasiet och exploderade och berättade allt, allt, allt, och sedan blev tyst igen i universitetet. Hade ingen att säga sakerna till när jag som mest behövde det. På en gång, och inte behöva vänta tills nästa gång man sågs.
Nu, möten i skolkorridoren, ord som flödar ur mig utan att jag gav dem tillåtelse att sägas. Klamrar mig fast för mycket, för hårt, på personer som knappt känner mig, egentligen. Skrämmer bort dem, allt på grund av en illusion av ärlighet. Att denna ärlighet ska betyda tro, vänskap, att man litar på varandra.
Har alltid haft det här problemet. Antingen är jag för tyst, delar inte med mig av någonting, eller så delar jag med mig av i princip allt. Är för trött för att hålla det inom mig. Och kanske nya vänner är lättare att förlora på vägen än gamla vänner. Om jag ska skrämma bort folk, varför inte folk som inte har lyckats skapa en permanent plats i mitt liv än?
