Jag känner en slags melankoli. Varje kväll, när världen blir tyst och jag borde börja lugna ner mig för att sova, så känns bröstet tungt och gråten sätter sig i halsen. Min lokala bokhandel slash extrajobb har gått i konkurs och jag har stått vid dörren under utförsäljningen för att se till att inte för många är i butiken samtidigt. Alla människor, trevliga och otrevliga, alla intryck, det faktum att jag förlorar bokhandeln och att min nära vän som jobbar där plötsligt inte kommer vara nära mig längre. Det tär i min själ och jag känner mig livrädd att detta är ett större slut än jag inser. Att vi inte kommer ses igen, trots att jag vet att vår vänskap är viktig för oss båda. Allting förändras och jag har inte gett mitt samtycke.
Så jag känner mig överväldigad och panikslagen och ledsen och rädd när solen lämnar mig, och kanske lite innan dess också.
Jag minns när jag var 12 och en släkting gick bort och hur jag sprang ut till mina kompisar när vi var påväg till skolan några dagar senare och berättade. Jag vet inte varför minnet dök upp nu. Jag gör ingenting just nu som skulle kunna få mig att tänka på den familjen. Jag måste backa bak, tanke efter tanke, för att komma till källan. Det är inte första gången jag tänker på dödsfallet, men första gången jag tänker på min reaktion i efterhand. Inte tårarna och chocken (han var ung, mer än så säger jag inte). Inte det faktum att mina föräldrar lämnade mig och min bror hos några vänner den helgen. Men minnet av hur jag berättade för mina jämngamla kompisar, som säkert hade lika lite erfarenhet av död som jag, sticker ut. Jag sa det så lugnt. Vår konversation bestod av en sådan nyfikenhet och fascination som bara barn kan ha. Idag skulle det varit stelt. Jag hade velat prata och tyckt att jag borde ha varit ledsnare. Hur pratar man ens om död? Som 12-åring var det är nytt men också fritt ämne. Denna konversation var ett så tydligt tecken på barndom.
Jag minns också hur jag, samma år, berättade för samma kompisar om en familjevän som fick barn på min födelsedag. "Jag har en 12 år yngre tvilling" sa jag, och ämnet var inte onödigt eller ointressant. De brydde sig, åtminstone lite grann. Ni vet hur barn kan säga vad som helst men ingen dömer dem för det? Jag saknar sånt. Låt mig prata, låt mig släppa min tyngd för en stund.
Jag måste plugga vidare nu. Kanske det var något i Zangwill som fick mig att tänka på detta, trots allt, men antagligen inte.
