natassa.blogg.se

poetry is in the streets

4/10/19

Kategori: Allmänt

Jag växte upp med känslan att ilska är den värsta känslan jag kunde känna. Jag, men kanske andra tjejer med. Vi ska ju inte känna starka känslor, eller så har jag åtminstone hört. Men detta handlar mer om mig och min upplevelse. Min självupptagenhet som alltid leder till att jag analyserar allt i mitt liv - men detta är något jag varit medveten om länge.

“Sluta se så sur ut.” Jag såg inte ens sur ut. Jag lider av resting bitch face. Min kompis sa en gång att jag kan se arg ut när jag slappnar av helt, men jag förstår inte varför det är en sån stor grej, egentligen. Hon sa det inte för att vara elak, förresten, utan för att jag nämnde att mina föräldrar alltid tog upp det; så ofta att jag nu är rädd för mitt naturliga ansikte.

Ja, jag kanske ser arg ut, men det innebär inte att jag alltid är det. Men givetvis kan så vara fallet också. Jag har alltid försvarat mitt ansikte, mina känslor, men i vissa situationer är jag faktiskt arg, och eftersom jag har fått så många kommentarer angående mitt ansikte har det känts som det värsta jag kan känna. Ilska, när saker och ting är orättvisa eller löjliga. Ilska utan anledning, som alla kan känna. Alla kan känna en irritation som sedan kan utvecklas till ilska, sorg, kanske glädje om saker och ting går rätt. Men varför är ilska alltid känslan jag ska skämmas över? Om jag är arg, borde jag inte få vara det? Så länge jag inte tar ut det på någon, är inte det en giltig känsla att känna?

Om jag stänger in mig på mitt rum och undviker folk en hel helg för att på så vis undvika att ta ut min ilska på dem, borde jag inte få göra det? Men isolerar jag mig själv för deras skull eller min egna? Jag får inte visa att jag är arg, och då växer istället ilskan och jag fastnar i en ond cirkel. Alltid i denna onda cirkeln jag inte vågar erkänna att jag är i.

Det är inte sunt att förneka sina känslor, har jag hört.

Jag har alltid haft lättare att visa, eller snarare svårare att hålla inne, mina negativa känslor. Mitt redan dömda ansikte avslöjar för mycket. Jag blir livrädd. Måste gömma mig. Ingen får se när jag känner så mycket att jag till slut gråter ensam i mitt rum eller på badrumsgolvet. Ensam, alltid. Men jag gillar inte att visa känslor, oavsett vilka känslor det är. Ska aldrig visa mig lycklig heller. Bara lite nöjd, kanske. Skratta och le, men bara i stunden. Visa inte att ni ser vad jag känner.

Jag vill inte skämmas över mina känslor. Jag vill kunna vara arg som alla andra. Använda ilskan, inte mot folk, utan för en slags förändring. Vad det nu är som gör mig arg. Vissa känslor är giftiga. Jag insåg exempelvis precis att jag är avundsjuk på en hel del folk i min omgivning, vilket kan vara anledningen till en viss sorts ilska, och den borde givetvis tas itu med. Inte dämpas, för det blir värre. Men jag ska inte vara rädd för känslan, oavsett vilken det är.

Även om det är ilska.

Äh, jag vet inte om jag lyckades förmedla det jag ville.