natassa.blogg.se

Jag var i Gdansk i slutet på mars och kunde av någon anledning inte logga in här, så denna text kommer några veckor sent, men jag ville ha den här oavsett.

 

Jag skriver detta i stunden. Jag väntar inte på att vistelsen ska vara över. På att den ska synas bakom de rosaskimrande glasögonen som kallas nostalgi. Men Gdansk genomsyras av nostalgi för mig. Personen jag var, eller kunde se en liten skymt av i min framtid, första gången jag var här. Hon är överallt. På kullerstenarna och vid bänken framför Monsieur Armand och framförallt i varje söm på den specifika fotföljen i Jozef K. Jag har en sådan begränsad bild av denna stad, jag vet det, men jag älskar bilden jag har. Den skapar något som liknar lugn och hopp inom mig, trots att jag aldrig riktigt har varit den versionen av mig igen. Men jag känner ändå av något, när kyrkklockan ringer någon minut för tidigt och jag beställer tikka masala på Shanti som vanligt. Trots att jag är vid ett nytt hotell denna gång.

Jag vet väl egentligen inte vad jag vill säga med denna text, förutom att jag vill skriva om Gdansk direkt, i stunden, när jag sitter här första kvällen. Jag vill ta igen det jag inte gjorde för två år sen, för den enda texten jag skrev gör mig så emotionell. Tänk att jag skrev den sittandes vid det där runda bordet inom de blåa väggarna. Det enda jag har från då. Jag är så lycklig som har dem orden. Tänk om jag inte hade haft något alls?

Jag läser In Youth is Pleasure av Denton Welch, en bok där en ung kille vistas på hotell. Och det var inte ens planerat!! My mind.