natassa.blogg.se

poetry is in the streets

13/9/19

Kategori: Allmänt

Ibland läser jag mina blogginlägg och ba: :/ såhär deprimerad hela tiden, stelt, lugna ner dig.
 
Och ibland inser jag att vi alla behöver ha en plats som kan fungera som ett lyssnande öra när saker känns jobbiga. Jag har dock alltid haft svårt för att hålla mina problem för mig själv, även om jag ibland kan vara vag. Därför kan jag sällan hålla mig till att skriva saker i typ en skrivbok som jag har hemma. Det kanske är min generation. Vår eviga lust att dela med oss och samtidigt längta efter anonymitet. Jag önskar ofta att jag var lite äldre. Fem år äldre. Internet kom in i mitt liv lite för tidigt, och jag delade med mig av för mycket som jag inte kan radera helt nu.
 
Men denna blogg. Min twitter, instagram, alla sociala medier, är idag baserade på val och urval. Jag väljer att skriva detta. Det var inte ett impulsivt beslut som jag tog när jag var 13 utan att tänka efter. Det är mina känslor, mitt liv, och jag har aldrig bett någon läsa, men det är väl kul att vissa faktiskt verkar göra det. Jag har märkt att jag tycker det är oerhört tröttsamt att prata om mig själv just nu. Orkar inte förklara vad jag har pluggat eller jobbat med. Det kanske har att göra med att jag konstant skriver om mig själv och uttrycker mig på nätet. Bloggen, bilder, texter som alltid kommer innehålla delar av mig oavsett om de handlar om mig eller inte. Jag orkar liksom inte berätta för varje främling sen vem jag är när vi ses. Då vill jag veta saker om dem istället, eller bara uppleva något nytt tillsammans. Som på Pride. Som i Norrköping i lördags.
 
Men ja, ibland har man ju skrivit lite cringe grejer också, men det är väl okej det med.
 
Bilden har inget med inlägget att göra, men insåg att jag nästan aldrig har med bilder? Så varsågod.
 

9/9/19

Kategori: Allmänt

Jag kanske bara är lat. Har aldrig listat ut vad som är depression och vad som är ren lathet när det kommer till mig själv. Det kanske är en kombination. Kanske bara ren utmattning.
 
Känns som om jag är utbränd på livet innan jag ens hunnit börja.
 
Jag hade så mycket planer för hösten. Skaffa nytt jobb eller frilansa mycket och hinna jobba på mitt eget skrivande och köpa en cykel och cykla till biblioteket och jobba därifrån. Men nu, två veckor in, känner jag att jag varken orkar ta tag i mitt liv eller fortsätta med vad jag redan gör. Känner mig så fast. Helt fastfrusen i marken som varken är bekväm eller utmanande nog för att jag ska tycka att det är åtminstone lite kul. Jag vet att jag borde, måste, ta mig från denna punkt, men jag känner absolut noll motivation till att göra det.
 
(Ja, jag skriver ofta här när jag inte mår bra. Jag lovar att det inte är my default mode, men det sker oftare än jag skulle vilja.)
 
Mitt sommarkontrakt gick ut och jag är nu timanställd. Hittills har det inte inneburit många jobbtimmar, och jag har turen som bor hemma och har tid att lista ut vad jag ska göra. Vänta till oktober då vi får veta ifall mitt jobb har fått det där bidraget som kan göra att jag får vara kvar längre? Söka nytt jobb trots att jag börjar en distanskurs om ca en månad och är rädd för att inte hinna? Försöka hitta mer frilansjobb? Deltidsjobb? Jag vet inte! Vet inte alls.
 
Drömmen skulle ju vara att frilansa så jag kan vara flexibel. Men jag vet inte hur jag ska börja. Har fått lite redaktörsuppgifter som inte heller get mycket pengar. Vill ha längre uppgifter. Borde jag söka hos förlag? Tänk om jag inte ens vet hur man redigerar och allt jag har gjort hittills är fel? Helt ärligt, trots att frilans skulle vara perfekt just nu, är det så himla svårt att vara ens egna chef ibland.
 
Jag läser inte ens mycket just nu. Skriver garanterat inte. Snart kommer mina föräldrar hem från Grekland också och då måste jag, givetvis, stå till svars för vad jag gör och inte gör. Men jag vet inte. Fast man kanske aldrig vet?